Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Den olympiska tanken granskad

För hundra år sedan var det olympiska spel på Stockholms stadion. Mottot var då som nu: citius, altius, fortius (snabbare, högre, starkare). Segraren på 100 meter, R.C. Cragi, USA, sprang på 10,8 sekunder. Segraren i höjdhopp, A. Richards, USA, hoppade 1,93 meter. Segraren i längdhopp, A.L. Gutterson, USA, hoppade 7,60 meter. Alla dessa herrar. De skulle i dag, med dessa resultat, fått tävla bland damer för att kunna hävda sig. Idrottsmännen har alltså levt upp till det olympiska mottot. Det har gått framåt på ett hundra år.

Den olympiska rörelsen har genomgått olika konfrontationer med verkligheten sedan dess. Man har försökt, men inte alltid lyckats, hålla sig utanför storpolitikens spel. Riktigt illa gick det i Berlin 1936 och i Moskva 1980. Man har dukat under för kommersialismen och tvingats ge upp tanken om amatörskap. Man utkämpar för närvarande ett envig med den medicinska vetenskapen, som man nog är dömd att förlora. Då idrottsmännen i dag får svära, vid spelens början, att inte bara respektera och åtlyda de regler som i största allmänhet styr spelen, utan också att avstå från dopning och droger, i en sann sportslig anda, vet vi att de ljuger.

Man kan emellertid fråga sig vad detta har för betydelse. Spelen som sådana tycks överleva. Resultaten förbättras. Det blir nya spel i år i London. Sannolikt kommer olympiska rekord att slås där. Och den olympiska tanken består. Målet är fortfarande att det ska gå snabbare, att de tävlande ska bli ännu starkare och hoppa både högre och längre. Detta mål, och tanken bakom det, ska läggas under lupp i den här essän.

 

BÄTTRE ÄN ALLA TIDIGARE PRESTATIONER

Själva de olympiska spelen fyller förstås många olika funktioner. De tjänar som underhållning, de genererar pengar och de engagerar människor som deltagare och funktionärer. Men ytterst finns ett syfte med allt detta. Man kan tänka sig de olympiska spelen som ett slags vetenskapliga laboratorier, där experiment anställs för att fastställa om någon verkligen sprungit snabbare eller hoppat högre än någon tidigare gjort. Mätresultaten utvisar hur fort det har gått, hur högt man har hoppat, och de kan ställas i relation till resultaten av tidigare mätningar. Själva mätutrustningen har också förfinats. Nu mäter vi prestationerna i hundradelar av en sekund.

Visst finns inom de olympiska lekarna ett tävlingsmoment. Det fastställs inte bara hur fort det gick eller hur högt det hoppades. De tävlande rangordnas också inbördes, segrare koras, det läggs ner möda på att fastställa vem som kom tvåa, trea och så vidare. Fotografiska bevis får inte sällan avgöra denna fråga. Men i relation till det djupare syftet är tävlingsmomentet ovidkommande. Den mest fundamentala frågan är i stället just om någon sprang snabbare eller hoppade högre än någon tidigare gjort. Man kan undra varför det är så viktigt att fastställa detta.

Det läggs ner stor möda på att göra spelen ”rättvisande”. Man kan åter jämföra med det vetenskapliga experimentet. Det gäller att se till att inga ovidkommande faktorer fått vara med och bestämma utgången. Alla tävlande, det vill säga alla som blir föremål för den vetenskapliga prövningen, ska ha haft samma och rätt slags möjligheter att triumfera.

För hundra år sedan var bedömningen i vissa hänseenden strängare än i dag. Idealet var att den som vann skulle göra det med lätthet, utan alltför mycket föregående träning. Han fick framför allt inte ha tränat yrkesmässigt. Då diskvalificerades han. Varför? Tanken var nog att man, om vissa tilläts träna hårdare än andra, skulle kora fel segrare. Man skulle inte kora den som rent konstitutionellt var bäst. Man skulle premiera något annat än naturlig styrka. Därav förbudet mot yrkesmässig idrottsutövning.

På den här punkten har som bekant den olympiska rörelsen kapitulerat. I dag är det uteslutande yrkesmän, som tävlar. Alla får betalt, ingen hymlar om detta. Det är därmed inget problem. Ingen får ju några orättvisa, särskilda fördelar, av att träna. Vi vet att den som vinner också är bäst. Det är inte bara den som naturligen är starkast utan också den vars kropp visat sig tåla mest träning och den vars psyke kunnat uthärda all denna träning utan att hamna i leda och känslor av meningslöshet.

 

SVÄR ATT DE INTE DOPAT SIG

Men i den moderna olympiska eden (sedan år 2000) får de tävlande också svära att de inte brukat dopningsmedel eller droger. Hur ska detta tillägg förstås? Man kunde tycka att på samma sätt som den olympiska rörelsen kapitulerat för kommersialiseringen och övergången till yrkesmässig utövning av idrott, borde man ha kunnat kapitulera för dopning och bruk av droger. Man kunde ha resonerat så här:

Då endast vissa idrottsmän dopar sig kommer vissa att få en orättvis fördel framför andra (liksom professionella fick framför amatörer). Men om alla dopar sig, så jämnas denna skillnad ut. Alla kan dra nytta av dopningen (liksom av den professionella träningen). Då är det fortfarande så att den som vinner verkligen är bäst.

Hade man från den olympiska kommitténs sida resonerat på det viset hade man sluppit dagens hyckleri. Men detta sätt att resonera är inte öppet för den. Det strider nämligen på ett djupgående sätt mot själva den olympiska idén. Dopning kan i många fall innebära att den som har rent fysiskt (genetiskt) sämre förutsättningar än någon annan kan kompensera sig för dessa. Något sådant är inte acceptabelt för den olympiska tanken. Några har naturligen bättre syreupptagningsförmåga än andra. Denna överlägsna och medfödda syreupptagningsförmåga ska få genomslag på löparbanan. Om någon skaffar sig samma förmåga på konstlad väg, så ”räknas” det inte. Det ses som ett avsteg från den olympiska tanken.

Det brukar sägas att felet med dopning är att det innebär ett regelbrott. Detta är emellertid en ytlig syn på saken. Om man tillät dopning, skulle ju inte den som dopade sig längre vara en fuskare. Men det vore ändå oacceptabelt. Det är just därför förbudet mot dopning finns (alltså oavsett om dopningsmedlet är hälsovådligt eller ej). Felet med dopningsmedlet är att det på konstlad väg höjer prestationsförmågan. Just det strider mot den olympiska tanken.

 

GRÄNSEN FÖR MÄNSKLIGA PRESTATIONER

Den olympiska tanken är inriktad på den givna mänskliga naturen. Man vill utröna var dess gränser går. Den som försvurit sig åt den olympiska tanken är på en evig jakt efter den rent fysiskt och genetiskt bästa individen. Varje OS-tävling kan ses som ett nytt försök att finna denna individ, i syfte att fastställa var gränsen för den mänskliga förmågan går. Asymptotiskt närmar vi oss den, förutsatt att allt går rätt till. Gränserna förflyttas genom bättre teknik, bättre träningsmetoder, bättre kost, bättre utrustning, bättre banor och så vidare, men så länge den mänskliga fysiska/genetiska naturen är intakt, finns gränsen där. Vi kan närma oss den. En dag har vi nått den!

Redan dagens dopningspreparat är därmed ett hot mot den olympiska idén. Morgondagens genetiska dopning är ett ännu större och mer avgörande hot. Så snart de tävlande är genetiskt designade för att prestera som de gör, bortfaller möjligheten att genom tävlingar utröna var gränsen för det mänskligt möjliga går. Transhumana varelser är något annat. Att mäta hur fort de springer och hur högt de hoppar är lika meningsfullt som att anställa samma slags mätningar för leoparder. Sådana tävlingar skulle säga oss något om den medicinska utvecklingen och de skulle kanske vara spännande spektakel för åskådarna att iaktta, men de skulle intet ha att skaffa med det olympiska projektet.

Men vad är i så fall djupast sett meningen med alltihop? Varför är det viktigt att utröna var gränsen för den mänskliga prestationsförmågan går? Det finns hos oss människor en osund fascination för naturlig styrka, som här går i dagen. Idrotten är unik i det att den utan att blygas ger denna fascination utlopp. Även på andra områden i livet kan vi känna igen samma slags föreställningar, men då vi gör det försöker vi ofta motverka dem. Vi har på känn att de inte är rumsrena. Tvärtom inom elitidrotten! Där bejakar vi dem.

 

PRIS ÄVEN INOM KONST OCH VETENSKAP

Inom vetenskap och konst stöter vi ibland på ett liknande fenomen. Vi kallar det genikult. Vi underblåser denna kult med pris och tävlingar. Men vi medger endast generat att den finns där. Och vi maskerar den så gott det går. Vi försöker göra gällande att de pris vi utdelar till förtjänstfulla vetenskapsmän och konstnärer inte i första hand är utmärkelser som ska bekräfta deras geni, utan ett slags erkänsla för de upptäckter och konstverk de skänkt mänskligheten. Någon liknande manöver är inte möjlig då priser utdelas till vinnande olympier. De har ju inte presterat något för vilket vi kan se priset som ersättning. Deras prestation utgörs endast av resultatet av en mätning, som utvisar hur snabbt de sprang eller hur högt de hoppade, det är allt. Den som har hoppat högre än någon annan har gjort just det och inget annat. Den som genom ett snilledrag har löst ett vetenskapligt problem har lämnat något efter sig, nämligen lösningen på problemet.

Vad bottnar den då i, denna fascination vi känner inför den naturgivna styrkan? Varför vill vi se den manifesterad? Varför blir vi så upprörda om vi förstår att det vi trodde var en manifestation av naturlig styrka var resultat av ett läkemedelsbolags framgångsrika arbete med nya dopningsmedel? Vi känner ju inget liknande då vi står inför en viktig konstnärlig prestation. Vi tänker inte att konserten vi lyssnar på är mindre värd, om vi får veta att solisten tagit betablockerare, för att hålla nerverna i styr. Jag underkänner inte en uppsats skriven av någon av mina studenter bara därför att jag får veta att den som skrev den brukade något koncentrationshöjande läkemedel. Hur kan vi tänka så olika om elitidrott å ena sidan och vetenskap och konst å den andra?

Förklaringen är att elitidrott handlar om just detta: naturlig styrka. Då vi arrangerar olympiska spel, då vi njuter av att se Bolt på överlägset vis vinna 100 meter för herrar, får vi utlopp för vår naturliga fascination för mänsklig medfödd styrka. Samtidigt känner vi förstås ett gnagande tvivel. Tänk om han inte alls är född så överlägsen! Tänk om han har förbättrat sin prestationsförmåga med artificiella medel! Då är ju allt meningslöst.

 

FÖRAKTET FÖR SVAGHET

Så här långt tror jag de flesta av mina läsare kan hålla med mig. Nu vill jag ta ett mer kontroversiellt steg i mitt resonemang. Jag vill göra gällande att vår fascination för medfödd ”naturlig” styrka, som den vi ger uttryck för då vi hyllar en olympisk vinnare, också är uttryck för vad filosofiprofessorn Harald Ofstad en gång påstod var kärnan i den nazistiska ideologin: förakt för svaghet!

Resonemanget är enkelt men såvitt jag kan förstå tvingande. Då vi fascineras av någon, då vi beundrar någon, så innebär det att vi sätter honom framför någon annan. Nära sammanflätad med känslan finns en mer intellektuell värdering. Och denna värdering är komparativ till sin natur. Han som är stark är bättre än han som är svag. Ju mer vi fascineras inför den som är stark, även om vi inser att han bara är vinnaren i ett genetiskt lotteri, desto större blir det värderingsmässiga avståndet till den som ligger långt efter, till den som naturligen är ”svag”.

Vi har fått veta mycket under senare år om sambandet mellan värderingar och känslomässiga attityder. Den amerikanske psykologiprofessorn Jonathan Haidt har gått i spetsen för denna forskning. Resultaten av den är omstridda. I en tillspetsad tolkning finns föreställningen att alla värderingar vi gör i realiteten är ett slags efterhandsrationaliseringar av våra känslor och attityder. Det vi ogillar förklarar vi som i någon mer objektiv mening dåligt eller förkastligt. Det är emellertid våra känslor som styr våra intellektualiserade omdömen, menar Haidt.

Kanske är denna bild inte korrekt i alla detaljer. Kanske är den otillåtligt förenklad. Kanske finns det också exempel på motsatsen, det vill säga att en överlagd värdering ger upphov till motsvarande attityd. Dessa orsakssammanhang är emellertid inte så viktiga här. Vad är hönan, vad är ägget? Det viktiga är att vi kan vara säkra på förekomsten av både höna och ägg. Vi fascineras av vinnarna i de olympiska spelen. Vår beundran vet inga gränser då olympiska rekord slås och någon springer snabbare eller hoppar högre än någon tidigare gjort, och vi misstänker att gränsen för vad som är mänskligt möjligt (åtminstone givet dagens teknik) är nådd. Vi värderar denna prestation högt. Ja, vi värderar den som kan prestera så högt. Men vi värderar honom inte bara i absoluta termer. Vi ser den individ som kan prestera så, som (i detta hänseende) bättre än alla andra. Ja, långt bättre. Men med våra värdeomdömen följer våra attityder. Vi öser vår beundran över den starke. Och för den som är fysiskt svag finns bara förakt till övers.

Är detta en naturlig mänsklig reaktion? Har evolutionen installerat den i våra psyken? Kanske. Så mycket värre, i så fall. Det gör den inte mera anständig. Det betyder bara att vi endast med svårighet kan neutralisera den, sublimera den, och leda in den i anständiga banor. Kanske är detta möjligt. Kanske kan det bli möjligt. Men för att det ska bli möjligt är det viktigt att vi kan ta vår utgångspunkt i självinsikt. Endast om vi medger att vi har denna böjelse, kan vi försöka hantera den förnuftigt. Jag vill vara den förste att medge att jag har den. Andra må tala för sig själva.

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...