Helle Klein stämplar humanistisk idékritik som islamofobi

Helle Klein stämplar reflexmässigt Sans magasin som islamofobisk, enbart baserat på att omslaget föreställer en kvinna i burka. På sådana grunder torde de flesta nyhetsreportage från Afghanistan klassas som islamofobiska i Helle Kleins föreställningsvärld. Det skriver Sara Larsson och Christer Sturmark, redaktör och chefredaktör för tidskriften Sans.

I dagarna var det premiär för den nya kulturtidskriften Sans. Temat är religiöst förtryck av kvinnor och i tidskriftens huvudartikel intervjuas den amerikanska feministen och författaren Ophelia Benson, som i boken ”Hatar Gud kvinnor?” kartlägger hur kvinnors mänskliga rättigheter kränks inom konservativa religiösa traditioner världen över.

På omslaget till Sans, som bär rubriken ”En Gud för kvinnor?”, publicerar vi en bild av en kvinna klädd i burka.

Knappt har tidskriften hunnit lämna tryckpressarna förrän den kristna tankesmedjan Seglora Smedja, som drivs av bland andra Helle Klein, stämplar Sans som islamofobisk. Bortsett från att smedjan brister i research (Sans ges inte ut av Humanisterna utan av Fri Tanke förlag), fäller Klein följande anmärkningsvärda kommentar på Segloras hemsida:

”Premiärnumret kommer att handla om religion och kvinnoförtryck och förstasidan pryds av en kvinna i burka med rubriken ’En religion för kvinnor?’ infälld i bilden. Som vanligt får religionskritiken en islamofobisk undertext. Seglora smedja ska dock invänta att recensera Sans tills vi läst hela premiärnumret.”

Det är ju vänligt att man tänker vänta med recensionen tills man läst tidskriften, men omdömet ”islamofobisk” tycks man kunna fälla med ryggmärgsinstinkt. Notera också att man felaktigt citerar omslagsrubriken som ”En religion för kvinnor?” (vår kursivering). Kanske är det fråga om ett freudianskt synfel. Troligen skulle Seglora smedja helst ha sett att vi pekat ut islam som enda orsak till det globala kvinnoförtrycket. En sådan journalistisk ensidighet skulle ha gjort det lättare att misstänkliggöra Sans.

Om Seglora smedja faktiskt tar sig tid att läsa tidskriften, kommer man att se att vi uppmärksammar religiöst sanktionerat kvinnoförtryck inom alla de abrahamitiska världsreligionerna, det vill säga judendom, kristendom och islam. Ett exempel är den extrema abortlagstiftning som präglar många katolska länder och som sänder närmare hundratusen kvinnor i döden varje år. Därtill skriver vi om mer subtila genuskonservativa mönster inom Svenska kyrkan och pekar på försåtlig särartsfeminism i både religiös och sekulär skepnad.

Det finns utan tvivel många grader på förtryckets skala, och det finns en mängd olika uttryck för religiöst särartstänkande kring kön, liksom religiöst motiverat våld och förakt riktat mot kvinnor i dagens värld. Inte alla dessa yttringar har islamistiska förtecken, som tydligt framgår av vårt temanummer.

Samtidigt ser vi ingen orsak att förneka att de mest uppenbara formerna av könsapartheid och de grövsta brotten mot kvinnors mänskliga rättigheter idag sker i islams namn, vilket också Benson påpekar i sin väl underbyggda bok.

Det är svårt att finna en mer talande symbol för denna verklighet än just burkan. Plagget är – tyvärr – inte en produkt av neurotiska ateisters hjärnor, utan ett av islams sanna ansikten i världen. Att kalla burkan kvinnoförtryckande vore en underdrift. Snarare symboliserar plagget kvinnans totala utplåning som medborgare, individ och självständigt subjekt. Långt ifrån alla muslimer omfattar den extrema syn på kön och sexualitet som ligger bakom krav på kvinnors heltäckande klädsel, men plagget är likafullt en islamisk realitet.

Det är minst sagt förvånande att en autentisk bild av denna verklighet inte går att publicera utan att framkalla rop om islamofobi hos vissa debattörer, som vore burkabilden en karikatyr eller ett montage.

Med Helle Kleins definition torde ”islamofobiska undertexter” kunna läsas in inte bara i Sans omslagsbild utan i många dokumentära skildringar av den muslimska världen. Till exempel måste SVT:s nyhetsreportage från Afghanistan i konsekvensens namn stämplas som islamofobiska, då det snarare är regel än undantag att burkaklädda kvinnor skymtar där.

Sans temanummer innehåller en mängd fakta om religiöst förtryck. Vi väntar nu med spänning på Seglora smedjas kommentar till denna verklighetsskildring. Kommer uppgifterna att ifrågasättas? Kommer man att förneka, relativisera eller kanske försöka tona ner allvaret i situationen?

Att presentera olika fakta eller olika värderingar av fakta är fullt legitimt i en debatt om religioners samhällsroll, men de reflexmässiga anklagelserna om islamofobi är nedslående i sin osaklighet. De riskerar att förlama diskussionen om mänskliga rättigheter i allmänhet och grova övergrepp på kvinnor i synnerhet.

Kanske är detta också syftet. Låt oss inte glömma att religionskritikens sanningar gör ont. Kanske i synnerhet för välmenande liberala teologer.

Låt oss heller inte glömma att de debattörer som helst stämplar humanistisk idékritik som islamofobisk utdelar sina diagnoser från ett synnerligen tryggt och ombonat hörn av det västerländska medielandskapet. Hellre än att öppna ögonen för kvinnors ofattbara underordning och lidande på andra platser i världen väljer man att gång på gång försöka tysta kritikerna med förmenta sjukdomsstämplar.

Förnekelsen må vara psykologiskt begriplig, men är intellektuellt och moraliskt ohållbar.