Medmänsklighet är inte ovetenskap

Alternativmedicinen erbjuder löften och medkänsla. Självrannsakan krävs för att skolmedicinens framgångssaga ska fortsätta.

Medicinens rykte har varit bättre än den förtjänat. Det bör erkännas.  Därmed inte sagt att den förtjänar det rykte den är på väg att få.

Vita rockar skrämmer många. Med rätta. Fram till för cirka åttio år sedan var de flesta behandlingar som läkare gav rena rama hokus pokus. Man tömde folk på blod. Gav dem osmakliga, obeprövade dekokter att dricka. Skar bort delar av hjärnan. Opererade magsår. Oftast överlevde patienten trots behandling.

Länge hade antagandet att sjukdom leder till död om inte läkare eller högre makter ingriper förblindat. Att se effekt där man så förväntar är inte lätt, det är så det blir utan verktyg. Smartare än så är vi inte. Smarta var de läkare som under 1830-talet kom sig för att utmana det rådande paradigmet. De fick en snilleblixt att jämföra behandling med att inte göra något alls för den tidens stora dödare. Lika förvånade som de blev då, lika lite förvånade är vi i dag, att de flesta sjukdomar läker ut av sig själva. Utan klåfingriga läkare eller gudar.

Gissningar, tro och tyckande byttes ut mot ett vetenskapligt förhållningssätt. För cirka sjuttio år sedan exploderade resultatet av detta i form av medicinens gyllene tidsålder. Ett vetenskapligt förhållningssätt skilde det som hade effekt från det utan.

Alexander Flemings penicillin blev startskottet. Penicillin, kortison, streptomycin, dialys, kunskap om rökningens skadeverkningar, respiratorn, öppen hjärtkirurgi, poliovaccin, höftproteser, njurtransplantation, bot av barnleukemi, provrörsbefruktning, upptäckten att magsår orsakas av en bakterie, ja det mesta som i dag förknippas med modern sjukvård förverkligades. Så framgångsrik var denna period i mänsklighetens historia att det är svårt att föreställa sig hur det var att leva på 1940-talet då barn dog i kikhosta, difteri och polio, och behandling saknades, ja för i stort sett samtliga sjukdomar.

Att det vetenskapliga förhållningssättet är det enda säkra att basera kunskapen på om vad vi gör med våra och andras kroppar är dock inte alla överens om. Det säljs hälsokostpreparat för drygt två miljarder kronor om året i Sverige. Många väljer dyra, icke-beprövade alternativa behandlingsformer för såväl banala som allvarliga åkommor – ta Steve Jobs som ett exempel. Man utsätter sina barn för dödsrisk genom att inte vaccinera dem – i Storbritannien har man återigen mässlingsepidemier som en följd.

Hur kan det komma sig att människor väljer det osäkra, och obeprövade? Aldrig tidigare har medicinen haft så mycket att erbjuda, ändå väljer fler och fler bort den.

Diskrepansen mellan vad medicinen äntligen kan erbjuda och hur misstänkliggjord den i dag är, kan te sig paradoxal. Är den det? Vad lockar med behandlingsmetoder vars kunskapsgrund bygger på den dödliga modellen tro och tyckande, som medicinen (delvis) lämnat bakom sig?

1830-talets självrannsakande läkare åstadkom en revolution genom att sluta ta ihjäl människor med dödliga terapier. Det är dags för en nutida självrannsakan.

En förklaring är att en klyscha har blivit realitet. Vi inom skolmedicinen har reducerat oss själva till humanteknologer i stället för läkare och sjuksköterskor. Humanteknologer tar hand om sjukdomar på två ben. Läkare och sköterskor tar hand om människor som drabbats av sjukdom. Semantik? Långt ifrån. Individer är unika även inför sin sjukdom, behandling och utredning. Inte bara preferensmässigt, utan även medicinskt.

En människa i kris vill ha svar. Skolmedicinare vet hur lite vi egentligen vet om kroppens och sjukdomars verkningar. Det är sällsynt att vi kan ge säkra svar. Ofta är vi oförmögna att göra mycket mer än att ställa rätt diagnos. Det är därför det inte räcker med att vara humanteknolog, av två anledningar.

För det första betyder inte vår relativa okunskap att vi står lika oförmögna inför den drabbade som inför sjukdomen. Att vårt uppdrag slutar med den. Det är där det börjar. Vi kan inte lämna individen utan förklaring, stöd, hjälp och hopp. Vi måste börja bemöta människor som drabbats av sjukdom inom skolmedicinen. Inte sjukdomar.

För det andra har vi en utmaning att kommunicera vetenskapens definition av sanning, dess möjligheter, utmaningar och begränsningar. Vi måste tolka och översätta sannolikheter och riskbedömningar – något som våra hjärnor knappt klarar av. Men vem är ansvarig för att upplysa den drabbade om detta på ett förståeligt sätt, om inte läkaren?

Den oseriöse, som baserar sin kunskap på tro och tyckande, kan ge löften om hundraprocentig bot utan biverkningar. Det är ett tacksamt budskap att ge till den som just fått ett cancerbesked. Eller autismdiagnos på tvååringen som slutat gå precis vid vaccinationstillfället. Det är också fullkomligt oetiskt. Särskilt när man kanske undanhåller någon från verksam behandling och blir förmögen på kuppen.

Det är en svår motståndare vi har att möta. Just därför är vår förståelse av vårt eget uppdrag om att möta människor i informativa dialoger desto mer värdefull. Vetenskapen som framgångssaga förutsätter förståelse och förtroende från allmänheten. Annars har vi snart lokala mässlingsepidemier i Sverige och skattepengar som går till åderlåtning. Den medicinska framgångssagan är kort och ett resultat av att gissningar och tyckanden byttes ut mot vetenskaplighet. Vi har inte råd att låta den kidnappas mitt framför ögonen på oss av bristande insikt, ”nånannanism”, och sammanblandning av ovetenskaplighet med medmänsklighet. För detta kommer inte bara att drabba kunskapsgrenen medicin, utan hela mänskligheten.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker