Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Hon gör upp med sitt islam

Irshad ManjiIrshad Manji är muslim. Hon är också en skarp kritiker av könsförtryck, homofobi och andra omänskliga sidor av den egna religiösa traditionen.

Med rötter i muslimska Östafrika växer Manji upp i staden Richmond, Kanada. Koranskolan där hennes far placerar henne framstår som ett koncentrat av hela den islamiska traditionens mörker, och hon för en hård kamp med sin ortodoxe religionslärare Mr Khaki. Trots det vill hon behålla sin tro. I det omgivande samhället möter hon en öppenhet som kommer att få starka återverkningar för hennes liv som kvinna, men också som muslim. Om det berättar Manji i sin uppmärksammade bok Det muslimska problemet, ett öppet brev till medtroende världen över.

Lektionerna ägde rum på övervåningen i den nybyggda moskén, som liknade en gigantisk förortsvilla mer än något som hade med Mellanösterns arkitektur att göra. Men därinne var det strikt islam som gällde och inget annat. Män och kvinnor gick in i moskén genom olika ingångar och planterade sig på rätt sida om en fast vägg, som skar byggnaden itu så att könen var ordentligt isolerade under gudstjänsten.

I väggen fanns en dörr som förband mans- och kvinnosidorna. Det var bekvämt efter gudstjänsten, när männen krävde mer mat från det gemensamma köket genom att sticka ut sina matskålar genom dörren, banka i väggen och vänta högst ett par sekunder tills en kvinna sträckte fram de fyllda skålarna. I moskén fick männen aldrig se kvinnorna och kvinnorna fick aldrig bli sedda. Om inte det är själva sinnebilden för att vi tilldelas obetydliga liv begriper jag ingenting.

En trappa upp låg koranskolan med sin deprimerande utsmyckning av mörkbruna mattor, lysrör och flyttbara väggar som skilde flickor och pojkar åt. Var klasserna än samlades på den stora ytan släpades en skiljevägg omkring. Än värre var skiljeväggen mellan hjärna och själ. På lördagslektionerna fick jag veta att man inte tänker om man är andlig. Om man tänker är man inte andlig. Denna lättvindiga ekvation gnagde mot den uppiggande nyfikenhet inom mig som var tillåten i Richmond. Kalla det gärna för min privata kulturkrock.

Lösningen var inte att rätt och slätt acceptera att det finns en sekulär och en andlig värld och att var och en lever efter sina regler. Enligt ett sådant resonemang borde den avgjort andliga baptistkyrkan Rose of Sharon ha tystat mina frågor. I stället fick jag beröm för min vetgirighet. På Burnett, en sekulär skola, skrämde mina frågor vettet ur vicerektorn men ingen tystade ner mig. På båda ställena härskade individens värdighet. Men inte i min koranskola. Jag gick dit iförd en vit polyesterchador och gick därifrån flera timmar senare med håret tillplattat och själen tömd, som om kondomen över mitt huvud effektivt hade vaccinerat mig mot ”riskabel” intellektuell aktivitet.

De flesta av oss betraktade inte koranskolan som ett ställe där vi skulle lära oss något utan som en damm där vi skulle fiska upp våra blivande män. Eftersom tjejer med mål i mun inte blir gifta tog mina kompisar sällan strid med mr Khaki. Varför gjorde jag det då? Ville jag inte bli gift en vacker dag? Sanningen var att jag var förälskad i den mångbottnade världen utanför koranskolan och envisades med att vilja bli utbildad, inte indoktrinerad.

Bråket började med nybörjarboken Know Your Islam som jag lade in i min koranskolväska varje lördag. Efter att ha läst den ville jag veta mer om ”mitt” islam. Varför måste flickor rätta sig efter reglerna, till exempel förrätta bön fem gånger om dagen, vid yngre ålder än pojkarna? Därför att flickor mognar tidigare, sade mr Khaki. De når religionsutövningens ”föreskrivna ålder” vid nio år, pojkarna vid tretton.

”Varför får vi då inte leda bönen som belöning för att vi är mogna?” undrade jag.
”Flickor får inte leda bön.”
”Vad menas med det?”
”Det är inte tillåtet för flickor.”
”Varför inte det?”
”För att Allah säger det.”
”Varför säger han det?”
”Läs Koranen.”

Jag försökte, fast det kändes konstlat eftersom jag inte kunde arabiska. Ser jag er nicka instämmande? De flesta muslimer har inte en aning om vad det är vi säger när vi reciterar Koranen på arabiska. Det beror inte på att vi är dumma. Arabiska är ett av världens mest rytmiska språk där tonvikten är av avgörande betydelse, och lektioner en gång i veckan i koranskolan räcker helt enkelt inte för att man ska få grepp om allt invecklat i det. Till exempel ordet haram kan syfta på något förbjudet eller något heligt, beroende på vilket a man betonar. Till detta språks svårigheter ska man lägga livets realiteter. I mitt fall en våldsam far som utövade religionen mest för syns skull och en mor som gjorde sitt bästa för att vara from, samtidigt som hon låg i för att försörja familjen på skiftarbete. Ni förstår nog varför studier i arabiska inte precis blev en prioritet i familjen. Om sanningen ska fram föll mr Khakis standardsvar på mina frågor – ”Läs Koranen” – ungefär lika platt som mitt chadortilltryckta hår.

Med tiden genererade detta standardsvar fler frågor: Varför skulle jag fortsätta med bluffen att deklamera arabiska om det inte tjänade något praktiskt syfte och inte rörde vid någon känslosträng? Varför blev vi itutade att alla översättningar av Koranen ”fördärvade” den ursprungliga texten? Om Koranen är lika rak och lättfattlig som puristerna säger, borde det då inte vara enkelt att översätta dess lärdomar till tusen språk? Och slutligen, varför blir vi som inte har insupit arabiska med modersmjölken alltid sedda över axeln när sanningen är att inte mer än 20 procent av alla muslimer i hela världen är araber? Med andra ord är minst 80 procent av oss inte araber. ”Lär känna ditt islam”, säger de bekymmerslöst. Vems islam?

Låt mig återgå till min första fråga till mr Khaki: Varför får inte flickor leda bön? Jag föreställde mig att Koranens fråga skulle upprepas i någon annan bok som jag kanske skulle begripa, och därför försökte jag få tillträde till koranskolans bibliotek. Ni anar inte vilken apparat det blev att arrangera den resan. Biblioteket bestod av en rad ställ intill trappan högst upp på männens sida av moskén – tillträde förbjudet för kvinnor utan föregående tillstånd. Eftersom jag var elva år och i ”föreskriven ålder” fick jag inte umgås med vuxna män. Jag blev tvungen att övertala en pojke under föreskriven ålder – tolv år eller yngre – att springa upp på mina vägnar och begära tillstånd för mig varje gång jag ville slå i böcker. Förutsatt att jag fick grönt ljus måste alla männen lämna rummet innan jag kunde klättra uppför trappan och leta igenom samlingen av billiga broschyrer på ställen. Jag hade förstås strängt begränsad tid på mig eftersom männen väntade på att få gå tillbaka till sitt utrymme. Jag lyckades låna ett par småskrifter varje gång, men innehållet var så svårt att förstå att jag undrade vad författarna hade gått i för skolor. Två års vandringar mellan klassrum och bibliotek i moskén visade sig fruktlösa. När jag var tretton förstod jag att jag måste gå någon annanstans än till mr Khaki och koranskolan för att få svar på mina frågor.

Jag började hänga i gallerian. Varför det? För att spåra upp en koran på engelska. Jag hittade den i Lansdowne Centre, Gud välsigne Richmonds basar av trosuppfattningar. Begreppet informationsfrihet må ha skrämt upp mr Khaki, men det var just den friheten som lät en av hans elever finna mer mening i sin religion, en mening som koranskolan inte levererade.

Vad fick jag veta om varför flickor inte får leda bön? Ingenting. Även om mullor och koranskollärare kommer med lättvindiga svar gör Koranen det inte. Mellan valkampanjer, teaterrepetitioner, deltidsjobb, volleybollträning – fram till, vid och efter universitetet – letade jag mig fram genom vår heliga skrift med ”kvinnofrågan” främst i tankarna. Jag läser fortfarande. Att avslöja mina slutsatser här vore att hoppa bock in i mitt vuxna liv. Först måste jag ta upp en annan fråga.

Judarna. Det är den andra fråga som bekymrade mig under åren i koranskolan därför att judarna regelbundet rullades i tjära och fjäder. Mr Khaki lärde oss utan att röra en min att judarna dyrkar avgudar, inte Allah, och att deras avgudadyrkan skulle besudla min fromhet om jag umgicks med dem. Vilken planet bodde mr Khaki på? undrade jag. Blundade han medvetet för världen runt omkring? Richmond, en förort som låg under havsytan, skulle lättare drunkna i asiatiskt kommersiellt inflytande än krossas under berg av pengar som judarna kunde magasinera. Om Richmond hade en enda synagoga på den tiden kände jag inte till den.

Men jag var nog en agent för deras dunkla makt, för jag lyckades sannerligen störa mr Khakis passionerade historielektioner med frågor om judar. En gång ville jag veta varför profeten Muhammed hade befallt sin armé att döda en hel judisk stam när Koranen påstods ha kommit till honom som ett budskap om fred. Mr Khaki klarade inte situationen. Han gav mig en föraktfull blick, viftade förargat med handen och avbröt lektionen, och så övergick han till att läsa ur Koranen. Där fick jag för att jag inte hade hållit klaffen.

När jag hade ägt min engelskspråkiga koran i ett år hamnade mr Khaki och jag i en återvändsgränd. Ingenting av det jag hade läst dittills övertygade mig om en judisk konspiration. Jag medger att ett år inte räcker för att smälta Koranen, och när man är fjorton år har man långt kvar innan man blir mentalt mogen. Jag kunde inte riktigt vifta bort mr Khakis antisemitiska haranger. Innan jag satt med alla bevis i handen kunde jag väl inte vara säker på att han pratade strunt? Så jag bad honom lägga fram bevis för den judiska komplotten. Han svarade med ett ultimatum: Antingen tror du eller också får du lämna skolan. Och om du gör det så blir du kvar utanför.

Verkligen? Är det allt ni har att säga?
Ja.

Med bultande tinningar och svettig hals under den stickiga polyesterchadorn reste jag mig. När jag gick genom kontrollstationen
vid skiljeväggen kunde jag ha ryckt av chadorn inför alla pojkarna, men jag ville inte riskera förödmjukelsen att köras ut av en ännu mer skandaliserad mr Khaki. Det enda jag kom på att göra var att slå upp koranskolans tunga metalldörr och skrika: ”Herre Jesus!” Ett minnesvärt uttåg, hoppades jag. Först längre fram skulle jag inse riktigt hur minnesvärt det var. Jesus var jude!

Undrar ni varför jag inte dömde ut hela religionen när jag hade blivit utkörd ur koranskolan och tog itu med att etablera mitt ”emanciperade” nordamerikanska jag? Delvis berodde det på att jag måste bli klar över min identitet. Ni vet vad jag menar. De flesta av oss muslimer är inte muslimer därför att vi går omkring och funderar över det, utan därför att vi är födda till det. Vi ”är sådana”.

Min härdsmälta på koranskolan var pinsam för mamma, men hon kände mig alltför väl för att tro att hon skulle kunna befalla mig att tigga och be mr Khaki om förlåtelse. Inte skuggan av en chans. Inte heller tvingade hon mig att följa med henne till moskén. Ett par år gjorde jag det ändå. Det var det enda ställe som fanns kvar där jag kunde röra mig på kartan över min bräckliga tillhörighet till islam. Jag älskade Gud och tänkte inte bestraffa moskén för koranskolans synder – inte förrän det började sjunka in i mig att den koranskola jag avskydde var en förlängning av moskén. Att gå till moskén lät mig identifiera mig som muslim, men det tvingade mig också att offra den andra, lika heliga delen av min identitet, den som självständigt tänkande människa.

För att avgöra om jag skulle utöva min tro eller ej måste jag se efter vilka förtjänster den hade – eller saknade. Och jag måste göra det på egen hand och ersätta moskén och dess inprogrammerade fromhetsbetygelser med mitt eget sökande efter islams personlighet. Var det verkligen så att Koranen avmänskligade judar och undertryckte kvinnor? Eller var mr Khaki helt enkelt en urusel lärare? Var det verkligen så att Gud befallde alla att tala arabiska? Eller var det en påhittad regel för att vi muslimer skulle lyda våra överordnade? Blev Den allsmäktige verkligen förolämpad om man avvek från de heliga skrifterna? Eller hyllade vi Allahs skapande kraft när vi använde vår egen? Jag visste inte. Men att undersöka ett annat tänkesätt var nödvändigt. Annars skulle det ha känts som om jag gav upp och flydde från alla dessa frågor som de sanktionerade dogmerna väckte inom mig.

Till min stora glädje visste jag att jag levde i en del av världen där det var tillåtet att undersöka. Tack vare de fri- och rättigheter som jag åtnjöt i väst – att tänka, utforska, tala, utbyta åsikter, diskutera, utmana, bli utmanad och tänka om – var jag redo att bedöma min religion i ett ljus som jag omöjligt kunde ha föreställt mig i koranskolans inskränkta muslimska mikrokosmos. Jag behövde inte alls välja mellan islam och väst. Tvärtom var det väst som gav mig möjligheten att välja islam, om än aldrig så preliminärt. Det var islams uppgift att hålla mig kvar.

Jag blev inte besatt av religion, men då och då dök en fråga upp och jag letade efter svar på det enda ställe som jag trodde hade några att erbjuda: det offentliga biblioteket på 1980-talet och det tidiga 1990-talet innan internet fanns. Det mesta jag hade läst om islam gick i läroboksstil. Mängder av hänvisningar, ingenting som tangerade något farligt. Då, den 14 februari 1989, utlyste Khomeini en fatwa mot Salman Rushdie, författare till Satansverserna. Detta ”humorfria Valentinkort”, som Rushdie kom att kalla fatwan, krävde mer av västerlänningarna än ett kollektivt tassande kring teokratin. Många i väst tog ställning mot dödsdomen, och det vore ohederligt av mig att förneka det. Men de kommentarer jag spårade upp på biblioteket verkade nöja sig med att enbart förklara muslimernas vrede. De girade undan frågan om Koranen verkligen är lika renhjärtad, lika gudomlig, som demonstranterna vill få oss att tro när de bränner bilder och flaggor. Vad hade hänt med det religiöst aktningsfulla men intellektuellt röriga väst som jag hade förälskat mig i? Höll multikulturalismen på att tappa förståndet?

Jag tror att den har gjort det, och det på ett avgörande sätt. Detta säger jag därför att mina vandringar till biblioteket sammanföll med Edward Saids epok. Han var den arabamerikanske intellektuelle som 1979 använde ordet ”orientalism” om västs påstådda tendens att kolonisera muslimerna genom att demonisera oss som östs exotiska tokstollar. En bestickande teori, men att det ”imperialistiska” väst publicerade, distribuerade och stödde Saids bok säger egentligen allt.

Innan tio år hade gått var Said den hyllade profeten för unga akademiker i Nordamerika och Europa som hade gripits av aktivism. Deras dyrkan av honom förkvävde effektivt alla andra idéer om islam. När Salman Rushdie kom ut med Satansverserna var Saids lärjungar redo att döma ut ungefär allting som mittfårans muslimer stötte sig på som ”orientalistiskt” (det vill säga rasistiskt). Jag märkte att biblioteket inte undkom denna smitta.

Jag började få min tro tillbaka, både på väst och på islam, efter 1990-talets mitt. Pris ske Allah för Internet. Nätet gjorde självcensur ovidkommande – någon annan kommer med visshet att säga det man själv inte säger – och blev den plats där intellektuella risktagare äntligen kunde andas ut. De bekräftade på nytt det som gör väst till en oförbrännelig om än ofullkomlig idékläckningsmaskin: dess lidelse för upptäckter, bland annat upptäckten av sina egna fördomar. Och i takt med att kritikerna fingranskade islam blev jag varse en del häpnadsväckande aspekter av min egen religion.

Hur många av oss är medvetna om till vilken grad islam är en ”judarnas gåva”? Guds samlade skapelse, Guds inneboende och ofta hemlighetsfulla rättvisa, vår medfödda förmåga att som Guds skapade varelser välja det goda, ändamålsenligheten med våra liv på jorden, det oändliga livet efter detta – dessa och andra monoteismens bärande idéer hämtade islam från judendomen.

Jag tappade hakan när jag förstod detta, för det betydde att muslimer inte behöver genomsyras av antisemitism. Om något har vi anledning att vara tacksamma, inte hatiska, mot judarna.

Om fler av oss visste att islam är frukten av sammanflätade historier, inte ett fullständigt egenartat sätt att leva – om vi förstod att vi är andligen ”blandrasiga” – skulle då fler av oss vara villiga att godta ”den andre”? Jag började undra varför vi så ogärna erkänner inflytanden utifrån, utom när vi skyller på väst för diverse koloniala orättvisor. Vilket i sin tur väckte en grundläggande fråga: Är islam mer trångsynt än alla andra religioner i världen?

Om man tar upp det samtalsämnet på ett party blir det bråk. Från den dag jag började vid universitetet blev jag varnad för att förväxla religion med kultur så fort någon gick med på att diskutera islams benägenhet för intolerans. ”Att stena kvinnor är enbart en stamsed och har ingenting med islam att göra”, docerade en kvinna vid en middag. Jag förhöll mig skeptisk. Om islam är en flexibel troslära kan den väl anpassa sig till det goda och inte till det onda? Så varför fanns det ingenting i min moské som liknade demokratin i Richmond, just den demokrati som tillät muslimer att bygga en moské där?

Det var inte bara den moderna muslimen inom mig som fick brottas med dessa spörsmål. Mitt yrke som TV-journalist och kommentator placerade mig i den främsta skottlinjen för allmänhetens egna frågor om islam. Efter att ha sett mitt ansikte i sina vardagsrum tvekade gemene man inte att gå fram till mig i butiker, på restauranger och i tunnelbanan och ventilera ett djupt bekymmer: Gud hjälpe dig om du tänker bli en skäggryckande, chadortrotsande muslim. Men hur förklarar du så mycket bigotteri under islams fana om du håller fast vid denna tro? Jag fick också mer preciserade frågor: ”Får man vara både muslim och feminist?” ”Hur kan en from muslim bli självmordsbombare?” ”Varför protesterar inte fler muslimer?” ”Är du inte rädd när du protesterar?” Och: ”Hur kommer det sig att man aldrig hör en rolig historia om en kristen präst, en rabbin och en mulla?” Efter att ha fått den sista frågan har jag ägnat mig åt att gräva på djupet, och jag tror att jag har lärt mig något. Låt mig göra en liten utvikning.

Islam har ett populärt förbud mot ”överdrivet skrattande”. Jag skämtar inte. I en pamflett med titeln Problems and Solutions lägger shejk Muhammed Salih Al-Munajjid ut denna lära. ”Muslimen är inte tvungen att gå omkring och se dyster ut”, men ett övermått av skratt visar att vi muslimer har manipulerats av charm och kvickhet, och det försvagar vår karaktär och fromhet. Jag minns en farbror som en nyårsafton vänligt men bestämt varnade mig för att skratta för mycket, för då skulle domedagen ofrånkomligen följa. Det är på den här punkten som min farbrors och shejkens väg skiljs från min: Om skrattets svarta magi är så stötande, varför ogillas då inte arabiskans lyriska, hypnotiserande verkan, det språk som reciteras högt?

Jag skymtade alltså denna fåniga sida hos islam därför att någon hoppades få höra en rolig historia om en kristen präst, en rabbin och en mulla, och jag uppskattar verkligen allmänhetens frågvishet. Den har gett näring åt min egen i åratal. Ju fler chanser jag har gripit att stå i rampljuset och breda ut mig om det ena sociala problemet eller den andra globala trenden, desto mer har jag behövt utomstående som envist frågar varför jag vill förknippas med en tro som bultar i centrum för så mycket internationell oro och individuell pina. Människor har rätt att fråga. I synnerhet två spörsmål har skakat min värld, båda till det bättre men ingendera utan smärta.

Det första lyder: ”Hur förenar du homosexualitet med islam?” Jag är öppet lesbisk. Jag bestämde mig för att ”komma ut” därför att jag hade vuxit upp i ett förfärligt hem under en far som avskydde all glädje, och jag ämnade inte sabotera den kärlek byggd på samförstånd som nu skänker mig glädje som vuxen. Jag mötte min första flickvän när jag hade fyllt tjugo år, och några veckor efteråt berättade jag för mamma om relationen. Hon reagerade som den underbara förälder hon är. Så frågan om jag kunde vara muslim och lesbisk på samma gång oroade mig knappast. Det ena var religion. Det andra var lycka. Jag visste vilket jag behövde mest. Jag fortsatte med att omväxlande studera islam och lära mig den ädla konsten att upprätthålla relationer med kvinnor (något som förtjänar en egen bok), producera TV-program och i största allmänhet leva det rika liv som en person på tjugo plus har i Nordamerika.

Efter hand som jag blev en synligare offentlig person tack vare min TV-verksamhet övergick mitt hopp om att kunna förena homosexualitet med islam till att bli en mycket viktig angelägenhet. Tittarna ville att jag skulle rättfärdiga min osannolika kombination av identiteter. Jag sjönk ner i en allvarlig period av introspektion och flirtade rentav med möjligheten att slutgiltigt avstå från islam för kärlekens skull. Vilket bättre motiv finns det att offra något? Men varje gång jag stod vid randen till att bannlysa mig själv drog jag mig tillbaka. Inte av rädsla. Av ärlighet – mot mig själv. Det fanns en fråga som pockade på mer övervägande: Om den allvetande, allsmäktige Guden inte hade velat göra mig lesbisk, varför skapade han då inte någon annan i mitt ställe?

Ilskna uppmaningar att ”förklara mig” kom nästan dagligen efter 1998. Det året började jag leda QueerTelevision, en TV- och internetserie av ett helt nytt slag om manliga och kvinnliga homosexuella kulturer. Programmen handlade om människor, inte pornografi, men ändå gick erkända muslimer samman med kristna fundamentalister och skrev på protestlistor mot att jag förekom på deras TV-skärmar. Jag hade faktiskt inte väntat mig något annat. Men var jag naiv som hade väntat mig lite mer – samtal i stället för fördömande?

Tro mig, jag försökte verkligen föra dialog. Jag gillar mångfald högt och rent, även perspektivens mångfald, och kritiserade aldrig mina belackares budskap. Tvärtom läste jag regelbundet upp dem i programmet. Ett exempel: ”Jag skriver för att upplysa dig om att den ende sanne Guden, Bibelns Gud, gör det smärtsamt klart att alla sodomiter (det vill säga ’homosexuella’ och andra avvikande av liknande slag) har kastat bort sin mänsklighet för sina onda, sinnessjuka, perversa lustars skull. Därigenom har de blivit styggelser, inte längre mänskliga, och ska avrättas omedelbart enligt Tredje och Femte Moseböckerna …”

De många muslimer som ringde och mejlade till QueerTelevision höll med dessa kristna. (Utom på punkten om att den ende sanne Guden strikt hör hemma i Bibeln och ingen annanstans.) Men inte en enda muslim tog upp min kontrautmaning, min upprepade maning till samtal: Hur kan Koranen samtidigt fördöma homosexualitet och förklara att Allah ”gör allt han skapar till något ypperligt”? Samma Koran säger: ”Om Gud hade velat, hade Han gjort er till ett enda samfund.” Hur förklarar mina kritiker att Gud enligt den bok som de skrupulöst rättar sig efter avsiktligt har konstruerat världens svindlande mångfald? Den fråga som ställde homosexualitet i kontrast till islam satte sannerligen min tro på prov. Men efter att ha tänkt igenom den inser jag att ett sunt åsiktsutbyte är möjligt om vi alla bryr oss mindre om var vi själva står än var Gud står.

Nu övergår vi till det andra spörsmål som jag lovade att berätta om. Det ställdes några månader före 11 september och utlöste det allvarligaste provet på min tro.

I december 2000 hittade jag ett internt brev på mitt bord på QueerTelevision. Det kom från min chef Moses Znaimer. Jag hade bråttom att färdigställa så många avsnitt av programmet som möjligt före julhelgen, jag var trött och behövde något annat att tänka på. Så jag öppnade kuvertet och tog ut ett tidningsurklipp. Det var en kort notis från Agence France-Presse:

Flicka tvingad till sex dömd till 180 piskrapp
Tsafe (Nigeria). En gravid 17-åring som en islamisk domstol dömt till 180 piskrapp för sex före äktenskapet kommer att föda sitt barn inom några dagar, uppgav hennes anhöriga i går. Bariya Ibrahim Magazu berättade för domstolen i september att hon hade tvingats till sex med tre män som var hennes fars kompanjoner. Hon förde fram sju vittnen. Hennes anhöriga uppgav att hon skulle föda inom ett par dagar och väntades få sitt straff minst 40 dagar därefter. AFP

Moses hade ringat in ordet ”islamisk” med klarrött bläck, strukit under siffran ”180” med dubbla streck och skrivit till en kommentar i talmudstil i marginalen. Den lydde:

IRSHAD:
ENDERA DAGEN
MÅSTE DU
TALA OM FÖR MIG
HUR DU FÖRENAR
SÅDANT VANSINNE
OCH KVINNLIG
KÖNSSTYMPNING
MED DIN
MUSLIMSKA
TRO.
M.

Eländes elände. Räckte det inte att de som såg på QueerTelevision krävde att jag skulle välja mellan min sexuella läggning och min andliga orientering? Måste chefen belasta mig etiskt också? Särskilt när mina deadlines var så pressande?

Jag sköt kuvertet åt sidan och fortsatte att jobba åt Moses. Men medan timmarna gick började samvetet gnaga ordentligt. Säg inte att ni själva inte plågas av det. Historien om detta unga våldtäktsoffer måste tynga alla anständiga människor, för oavsett detaljerna i hennes fall finns det ett publicerat faktum som inte kan bortförklaras: Trots att hennes värdighet redan kränkts hade denna flicka gjort sig mödan att skaffa fram sju vittnen. Sju! Och ändå skulle hon få 180 piskrapp! Hur i helvete skulle jag kunna försona en så elementär orättvisa med min muslimska tro?

Jag skulle inte kunna undvika att ta upp frågan utan omsvep. Inte med en försvarsattityd, inte med teorier utan med fullständig ärlighet. Mindre än ett år innan så gott som hela världen skulle ryckas loss från sina förtöjningar av attackerna den 11 september 2001 gjorde jag mig redo att gå in i nästa fas av mitt liv som muslimsk refusenik, islamvägrare.

Texten är ett sammandrag.

Översättning: Margareta Eklöf

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...