Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Bara vetenskapen kan skilja mellan rätt och fel

Enbart vetenskapen kan ge svar på frågor om rätt och fel, gott och ont. Vi måste också erkänna att vissa kulturer är moraliskt överlägsna andra. Det hävdar neuroforskaren Sam Harris, som med sin senaste bok har väckt årtiondets moralfilosofiska debatt i USA. Harris sammanfattar här sin tes från Moralens landskap och bemöter sina främsta amerikanska kritiker.

Ett av de många dilemman en författare måste hantera efter att ha gett ut en kontroversiell bok är frågan hur, och om, kritiken ska bemötas. Det är nog klokt att åtminstone korrigera missförstånd och förvrängningar av ens åsikter, men man märker snart att det inte finns något bra forum för detta. I själva verket finns det inget bra sätt att bemöta någon form av recensioner; genom att alls svara på kritiken riskerar man att ytterligare skada sitt rykte genom att ge sken av att bry sig alltför mycket om det.

Så vitt jag vet har de bästa recensionerna av Moralens landskap skrivits av filosoferna Thomas Nagel, Troy Jollimore och Russell Blackford. Jag ska uppehålla mig längst vid Blackfords recension (och några av hans senare bloggposter) eftersom jag uppfattar den som mest ingående. Dessutom tror jag att den återspeglar allt som kan vara intressant i de andra recensionerna.

För att summera min huvudtes: Moral och värderingar är beroende av att det finns medvetanden, och framför allt att dessa medvetanden kan uppleva olika former av välbefinnande och lidande i vårt universum. Medvetanden och sinnestillstånd är förstås naturfenomen som helt styrs av naturlagarna (vilka de än må vara). Det måste alltså finnas sanna och falska svar på moral- och värderingsfrågor som skulle kunna falla inom vetenskapens ramar. Enligt detta perspektiv har vissa människor och kulturer rätt (mer eller mindre) och andra fel i vad de anser vara viktigt här i livet.

Blackford med flera störs av att vilken mänsklig upplevelse eller kulturaspekt som helst skulle kunna passa in i det utrymme som ges: att tycka bättre om chokladglass än vaniljglass är ju också ett naturfenomen, eller att gilla komikern Sarah Silverman mer än Bob Hope. Ska vi alltså tänka oss att det finns universella sanningar om glass och komik som låter sig analyseras vetenskapligt? Ja, på sätt och vis. Om vi någonsin skulle förstå människopsyket helt och hållet, skulle vi förstå alla slags mänskliga preferenser. Det är rentav möjligt att vi skulle kunna förändra dem.

Men moral och värderingar går nog djupare än rena smakfrågor – bortom frågor om hur människor råkar tänka och handla, till frågor om hur de bör tänka och handla. Och det är denna idé om ett ”bör” som skapar en hel del förvirring i alla samtal om moralisk sanning. I förbigående ska dock sägas att jag inte tror att skillnaden mellan moral och något i stil med smak är så tydlig eller absolut som vi kanske föreställer oss.

I en på det hela taget positiv recension i The New Republic (11 november 2010) fick jag medhåll i min grundtes av filosofen Thomas Nagel:

Harris har identifierat ett verkligt problem som bygger på idén att fakta är objektiva och värderingar subjektiva … Vad är det som gör det sant att 2 + 2 = 4? Vad är det som gör det sant att hönor lägger ägg? En del saker är sanna, helt enkelt; det finns ingenting som gör dem sanna. Den moraliska skepti­cismen har sin grund i ett antagande som är på modet just nu men aldrig har motiverats: att det bara är vissa sorters saker, som fysikaliska förhållanden, som kan vara ”sanna, helt enkelt”, och att värdeomdömen som ”lycka är bättre än lidande” inte hör till dem. Och det antagandet leder i sin tur till slutsatsen att ett värdeomdöme bara skulle kunna vara sant om någonting annat gjorde det sant, som ett fysikaliskt förhållande. Det är förstås rent struntprat.

Det är glädjande att se en så begåvad filosof som Nagel medge detta – den ståndpunkt han skisserar går nämligen emot mycket av den kritik jag fick av hans kollegor. Men min syn på moralisk sanning kräver lite mer än så – inte för att jag skulle vara fast besluten att reducera moralen till ”fysikaliska” sakförhållanden i någon simpel bemärkelse, utan för att jag inte förstår hur vi för all framtid skulle kunna hålla begreppet ”moralisk sanning” skilt från vetenskapens sanningar i en skyddad verkstad. Jag menar att moralen måste betraktas mot bakgrund av våra allt större vetenskapliga insikter i psyket. Om det finns sanningar att upptäcka om psyket, finns det också sanningar att upptäcka om hur psyken blomstrar. Alltså finns det också sanningar att upptäcka om gott och ont.

Vad jag kan se har tre invändningar hittills riktats mot min tes:

Det finns ingen vetenskaplig grund för påståendet att vi bör värdesätta välbefinnande, vare sig vårt eget eller någon annans. (Värdeproblemet)

Den som inte bryr sig om välbefinnande, eller inte bryr sig om någon annans välbefinnande utan bara sitt eget, kan således inte sägas ha fel ur vetenskapens perspektiv. (Övertygelseproblemet)

Även om vi skulle gå med på att ge ”välbefinnande” företräde i en moraldiskussion är begreppet svårt eller omöjligt att strikt definiera. Någon moralvetenskap är därför inte möjlig. (Mätningsproblemet)

Jag menar att alla dessa invändningar beror på filosofisk förvirring. Det inser man lättast genom att jämföra med medicinen och den mystiska kvantitet vi kallar ”hälsa”. Hur ser det ut om vi byter ut ”moral” mot ”medicin” och ”välbefinnande” mot ”hälsa”?

Det finns ingen vetenskaplig grund för påståendet att vi bör värdesätta hälsa, vare sig vår egen eller någon annans. (Värdeproblemet)

Den som inte bryr sig om hälsa, eller inte bryr sig om någon annans hälsa utan bara sin egen, kan således inte sägas ha fel ur vetenskapens perspektiv. (Övertygelseproblemet)

Även om vi skulle gå med på att ge ”hälsa” företräde i en moraldiskussion är begreppet svårt eller omöjligt att strikt definiera. Någon medicinsk vetenskap är därför inte möjlig. (Mätningsproblemet)

Även om jämförelsen inte är perfekt vill jag hävda att den räcker för att dessa tre invändningar ska kunna avvisas.

Låt oss undersöka problemen i ljuset av Blackfords recension:

Värdeproblemet

Den vanligaste invändningen mot min bok är att jag faktiskt inte har använt vetenskap för att avgöra vilket grundläggande värde (välbefinnande) min föreslagna moralvetenskap skulle vila på. I stället har jag bara utgått från att välbefinnande har värde, vilket både är ovetenskapligt och ett sätt att kringgå själva frågan. Så här skriver Blackford:

Harris ställer sig starkt kritisk till påståendet (som förknippas med Hume) att vi inte kan härleda ett ”bör” enbart ur ett ”är” – inte utan att utgå från människors faktiska värderingar och önskningar. Han lyckas dock inte bättre med att härleda ”bör” ur ”är” än någon annan. Hela det intellektuella systemet i Moralens landskap bygger i grunden på ett ”bör”.

Återigen kan samma sak sägas om medicinen eller om vetenskapen som helhet. Som jag påpekar i boken bygger vetenskap på värderingar som man måste utgå från på förhand – som önskan att förstå universum, respekt för evidens och logik och så vidare.

Bokens syfte är att visa att en moralvetenskap baserad på värdet ”välbefinnande” står på minst lika stadig grund som fysiken, kemin, medicinen eller någon annan vetenskap som måste förlita sig på liknande axiomatiska antaganden. I en parallell till den övriga vetenskapen har jag hävdat att vi på förhand kan slå fast värdet av att undvika allas största tänkbara lidande – och på detta axiom kan vi bygga en moralvetenskap som sedan kan avgöra (ja, ”avgöra”) oräkneliga andra mänskliga värderingar. Hur stort värde bör 2000-talets mänsklighet sätta på medkänsla, till exempel? Och hur bör den vägas mot andra, konkurrerande värden, som byråkratisk effektivitet? Detta är svåra frågor – men med en fullständig vetenskap om mänsklig blomstring skulle vi kunna avgöra exakt hur och hur mycket medkänslan bidrar till individers och samhällens välbefinnande. Når vi någonsin en sådan fullständig vetenskap? Troligen inte. Innebär det att det inte finns ett riktigt sätt (eller flera) att bevara medkänsla i strävan efter byråkratisk effektivitet? Hindrar oss det komplicerade i livet att slå fast, omedelbart, att vissa samhällen gör fullständigt fel avvägning mellan medkänsla och effektivitet? Nej. (Se Tyskland, Nazi-.)

Blackford tar upp en annan fråga om begreppet välbefinnande:

Det skulle kunna finnas situationer där frågan vilken handlingsväg som maximerar välbefinnandet inte har något bestämt svar, inte bara för att det i praktiken är svårt att mäta välbefinnande utan också för att förnuftet medger viss oenighet om vad det egentligen innebär. Om det är ett samlingsnamn för flera djupare värden kan det finnas skilda åsikter om vilka dessa är, och definitivt om hur de ska vägas mot varandra.

Kan man inte säga detsamma om människors hälsa? Tänk om vissa aspekter av människans prestationsförmåga faktiskt förekommer på varandras bekostnad utan att vi kan göra något åt det – tänk om förmågan att hoppa högt alltid gör att vigheten blir lidande? Skulle ortopeder specialiserade på basket vara av en annan åsikt än de med yoga som specialitet? Ja visst. Än sen? Vi talar ändå om mycket små avvikelser från en gemensam ”hälsonorm”.

Övertygelseproblemet

Det finns faktiskt människor som inte låter sig övertygas av något jag säger om välbefinnande. De påstår kanske till och med att de inte bryr sig om det alls.

Ett större problem är emellertid att även om vi vore överens om välbefinnandet som den guldstandard vi mäter det som är gott mot, så beter sig människor själviskt på sätt som vi ogärna fördömer. Blackford noterar:

Oftast accepterar vi att människor konkurrerar med varandra och att var och en strävar efter det utfall som hon själv och hennes nära och kära har störst nytta av. Vi kräver inte att alla ska gå med på att följa vilken kurs som än maximerar välbefinnandet hos medvetna varelser i allmänhet. Ingenting sådant ingår i vår vanliga bild av moraliskt uppförande.

Vad man bekymrar sig över här är att det inte går att lägga fram några bindande skäl för att alla bör bry sig om andras välbefinnande. Som Blackford påpekar kan en självisk person som får höra talas om utsikterna för hela världens välbefinnande alltid säga ”Vad rör det mig?”.

Om vi vill få Alice att utföra handlingen X måste vi hänvisa till en värdering (eller önskan, förhoppning, farhåga eller liknande) som hon faktiskt har … Hon är inte förnuftsmässigt bunden att handla på det sätt vi vill, vilket kanske skulle maximera det allmänna välbefinnandet, om vi inte på något sätt kan få grepp om vad hon faktiskt värdesätter och vill … Om vi ska ge henne skäl att handla på ett visst sätt, eller stödja en viss linje, eller fördöma en viss sedvänja – eller vad det nu kan vara – måste vi förr eller senare vädja till hennes faktiska värderingar, önskningar och så vidare. Inga värderingar är objektivt bindande på något mystiskt sätt för alla människor i den bemärkelse jag diskuterat. Det tjänar alltså ingenting till att resonera utifrån antagandet att vi alla är förnuftsmässigt bundna att handla så att vi maximerar det allmänna välbefinnandet. Det är helt enkelt inte sant.

Observera till att börja med att samma invändningar kan riktas mot själva vetenskapen/förnuftet. Människor kan alltid trumfa med ett ”Vad rör det mig?” – och om detta inte övertygar oss i andra sammanhang förstår jag inte varför det skulle tas på större allvar i en diskussion om ont och gott. Det väsentliga är dock att denna diskussion om vad vi ”bör”, med dess fokus på övertalningskraft, för in en falsk måttstock för moralisk sanning.

Ta till exempel hälsobegreppet igen. En värld av största möjliga hälsa vore en objektiv verklighet, helt annorlunda än en värld där vi alla dog tidigt under svåra lidanden. Ja, det stämmer att en människa som Alice kan försöka maximera sin egen hälsa utan att bry sig om andras – fast hennes egen hälsa är beroende av andras på otaliga sätt (detsamma gäller hennes välbefinnande). Gör hon fel som är självisk? Kan vi klandra henne om hon ställer sig på sin egen sida i ett nollsummespel om mediciner till sig själv eller sina egna barn? Än en gång är det inte frågor av detta slag som hjälper oss att gå till botten med problemet. Sanningen är att Alice och vi andra kan leva så att vi möjliggör en värld där hälsan är maximalt god, eller låta bli. Visst är det möjligt att den maximala hälsans värld är en värld där Alice hälsa inte är så god som den annars kunde ha varit (även om det verkar osannolikt). Än sen? Det finns ändå en objektiv verklighet som våra uppfattningar om mänsklig hälsa kan motsvara. ”Bör”-frågor är inte den rätta linsen att betrakta detta genom.

Kravet på att grunda den moraliska sanningen i sådant som människor ”faktiskt värdesätter, önskar eller bryr sig om” missar också målet. Människor går ofta emot sin egen djupare vilja – och lever ofta i okunnighet om vad de skulle sätta värde på om de hade större kunskap och erfarenhet. Tänk om vi kunde få Alice att uppskatta andra saker. Borde vi göra det? Vi kan uppenbarligen inte besvara frågan genom att förlita oss på just de preferenser vi i så fall skulle förändra. Jag menar att det måste finnas outforskad mark för oss på välbefinnandets område, och att vissa intressen och böjelser säkert gör oss blinda för den. Visst måste man förstå moralen utifrån vad vi värdesätter – men vi kan också värdesätta fel saker.

Oavsett vad vi vill och förmår just nu tror jag att vår uppfattning om gott och ont måste handla om vad som ytterst är möjligt för människor. Vi kan inte fundera över en sådan djupare verklighet genom att koncentrera oss på den begränsade frågan vad man ”bör” göra i de livets gråzoner där vi oftast befinner oss. Däremot belyses frågan mycket väl av ytterligheterna i den mänskliga tillvaron: Har talibanerna fel? Ja. Väldigt fel? Ja. Kan man säga detta ur ett vetenskapligt perspektiv? Ja. Om vi vet något alls om människors välbefinnande – och det gör vi – vet vi att talibanerna inte leder någon, inte ens sig själva, mot någon topp i moralens landskap.

Slutligen påstår Blackford, som så många andra, att om vi överger idén om moralisk sanning ”hindrar [det] oss inte från att formulera sammanhängande, rationell kritik mot diverse lagsystem, sedvänjor eller moralregler, eller från att övertyga andra att ta till sig kritiken” .

Framför allt står det oss fritt att fördöma traditionella moralsystem som är stränga eller grymma och inte motsvarar de krav som de flesta av oss (helt förnuftigt) ställer på en sådan tradition: till exempel att den ska minska lidande, lösa konflikter och leda till personlig trygghet och samarbete, samtidigt som individer i hög grad tillåts leva sina liv efter eget huvud.

Tyvärr har jag sett för många tecken på motsatsen för att tro på Blackfords glättiga prat. Människor med denna åsikt är enligt min mening betydligt mindre klarsynta och engagerade än (jag anser att) de borde vara när de ställs inför moraliska sjukligheter – särskilt hos andra kulturer – just eftersom de tror att beteenden och tankesystem över huvud taget inte kan anses sjuka. Det är omöjligt att tänka klart i fråga om sjukdom om man inte inser att mänsklig hälsa är en sanningsfråga – hur svårt det än må vara att definiera begreppet ”hälsa”. Jag anser att detsamma kan sägas om moral. Det var därför jag skrev en bok om den.

Översättning Elin Isberg

Texten är ett sammandrag.

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...