Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Sans magasin och den nykoloniala beröringsskräcken

Sara LarssonOm framtida idéhistoriker vänder blicken mot den svenska religionsdebattens livsfaser och mekanismer runt decennieskiftet 2010, kommer de att finna mycket av intresse i reaktionerna på det nyligen lanserade Sans magasin och dess temanummer om religion och könsförtryck. I samband med att tidskriften såg dagens ljus har vi fått ta del av inlägg som mest liknar en exempelsamling över tidstypiska tankefel, försåtliga betydelseglidningar och förtiganden av fakta.

Kanske borde vi ha kunnat förutse situationen. Ophelia Benson, amerikansk journalist och författare till boken ”Hatar Gud kvinnor?”, intervjuas i Sans första temanummer om svårigheterna med att bedriva religionskritik. På frågan varför uppenbara brott mot kvinnors mänskliga rättigheter inte röner större uppmärksamhet i medierna svarar hon lakoniskt: ”Därför att frågor om kolonialism och rasism slår ut frågor om kvinnoförtryck.” Det är en träffsäker och bister iakttagelse av en luttrad feministisk debattör.

I Sans utvecklar Benson sin syn på de psykologiska och politiska tendenser som gör att kritik av framför allt islam idag närmast automatiskt avfärdas som rasistisk. Vår förhoppning var att den diskussion som förs med Benson och ett flertal andra intervjuade i tidskriften kring detta tema, skulle hejda vissa ryggmärgsimpulser i debatten och i stället rikta ljuset mot sakfrågorna. Vi önskade ett öppet samtal om hur genusnormer cementeras och kvinnor misshandlas mentalt och fysiskt i Guds namn.

Så blev det inte. I stället hördes nya rop om islamofobi, främlingsfientlighet och orientalistiskt oförstånd inför ”Den andre”, som om någon metadiskussion aldrig hade ägt rum.

Sedan Sansdebatten inleddes av Helle Kleins Seglora smedja har det talats nästan enbart om tidskriftens omslagsbild föreställande en kvinna i burka. Denna fixering är förbryllande i sig. Temabilder är med nödvändighet allegoriska. Sans belyser könsförtryck i både vidare och djupare bemärkelse än påbudet om heltäckande klädsel, men för det andra könets existentiella belägenhet – kvinnor undanskymda, fysiskt och mentalt belägrade, bestulna på personlig identitet – finns ingen starkare talande bild än burkan. Plagget är symbol, men också fysisk verklighet för ett inte försumbart antal kvinnor i världen, som vi påpekar i vår replik till Klein på Newsmill.

Det är märkligt att notera hur Sans kritiker på samma gång gör sig oförstående inför symboliken och likgiltiga för det faktiska förtrycket.

En förbluffande provinsialism visar Helle Klein i debatt med Sans chefredaktör Christer Sturmark i Gomorron Sverige, där burkan åter stod i fokus. ”Ni lever och verkar i Sverige”, konstaterar Klein som därför säger sig ha svårt att förstå valet av omslagsbild. Samma tanke uttrycker Lars Linder i en blaserad notis om Sans på DN Kultur (26/1): ”Att dra i strid mot religion i Sverige är lite som att kämpa mot ateism i Pakistan”.

Möjligen är Klein och Linder omedvetna om att religionsförtryck förekommer även i vårt land, men för tydlighets skull ska sägas att Sans inte sätter fokus på den inhemska problematiken. Av åtta längre artiklar som berör kvinnors situation i temanumret handlar bara två om svenska förhållanden: en diskuterar DO:s famösa handskakningsdom, en annan svårigheten att bedriva sakligt grundad islamkritik i ljuset av SD:s framgångar och inslag av reell rasism i politiken. Så långt Sverige. Övriga artiklar ger en vid utblick över kvinnors utsatthet med religiösa förtecken från Nicaragua till Polen, Israel, USA, Nigeria, Saudiarabien, Iran, Afghanistan och Pakistan; från katolska sammanhang till judiskt ortodoxa och islamistiska.

Ska vi förstå Klein och Linder så att svenskar saknar skäl att engagera sig i brott mot mänskliga rättigheter internationellt?

Det menar i alla händelser skribenten Mattias Irving på Seglora smedja. Globalt könsförtryck är i hans ögon inte någon tillräckligt akut människorättsfråga för att motivera uppmärksamheten i Sans. Han efterlyser ”teman som många (sic!) hade kunnat relatera till sina egna liv”. Irving har, föga förvånande, svårt att relatera sådant som abortdöd, tvångsäktenskap, spöstraff och tvingande separatism mellan könen till sin egen existens som man i Sverige. Visst bör kvinnors villkor belysas, men man ska enligt Irving vara ödmjuk nog att begränsa granskningen till de problem som dominerar bilden av förtryck ”här hemma”. Hellre än en burka hade han velat se en vodkaflaska pryda omslaget till Sans, som emblem för äktsvensk manschauvinism.

Diskussionen om religiös sexism, en mångfacetterad och brutal verklighet som drabbar hundratals miljoner kvinnor och hbt-personer världen över, kallar han ”det vansinniga uppförstorandet av små exotiska fickor av extremism där ute”.

Irving menar vidare, med en retorik som känns igen från andra postkoloniala sammanhang, att Sans genom att ifrågasätta till exempel islamistisk kvinnosyn ”berövar dessa kvinnor deras egen röst”.

Det vore intressant att veta hur Mattias Irving och hans meningsfränder tänker sig att en autentisk kvinnoröst egentligen låter. Namnkunniga feministers röster från den muslimska världen räknas inte, av allt att döma, som autentiska i Irvings föreställningsvärld. Vittnesmål om övergrepp presenterade av människorättsorganisationer på plats i exempelvis Afghanistan, som den i Sans citerade Human Rights Watch, väger heller inte tungt.

Det kan knappast komma som en överraskning för Irving att de kvinnor som han påstår att vi ”tystar ner”, och vars närvaro han efterlyser i debatten, saknar möjlighet till opinionsbildning och politisk organisering just på grund av att de är kvinnor. De mest underkuvade kan inte, i rent fysisk mening, höja sina röster i protest. Deras röstlöshet är en väsentlig del av den problematik vi vill belysa i temanumret. Vetskapen om deras röstlöshet rubbar dock inte Irvings övertygelse att Sans går kolonialismens ärenden, snarare än kvinnorättens.

I själva verket är det svårt att föreställa sig en mer kolonial inställning än Mattias Irvings. För att kunna tala svepande om ”oss västerlänningar” i kontrast till ”en annan folkgrupp”, för att kunna avfärda en pågående kamp för mänskliga rättigheter i andra delar av världen som ”andras strider”, krävs att man tänker sig en fundamental olikhet mellan sig själv och dessa andra. En skillnad som dessutom måste uppfattas som medfödd snarare än kulturellt konstruerad; oföränderligt genetisk snarare än öppen för ifrågasättande och ideologisk debatt. ”De andra” anses inte kunna hantera utmaningen, inte delta i ett möte eller samtal om värderingar på jämlika villkor.

Denna nedlåtenhet är kolonialismens människosyn i ett nötskal.

Även sett mot denna bakgrund är det svårt att fatta hur Mattias Irving eller någon annan kan bli provocerad av idén om en värld av lika förutsättningar för män och kvinnor. Det rättighetsbegrepp som utgår från individen – oberoende av kön, sexualitet och etnisk bakgrund – syftar inte till att likrikta människor eller tvinga någon att inrätta sig efter en förment västerländsk idé om frihet. Tvärtom, var och en ges möjlighet att välja såväl frihet som personliga begränsningar efter behag. Kvinnor liksom män må anamma reaktionära genusnormer eller leva på trots mot dessa. Befrielsen från könsmallar är definitionsmässigt ett erbjudande, inget mer än så.

I den del av världen där vi befinner oss existerar detta erbjudande åtminstone i teorin. I samhällen där religiösa dogmer utgör grunden för normbildning och lagstiftning kommer varken kvinnor eller män i närheten av det. Irving inser skillnaden, men det hjälper inte. Själva idén om könens lika fri- och rättigheter uppfattas av honom och hans meningsfränder i den extrema postkoloniala skolan som kränkande mot de berörda kvinnorna, ett paternalistiskt skamgrepp. ”Dessa kvinnor” framställs som offer – inte för sina verkliga förtryckare, utan för västerländska feministers godtyckliga föreställningar om frihet.

Resonemanget är så absurt att det vore svårt att ta på allvar om det inte ständigt återkom i sammanhang där islam och genusfrågor debatteras.

Den som intresserar sig för religionsdebattens inbördes logik, eller frånvaro av sådan, kan notera att de kritiska omdömena om Sans delvis går isär på ett märkligt sätt. Medan till exempel Linder i DN kommenterar temanumret närmast med en gäspning och anser att vi ”slår in öppna dörrar”, är SvD-journalisten Anders Haag på Idagsidans blogg djupt upprörd över numrets innehåll. Att det gäller kvinnors mänskliga rättigheter och välbelagda brott mot dessa finner Haag, i likhet med Linder, inte värt att nämna. Läsare av bloggen får i stället veta att Sans är ”inbilsk”, ”fundamentalistiskt aggressiv” och ”sanslöst oupplyst”. Det publicistiska syftet sägs vara att sprida avsky för religiöst troende i allmänhet och muslimer i synnerhet.

Enligt Haag hade Sans lika gärna kunnat vara ett Sverigedemokratiskt propagandaorgan. Detta är en smutskastning och okunnighet som förvånar djupt.

Kan debatten om kvinnors situation röra sig bortom det koloniala skillnadstänkande som lamslår så mångas förnuft och empatiska förmåga? Kan vi lägga bakom oss det perspektiv där man inte urskiljer någon mänsklig enhet mindre än det kulturella eller religiösa kollektivet? Kan vi upphöra att se strävan efter universella mänskliga rättigheter som en självgod nyck i bättre bemedlade delar av världen?

Mattias Irving erkänner liksom i förbigående att det går att tänka sig en legitim, icke-rasistisk religionskritik. Han anser dock, liksom Helle Klein, att man inte bör ifrågasätta religiösa genusnormer i en tid då främlingsfientliga krafter kan tänkas dra fördel av kritiken.

Som reaktionerna på burkabilden visar är det tveksamt om man ens får avbilda förtryckets verklighet. Kvinnors underordning borde inte påtalas, eftersom personer med tvivelaktig moral och verklighetsuppfattning påtalar densamma. Antirasist eller feminist? Var god välj.

Ett sådant tankeklimat är illavarslande för det intellektuella samtalet i Sverige, men framför allt är det förödande för de många kvinnor världen över som lever i skuggan av sexismens dogmer.

//Av Sara Larsson

Sara Larsson var tidigare redaktör för Sans magasin.

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...