Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

En förrädisk könsrasism

Vårt samhälle värderar ännu män och kvinnor enligt en rasistisk logik, där knappt märkbara statistiska skillnader tas till intäkt för att bevara djupgående könsstereotyper.

Av Sören Holst

Donna Juanita, syster till don Juan
var en señorita som var lika pilsk som han
Juan gick ut i världen till tusen äventyr
hon blev kvar vid härden och vid hemmets små bestyr

Donna Juanita, syster till don Juan
sitter i ett fönster och väntar på en man
Juan, ja han är hjälten, det har man alltid sagt
Donna Juanita, däremot, är värd förakt

(Hans Alfredson och Tage Danielsson ur Spader Madame)

När vi värderar och bedömer en annan människa sker det inte enbart utifrån hennes individuella egenskaper eller handlingar. De kategorier som vi med större eller mindre rätt tillskriver personen spelar också in. Ett av de mest påtagliga – och för individen mest fatala – exemplen på detta gäller kön. Män som gör en sak bedöms och bemöts på ett sätt; kvinnor som gör samma sak bedöms på ett annat. En flicka som vill bli brandsoldat måste stå ut med allt från överseende leenden till öppna ifrågasättanden. En pojke som föredrar att leka med dockor riskerar att bli mobbad av kompisarna. En mamma som har svårt att knyta an till sitt barn betraktas som sjuk och i behov av samhällets hjälpinsatser. Gäller det en pappa betraktas samma drag i stället som uttryck för en karg personlighet – om det över huvud taget uppmärksammas.

Alla som någon gång själva har försökt gå mot strömmen eller göra något som ingen förväntade sig av dem, vet hur psykologiskt pressande det kan vara. Det är alltid enklare att bara flyta med. Den som gör som alla andra, den som beter sig på det förväntade sättet, ifrågasätts inte och riskerar heller inte att behöva stå till svars. Så upprätthålls könsstereotyperna. Det är enklare för såväl män som kvinnor att bete sig enligt de förväntade mönstren.

Är då detta egentligen något problem? Ja, för den som värnar individens rätt att själv få välja livsväg, utan att behöva styras av irrationella samhällsideal och förlegade normer, måste frågan om könets betydelse i vårt samhälle komma högt på dagordningen. Omgivningens värderingar av hur livet bör se ut – vem som förväntas göra vad och i vilket skede av livet – kan för individen verka lika hämmande och nedbrytande som vilket religiöst dogmsystem som helst. Det finns en stor grupp människor som inte känner att de passar in i de rådande könsnormerna, och inte sällan har dessa stereotyper en direkt skadlig inverkan på den enskilda individen. Sambandet mellan anorexi hos tonårsflickor och deras strävan att leva upp till skönhetsideal är väl känt.

Ibland hävdas att feminismen redan har nått sina mål i det upplysta och framsynta Sverige. Javisst – när det gäller lagstiftning och samhällets organisation har vi onekligen kommit långt. Men att av detta dra slutsatsen att slaget är vunnet, att feminismen gjort sitt, är djupt insiktslöst. Det vittnar om att man inte har förstått vidden av det indirekta och mer subtila förtryck som omgivningens normer och förväntningar utövar på en individ.

I debatten görs en distinktion mellan två typer av feminister: särartsfeminister och likhetsfeminister. Det man då oftast fokuserar på är huruvida män och kvinnor ”egentligen” är lika: om de könsskillnader som kommer till uttryck i samhället har biologisk grund eller inte. Särartsfeministerna framhåller att de biologiska skillnaderna är ett faktum, och betonar framför allt att kvinnor måste slå vakt om sin naturgivna kvinnlighet – de ska bejaka sin modersinstinkt och sin empatiska framtoning! Likhetsfeministerna tonar däremot ner de biologiska skillnaderna, och beskylls därför ofta för att vilja stöpa män och kvinnor i samma form.

Men den relevanta frågan är naturligtvis inte i hur stor utsträckning de statistiska kategorierna män och kvinnor skiljer sig åt genetiskt. Det intressanta är hur vi vill inrätta samhället. Ska lagar och samhällsstrukturer hantera män och kvinnor olika? Ska individer bli bemötta på olika sätt beroende på sitt kön?

Jag kan inte förstå de så kallade särartsfeministerna på annat sätt, än att de anser precis detta: könet är enligt dem en relevant markör som bör inverka på hur en individ bedöms och bemöts av omgivningen. Likhetsfeminister menar däremot att kön, i de allra flesta sammanhang, är en irrelevant kategori som spelar en oproportionerligt stor roll i samhället. Det är då inte så intressant i vilken mån det går att urskilja några statistiska skillnader mellan könen; människor ska bemötas som individer i vilket fall som helst.

Det torde vara uppenbart att de flesta av de skillnader mellan män och kvinnor som tar sig uttryck i vårt samhälle är socialt konstruerade. Det är väl knappast någon som tror att just kvinnor är biologiskt förprogrammerade att vilja raka benen. Eller att män skulle ha en genetisk defekt som fick dem att intressera sig mer för tidningens sportbilaga än för världsproblemen. Det vore dock dumt att helt förneka förekomsten av biologiska skillnader mellan könen, även när det gäller andra områden än det rent sexuella.

Det finns vissa belägg för mindre skillnader vad beträffar mäns och kvinnors konceptuella färdigheter – skillnader som inte verkar gå att förklara enbart som effekter av kulturell prägling. Det gäller exempelvis språkförmåga (där kvinnor har ett litet statistiskt övertag) och så kallad spatial förmåga, dvs. förmågan att föreställa sig tredimensionella objekt och manipulera dessa i tanken (där män presterar något bättre).(1) Ibland tar konservativa debattörer denna typ av forskningsresultat till intäkt för att bevara könsstereotyperna: Se där, nu har forskarna konstaterat att det faktiskt föreligger en skillnad mellan mäns och kvinnors hjärnor! Då måste det vara i sin ordning att män och kvinnor har olika platser i samhället.

Låt mig göra ett par analogier för att visa på det bisarra i detta sätt att resonera. Jag vill klargöra hur irrelevant det är att i könsdebatten hänvisa till neurologiska forskningsrön om könsskillnader, och hur gravt fel ute man är om man gör detta. Det finns många potentiella sätt att kategorisera människor. Kön är bara ett av dem. Etnicitet är ett annat. Det finns påtagliga statistiska skillnader mellan olika befolkningsgrupper, både biologiska och kulturella – men vill vi inrätta samhället efter dem? Den som driver en sådan linje blir genast stämplad som rasist – och det med rätta. På samma sätt borde den som driver en motsvarande linje i könsdebatten kunna avfärdas som könsrasist: idén att de två könen har olika naturgivna roller i samhället är lika rättsvidrig som apartheid.

En annan kategorisering som man skulle kunna utgå från när man inrättade samhället är höger- respektive vänsterhänthet. Vilken hand som människor föredrar att använda har att göra med hjärnans tidiga utveckling och med dess differentiering i vänster och höger hjärnhalva. Det finns vissa belägg för att hänthet korrelerar med en del konceptuella egenskaper. Det handlar till exempel om språklig förmåga, matematisk färdighet och spatialt tänkande. Skillnaderna i dessa förmågor mellan personer av olika hänthet, är ungefär lika tydliga (eller otydliga) som motsvarande skillnader mellan könen.(2)

Varför är det ingen som hänvisar till sådana undersökningar och menar att vi borde inrätta samhället därefter? Varför är det ingen som hävdar att det i kraft av sådana studier vore på sin plats att behandla och värdera höger- och vänsterhänta personer olika? Borde vi inte inrätta särskilda skolor för alla vänsterhänta, där de fick särskilda möjligheter att utveckla sina statistiskt sett något större matematiska färdigheter?

Nej, naturligtvis inte. Det vore djupt omoraliskt av samhället att låta en liten statistisk skillnad mellan två grupper gå ut över den individuella medborgarens rätt att själv välja livsväg. Det vore likaledes oacceptabelt om det i samhället uppstod en norm som föreskrev att man som vänsterhänt borde ägna sig åt matematik, med följden att den vänsterhänta person som till äventyrs var mer språkintresserad ständigt var tvungen att försvara sitt livsval. Den typen av normsystem – där gruppegenskaper tas till intäkt för att bedöma individen – är alltid att betrakta som förtryckande.

På samma sätt borde det vara en självklarhet att kön inte skulle spela någon roll för hur man bedöms och bemöts, varken av institutioner eller av övriga medborgare. Likväl är sådan könsrasism snarare regel än undantag.

Feminismens landvinningar under det senaste seklet – och framför allt i vår egen del av världen – har inneburit en formell jämställdhet mellan könen, men den har också hjälpt oss att få upp ögonen för problemen med att kategorisera människor. Som jag ser det är feminismens främsta syfte idag, i vår del av världen, att så långt som möjligt avskaffa det orättfärdiga etiketterandet av människor utifrån könstillhörighet.

Ändå framförs, inte minst i denna tidskrift, stundom passionerad kritik mot feminismen. Det handlar då ofta om den sanningsrelativism som tyvärr förekommer i en del feministiska kretsar, exempelvis bland så kallade queerfeminister. Dess förespråkare kan med häpnadsväckande envishet och vetenskapsförakt hävda de mest hårresande vansinnigheter, som att både kön och sexualitet i alla avseenden är sociala konstruktioner. Kritik mot sådana uttryck är naturligtvis berättigad. Men man gör det alltför lätt för sig om man i och med detta tror sig kunna avfärda hela feminismen.

Jag kan inte frigöra mig från misstanken att många av dem som ensidigt framför sådan kritik gör det som en förevändning för att slippa ta till sig de i övrigt väsentliga insikter som feminismen bidragit med under det senaste seklet. Jag ser ingen annan förklaring till att de så gott som aldrig ger genusproblematiken något erkännande.

Man kastar således ut barnet med badvattnet, och inte sällan på ett självbelåtet sätt. Kanske är det inte att förvånas över. Det är ju alltid obehagligt att konfrontera sina egna förstelnade föreställningar och normer.

Sören Holst är teoretisk fysiker och lärare vid Stockholms universitet.

Referens (1-2): Diane F. Halpern, Sex differences in cognitive abilities (Lawrence Erlbaum Associates 2000).

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...