Korantolkning ur kvinnoperspektiv och feministisk bibelkritik

När islam debatteras i samhället uppkommer nästan alltid frågan om islams kvinnosyn. Idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi vid Umeå universitet påpekar i sin bok Vems islam? De kontrastrika muslimerna (2008) att diskussionerna om islam och kvinnosynen ofta hamnar i ett slags pro et contra-argumentation: antingen går islam att förena med kvinnors frigörelse eller också gör den inte det.

Debatterna om det franska förbudet mot religiösa symboler och burkaförbudet i Belgien är endast två exempel på hur diskussionernas vågor om islam och kvinnosyn kan gå höga. I våra svenska sammanhang innehöll debatten om SVT:s livsåskådningsprogram Halal-TV häromåret liknande polariseringar: antingen stänger islam inne kvinnorna eller så släpper religionen dem fria.

Att muslimska kvinnor ser frihet i slöjan medan västerlänningar bara ser förtryck är en annan ofta traderad uppfattning. De muslimska kvinnor som befinner sig i en troskontext tenderar därför att ständigt bli associerade med frågan om slöjan. Kvinnor med muslimsk bakgrund, men som inte är troende, blir sällan ens synliga i diskussionerna. På detta sätt förmedlas stereotyper vad gäller kvinnor som finns i en muslimsk kontext (eller kontexter). Och det är stereotyperna som blir föremål för debatt.

Men inom islam finns självklart en rad skilda positioner och uppfattningar i frågor om kön och könsroller. Detta påpekar också Mohammad Fazlhashemi i sin bok. I de diskussionerna är inte slöjan i fokus, utan man analyserar de problemkomplex som är centrala för flertalet teologer – såväl forskare som religiösa utövare – inom alla religioner: förhållandet till och tolkningarna av den skrift som anses helig, förhållandet till trosläran, traditionerna och samtiden.

OLIKA FEMINISTTEOLOGISKA SYNSÄTT

Feministteologi är det akademiska – och praktiskt teologiska – område som studerar och analyserar religion med utgångspunkt från genusteori. Frågor kring kön, makt, värderingar och perspektiv är centrala här, liksom inom all forskning eller annan reflektion där man använder sig av genusteori.

Inom religionsvetenskapen och teologin ligger fokus ofta på att studera skilda religioners trosläror, där exempelvis diskussioner om patriarkala gudsbilder blir viktiga, liksom vilka synsätt på kön som religionernas så kallade heliga texter ger uttryck för och vilka konsekvenser det har fått och får. Det finns beröringspunkter men också skillnader mellan muslimsk feministteologi och sådan feministteologi som utformats i relation till kristendomen.

Två återkommande punkter inom feministteologin är, för det första, att den studerade religionen är konstruerad av män, handlar om män, är traderad och tolkad av män. För det andra att det under alla dessa lager av patriarkal makt finns en oanfrätt kärna av befrielse – även för kvinnor. Den första punkten är de flesta feministteologer överens om. Vad gäller den andra finns det en rad skilda positioner. Det återkommer jag strax till.

Inom judendomen, kristendomen och islam intar tolkningsarbetet med de heliga skrifterna en särställning. Alla tre religionerna är att beskriva som starkt textorienterade, även om de givetvis inom sig bär en mängd skilda traditioner och uttryck. Gemensamt för judisk, kristen och muslimsk feministisk texttolkning är också att man uppmärksammar att texten – det må vara den hebreiska bibeln, den kristna bibeln eller Koranen – tolkats av män och för män. Män är utgångspunkten, eller norm och subjekt, i såväl texter som tolkningar. Kvinnors reflektioner, erfarenheter, liv och uppfattningar är osynliga – eller osynliggjorda. Ordet ”osynliggjorda” implicerar en handling. Detta är en central utgångspunkt inom genusorienterad kritik och analys: texter och tolkningar är konsekvensen av aktiva och medvetna val.

Metoden som feministteologer arbetar med brukar benämnas misstankens hermeneutik. En tolkning är aldrig oskyldig. I genusorienterad forskning undersöker man hur osynliggörandets process går till. Man prövar också andra tolkningar, där kvinnor inte görs till ”de andra” utan träder fram som subjekt i texten och i traditionen. Det kan till exempel röra sig om att lyfta fram den historiska kontext som en text tillkommit i, hur kvinnors liv gestaltade sig då och hur samhället var organiserat. Den historisk-kritiska metoden som man använder inom den akademiska bibelvetenskapen, där bland annat frågor om textens tillkomsthistoria och språkliga uttryck ställs, bildar ett raster för en bibelexeget. Man är kritisk mot texterna, källorna.

Ofta arbetar feministteologer med att skifta perspektiv. För att ta ett exempel: i ett flertal texter i Nya testamentets brevlitteratur uppmanas kvinnor att underordna sig sina män. I en del vetenskapliga arbeten som tolkar dessa texter uppfattar man det som att kvinnor ändå blir synliggjorda, eftersom de tilltalas direkt (något som är ovanligt i Bibelns värld). Men om man tar hänsyn till den historiska kontexten – att antikens kvinnor generellt sett inte hade någon frihet – och till det som sägs, kan man svårligen dra slutsatsen att de kvinnor som fick dessa krav lagda på sig kunde uppfatta synliggörande som något annat än ytterligare än begränsning. Det är således en fråga om vilket perspektiv man väljer när man tolkar texten.

Feministteologer med judendom, kristendom och islam som forskningsområden har uppmärksammat att vissa tolkningar har blivit paradigmatiska, alltså skapat normerande mönster för tolkning. Dessa tolkningar av texterna blir ”heliga”, eller åtminstone okritiskt reproducerade inom såväl en religion som den teologiska forskningstraditionen. I dessa reproducerade tolkningar fortsätter kvinnor att vara ”de andra” och mannen att vara norm. Det som kallas receptionshistoria – hur texter har tolkats – är således ett viktigt område för feministisk forskning att studera.

AMINA WADUD OCH HENNES KVINNOPERSPEKTIV

En av de tongivande muslimska feministteologerna, i såväl akademiska som mer samhällsorienterade samtal, är den amerikanska teologen Amina Wadud. Hon väljer att kalla sitt perspektiv för kvinnoperspektiv, och vill således inte riktigt associeras med det hon uppfattar vara en ”västerländsk” judisk-kristen akademisk och politisk uppfattning av feminism.

I sin mycket uppmärksammade och spridda bok Qur’an and woman: Rereading the sacred text from a woman’s perspective, 1992 och 1999), värjer sig således Wadud mot att kallas feminist. Termen är alltför laddad för henne, och hon ser dess innehåll som en motsättning till det hon eftersträvar: en helhet mellan man och kvinna, en helhet skapad av Allah och uttryckt i Koranen.

Amina Wadud – och de som skriver om henne – lyfter fram att hon är mor till fem barn. Ett påpekande som förefaller viktigt för henne vad gäller både hennes akademiska arbete och hennes önskan om reformer inom islam. Men utifrån definitionen av genusforskning – att den syftar till att frilägga maktförhållanden mellan, perspektiv på och värderingar av könen – kan termen feministteologi ändå anses vara relevant att använda i diskussionen om den kritiska analys som Wadud gör av tolkningar såväl av Koranen som av islam.

Wadud har afrikanskt ursprung. Detta är något hon själv understryker, och hon beskriver hur den erfarenheten säger något om makt, kön och perspektiv. Som kvinna, muslim och svart betraktas hon som ”den andra” i många sammanhang. För en bredare allmänhet blev hon känd när hon ledde en fredagsbön i New York år 2005. Eftersom samlingen inte var könssegregerad och eftersom den leddes av en kvinna utlöste den en våg av diskussioner och kritik bland muslimer. Det riktades också hot mot Amina Wadud.

Det har kommit hot mot Wadud inte enbart i samband med den fredagsbön hon ledde, utan även på grund av hennes teologiska arbete. Det kan vara viktigt att ha det i åtanke när man läser hennes arbeten, som är skrivna med ett starkt engagemang för förändring och med anspråk på att vara en röst i den mångfasetterade värld som är islam.

Amina Wadud menar att muslimer behöver påbörja resan tillbaka till Koranen och arbeta utifrån tydliga modeller, och med en hermeneutisk medvetenhet, för att frilägga islams befriande budskap. För att göra detta behöver man se ”betydelsen av kön i tolkningsprocessen”, skriver hon. Hon menar att hon genom att använda Koranen visar på kvinnors fulla mänskliga agentskap och värdighet, trots att det finns tolkningar av Koranen, lagar och praxis som starkt hävdar det motsatta.

När Amina Wadud i sin bok Inside the gender jihad: Women´s reform in islam (2006) utvecklar begreppet genusjihad har hon också Koranen i fokus. Genusjihad är den ansträngning – eller kamp – som syftar till att skapa rättvisa mellan könen. Och den kampen börjar, enligt Waduds synsätt, genom att gå tillbaka till källan: Koranen. Hon menar också att genusjihad bör vara islams huvudkamp.

Haditherna, alltså kortfattade yttranden av eller om Muhammed eller någon av hans efterföljare med syfte att fastställa vad som är rådande norm i en viss fråga, har en mycket stark ställning inom muslimsk tradition. Amina Wadud arbetar därför med kritik och analys av haditherna, och hon argumenterar återkommande för att hon tillmäter Koranen störst betydelse.

Wadud utvecklar en tawhid-hermeneutik (tawhid betyder enhet: enheten i Allah, det skapades harmoni och enhet i skaparen), som bygger på att hon ser tolkning som en rörelse mellan helhet och delar. Precis som bibelexegeter använder hon kontextualisering av korantexterna som metod.

Det universella (eviga) i Koranen måste särskiljas från det partikulära (historiska, kontextbundna).

Särskilt är det texternas historiska kontext som är avgörande för tolkningen av dem.

Exempelvis, påpekar Wadud, används arabiska i Koranen för att det var det språk som talades och skrevs i sammanhanget. Avsikten var inte att göra arabiskan ”helig”, något som är en vanlig uppfattning bland muslimer. Waduds ståndpunkt här är således inte okontroversiell. Men, som Wadud själv skriver: ”Guds uppenbarelse är tyvärr också begränsad av sinnena hos de män och de kvinnor för vilka den uppenbarades.”

ATT TOLKA KORANEN OCH ATT TOLKA BIBELN

Om man jämför Amina Wadud med en bibelexeget är dock synen på texten bitvis en annan. I Waduds textorienterade läsning finns uppfattningen att det i Koranen går att finna Allahs fullständiga och felfria ord. Denna uppfattning kan existera sida vid sida med den kritiska, vetenskapliga analys som Wadud utför. Trots denna skillnad finns viktiga likheter mellan Waduds sätt att arbeta och feministiska bibelexegeters arbeten.

Wadud menar att det är de patriarkala och androcentriska tolkningarna av Koranen och av islam som är problemet, inte Koranen eller islam i sig. Resonemanget kan kännas igen från den feministteologiska forskningen i den judisk-kristna akademiska diskursen, där en del forskare har uppfattningen att man skulle kunna frilägga en kärna inom till exempel kristendomen som är fri från patriarkala värderingar. Bland andra den marockanska sociologen Fatima Mernissi menar dock att det man hittar vid resans mål inte helt entydigt är emancipatoriskt för kvinnor. Här finns en problematik som feministisk korantolkning och bibeltolkning delar: hur separera essensen i Koranen och islam, eller Bibeln och kristendomen, från en historiskt färgad uppenbarelse? Finns det alls en essens, en kärna?

Inom de feministteologiska forskningsfälten tenderar man att tolka det som begränsar kvinnor som historiska rester, medan det som uppfattas som befriande ses som tidlöst och giltigt. Detta påpekar religionsvetaren Jonas Svensson vid Linnéuniversitetet i sin doktorsavhandling om kvinnors mänskliga rättigheter och islam (2000), där han studerar bland andra Fatima Mernissis arbeten.

En sådan debatt om essens och konstruktion har också förts mellan den danska forskaren i Nya testamentets exegetik Lone Fatum och den tysk-amerikanska katolska feministteologen Elisabeth Schüssler Fiorenza. Den senare menar att den tidiga kristendomen var emancipatorisk för kvinnor. Men såväl kanonprocessen (det flera hundra år långa skeende där urvalet av de texter som skulle ingå i det som kom att bli Bibeln gjordes) som tidiga dogmatiska ställningstaganden utmanövrerade successivt kvinnorna och deras teologiska legitimitet.

Lone Fatum menar å sin sida att Schüssler Fiorenza har en romantiserad syn på historien och på den tidiga kristendomen. Inom feministteologin är det dock – i olika varianter – många forskare som har en liknande uppfattning som Elisabeth Schüssler Fiorenza.

Amina Wadud har det som man inom bibeltolkningen kallar ett kreativt syfte med sitt arbete: hennes mål är att bedriva koranforskning utifrån vetenskapliga metoder, men med tron att Koranen utgör normen för hur livet ska levas. Waduds syfte är således inte enbart den kritiska dekonstruktionens. Hennes analyser bygger på ett inifrånperspektiv, något hon lyfter fram som centralt, eftersom muslimsk teologi ofta har studerats utifrån, av andra än muslimer. Här berörs alltså en fråga som diskuterats flitigt inom systematisk teologi och filosofi: är tro förutsättningen för att förstå tro?

Amina Wadud representerar inte en forskning som textkritiskt granskar Koranen på samma sätt som den bibelexegetiska forskningen granskar den hebreiska bibeln och den kristna bibeln. Men som jag beskrivit finns ändå många viktiga och intressanta likheter i utgångspunkter och tillvägagångssätt.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker