Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Att växa upp i Jehovas vittnen

//Av Noomi Lappalainen

”Lojala kristna har inte någon andlig gemenskap med någon som har blivit utesluten ur församlingen. Men saken är mera omfattande. Enligt vad det sägs i Guds ord skall vi ’inte ens äta med en sådan’. Det lilla ordet ’Hej!’ kan vara det första steget hänemot ett samtal och kanske även mot ett vänskapsförhållande. Skulle vi vilja ta detta första steg i fråga om en utesluten person?”

Så säger Jehovas vittnens tidskrift Vakttornet angående hur man bör behandla någon som inte längre vill eller får vara medlem. Deras uteslutningsmetod är en av de strängaste bland kristna manipulativa rörelser. Uteslutningen är något som varje medlem fruktar, och det med all rätt. Från den dag du blir utesluten får dina vänner inte längre hälsa på dig om de möter dig på gatan. De ska betrakta dig som död.

Jag växte upp som ett Jehovas vittne och lämnade rörelsen vid fjorton års ålder. Hela mitt liv fanns inom organisationen: familj, vänner, tro och sociala aktiviteter. Eftersom jag var minderårig – vilket är mycket vanligt bland uteslutna – var jag tvungen att bo kvar hemma. Men jag betraktades inte längre som en fullvärdig familjemedlem. Organisationens rekommendation för föräldrar till dessa barn är att minimera kontakten med dem:

”Bandet mellan familjemedlemmar kan vara mycket starkt. Detta medför en provsättning för en kristen när en äktenskapspartner, ett barn, en förälder eller en annan nära släkting blir utesluten eller själv har tagit avstånd från församlingen. Familjemedlemmarna skulle kunna besluta att han inte behöver vara utestängd när man äter eller ägnar sig åt annan verksamhet i hushållet. Och ändå vill de inte ge iakttagare det intrycket att allting är likadant som det var innan uteslutningen skedde.”

Jag begärde mitt utträde vid 14 års ålder. I mitt fall innebar detta att jag fick äta tillsammans med mina föräldrar om vi var ensamma, men om vi hade släkt eller vänner på besök var jag tvungen att sitta inne på mitt rum. Om jag behövde gå ut till badrummet fick jag knacka först och smyga mig förbi medan alla tittade ut genom fönstret och låtsades som om jag inte existerade. Det var människor jag känt sedan barnsben.

Mina föräldrar bokstavligt talat sanerade mitt rum på litteratur och musik som på något vis kunde göra mig ännu mer ”andligt svag”. Kritik av organisationen är inte tillåten inom Jehovas vittnen och även om jag inte längre var medlem i församlingen var det fortfarande samma regler som gällde hemma. Medlemmarna är förbjudna att läsa något som ifrågasätter organisationen, så jag hade ingen möjlighet att ta reda på fakta eller få veta om det fanns andra som upplevt samma tvivel som jag gjorde.

I Sverige har vi antagit FN:s Barnkonvention för att skydda barnens rättigheter. Där är det fastställt att ”barnet skall ha rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att oberoende av territoriella gränser söka, motta och sprida information och tankar av alla slag, i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet väljer.” Dessa rättigheter hade jag förstås inte någon aning om. FN anses vara en djävulens organisation. Trots att min familjs behandling gjorde mig arg och frustrerad, ifrågasatte jag den aldrig på allvar. Jag accepterade fortfarande deras rätt att döma mig efter de regler jag vuxit upp med. Och jag kunde inte reflektera tillsammans med min familj över vad jag tänkte, trodde eller kände. Såhär säger man i Vakttornets litteratur: ”Vad ska man göra om en utesluten person i hemmet vill vara med när familjen läser bibeln tillsammans eller har ett bibelstudium? De andra kan låta honom vara närvarande för att lyssna, under förutsättning att han inte vill försöka undervisa dem eller delge dem sina religiösa tankar och idéer.” Att föra en dialog kring varför jag inte längre delade deras tro kom alltså inte på fråga.

I Barnkonventionen sägs det vidare: ”Konventionsstaterna skall tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet.” Sådana rättigheter är helt verkningslösa i en sluten religiös grupp. Visst läste vi om andra religioner och livsåskådningar, men de utmålades alla som Djävulens redskap för att vilseleda människor. Och visst läste vi i Bibeln att ”bara Gud får döma”. Men det var underförstått att vi var utvalda av Gud och att vi ändå stod närmare honom än alla andra människor och religioner.

När det uppstod problem löste man dem internt i församlingen. Världen anses vara i Satans våld, liksom myndigheterna i den. Tv-programmet Uppdrag granskning gjorde för något år sedan ett reportage om pedofiler inom Jehovas vittnen. Många vittnen blev upprörda och menade att det var smutskastning som bedrevs av avfällingar. Men det handlar inte om att smutskasta individer för deras tro. Inte heller om att pedofiler skulle vara överrepresenterade i just denna organisation. Problemet ligger i att man väljer att ”utreda” sådana saker på egen hand utan inblandning av ”världsliga” myndigheter och utan att de drabbade får adekvat hjälp. De som ”utreder” fallen är människor utan någon som helst professionell kunskap om övergrepp eller psykiska problem. I de fall där offren ändå vänt sig till myndigheterna har de blivit utpekade som förrädare och i vissa fall till och med uteslutna ur församlingen. Ett minderårigt barn som vuxit upp i organisationen har sällan någon kunskap om vem hon kan vända sig till, eller modet att göra det tvärtemot föräldrarnas inrådan. Lärare och annan personal i skolorna har oftast inte sådan insyn i samfunden, att de kan ge adekvata råd i dessa situationer. Om föräldrarna säger att de ordnar egen hjälp tror man oftast på det, så länge det ser fint ut på ytan.

När jag var femton år – ungefär ett år efter mitt utträde ur församlingen – stod jag inte ut med situationen hemma längre. Då fick jag kontakt med socialtjänsten via min skola. En välmenande socialsekreterare kallade mig och mina föräldrar till ett samtal. – Nej, sa de, vi tvingar absolut inte på henne vår tro – hon lämnade oss frivilligt. Mina föräldrar ansåg att de bara gjorde sitt bästa för att ge mig ett så bra liv som möjligt, vilket alltså innebar att frysa ut mig och ”tukta” mig till dess att jag insåg mitt misstag och kom tillbaka till församlingen! De hade ju sanningen och om jag valde en annan väg så skulle det leda till döden, trodde de. Deras plikt var att göra allt som stod i deras makt för att rädda mig. Men detta sa de förstås inte till socialtjänstens representant. Vissa saker ska man inte säga till myndigheter, eftersom de är ”världsliga och inte förstår”. Väl hemma blev situationen värre än någonsin. Jag hade inte bara vänt ryggen åt sanningen. Jag hade också gått bakom ryggen på min familj!

De flesta minderåriga som lämnar Jehovas vittnen går igenom precis samma procedur. Myndigheterna vill komma fram till en gemensam lösning där alla familjemedlemmar kan respektera varandra, men det är förödande att kalla samman en familj där barnet riskerar att utsättas för sådan behandling. Precis som det är förödande i de fall de hotas av hedersvåld. I båda fallen tar barnet en stor risk redan då hon tar kontakt med myndigheterna. Hon vet att från och med den stunden är hon inte bara en otrogen eller avfälling, hon är dessutom en förrädare. När hon väl är hemma igen blir hon på ett eller annat sätt straffad för det. Där gäller ju ”Guds lag” – och den står över allting annat, inklusive barnets rättigheter!

Många orkar inte be om hjälp en gång till utan sluter sig till gruppen igen. Man kan knappast säga att det handlar om ett fritt val, utan snarare om psykisk eller fysisk utpressning. Givetvis ser inte föräldrarna saken på det sättet. Förmodligen känner de inte alls igen sig i min beskrivning. För dem handlar det om att skydda sina barn från Djävulen, världen eller döden. Skolpersonal och myndigheter har en enorm respekt för religionsfriheten. Och när ingen utifrån heller vågar säga ifrån, tror man givetvis att det är en själv det är fel på. Att man är ond som de säger. Att de har rätt att göra som de gör.

Hade jag inte fått träffa andra, ”vanliga” barn i skolan, hade jag förmodligen aldrig tagit mig ut. Det hade säkert varit mycket enklare att gå i en skola med bara Jehovas vittnen. Ingen skulle ha ifrågasatt min livsstil eller tro. Vi skulle ha haft hård kontroll över varandras förehavanden och lärarna skulle ha delat föräldrarnas värderingar. Jag skulle inte ha fått insyn i samhället utanför, inte heller några verktyg för att förändra vare sig världen omkring mig eller min egen situation.

Det var svårt att känna sig delaktig i skolans gemenskap. Skolan var genomsyrad av aktiviteter med religiös anknytning och är så än idag. Eftersom alla andra religioner ansågs falska av församlingen, var det uteslutet att jag skulle delta i något som hade med dessa att göra. Det innebar att jag inte deltog i julfirande, Luciatåg, födelsedagsuppvaktningar, påskfirande, nationaldagsfirande, Halloween eller ens fars och mors dag. Jag kunde inte heller närvara då läraren högläste ur någon barnbok med ”demoniska” inslag, till exempel troll, häxor eller änglar (att det talades frekvent om Djävulen och om demoner under församlingsmöten var tydligen en annan sak). Vid alla sådana tillfällen fick jag gå ut ur klassrummet och sitta i det angränsande biblioteket för mig själv och läsa.

Det var som att leva i en främmande kultur. Ena stunden försökte jag smälta in så gott det gick och låtsas som om jag var en av dem, för att i nästa stund tänka att jag var förmer än de. Mer upplyst, utvald. Det var den känslan jag ”borde” känna och som jag uppfostrats till att känna. Men den varade aldrig särskilt länge. Och när jag upphörde att känna så, föraktade jag mig själv för att jag innerst inne ville vara med. Vara en del av ”världen”.

Det var viktigt att aldrig säga att jag inte fick vara med. Jag skulle poängtera att jag inte ville, på grund av att det ”stred mot Bibelns lära”. Före skolstarten hade jag fått förbereda mig noggrant inför alla frågor som skulle komma. Mina föräldrar låtsades vara skeptiska lärare eller klasskamrater och jag fick lära in mina argument. Alla barn till Jehovas vittnen får lära sig samma svar ur en broschyr kallad Skolan och Jehovas vittnen.

I början förkunnade jag ivrigt för mina nya klasskamrater att de alla snart skulle dö i ”Harmageddon” om de inte insåg ”sanningen”. De kanske fick sjunga julsånger, men jag skulle i alla fall få evigt liv, medan de själva skulle dö inom en snar framtid! Jag hade min framtid utstakad. Jag skulle gå ut skolan och sedan skulle jag ägna mitt liv åt predikoverksamhet. Jag skulle ta ett jobb som inte distraherade mig från det jag var ämnad att göra. (De flesta i min församling arbetade med städning.) Att studera vidare var inget jag ens funderade på då. Något av vittnenas syn på utbildning kan utläsas av det här citatet ur Vakna!:

”Många, både unga och gamla, framhåller värdet av en akademisk utbildning. Somliga experter säger till och med att de ’är helt övertygade om att du aldrig kommer att kunna få ett [riktigt] arbete utan en högskoleexamen’. Men människor har behov som inte kan tillfredsställas genom enbart materiella framgångar. Kan hög utbildning till exempel hjälpa dig att bli en god förälder, äktenskapspartner eller vän? Personer som beundras för sina intellektuella prestationer kan dessutom utveckla oönskade personlighetsdrag, misslyckas med familjelivet eller till och med begå självmord.”

Med denna syn på utbildning är det inte så konstigt att det var få av oss som ens gick ut gymnasiet. Tiden i grundskolan blev därför helt avgörande för vår världsbild. Där tilläts vi att fritt diskutera våra tankar och åsikter. Vi fick läsa annan litteratur än församlingens och se andra perspektiv. Det var helt enkelt den enda någorlunda neutrala plats vi hade tillgång till. För mig blev det till slut en tillflyktsort från alla religiösa normer hemma. Och efter att jag begärt utträde ur Jehovas vittnen blev skolan viktigare än någonsin. Det var den enda plats där jag blev behandlad på normalt sätt – och inte som en avfälling som hamnat i Djävulens våld.

När man delar upp människor i slutna grupper, så kanske man ger dem en känsla av tillhörighet. Men den tillhörigheten begränsar oss som individer och hindrar oss att se varandras bästa. Jag kan med säkerhet säga att om jag gått i en skola med enbart andra Jehovas vittnen, hade jag fortfarande ansett att alla icketroende människor var själviska och onda. Ingen nationell studieplan i världen hade kunnat ändra på det, eftersom det var en vedertagen sanning bland vittnena. Om jag inte fått träffa mina klasskamrater hade jag aldrig fått uppleva hur lika vi faktiskt var – en livsviktig upptäckt! Barn väljer aldrig utanförskap av egen fri vilja.

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...