Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

"Illusionen om Gud" av Richard Dawkins

De visar på olika sätt att ämnet evolution är outtömligt på spännande detaljer och att det griper in i alla vetenskapliga områden. Dessutom är de allihop utmärkta stilister, passionerade och humoristiska, så att man aldrig vill lägga ifrån sig böckerna.

Under det senaste året har både Daniel Dennett och Richard Dawkins kommit ut med nya böcker där ämnet inte i första hand är evolution utan religion. Dennetts bok Breaking the Spell handlar om hur även fenomenet religion kan och bör studeras vetenskapligt. Som svensk humanist tycker jag att detta budskap borde vara rätt okontroversiellt – varför skulle det vara tabu att studera någonting alls, i synnerhet något så betydelsefullt som religion? Men Dennetts idé om att studera religion vetenskapligt provocerade ordentligt, och i ett sociologiskt perspektiv är det inte så konstigt: Vetenskapens inträde på ett område torde alltid vara ovälkommet hos dem som redan råkar ha expertstatus på andra grunder än vetenskapliga. (Ett annat exempel kunde helt nyligen ses i Dagens Nyheter där kulturskribenten Leif Zern med hänvisning till Freud tvärsäkert uttryckte att ”lyckan aldrig kan bli ett vetenskapligt projekt”.)

Jämfört med Dennett har Dawkins valt en mer uttalat provokativ titel: The God Delusion. Baksidestexten utlovar a hard-hitting, impassioned rebuttal of religion of all types – inget som gjorde mig särskilt nyfiken eftersom jag redan vet varför jag inte är religiös. Jag började alltså läsa med rätt låga förhoppningar om att lära mig något nytt och hoppades att Dawkins skulle återvända till evolutionsämnet snart. Men se, det blev till slut sträckläsning även av The God Delusion. Dawkins är en sofistikerad tänkare som har mycket intressant att säga, även till en läsare som tror sig vara fullärd i ämnet.

I bokens första kapitel går Dawkins igenom den asymmetri som råder för vilken sorts ”respekt” som förväntas mellan religion och andra samhällsföreteelser. Varför skrev jag t.ex. att bokens titel är provokativ? Jag har själv varmt omhuldade föreställningar, exempelvis att det är bra att vara nykterist – men om någon skrev en bok om The Abstaining Delusion skulle jag inte kosta på mig att känna mig provocerad. Troligen skulle boken vara skriven av en helt ointressant alkoholromantiker. Men om författaren mot förmodan var en erkänt duktig tänkare skulle jag till och med läsa boken och försöka hitta var jag kunde beslå henne med att ha tänkt fel, och sedan känna mig väldigt nöjd med det. Om jag mot all förmodan inte skulle kunna hitta någon brist i resonemanget skulle jag känna mig tvungen att börja ompröva min övertygelse om alkoholens negativa verkningar.

När det gäller religion anses dock ett sådant öppet förhållningssätt vara allt annat än en dygd. När fysikern Einstein, som ibland metaforiskt använde ordet gud, upptäckte att han blev missförstådd gick han ut offentligt med sin icketro. Det var inte populärt. Dawkins citerar ett kritiskt brev till Einstein från en dåtida betydande intellektuell: My own faith has wavered many a time. But I never told anyone […] because I agree with the writer who said, ‘There is a mean streak in anyone who will destroy another’s faith.’

Detta är en värdering som många delar, även ickereligiösa. Som Dennett skriver i sin bok finns en sällan ifrågasatt tro på tro, i Sverige väl illustrerad av regeln att endast sådana livsåskådningsorganisationer som dyrkar högre väsen kan få statsbidrag. Dawkins delar dock inte denna tro på tro. Han går med liv och lust in för att övertyga läsaren om både det vansinniga och det obehagliga i världsreligionerna. Störst verkan gissar jag att boken kan ha på den som saknar egen tro men ändå har någon sorts tro på tro. För mig som inte ens hade det gav boken ändå god underhållning och en hel del intressant information. Visste ni till exempel att de amerikanska grundlagsfäderna 1796 skrev att USA is not, in any sense, founded on the Christian religion? Ungefär tvåhundra år senare uttryckte George Bush d.ä. i en intervju att ateister inte bör räknas som medborgare eller patrioter eftersom This is one nation under God.

Varför finns det då ingen anledning att tro på en högre makt? Efter att ha avfärdat ett antal av historiens filosofiska gudsbevis konstaterar Dawkins att gudars existens måste avgöras empiriskt. Ett universum med ett allsmäktigt väsen är annorlunda mot ett universum utan ett allsmäktigt väsen. Låt oss alltså studera universum! Vad ser vi? Jo, vi ser ett universum av hög komplexitet. Eftersom universum är komplext måste en eventuell skapare av universum vara en komplex varelse. Precis som Intelligent Design-rörelsen har påpekat är det ytterst osannolikt att komplexa saker bara ska uppstå av sig själva. Genom evolution kan komplexa saker uppstå gradvis från mindre komplexa; om komplexa saker inte uppstår genom evolution eller medveten skapelse är det ytterst osannolikt att de uppstår alls. Evolutionsprocessen sätter igång först när det finns självreproducerande objekt. Visst är uppståendet av den första självreproducerande molekylen en osannolik händelse, men ändå ofantligt mycket mer sannolik än uppståendet av en varelse kapabel att skapa vårt universum. (Själv tycker jag att en omvändning till det senare påståendet också är en bra poäng: Den som klarar av att utan närmare förklaring ta existensen av ett högre väsen för given borde finna det fullständigt trivialt att ta för givet existensen av en självreproducerande molekyl!)

Hur bra dessa argument än låter i mina öron så är det ett faktum att de inte har lyckats övertyga ens de välutbildade teologer som Richard Dawkins har debatterat med. Det är inget konstigt med det, ty tro bygger egentligen inte på förnuftsmässiga argument – det är därför det kallas tro. Men varifrån kommer då tron? En nyckelobservation är att en bedövande majoritet av världens befolkning har samma tro som sina föräldrar. Religiös indoktrinering av barn verkar alltså vara en betydelsefull process. Barn är okritiska till vad föräldrar säger, men med ålder utvecklas ett mer kritiskt sinnelag. Som ett skydd mot sådant kritiskt tänkande verkar dock en uppsättning idéer som följer med på köpet, t.ex.:

– att det är en dygd att tro utan sakskäl,

– att det är en synd att ifrågasätta andras tro,

– att vissa saker inte är avsedda att förstås.

Detta är exempel på idéer som fortplantar sig utan att de nödvändigtvis ger sina bärare någon fördel, en sorts mentala virus, eller memer med Dawkins terminologi.

Richard Dawkins nämndes nyligen som känd ateist i en stor svensk dagstidning. Där citerades också en för mig obekant evolutionsbiolog vid namn Michael Ruse som på ett kryptiskt sätt kritiserade Dawkins för att med bas i evolutionsläran göra ett eget religionsalternativ, med moral och allt, därmed övertrampande vetenskapens ramar. Efter att ha läst boken kan jag säga att kritiken är märklig. Att alternativet till att tro på gudar är att inte tro, det kan väl inte Dawkins lastas för? Visst konstaterar han att vetenskapen inte erbjuder stöd för gudsföreställningar, men varför skulle en vetenskapsman inte få konstatera det? Visst har boken ett avsnitt som visar att lösningar av moraliska dilemman inte verkar vara beroende av religion, men detta är solitt underbyggt och inget övertramp. Visst berättar Dawkins vilken moraluppfattning han själv har i många frågor, men han är noga med att påpeka att dessa uppfattningar är hans privata och antyder inte på något sätt att de skulle vara härledda från evolutionsläran. Nej, något vetenskapligt övertramp står inte att finna i denna bok.

Lite klokare på vad Ruse egentligen är ute efter blev jag när han nämndes i ett kort avsnitt av boken. Tydligen har Ruse åsikten att ateister som Dawkins ska undvika att kritisera religion; i stället bör ateister göra gemensam sak med ickefundamentalistiska religiösa mot kreationismen. Dawkins uppfattning är att all irrationalism, inte bara kreationism, är av ondo medan Ruse menar att kampen mot kreationism är det väsentliga, och att denna kamp saboteras av Dawkins och hans gelikar. Så kan man förstås tycka och så kan det förstås vara, men det verkar vara svårt att leda i bevis att ickereligiösa värderingar och tänkesätt skulle må bättre utan Dawkins. Denna Ruses uppfattning återges dock stundom helt okritiskt av journalister som bygger upp hela artiklar på den. I en fotnot konstaterar Dawkins lakoniskt: ”Perhaps there should be a First Rule of Science Journalism: ‘Interview at least one person other than Michael Ruse’.”

Som jag nämnde ovan rymmer boken också ett kapitel om moral och det var för mig det allra intressantaste. Om moralen kommer ifrån Guds lagar, varifrån får då ateisten sin moral? Dawkins refererar diverse spännande forskningsstudier där människor ställs inför moraliska dilemman. Det verkar som om de flesta människor svarar på samma sätt, oavsett om de är kristna eller ateister. Om inte ateister får sin moral från Gud så verkar alltså inte de kristna få den därifrån heller. Mycket riktigt lever inte kristna heller enligt biblisk moral utan enligt tidsandans moral, och bibeln omtolkas ständigt för att överensstämma med tidsandan. Detta lilla hyckleri ska vi alla vara tacksamma för enligt Dawkins, för mycket av den bibliska moralen finner han obeskrivligt vidrig. Han citerar bibelhistorier som uppvisar en minst sagt förlåtande attityd till barnoffer, massakrer och våldtäkt.

Richard Dawkins väcker starka känslor bland sina läsare. Styrkan i min egen entusiasm överglänses fullständigt av hatet från vissa meningsmotståndare – boken återger några sorgliga exempel på giftdrypande brev som ateistiska författare får ta emot från religiösa läsare. Även bland icketroende biologer finns kritiker som, av för mig okända anledningar, verkar ha gigantiska gäss oplockade med Dawkins. Michael Ruse har jag redan nämnt. En annan är H. Allen Orr som nyligen recenserat The God Delusion i New York Review of Books, kanske världens mest lästa forum för recensioner. Den som vill ha en negativ recension som balans till min kan med förtroende vända sig till Orr. Fast jag vet inte om ”recension” egentligen är rätt ord för en text som är så uppenbart påverkad av recensentens färdiga åsikt om författaren; för mig känns det som om Dawkins hade kunnat skriva precis vad som helst i sin bok och ändå fått samma sorts anklagelser riktade mot sig. Det blir långrandigt att även recensera recensioner men låt mig bara ge ett kort exempel. Orr skriver:

Dawkins spends much time on what can only be described as intellectual banalities: ”Did Jesus have a human father, or was his mother a virgin at the time of his birth? Whether or not there is enough surviving evidence to decide it, this is still a strictly scientific question.”

Jag tolkar det som att Orr försöker ge intrycket av att Dawkins lägger mycket tid på att utreda om Jesu moder faktiskt var jungfru på riktigt. Till att börja med vet jag inte riktigt vad Orr menar med att frågan är banal – ett jakande svar skulle ju innebära en revolution inom biologin, ett nekande svar dito inom katolicismen. Men min poäng är att Dawkins faktiskt aldrig för något sådant resonemang; med denna frågeställning vill han bara på tre rader illustrera ohållbarheten i tesen att religion och vetenskap håller till på helt skilda arenor. Kanske är det denna tes som Orr finner banal, men Dawkins belyser är tesen mycket populär och bara av den anledningen väl värd minst tre rader för att avfärda. Om ni läser Orrs recension, tro inte på någonting utan att ha läst boken själva först!

Den donationsprofessur som Richard Dawkins sedan 1995 uppehåller vid Oxford är sympatiskt nog i folkbildning (och inte biologi vilket hans kritiker ofta hånfullt påpekar, som om hans biologiska kompetens skulle ha försvunnit med titelbytet). Jag vet inte om någon vetenskapsman har fått samma folkliga genomslag och jag hoppas på att även denna bok når ut till en bred läsekrets. Ingen bok är förstås perfekt, och något som verkligen störde mig i The God Delusion var diskussionen om ”sannolikheten för att Gud finns.” Det finns absolut ingen slump- eller frekvenstolkning av denna sorts ”sannolikhet”, utan det är bara ett tal mellan noll och ett som talar om hur säker man känner sig på sin sak. Dawkins vet naturligtvis detta, men här missade en av alla tiders främsta folkbildare för en gångs skull en chans att folkbilda.

Kimmo Eriksson är professor, kåsör och librettist i ämnet matematik och initiativtagare till ett nystartat europeiskt forskningsprojekt om kulturell evolution

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...