Frågor och svar om ekologisk odling
Under senare år har frågorna varit många när det gäller ekoodlingens för- och nackdelar och svaren har ofta varit motsägelsefulla beroende på om den som svarat på frågan är för eller emot ekologisk odling. Alltför ofta baseras svaren på förhoppningar och inte främst på vetenskapliga fakta. Nedan har vi sammanställt ett flertal vanliga frågor som vi har fått under åren i olika sammanhang, vilka vi besvarar utifrån den vetenskapliga kunskap som idag finns inom dessa områden. Vi tror att detta är en lämplig sammanfattning om det vi har tagit upp i denna skrift och hoppas att läsaren därmed får en klar och enkel beskrivning av förhållandena i ekologisk odling.
Odlingsfilosofi och uthållighet
Ekologiskt jordbruk anses vara bäst anpassat till naturen och därför bättre för miljön än ”kemikaliejordbruket”. Är det då inte bra att staten ger bidrag till ekologisk odling för att uppnå ett miljövänligt jordbruk?
Ekologisk odling innebär ett mindre effektivt nyttjande av odlingsmark och lägre skördar produceras utan att minska växthusgasutsläppen och kväveläckaget. Därför löses inte miljöproblemen, som jordbruket förorsakar, med ”miljöstöd” till ekologisk odling. Att ekonomiskt stödja riktade och effektiva miljöåtgärder för hela jordbruket kan däremot vara motiverat.
Inom ekologisk odling ska matproduktionen baseras på naturens principer så att odlingen är i harmoni med naturen. Det är därför självklart att bara naturliga medel och metoder tillåts. Borde inte detta vara rättesnöre för hela jordbruket?
Det stämmer inte överens med kunskapen om hur naturen fungerar. Att basera jordbruksproduktion på naturens principer och ef- terlikna naturliga processer är motsatsen till vad jordbruk handlar om. Jordbruk förutsätter en omvandling av naturliga ekosystem till människogjorda agroekosystem. Jordbruk innebär odling av förädlade grödor, gödsling, ogräsbekämpning och slutligen bortförsel av odlade grödor från åkermark. Dessa ingrepp i naturen − som kalllas kultivering − efterliknar inte naturliga ekosystem eller naturliga processer utan innebär styrning och kontroll av naturen. Inte heller gödsling med naturliga medel, såsom tillförsel av stora mängder stallgödsel från husdjur, förekommer i naturen. Vad gäller naturliga medel kan endast noggranna tester och undersökningar avgöra lämpligheten. Naturliga medel kan både vara bra och dåliga för naturen och människan. Man kan dra en parallell till naturliga och syntetiska läkemedel. Det finns naturliga läkemedel som är effektiva mot sjukdomar men den övervägande delen av läkemedel är syntetiska. Kort sagt, naturliga medel räcker oftast inte till och är inte heller självklart överlägsna.
Människans uppgift är att bruka och förvalta naturen på bästa sätt − att bevara åkermarken från erosion och förgiftning, att upprätthålla bördigheten, att minimera förluster till miljön och att producera hälsosamma och tillräckligt med livsmedel.
Visserligen är ekologisk odling baserad på naturfilosofier och inte naturvetenskap, men spelar det någon roll? Man forskar väl idag både inom ekologiskt och konventionellt jordbruk med vetenskapliga metoder. Är inte ursprunget utan betydelse?
Upphovsmännens (Steiner, Balfour och Rusch) centrala idéer om hur jordbruket fungerar och hur livsmedel ska produceras lever fortfarande kvar i ekologisk produktion som grundpelare, kännetecken och varumärke. Det mest påtagliga exemplet är förbudet att använda lättlösliga mineraliska gödselmedel som man anser leder till försämrad livsmedelskvalitet och miljö. När man utformar forskningsprojekt om ekologisk odling är fortfarande förbudet mot lättlösliga mineralgödselmedel en förutsättning. Det finns ingen vetenskaplig grund för detta förbud men ändå styr denna grundtanke även idag den ekologiska forskningen. Naturfilosofier går före naturvetenskap. Vår mening är att vi snabbare utvecklar ett hållbart jordbruk om forskningen inte begränsas av svårmotiverade ramverk. Det moderna jordbrukets miljöproblem är kända sedan länge. Den ekologiska forskningen ger inte en kompass för det konventionella lantbrukets miljöanpassning, vilket ofta påstås som försvar för ekolantbrukets fortlevnad. Satsningarna på ekoodling i forskning och praktik kan snarare vara hämmande än pådrivande för utvecklingen av ett mer hållbart jordbruk.
Är närodlade produkter alltid ekologiska?
En vanlig förekommande uppfattning är att närodlade produkter alltid är ekologiska, men det stämmer inte. Närodlade produkter är alltid lokalt producerade, vilket innebär att de transporteras kortare sträckor och har ofta kortare lagringstider, men längsta avståndet för vad som kan betecknas som närodlad har hittills inte definierats. I de flesta fall innebär närodlade produkter fräschare och smakrikare livsmedel. Sådana förbättrade kvalitetsegenskaper är dock oberoende av odlingsinriktningar.
Är konventionell odling verkligen uthållig när den varje år behöver tillförsel av mineralgödsel? Kommer exempelvis brist på fosforgödselmedel bli ett stort problem inom bara 30 år eftersom det är en ändlig resurs?
Huruvida jordens fosfortillgånger räcker i bara 30 år eller längre råder delade meningar om. De sammanställningar som har gjorts av den amerikanska myndigheten US Geological Survey har under det senaste året visat på ökade tillgånger, framförallt i Marocko, Västsahara och Kina. Den senaste prognosen visar på förekomster som skulle räcka i över 300 år. Men oaktat förrådens storlek måste vi ändå förr eller senare utveckla effektiva kretsloppssystem. Ju förr desto bättre. Det är viktigt att framhålla att fosforn inte försvinner − till skillnad från olja eller gas − utan kan i stor utsträckning återvinnas från samhällets avfall.
Det konventionella jordbruket är beroende av fossila bränslen för den energikrävande tillverkningen av kvävegödsel. Varför skulle ekologisk odling, som istället använder baljväxter för biologisk kvävefixering, inte vara mer uthålligt? Är det inte nödvändigt att jordbruket blir oberoende av fossila bränslen för att kunna vara uthålligt?
Tillförsel av kvävegödselmedel till grödor innebär att betydligt högre skördar av både kärnor och halm uppnås i konventionell jämfört med ekologisk odling. I spannmålsodling får man i stor- leksordning 2-3 ton högre kärnskörd och ungefär lika mycket mer av halm. Då kvävegödselmedel kan produceras med hjälp av energi från förnybara organiska material, till exempel halm och ved, räcker halmen från en hektar konventionellt gödslad åkermark till att producera kvävegödsel till 20 hektar åkermark. Energibalansen är därför synnerligen positiv vid användning av kvävegödselmedel och dessa kan produceras uthålligt utan fossila bränslen. Att använda baljväxter som kvävekälla är problematiskt eftersom de inte kan odlas varje år och medför inte samma skördeökningar som mineralgödsel. Dessutom leder ofta baljväxtodling till stora kväveläckage.
Är ekologisk mat egentligen en ”bluff ” och är konsumenten därmed lurad?
Som framgått på flera ställen i denna skrift ger ekologiskt producerad mat inga entydiga fördelar vad gäller livsmedelkvalitet, hälsa eller miljö. Där sådana fördelar finns, kan de dessutom åstadkommas mer kostnadseffektivt genom justeringar i det konventionella lantbruket. Trots detta satsar samhället stora resurser på ekologisk
produktion och konsumenterna betalar dessutom ett merpris för ekologiska produkter utan att få ett reellt mervärde. Konsumenten är därmed vilseledd och betalar för goda ambitioner.
Ekologisk odling kritiseras sällan offentligt. Varför?
Att vara positiv till ekologisk odling är ”politiskt korrekt”. Det finns en djup övertygelse hos många människor att matproduktion på naturens villkor är överlägsen och att ekologisk odling därför är bättre än konventionell odling. Däremot finns inga klara vetenskapligt underbyggda studier som visar att så är fallet. För en sund utveckling av ett demokratiskt samhälle måste vi bygga politiska beslut på tillgänglig och sakligt framtagen kunskap, vilket självfal- let även gäller jordbruket. Det är därför viktigt att kritik mot ekologisk odling kommer fram och diskuteras på ett sakligt sätt.
Driver inte ekologiskt jordbruk utvecklingen framåt − även mot ett mer miljövänligt konventionellt jordbruk?
Ekojordbruket subventioneras med skattemedel. Drygt en halv miljard kronor per år utbetalas i direkta subventioner till produ- center; därtill kommer skattemedel för öronmärkt forskning och för att uppfylla 25-procentmålet för offentlig upphandling av livsmedel i kommuner och landsting. Vi anser att dessa medel kunde göra större nytta om man istället satsade dem på utvecklingen av ett modernt jordbruk utan ideologiska förtecken, på riktade åtgärder för effektivare resursanvändning, biologisk mångfald och mindre miljöpåverkan. Samhällets satsning på ekojordbru- ket hämmar därför utvecklingen av ett mer miljövänligt jordbruk.
Påverkan på maten
Kan ekoodling försörja världens befolkning med mat? Är ekologisk odling att föredra i ett globalt perspektiv när en växande befolkning ska försörjas?
Matförsörjningen kan inte tryggas eftersom skördenivån i ekologisk odling i de utvecklade länderna bara är 50 procent jäm- fört med konventionell odling. Detta skulle leda till stor livsme- delsbrist och svält. Det största problemet med ekoodlingen är just otillräcklig produktion. Även om produktionen är uthållig på sin låga avkastningsnivå är den inte tillräcklig. I utvecklingsländerna kan skördenivån höjas med kunskap om hur man utnyttjar de platsgivna förutsättningarna, vilket skulle kunna benämnas eko- logisk odling, men kan mångdubblas med tillsats av mineralgödsel till de ofta långt näringsutarmade jordarna.
Varför är produktionen bara hälften i ekoodling? Kan inte ekoproduktionen också höjas på sikt genom intensiv forskning så att det blir tillräckligt höga skördar och att man därigenom skulle kunna försörja alla människor med mat genom ekologiskt framställda livsmedel i framtiden?
Det finns vissa fundamentala faktorer som inte kan förbises. För att upprätthålla eller öka avkastningen måste grödan förses med växtnäring i tillräcklig mängd. Idag är det brist på växtnäring i ekologiska system och gödselmedlen som tillförs är bara delvis växttillgängliga. Så kommer det även att bli i framtiden eftersom ekoodlingen förbjuder mineraliska gödselmedel som är omedelbart växttillgängliga.
En annan problematik gäller skyddet av grödor mot växtsjukdomar och konkurrens av ogräs. Det finns idag inga praktiskt genomförbara åtgärder som löser detta problem i ekoodlingen. Om man kan lösa problemet i framtiden är osannolikt, men vissa för- bättringar är möjliga.
Skulle den ekologiska livsmedelsproduktionen kunna fördubblas genom att odla på dubbelt så stor areal?
Världens odlingsvärda marker anses i huvudsak redan vara uppodlade. Endast i vissa regioner kan mindre arealer skog eller naturmark överföras till livsmedelsproduktion. Mark kan även gå förlorad genom bebyggelse på åkermark och genom klimatförändringar. Det finns således ingen möjlighet att fördubbla åkera- realen i ett globalt perspektiv.
En minskning av skördar genom ekoodling är egentligen inget problem, om vi ändrar våra matvanor, det vill säga om vi äter mindre kött eller blir vegetarianer. Skulle ekomaten räcka då?
Det är visserligen troligt att om alla blir vegetarianer skulle en ekologisk livsmedelsförsörjning vara tillräcklig för alla människor. Det finns även medicinisk forskning som hävdar att mer vegetabilier i vår kost skulle vara bra för hälsan. Om det är så, så kan dock denna anpassning även ske i konventionell odling varvid en stor del av åkermarken skulle kunna användas för produktion av för- nybar energi eller andra råvaror. Kort sagt, kostsammansättningen ska inte baseras på brist på mat utan på vetenskaplig kunskap.
Är den ekologiska maten nyttigare och finns det någon hälsovinst att äta ekologisk mat?
Många jämförande studier under de senaste 30 åren har vi- sat att få kvalitetsskillnader finns mellan ekologiskt och konven- tionellt producerade livsmedel. När signifikanta skillnader har kunnat påvisas var dessa ibland till fördel för de konventionella, ibland för de ekologiska produkterna. Med andra ord, att köpa ekologiska produkter är ingen garanti för att livsmedlen är mer hälsosamma. Däremot har kostens sammansättning en stor betydelse för hälsan, det vill säga vilken mat och i vilka proportioner vi kombinerar den på tallriken.
Det finns i regel högre proteinhalter i konventionellt odlat vete. Kan det inte vara så att detta främjar bildningen avakrylamid vid brödtillverkning? Kan inte kvävegödslingen därmed vara en orsak till cancer?
Akrylamid är ett ämne som kan framkalla cancer och ger skador på nervsystemet. År 2002 upptäcktes att akrylamid bildas na- turligt vid tillagning av livsmedel (upphetning över 120 grader) genom reaktionen mellan socker (glukos och fruktos) och aminosyran asparagin. Halter av fri asparagin i spannmål kan påver- ka hur mycket alkrylamid som bildas vid bakning. Eftersom det finns ett samband mellan kvävegödsling och högre proteinhalter i spannmål och också mellan halter av fri asparagin och kvävegödsling är frågan berättigad. Den europeiska livsmedelsmyndigheten EFSA (European Food Security Authority) har angivit ”indikativa värden” för olika livsmedel som är vägledande för ris- kerna. För mjukt bröd anges ett värde av 150 och för fullkornsbröd och knäckebröd 500 mikrogram akrylamid per kilo som risknivå. Medelhalter i mjukt bröd respektive knäckebröd varierar mel- lan cirka 100 respektive 300 mikrogram akrylamid per kilo. Det är inte klarlagt om och i vilken utsträckning konventionellt od- lad spannmål skulle kunna leda till större bildning av akrylamid. Som jämförelse kan nämnas att genom kaffe tillförs kroppen 29 procent och genom bröd 27 procent av det totala intaget av akrylamid i kosten.
Är höga glutenhalter i vete på grund av kvävegödsling en bidragande orsak till glutenintolerans och spannmålsallergi?
Gluten är proteiner som förekommer i vete, råg och korn dock ej i havre. På många gårdar mäts proteininnehållet i växande ve- tebestånd och genom en anpassad kvävegödsling ökas råprotein- halten och därmed glutenhalten för att förbättra vetets bakegen- skaper. Befolkningen i nordiska länder har inte ätit vete i någon större omfattning innan slutet av 1800-talet då andelen vete steg från omkring 5 procent av spannmålsproduktionen till cirka 15 procent under 1920-talet. Befolkningen är således inte genetiskt väl anpassad till dagens glutenintag. På motsvarande sätt resone- ras om laktosintolerans i den asiatiska befolkningen. Gluteninto- lerans anses idag inte enbart vara ärftlig utan är även kopplad till när och hur mycket mjöl som ges till barn i tidig ålder. Små mäng- der av gluten räcker för att utlösa symptom hos personer med an- lag för intolerans eller allergi. Både höga och låga glutenhalter kan finnas i konventionellt och ekologiskt odlat vete. Man kan med andra ord inte se någon klar skillnad mellan konventionell och ekologisk odling och möjlig inverkan på glutenintolerans.
Behövs bekämpningsmedel överhuvudtaget?
När en gröda blir angripen av skadedjur visar detta att den är svag, av dålig kvalitet och att det finns mer grundläggande problem i odlingen.
Sjukdom behöver inte vara ett tecken på svaghet utan växter liksom människor och djur kan bli sjuka även vid ett gott hälsotillstånd. Bekämpningsmedel kan ses som ”medicin” för att bota en angripen gröda.
Utgör rester av kemiska bekämpningsmedel i livsmedel någon hälsorisk?
Självklart ska vi begränsa bekämpningsmedelsrester i livsmedel. Samhället har definierat strikta gränsvärden för hur mycket av olika bekämpningsmedel som ska få finnas. Dessa gränsvärden är satta så att man med god marginal ska kunna konsumera livsmedel utan några som helst kända hälsorisker. För dricksvatten, som är ett av våra viktigaste livsmedel, ligger gränsvärdet för ett enskilt bekämpningsmedel på 0,1 mikrogram per liter. Det är en mycket liten mängd och visar att samhället tar bekämpningsmedelsrester i livsmedel på stort allvar. Det är också viktigt att komma ihåg att många livsmedel innehåller naturligt bildade substan- ser som kan förekomma i betydligt högre halter och vara mycket giftigare än syntetiska bekämpningsmedel och för vilka betydligt högre gränsvärden tillåts. Dit hör till exempel solanin i potatis och koffein i kaffe, vilka båda konsumeras dagligen i stora mängder av många männsikor. Med andra ord, exponeringen mot naturliga gifter är i regel större än av syntetiska bekämpningsmedel. Det är följaktligen lätt att ”sila mygg och svälja kameler” när man pratar om gifter i mat.
Påverkan på miljön
Är det inte självklart att ekoodling är miljövänlig eftersom allt som används är naturligt?
Även om ekologiskt jordbruk framstår som ett radikalt miljöalternativ finns inget jordbruk som är alltigenom miljövänligt. Allt jordbruk innebär stora ingrepp på miljön genom plöjning, harvning, ogräsbekämpning, gödsling och så vidare. Det finns till exempel inget entydigt vetenskapligt stöd för att det skulle vara särskilt miljövänligt att avstå från lättlösliga mineralgödsel. Växtnäringsläckaget från ekojordbruket, särskilt om man jämför per producerat kilogram, är ofta betydligt större än från det konventionella jordbruket.
Ökar ekologisk odling jordarnas bördighet och lämnar vi därmed bättre jordar till nästa generation?
Markens bördighet ökar inte vid ekoodling utan istället sker en långsam utarmning av växttillgänglig näring, vilket beror på att lättlösliga mineralgödselmedel är förbjudna. Andra faktorer som bidrar till försämrad bördighet är ineffektiv ogräsbekämpning vilket leder till en uppförökning av en konkurrerande ogräsflora samt att växtnäringsrecirkulationen mellan stad och land inte tillåts. Markens mullinnehåll är också en viktig bördighetsfaktor men ekoodlingen leder inte till högre mullhalter vid jämförbara grödor och växtföljder.
Minskar utsläppen av kväve och fosfor till haven om fler odlare går över till ekoodling?
Kväveläckaget ökar vanligen vid ekoodling medan för fosfor- läckaget är det inga entydiga skillnader mellan konventionell och ekologisk odling. Om man dessutom tar hänsyn till den betydligt lägre skörden i ekologisk odling och räknar förlusten per produ- cerad mängd livsmedel, blir utlakningen av både kväve och fosfor avsevärt högre vid ekologisk odling. Anledningen till att läckaget av kväve ökar vid ekologisk odling är att organiska gödselmedel levererar växtnäring även under höst, vinter och vår när upptaget i grödan är obefintligt eller mycket lågt och frigjort kväve kan lakas ut. Lättlösliga mineralgödsel tillförs grödan efter behov och små utlakningsbara mängder finns kvar i marken efter skörd.
Är ekologisk odling bäst för klimatet?
Ekologisk odling i stor skala skulle leda till en stor ökning av framförallt koldioxidutsläpp. Den lägre produktionen vid ekolo- gisk odling leder till lägre kolhalter i marken. Dessutom kräver en lägre produktion uppodling av mer mark för att tillgodose livs- medelsbehovet. Vid uppodling av naturmarker minskar kolhal- ten, vilket innebär större koldioxidavgång.
Storskalig ekoodling
Politiker har ju faktiskt bestämt att 20 procent av Sveriges åkerareal ska odlas ekologiskt, vilket ni är kritiska till. Är sådan kritik befogad?
Många politiker tror att man har fattat ett bra beslut till fördel för miljön och människors hälsa och att detta bidrar till ett mer uthålligt jordbruk. Besluten fattades för många år sedan när man var övertygad om att ekoodling hade de påstådda fördelarna. Det vetenskapliga underlaget var dock mycket begränsat. Först efter millenniumskiftet, när resultaten från långtidsstudier och officiell svensk statistik om ekoodling visat att skördarna halverades, bör- jade kritiken komma fram. Miljöbelastningen visade sig också vara betydligt större per producerad mängd livsmedel än i kon- ventionell odling. Skillnader i livsmedelskvaliteten har inte heller kunnat fastställas trots att ett flertal studier har gjorts inom områ- det. Med andra ord, när bilden nu klarnar måste beslutet ifrågasättas och revideras.
Vilka är de mest påtagliga effekterna om allt svenskt jordbruk (100 procent av Sveriges åkerareal) skulle övergå till att bli ekologiskt?
Detta skulle medföra följande:
• Livsmedelsförsörjning i Sverige skulle bli ett stort pro- blem på grund av kraftigt minskade skördar och vi skulle därmed bli ännu mer beroende av import från andra länder för att säkra vår egen livsmedelsförsörjning.
• Om bortfallet i produktionen ska täckas genom Sveriges jordbruk skulle 1,7 miljoner hektar annan mark (skog, naturmark) behöva omvandlas till åkermark. Detta skulle medföra att näringsläckage och klimatpåverkan från jordbruket nästan fördubblades.
• Den långsiktiga växtnäringsförsörjningen vid 100 pro- cent ekoodling utan inköp av växtnäring från konven- tionellt jordbruk skulle bli ohållbar och skulle medföra en utarmning av jordarna.
• Man skulle inte ha miljöproblem kopplade till använd- ningen av kemiska bekämpningsmedel.
• Vi skulle få en stark förökning av ogräs och växtsjukdomar som kraftigt skulle försvåra odling av exempelvis potatis och oljeväxter.
• Sveriges miljömål för minskad klimatpåverkan och lägre näringsbelastning av Östersjön skulle bli mycket svåra att uppnå.
Kan det inte vara bra att man producerar mindre mat vid 100 procent ekoodling eftersom vi då är tvungna att ändra kosten till huvudsakligen vegetarisk kost?
Som övertygad ekoanhängare vill man tänka positivt och även se fördelar med att mycket mindre mat produceras. Det gäller att hitta en lösning på ett obekvämt faktum. Att ha annan, mindre eller ingen mat än den man önskar är en radikal försämring av livs- kvaliteten. Att se positivt på något så grundläggande som en osä- ker och otillräcklig försörjning med mat är i grunden osunt.
Missuppfattningar om mineralgödsel
Är det inte självklart att mineralgödsel, som är onaturlig och framställd kemiskt i industrin, inte hör hemma i marken?
Mineralgödsel är onaturligt.
– Mineralgödsel innehåller exakt samma mineraler som växtrötter tar upp från marken. Med mineralgödsel tillförs de växtnäringsämnen som grödor behöver.
Mineralgödsel förgiftar marken och dödar mikroblivet.
– Nej, mineralämnen i mineralgödsel är essentiella för både växter och mikrober.
Biologisk fixering av kväve via baljväxter kan ersätta mineralgödsel.
– I princip ja, men mängden fixerat kväve räcker inte och skördarna sjunker. Dessutom är överföringen av baljväxtkväve till nästa års gröda svår att styra, ofta med större utlakning som följd.
Användningen av kvävegödsel är inte uthållig eftersom tillverkning- en är energikrävande och baserad på fossila bränslen.
– Nej, kvävegödsel kan produceras med hjälp av förnybar energi. Även framställd med fossil energi är användningen av kvävegödsel effektiv då mångdubbelt mer energi binds in i den större biomassaproduktion som följd av kvävegödslingen.
Framställning och användning av kvävegödsel ger upphov till stora växthusgasutsläpp och är inte klimatsmart.
– Det slutgiltiga svaret finns ännu inte. Olika systemavgräns- ningar vid beräkning ger olika resultat. Rening av kväveoxider vid tillverkning av nitratgödsel spelar en stor roll och katalysatorer för rening har installerats under senare år. Uppgifter om emissioner från gödselmedel i marken pekar i olika riktningar.
Användningen av mineralgödsel leder till stort näringsläckage till vattendrag.
– Så kan det vara när doseringen är alldeles för stor i förhållande till grödans behov, vilket är mest vanligt vid användning av stallgödsel. Kunskap om behovsanpassad gödsling och sensorteknik möjliggör idag ett mycket effektivt utnyttjande av kvävegödsel. Läckage av kväve från mineralgödsel är i stort sett alltid lägre än från organiska gödselmedel.
Man kan producera tillräckligt med mat utan mineralgödsel.
– Nej, skördarna blir mycket lägre genom att stallgödsel och andra organiska gödselmedel inte räcker till och brist på mat blir ofrånkomlig.
Finns det då inga risker med lättlösliga mineralgödsel?
Det finns två risker med mineralgödsel – fel användning samt underlåtelse av nödvändiga markvårdsåtgärder. Mineralgödsel är en effektiv näringsleverantör till grödan. Vid gödsling med rätt typ, mängd och vid rätt tillfälle kan höga skördar av bra kvalitet uppnås med mineralgödsel. Det ligger dock en fara i att förlita sig på mineralgödsel som garant för goda skördar och att försumma andra nödvändiga markvårdsåtgärder. Mineralgödsel ersätter till exempel inte en varierad växtföljd, vilken är nödvändig för att minska ogräsförekomsten och sjukdomstrycket. Mineralgödsel kan bara indirekt förbättra markens struktur, vilken kan vara otillräcklig i problemjordar där anpassade grödor, strukturkalkning, tillförsel av organiskt material eller mekanisk luckring hade behövts. Likaså kan vind- och vattenerosion av odlingsmark bara förhindras genom genom specifika skyddsåtgärder. Tyvärr blir mineralgödseln ofta boven vid en försämring av odlingsmarken medan orsaken i själva verket är försummad markvård.
H. Kirchmann, T. Kätterer, L. Bergström, R. Andersson