Det frånvarande ansiktet

Den ansiktsbeslöjade kvinnan försöker finna sin individuella identitet genom att förklä sig till alla och ingen. Att bära niqab i västvärlden är dock att utmärka sig och synas – samtidigt som syftet är att uppnå det motsatta.

Niqab i Sverige väcker känslor. Så starka att de delar upp oss i ”för” och ”emot”. Striden om plaggets religiösa, kulturella, politiska och till och med rättsliga innebörder gör det svårare att reflektera över dess existentiella mening. Men vad händer med det mellanmänskliga när någon väljer att dölja sitt ansikte?

Även om Skolverket föreskriver tolerans är niqabdebatten om huruvida ansiktsslöja ska tillåtas i den svenska skolan inte mindre polariserad i dag än när den startade för ett decennium sedan. Ena sidan fördömer niqab som tvång och kvinnoförtryck. Den motsatta hävdar kvinnans rätt att välja sin identitet, renodla sitt närmande till Gud eller sky det västerländska samhällets sexualiserande blick.

Även en kritiker måste erkänna att ansiktsslöjan inte enbart kan reduceras till passiv underdånighet. Åtminstone i väst betecknar niqab en aktiv motståndshandling som utmanar olika gränsdragningar. I döljandet av ansiktet finns ett paradoxalt synliggörande. Det västerländska civiliseringsprojektets hegemonianspråk ”avslöjas”, och den heltäckta kvinnan måste vara beredd att ständigt utsätta sig för andras fördomar. Å andra sidan låtsas försvararna av niqab inte om elefanten i rummet – det frånvarande ansiktet.

FÖRNYAD AKTUALITET

Debatten fick förnyad aktualitet sommaren 2013, dels i samband med det så kallade hijabuppropet där ett antal kvinnor uppmanade ”alla medsystrar i Sverige – religiösa som icke-religiösa” – att under en dag ”beslöja sig i syfte att visa solidaritet med alla muslimska kvinnor som alltför ofta får utstå trakasserier och våld”, dels när GP-journalisten Valeria Helander iklädde sig niqab offentligt (GP 1/8 2013). Helanders upplevelse var så omskakande att experimentet fick avbrytas efter tre timmar. Omgivningens reaktion pendlade mellan trakasserier och ignorering. Känslan att vara kränkt är alltid äkta. Men kan omgivningens reaktion möjligen försvaras, ja inte de islamofobiska attackerna, men den passiva tystnaden? Min utgångspunkt är två personliga möten med niqab. Möjligen kan mina reaktioner ses som rationaliseringar av en privilegierad majoritets irrationella obehag inför en ny och avvikande minoritet. Men kanske kan diskussionen lyftas upp till ett mer allmängiltigt plan som öppnar sig för plaggets existentiella dimensioner?

Tills för bara tio år sedan hade jag aldrig sett en niqab annat än på tv. Jag trodde nog att jag skulle förhålla mig neutralt om jag en vacker dag skulle stöta på fenomenet, men när jag väl mötte en kvinna i niqab tappade jag andan. Mer om denna omtumlande upplevelse strax.

Vid det andra tillfället var jag mer luttrad, men något kändes ändå underligt. En kvinna i niqab höll ett årsgammalt barn i famnen som syntes otröstligt. Barn kan säkert knyta an till mödrar som skyler ansiktet i det offentliga och få viss tröst genom att känna igen en lugn röst. Men utan hudkontakt och kommunicerbara ansiktsuttryck var det som om mamman försökte stilla barnet med endast en liten del av sin tröstkapacitet.

Det mellanmänskliga skapas när människor träder in i öppna jag–du-relationer. Den andre är då ett ”du” snarare än ett ”det”. Enligt den tysk-judiske filosofen Martin Buber blir jaget till i relation till ett du, i en dialektik mellan ömsesidigt tilltal och ”an-svar”. Detta, att man kan se något av sig själv också i andra, exempelvis en ömsesidig svaghet eller brist, är även, som idéhistorikern Sven-Eric Liedman hävdat, förutsättningen för en verklig solidaritet som går bortom sociala och kulturella gränser. När den andres ansikte inte ges till känna dras mattan delvis undan för den spontana, överskridande och mellanmänskliga igenkänning och responsivitet som solidariteten behöver. Det finns helt enkelt inget att tilltala eller svara an emot.

LEENDEN OCH SVARSLEENDEN

Redan i livets tidigaste skede utvecklar människor förmågan att känna igen ansikten. När barnet vid några få månaders ålder möter förälderns leende med ett eget leende, och vid sex månader dessutom förmår särskilja detta leende ansikte från alla andras, blir barnet i konkret mening en människa bland människor. De första trevande stegen tas mot att bli en egen individ, ett moraliskt subjekt som inte längre smälter samman med omvärlden och den primära vårdgivaren. Sven-Eric Liedman har i ett annat sammanhang betonat betydelsen av igenkänningsleendet för individens livslånga sociala och kognitiva utveckling. Leendet är väsentligen ett svarsleende. Med stöd av den litauisk-franske filosofen Emmanuel Lévinas visar Liedman hur det är själva ansiktet som gör oss till människor snarare än ting; ansiktet är unikt och kan inte ägas, och dess öppenhet i mötet med ett annat ansikte rymmer en inbyggd vädjan om ömsesidig respekt och förståelse.

En av Valeria Helanders erfarenheter var att omgivningen betedde sig undvikande. Man kan fråga sig i vilken utsträckning medmänsklighet, dialog och personlig tillit alls är möjliga när det ansikte som är själva förutsättningen för mänskligt tilltaloch an-svarraderas ut. Hur kan man bli sedd när man gör sig själv till en skugga?

Om jag döljer mitt ansikte för dig, får du sannolikt svårare att upptäcka våra gemensamma livsvillkor. En ansiktsmask döljer inte bara att jag är någon,utan också att jag inte bara har en utan mångaidentiteter. Mamman i niqab som försökte trösta sitt barn kunde inte visa barnet sina känslor. Psykologer hävdar ibland att vissa känslor är universella, förslagsvis glädje, ledsenhet, rädsla, förvåning, skam och ilska. En metod som använts för att identifiera dem har varit att i skilda kulturer visa upp bilder på – ansikten. En leende mun eller rodnande kinder tycks vara intuitivt begripliga för alla. Experimentet skulle säkert inte fungera om bilderna återgav kvinnor i niqab. Den springande punkten är att känslor till sin natur är intersubjektiva, så som barnets leende är ett svarsleende. Vi vet själva vad det innebär att vara rädda, vi gläds med den glade, emedan vi lider med den sorgsne och oroar oss för hur det ska gå för den som lämnas ensam med sin skam. Känslorna är inte avläsbara om vi döljer ansiktet, eftersom omgivningen då saknar den spegel som krävs för att den ska svara an mot våra uppfordrande ansiktsuttryck.

VARFÖR BEGRÄNSA SIG SÅ?

Tillbaka till mitt första niqabmöte. En kvinna i niqab följdes av sina två söner. Mina ögon fastnade på det exotiska klädesplagget, men mest reagerade jag på hennes misslyckade försök att gå ner för en trappa. Hon snubblade men lyckades parera fallet genom att gripa tag i ledstången. Med sitt kringskurna synfält hade hon inte kunnat bedöma avståndet mellan trappstegen. Jag fick en knut i magen. Varför låter sig någon begränsas på detta sätt? Vilken kvinnosyn skulle pojkarna komma att utveckla med en mor som ansvarar för familjens heder eller sin egen gudfruktighet till priset av att knappt kunna gå? Med den heltäckande slöjan kunde hon inte visa omgivningen om hon fick ont, om hon behövde hjälp eller om hon ryckte på axlarna åt allt. Det fanns inga ansiktsuttryck att spegla sig i. En paradox i Helanders journalistiska experiment tycks ha varit att hon gjorde anspråk på att vara en person samtidigt som hon aktivt dolde att hon var en person – som om hon kämpade för att bemötas som någon,förklädd till allaoch ingen.

Å ena sidan står niqab för individens fria val, å den andra hänvisar bruket till en global kontext. Sedvänjor förändras när de färdas över tid och rum, men i deras verkningshistoria finns alltid kvar menings- och erfarenhetsskikt från tidigare sammanhang. Hijab, det vi vanligen kallar slöja eller huvudduk, har under 1900-talet i vissa fall varit en progressiv symbol i en antikolonial och kanske även delvis feministisk befrielsekamp. Men man kan knappast förneka att niqabförknippas med könssegregationens Saudiarabien. Saudiska kvinnor är omyndiga. De saknar rösträtt och kan endast undantagsvis yrkesarbeta, röra sig offentligt, köra bil eller cykla. I ett samhälle där kvinnor förvägras rättigheter är risken förmodligen större att sönerna tidigt får lära sig att modern, oftast outbildad och utan offentlig auktoritet, behöver mannens handfasta ledning. Hur än den svenska kvinnan tolkar sitt val att bära niqab kan man inte komma ifrån att symboler inte kan definieras egenmäktigt annat än i fantasin. Nya innebörder skapas, men gamla samexisterar. Niqab kan få ny mening i Sverige, som ett särskiljande mer än ett underordnande, men den kan aldrig helt upphöra att associera till det wahhabitiska ojämlikhetssamhälle varifrån den hämtats. Niqabens fysiska inskränkning av kvinnans kropp i Saudiarabien svarar mot den sociala inskränkningen av hennes personliga frihet. De karakteristiskt tvära kasten som niqabbärande kvinnor påfallande ofta tycks göra med huvudet, sannolikt en följd av det begränsade synfältet, gör det enklare för svartsjuka makar såväl på den arabiska halvön som i Sverige att veta vad deras fruar tittar på.

SKYDDAR INTE MOT SEXUELLA TRAKASSERIER

Valeria Helanders erfarenhet bekräftar onekligen att kvinnor i niqab diskrimineras av majoriteten. Men går niqabbäraren fri från sexuell objektifiering? Den egyptiske skådespelaren Walid Hammad antog våren 2013 tv-kanalen Eilamaks utmaning att omväxlande gå klädd som man, som obeslöjad kvinna samt som beslöjad kvinna. Som man drabbades Hammad inte av de sexuella trakasserier han utstod som ”kvinna”. Men trakasserierna avtog inte när han beslöjade sig. Hammads tolkning var att det därför inte handlar om sex utan om makt: ju fler lager kvinnan försöker dölja sig med, desto mer triggas de män som får sin värdighet genom att dominera kvinnor.

Hammads exempel väcker en stark misstanke om att även niqabbruket skriver in sig i den struktur av sexualisering som bäraren hoppas undkomma. Det var i Hammads fall inte ansiktet i sig, även aldrig så sminkat, som utlöste trakasserierna, utan boven i dramat föreföll vara själva könsasymmetrin.

Som underordnad kan man i en mening liknas vid ett redskap för den överordnades njutningar. Men inte heller den överordnade är riktigt fri i en ojämlik relation. En människa kan aldrig vinna aktning från ett ting. För att själv erkännas som en självständig och självmedveten människa måste den överordnade erkänna den andre som en medmänniska. Enligt filosofen Hegel kommer dock husbonden inte att respektera trälen som människa, om inte trälen själv börjar kämpa för sitt erkännande. Husbonden är i maktförhållandet beroende av sin träl för sin makt och frihetskänsla, men trälen behöver inte sin husbonde, en sanning som denne enligt Hegel försöker förtränga. Den överordnade påminns dock ständigt om sin överflödighet och bundenhet vid den underordnade, vilket alstrar avundsjuka och projicering av vanmakt. Lösningen på underordningens problem kan inte vara att demonstrativt göra sig underdånigare, vare sig genom att efterleva ett Barbieideal eller att abdikera från det mellanmänskliga. Erkännandet måste vinnas. Det är först när jaget speglas i ett du, utifrån ett givande och tagande på ömsesidiga villkor, som fria och jämlika relationer skapas.

Av Kristian Petrov.

Rekommenderad läsning:

Georg Wilhelm Friedrich Hegel: Andens fenomenologi (1807, sv. översättning 2008).

Martin Buber: Jag och du (1923, sv. översättning 1962).

Frantz Fanon: A dying colonialism (1959, kapitlet ”Algeriet avslöjat” i sv. översättning 1999).

Sven-Eric Liedman: Att se sig själv i andra: Om solidaritet (1999).

Sven-Eric Liedman: Ett oändligt äventyr (2001).

Elin Berge & Edda Manga: Slöjor (2006).

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker