Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Staffan Bergström: ”Säkrare illegala aborter är en plikt”

Staffan BergströmI en värld av kvinnofientliga normer, fattigdom och läkarbrist kan en oönskad graviditet vara lika med en dödsdom. Upp till 80 000 kvinnor mister livet varje år i sviterna av illegala, medicinskt osäkra aborter och ett mycket större antal skadas svårt. Professor Staffan Bergström har som gynekolog och forskare ägnat många år åt att bekämpa mödradödligheten i södra Afrika. Nu driver han med framgång världens enda kurs i kirurgi för sjukvårdsarbetare utan läkarutbildning, som får lära sig bemästra avancerad förlossningsvård men också genomföra en olaglig abort med säkra metoder.” Det finns ett fullkomligt besinningslöst förnekande av kvinnans frihet att bestämma över sin egen kropp”, säger Staffan Bergström om abortmotståndet i världen. Nyligen prisbelönades han för sitt kontroversiella pionjärarbete.

Av Christer Sturmark

Idag är det radikalt lättare att avbryta en tidig graviditet än för tio år sedan, eftersom aborten inte längre behöver ske med kirurgiska instrument. Den kan i stället göras medicinskt. En kvinna kan ta fyra tabletter Cytotec och framkalla ett missfall – för att sedan åka till sjukhuset och få hjälp. Det finns en ofta citerad rapport från Latinamerika om just preparatet Cytotec, som i motsats till de orena bakgårdsaborterna har mycket få biverkningar:”At least it doesn’t kill”. Fyra tabletter Cytotec dödar åtminstone inte kvinnan!

”Djungeltelegrafen” har gjort den medicinska abortmetoden alltmer känd, och den finns nu på svarta marknaden även i låginkomstländer. Men så länge manliga politiker och kristna gynekologer har den förkättrade och märkliga inställningen att abort är okristligt, så kommer motståndet att leva kvar. I deras ögon handlar abort om ”fosterfördrivning” och är liktydigt med mord. Därför kan de inte acceptera att ingreppet sker lagligt.

Kan du konkret beskriva vad som sker i ett land där man inte tillåter aborter? Varför går det snett i en illegal abort?

En kvinna som misstänker att hon är oönskat gravid försöker oftast dölja det. Hon märker att menstruationen inte kommer och blir snart klar över att det är en graviditet. Det finns alltid kvinnor, tonårskompisar eller andra i kvarteret som vet någon i grannskapet som genomför abort mot en summa pengar. Då har det hittills ofta handlat om en mekanisk abort – de har strumpstickor, ståltrådar eller andra instrument som de blint leder in i vagina.

Djupt in sitter livmodertappen som har en öppning på några millimeter. Den är anatomiskt vinklad på ett sätt som gör att det i stort sett inte går att komma in om man inte känner till anatomin. Man måste ha ett böjt instrument att lirka in i livmoderhålan så att fostervattnet tappas ut. Då kommer fostret att dö, vilket startar en process som leder till missfall. Men även om man för in ett sterilt instrument är risken stor att kvinnan får en infektion, eftersom det alltid finns bakterier i slidan. Det är trettiosju grader i livmoderhålan och där finns ingen försvarskraft som kan bekämpa infektionen. Livmodern blir svårt inflammerad, och i många fall leder det till blodförgiftning med hög feber. Då kommer kvinnorna till sjukhuset. Kommer de in tidigt kan man ge dem höga doser antibiotika eller i värsta fall operera bort livmodern för att rädda deras liv, men bara det är ju en katastrof. Om abort är kriminellt, skamligt eller syndigt drar det ut på tiden innan de uppsöker adekvat vård. I sådana fall har de kommit in så sent att det rör sig om infekterade, ofullständiga missfall: allt har inte stötts ut. Kvinnorna blöder och man ser tecken på att aborten är framprovocerad, till exempel sticksår i slidan.

Finns det någon statistik över hur många kvinnor som dör årligen av sådana ingrepp?

Ungefär 70-80 000 dör varje år i osäkra aborter. Dessutom blir oerhört många fler kvinnor svårt skadade för livet – vi vet inte säkert hur många. Äggledarna förstörs och de kan aldrig mer bli gravida. Eller också drabbas de av inre bukskador, som att tarmarna förstörs av ståltråden som går in i buken.

Hur många aborter görs årligen i världen allt som allt?

Ungefär 50 miljoner. Av dessa bedömer man att cirka 30 miljoner är ”säkra” och 20 miljoner ”osäkra”. Man kan dela upp aborterna i fyra olika kategorier: För det första en säker och legal som vi har i Sverige. För det andra en osäker legal som finns i resurssvaga länder, där man genomför abort men med bristande utbildning och hygien, så att komplikationer kan uppstå. För det tredje en säker, illegal som exempelvis i Tanzania där man kanske måste betala 500 dollar för en olaglig abort under säkra former och stor sekretess på en privat gynekologmottagning. Den fjärde typen av abort är den osäkra och illegala där de fattigaste kvinnorna går till en bakgårdsabortör. Det sker till exempel i Nicaragua och andra länder där motståndet mot abort är utbrett.

I väntan på en liberalisering av lagen måste vi sjukvårdsarbetare ge de illegala abortörerna bättre instrument och metoder, som inte är livsfarliga.

I våra studier i Moçambique har vi sett att hälften av alla illegala aborter görs av hälsovårdsarbetare, bland annat i syfte att tjäna pengar. Så var det också i 30-talets Sverige: Vi hade vissa säkra abortörer på Söder i Stockholm. Man visste att om man går till dr. Johansson så får man det gjort professionellt, men får någon reda på det råkar han riktigt illa ut. Det var det etiska imperativet gällande aborter i Sveriges 30-tal.

Du arbetar alltså för fler säkra aborter i södra Afrika, i väntan på lagändringar?

Ja, jag själv och andra forskare och hälsovårdsarbetare som ser den vidriga abortdöden. Vi propagerar förstås inte öppet för kriminella handlingar, men vi informerar de illegala abortörerna om möjligheten att använda medicinsk abort i stället för primitiva, livsfarliga redskap. En av mina föreläsningar heter ”Säkrare illegal abort – ett etiskt imperativ”. Då håller jag upp en förpackning Cytotec och säger att om fyra tabletter sätts in djupt i kvinnans slida kommer hon att få missfall inom 24 timmar. Det är en säker abort i länder där ingreppet är illegalt. Barnmorskorna jag talar med får kunskap om hur man ska göra. Jag säger inte åt dem att göra det, men informerar: fyra tabletter in i slidan, så behöver ni inte sätta in ståltråd.

Du menar att det är moraliskt riktigt att hjälpa illegala abortörer. Är det kriminellt att göra det i dessa länder?

Ja. Man skyddar en brottsling och hjälper denne att begå ett brott och undgå upptäckt.

I juridiska termer är det alltså kriminellt. Men moraliskt följer du läkaretikens principer.

Ja.

Det jag framför allt vill tala med dig om är spänningsfältet mellan kvinnors rättigheter och de religiösa systemen i de länder där du varit verksam. Hur ser situationen ut i Moçambique när det gäller detta?

Moçambique är ett speciellt land, därför att de hade en väldigt progressiv hälsovårdsminister, Pascoal Mocumbi, som insåg abortproblemet. Vi är ungefär jämnåriga, han var också gynekolog och min elev. 1986 blev han uppgraderad till utrikesminister och därefter har han varit premiärminister. Mocumbi sa: ”Vi kan inte acceptera illegala aborter och abortrelaterade dödsfall i det här landet, så vi ska tillämpa regeln att abort får övervägas om preventivmedelsmisslyckande kan styrkas.”

Om man har försökt förhindra graviditet?

Ja, kommer en kvinna med oönskad graviditet och säger till exempel: ”Vi försökte med kondom, men det misslyckades och jag blev gravid trots det”, så är det varsågod att stiga på. Det finns ingen politisk laddning i frågan och det är märkligt, för det finns stark katolicism och frireligiositet i denna före detta portugisiska koloni. Den gamla portugisiska konstitutionen förbjöd abort, men från mitten av 80-talet har man i princip haft fri abort i Moçambique, med tillgång till detta framför allt i de större städerna. Idag ser man få dödsfall i sviterna efter illegala aborter i landet. Denna utveckling är en följd av användningen av medicinsk abort.

Men du menar alltså att Moçambique är ett undantag från en annars ganska dyster situation?

Ja, på den afrikanska kontinenten är det i övrigt bara Sydafrika, Zambia och Tunisien som har någon form av liberala abortlagar. Den sydafrikanska lagen drevs fram 1997 av en djupt kristen gynekolog och fritidspredikant, professor Eddie Mhlanga.

Denna ganska ovanliga läkare, som alltså är kristen och har drivit fram en liberal abortlagstiftning – hur motiverar han det?

Hans övertygelse grundar sig i en självupplevd situation. Det fanns en mottagningssköterska på kvinnokliniken där han jobbade, och när hon kom in en dag upptäckte han att hon blödde ur slidan och visade alla tecken på klinisk infektion. Allt tydde på en osäker abort och hon fick antibiotika. De var båda kristna och bad tillsammans för att hon skulle bli bättre, men tillståndet förvärrades i stället, och hon avled. Professor Mhlanga tyckte att det var så gräsligt att han bad till sin gud om en livsuppgift, som skulle omöjliggöra sådana tragiska händelser. Han blev så småningom befordrad till nationaldirektör för hälsa i landet, närmast under ministern, och fick i uppdrag av henne att förbereda den nya abortlagen vid 90-talets början. Den drev ANC igenom 1997, trots stort motstånd från religiösa och konservativa krafter. Eddie Mhlanga var alltså mannen bakom detta. När han själv fick se lagen ratificerad tyckte han att han blivit bönhörd – detta var Guds svar på bönen han bad vid den döende kvinnans sida.

Jag har hört honom berätta den här historien många gånger. Folk skruvar på sig när de får höra att en djupt kristen läkare varit en av de ledande politiska aktivisterna inom ANC, som drivit abortfrågan i egenskap av gynekolog. Men han återkommer till den här historien för att få sina kristna vänner att förstå vad mödradöd innebär, att se en kvinna avlida i sviterna av en illegal abort. Man kan inte göra mer än operera och ge höga doser antibiotika. Ändå dör de ofta. Det är vanligen unga kvinnor – kvinnor utan val, kvinnor som har blivit våldtagna, som gjort allt som stått i deras makt men ändå går under.

Det finns alltså fyra länder i Afrika som har en liberal abortlagstiftning, mer eller mindre. Hur ser det ut på andra håll i världen? Somliga påstår att abortlagstiftningen hårdnat generellt, stämmer det?

Olika länder går i olika riktningar, men på vissa håll är motståndet starkt. I Polen har lagstiftningen stramats åt. Nicaragua som är det mest kända exemplet har gått från väldigt stränga restriktioner till totalförbud, och man har kunnat se att abortdödligheten stigit.

I Indien har man haft legal abort sedan 1973, men forskning har visat att en tredjedel av landets kvinnor inte ens vet om det. Av Indiens ungefär sex miljoner årliga aborter är 90 procent illegala trots att ingreppet har varit tillåtet så länge. På den fattiga landsbygden, där abortdödligheten är högst, finns nästan inga gynekologer. Analfabetism, okunnighet och förtryck gör att man hellre går till illegala bakgårdsabortörer. Detta är alltså osäker abort i ett land där ingreppet har varit lagligt i över 30 år. Och det finns länder i Latin- och Centralamerika där klimatet verkar hårdna – Nicaragua, Colombia, El Salvador, Venezuela, Chile, Peru och Brasilien.

Vad tror du är skälet till de hårdare restriktionerna i dessa länder?

Det är svårt att säga. I flera av dem finns ju en stark katolsk dominans. Men vi vet att abortering ändå pågår i stor omfattning, i skymundan.

Historiskt är vi vana vid att socialism går hand i hand med sekularism, men så är det inte längre generellt. Ledarna i de sydamerikanska länderna – Ortega och Chaves till exempel – är ju vänsterradikala och samtidigt kristna. Det är alltså socialistiska länder som har en väldigt restriktiv syn på abortfrågan i denna del av världen idag.

Ja, precis. På många sjukhus i Sydamerika, men också i Afrika, finns det polisstationer på akutmottagningarna. Syftet är att polisen ska få information på platsen om någon kommer in och har blivit misshandlad eller slagen, alltså i rättsmedicinska fall, men i Sydamerika har dessa stationer en lite annan funktion. På gynavdelningar i Chile och El Salvador, till exempel, kopplas polisen in om det visar sig att en kvinna har gjort abort. Politiker och makthavare har alltså bestämt att kvinnorna som kommer in är att betrakta som brottslingar. De har inget rättsligt skydd. Det är tänkvärt och fruktansvärt.

Den medicinska aborten är så väldigt viktig, för då är det svårt att skilja ett framkallat missfall från ett spontant. Man kan kanske se tablettrester i vagina, men de sköljs ofta bort. Kvinnan kan då inte hängas ut, vilket är revolutionerande.

Vi har fått fram intressanta forskningsresultat om förekomsten av osäkra aborter i Tanzania. Först letade vi bland kvinnor med föregivna missfall efter vissa medicinska tecken, till exempel sticksår i vagina eller symptom på livmoderinfektion. Vi fann att bara 2-3 procent av missfallen verkade framprovocerade, men anade att detta inte kunde vara hela sanningen och gjorde därför om undersökningen med hjälp av en helt annan metod. En utbildad och erfaren barnmorska intervjuade ungefär 600 kvinnor som officiellt kom in för missfall. Samtalen skedde strikt privat, bakom stängda dörrar utan papper på bordet. Barnmorskan talade med patienten om att det inte var lätt att var kvinna i landet och sa också att hon inte hade några problem med framprovocerade aborter. Efter en lång intervju frågade hon slutligen, i förbigående, kvinnorna hur deras ”missfall” gått till. Med denna metod fann vi att siffran var 60 procent. Säkert var det ytterligare några som inte vågade erkänna att det inte handlade om ”missfall” utan om en framkallad abort. Vi skulle aldrig ha fått reda på detta om vi inte gått in i privata samtal med empatisk inställning till patienten.

När vi publicerade undersökningen var det en stor sensation: 60 procent av alla ”missfall” var framprovocerade! Det förekommer alltså utbredd abortering i ett land där abort är helt olagligt, och denna verksamhet sköts till stor del av hälsoarbetare. Det är en tröst att dessa ”säkra” aborter redan är ett alternativ för utsatta kvinnor. Då handlar det om fyra tabletter Cytotec, eller åtminstone rena instrument.

Vad är Cytotec för typ av preparat?

Det är en magsårsmedicin ungefär som Losec, men fungerar enligt en annan princip. Vi var i Maputo bland de första forskargrupperna i världen i slutet av 80-talet som upptäckte att denna magsårsmedicin kunde framkalla missfall. Det är alltså en medicinsk abort precis som den vi gör på Karolinska universitetssjukhuset, fast den vi gör här är mer än 100 gånger dyrare. I resurssvaga länder kostar det ungefär en dollar per patient, vilket är väldigt billigt.

Hela världen använder Cytotec som abortmedel, man vet säkert att det har en stark påverkan på livmodern. Ändå marknadsfördes preparatet som magsårsmedicin. I Latinamerika märktes plötsligt en våldsam försäljningsökning, som förstås inte berodde på någon egendomlig ökning i förekomsten av magsår. Då började man förstå att folk hade kommit på ett annat användningsområde: ”Om du tar det här så kommer du att börja blöda och avbryta din graviditet.” Tillverkaren drog tillbaka preparatet i rädsla för en bojkott från den amerikanska pro life-rörelsen.

Det är alltså amerikanska kristna rörelser som ligger bakom detta?

Helt säkert. Det har de även hävdat själva. Läkemedelsföretaget har aldrig sagt att de är rädda för bojkott, men att det finns lobbyorganisationer bakom är helt uppenbart. Lyckligtvis har man i bland annat Thailand och Taiwan börjat piratkopiera läkemedlet.

George W. Bushs politik har ju varit restriktiv och abortmotståndet har många amerikanska stödorganisationer, framför allt inom den kristna och fundamentalistiska högern. USA har visserligen en brett förankrad folkrörelse som är positiv till aborträtt. Här har president Obamas mer liberala inställning varit viktig. Men det finns motrörelser, och flera amerikanska gynekologer har mördats av dessa grupper.

Jag läste nyligen att USA:s nya kvinnliga generation är den första som är mer konservativ än sina mödrars.

Ja, men tonårsgraviditeter är ändå vanligt förekommande. I USA tror man i inflytelserika kretsar att det uppmuntrar till promiskuitet om man talar om sex med ungdomar. De som ligger med varandra utan kunskap är de som blir gravida. Tonårsgraviditeter är oerhört mycket vanligare i länder där man förtiger sexualiteten. Då söker ungdomar i stället informationen genom direktkontakt och samlag innan de har någon kunskap. I en upplyst värld får man mycket färre oönskade graviditeter.

I USA finns ju också en motkraft mot det vaccin som skyddar mot livmoderhalscancer. Den kristna högern vill inte att ungdomar ska vaccinera sig eftersom de menar att det uppmuntrar till promiskuitet.

Ja, de som då har samlag och blir smittade och får livmoderhalscancer anses straffade av Gud för sin olydighet. Det är ju absurt. Men jag kan inte i min vildaste fantasi tänka mig att trenden fortsätter i denna riktning. Visst kan det finnas tillfälliga reträtter, men jag är optimist.

Du anser ändå att världen generellt går mot en liberalare abortsyn?

Ja, det tror jag. I Afrika godtar även religiöst övertygade läkare abort. De sätter mödradödligheten alltmer i fokus. Kvinnorörelsen har haft stor betydelse. Länder som Sydafrika, Zambia och Moçambique har gått från förbud till liberalisering och pro-abort. Även i Tunisien, ett muslimskt men ganska sekulariserat land, är riktningen helt klar – man går mot större liberalism. Och det som kallas PAC, post abortion care, kan även påven sanktionera. Det innebär omvårdnad av en kvinna med ofullständig abort, oavsett om den är spontan eller framprovocerad.

I Nepal har man tidigare haft en väldigt sträng lagstiftning och fängslat flickor i tidiga tonåren som våldtagits och gjort abort, medan våldtäktsförövarna har fått gå fria. Där är abort nu legaliserad, vilket är mycket oväntat. Man har haft en mycket konservativ monarki, men kanske har den politiska revolten fungerat som murbräcka, för nu börjar lagarna mjukna och monarkin löses långsamt upp.

För övrigt kan man inte få aborter att upphöra genom att kriminalisera dem. Det såg vi i Ceausescus Rumänien. Han förbjöd abort. Men aborterna minskade inte, det blev i stället fler illegala ingrepp. Mödradödligheten ökade enormt i Rumänien, och till slut utgjorde de abortrelaterade dödsfallen närmare 90 procent av alla mödradödsfall. Det är vårt bästa exempel på en väl kontrollerad illegaliseringsprocess.

Den är intressant också av ett annat skäl – den hade ingen religiös underbyggnad alls, vilket ju är ovanligt.

Just det. Man hade så många aborter att Ceausescu reagerade och ansåg att tillväxten av den rumänska arbetskraften var för låg, fler barn måste födas. Han menade att befolkningspolitiken behövde bli mer pronatalistisk och förbjöd aborter. På kurvorna från 1965 när förbudet infördes ser man väldokumenterat hur mödradödligheten stiger. Det är väldigt intressant. Men det hade ingen koppling till religion, det var en arbetsmarknads- och befolkningspolitisk åtgärd utförd av rent ekonomiska skäl.

Om vi generaliserar frågan – finns det andra aspekter på kvinnors hälsa som har religiösa förtecken?

Kvinnlig könsstympning kan räknas dit. Omkring 98 procent av alla kvinnor i Sudan är könsstympade, och i Somalia är bilden liknande. Men i Saudiarabien som är huvudstaten inom islam förekommer inte religiös könsstympning. Det är inte en religiös sedvänja i strikt mening.

Men du menar att det har att göra med de religiösa systemens kontroll av kvinnor?

Ja, på något sätt. Det finns ju en manschauvinistisk inställning där mannens sexualitet sägs gynnas av att kvinnan är könsstympad, igensydd. Talesättet säger att en kvinna inte kan bli bortgift om man inte kan syna underlivet före giftermålet. Är man inte omskuren är man ingen bra kvinna.

Kvinnor som tidigt könsstympats har högre grad av barnlöshet än icke-stympade. De blir infekterade av ingreppen som oftast sker med orena instrument, och infektionerna sprider sig upp till äggledarna. Det är alltså farligt att könsstympa. Men även mäns sexualitet påverkas negativt av kvinnors könsstympning, det har vi kunnat visa i Sudan. Vi har forskat mycket på detta och det finns inget som helst objektivt stöd för myten att männen skulle få det bättre sexuellt, tvärtom. Män har ofta ont och har besvär när de har sex med en stympad kvinna. Nu börjar situationen förändras, dels på grund av de medicinska riskerna för kvinnan och dels på grund av emancipation och annat. Det finns en tydlig generationsskillnad i synen på könsstympning: unga män och kvinnor är mindre intresserade än äldre av att denna praxis ska leva vidare.

Tillbaka till din profession – stamcellsforskning är ju en mycket omdebatterad medicinetisk fråga. Har du deltagit i den debatten?

Inte alls, men jag tycker det är okontroversiellt. Ur ett moraliskt perspektiv förstår jag inte kritiken. Särskilt inte om man syftar på stamceller tagna från ett embryo där också tusentals processer utgår från spermiens och äggets sammansmältning och utveckling. Att man skulle ta en cell någonstans i detta kontinuum kan jag inte se som ett problem.

Jag brukar hävda att det inte finns någon väldefinierad biologisk start på en människas liv. Då utbrister folk: ”Men vad säger du!” En älsklingstanke hos kristna är ju att livet startar vid befruktningen. Företrädare för kd och andra hävdar att när spermien möter ägget, då startar livet och då är det heligt. Men om man studerar skeendet i elektronmikroskop när spermien går in i ägget och kromosomomvandlingen börjar, så ser man att det handlar om en process i många steg! Det går i själva verket inte att tala om befruktningen. Konceptionen är ett mikrokosmos. Själva befruktningsögonblicket är ett mikrokosmos av väl åtskilda ögonblick. Hela tiden hittar man nya stadier i den biokemiska och biologiska process vi kallar konception, och det intressanta är att man inom kort med säkerhet kan identifiera vilken molekyl som gör vad i de olika stadierna. Man kan alltså blockera mellan de olika stegen. När de kristna då talar om mord, måste de först definiera var livet startar i den här långa processen, så att ingreppet kan räknas som mord på ett ofött barn. Du kan till exempel säga att du anser att mellan steg 14 och 15 är det så dramatiskt mycket speciellt som händer – att just här börjar livet. Du kan tro att allting efter detta är mord, och allting före detta kan du acceptera som en preventivmedelseffekt.

Var drar du själv gränsen?

Jag tror att man måste se det utilitaristiskt. Jag har varit med om tusentals aborter i mitt yrkesverksamma liv och aldrig mött en kvinna som varit lycklig över att göra det. Väldigt många har däremot varit oerhört lättade och mycket aktivt tagit ställning för aborträtt. Ändå tror jag att det alltid är ett större eller mindre sorgearbete. Det finns ett moment av biologisk förlust. Alla djur skyddar sin avkomma. Något finns nedlagt i oss som säger att reproduktion behöver skyddas. Berövas vi reproduktionen av olika skäl, som man inte behöver moralisera över, så är det alltid någon sorts process att gå igenom.

Jag har ingen svårighet med aborter, men däremot respekterar jag människors ambivalens. Ju senare man gör abort desto mer komplicerat blir det. Här väcks den svåra frågan om vad som ska anses vara ”skyddsvärt liv”. Jag har varit med och räddat foster i 23:e veckan och samtidigt aborterat foster i 22:a. Mellan två på varandra följande veckor drar den svenska sjukvården alltså en gräns: före denna gräns kan vi bestämma att genomföra abort, och därefter lägger vi miljoner på att rädda fostret. De barnen överlever med en hygglig prognos. Men det är en knivsudd vi balanserar på när vi drar abortgränsen på detta sätt. Vissa söker abort även senare, ända upp till vecka 25 på grund av katastrofer i samlivet och så vidare.

Richard Dawkins menar att gränsen går där en individ börjar känna smärta.

Det är väldigt svårt, det där. Man kan ju göra experiment och titta på ett fosters nervsystem. Till exempel kan man gå in med nålar genom bukväggen på en kvinna för att operera ett foster som är missbildat eller skadat inne i livmodern. Då kan man se att fostret rycker till. Är det smärta eller bara en reflex, ungefär som när man slår någon på knät? Det vet vi inte.

I själva verket finns det länder som mer eller mindre ser mellan fingrarna med abort upp till vecka 28. I Kina kan man få hjälp med abort långt upp i graviditeten och då tar man faktiskt livet av ett fullt levnadsdugligt barn. I Indien har man ju gått ännu längre med flickfosteraborter. Med hjälp av ultraljud eller fostervattensdiagnostik kan man ta reda på fostrets kön och välja att abortera på grund av det. Man kunde tidigare köpa ett ”paket” – ultraljud för könsbestämning och abort vid konstaterat kvinnligt kön. Har man inte råd att göra undersökningen väntar man till födseln. Det är ”female infanticide” – flickspädbarnsmord – och förekommer fortfarande, till exempel i delar av Indien.

Men inte lagligt?

Nej, nej. Det är illegalt, men det förekommer och är ett utbrett fenomen. Vi kan se att det finns en brutaliseringsrisk, ett slags sluttande plan där man vetenskapligt kan verifiera att om ett samhälle släpper på bromsarna angående abort, så leder det ibland till att man tar livet av de oönskade. Det är väl dokumenterat till exempel i södra Indien. Dels beroende på fattigdom och kostnader för att ”gifta bort” döttrar, dels beroende på att söner föredras – man måste ha en son eftersom bara män anses kunna tända likbålet vid föräldrarnas bortgång.

Det finns ett sluttande plan när det gäller aborterna, som jag också tror finns när man kommer till aktiv dödshjälp. Börjar vi ta livet av cancersjuka som vill dö, då kan vi också döda de där som ligger utslagna genom att koppla ur respiratorn. Sedan kan vi ta livet av dem som är svårt cp-skadade och bara ligger oss till last.

För mig är just det här brutaliseringsperspektivet så viktigt. Jag tycker att man måste minimera risken. Jag har ofta undrat om inte kritiskt reflekterande kristna som motsätter sig abort och eutanasi i grund och botten är rädda för samma sak. Vi måste vara på vår vakt, men då får vi inte bara säga nej till abort eller eutanasi – det måste finnas en rimlig rationell prövning av argumenten för eller emot. Vi måste ha en öppen diskussion om vad ”skyddsvärt liv” innebär, med uppmärksamheten riktad mot just risken för brutalisering.

Ett vanligt frikyrkligt resonemang är ju att vi snart hamnar där nazisterna var, med så kallade ”barmhärtighetsmord” på handikappade.

Precis. Då kan jag förstå de kristnas rädsla. Jag delar inte deras motstånd mot abort, men jag delar rädslan för ett samhälle som på ett sluttande plan brutaliseras. Det liknar lite grand diskussionen om livbåtsetiken – det kostar någonting av eftergifter för att komma vidare. Skulle vi må bra av att leva i ett land där man tillät abort upp till vecka 32? Jag tror inte det. Å andra sidan tror jag verkligen att vi brutaliseras av att inte tillåta dödshjälp i helt hopplösa fall, där det är uppenbart att patienten själv inte önskar livsuppehållande behandling. Om vi brutaliseras av vår rädsla för eutanasi, så menar jag att samhället gjort fel.

Du är ateist och humanist, vilka är dina främsta skäl till det?

Jag är uppvuxen i ett ganska namnkristet hem. Jag var söndagsskolelärare och ungdomsledare i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen fram till mina tidiga gymnasieår, men jag mådde så dåligt av det där att jag skrev ett långt brev till pastorn i församlingen och förklarade att jag inte ville vara med längre. Min mor blev mycket upprörd, chockad och ledsen, men jag fann en oerhörd frid i detta. Jag var något slags vänsterupprorig gymnasist som tyckte att mina föräldrar inte tillämpade evangeliets syn på solidaritet och fattiga länder med någon konsekvens. Det var liksom papperslådan som kom fram till påsk för att lägga lite pengar i.

Jag läste Hedenius under gymnasieåren och fann ett slags frid. Sedan har jag varit väldigt lycklig i det. Det är en lättnad att ha övergivit religionen, även om jag är djupt intresserad av religiositet som socialt och mänskligt fenomen. Vad är det som gör att personer med helt olika politiska och etiska utgångspunkter kan känna en gemensamhet i tron? Hur kan de över huvud taget vara säkra på att de tror på samma sak? Jag fascineras av den religiösa semantiken, hur man kan dela religiösa upplevelser med sitt språk. Det är gåtfullt för mig.

Daniel Dennett har skrivit om det – religionen som social konstruktion och sammanhållande kitt. En socialiseringsprocess som har det innehåll som människor ger den, just eftersom den inte har något annat innehåll. Det blir en gemensam semantik som skapar sammanhållning, utan att det nödvändigtvis behöver vara samma sak man tror på. Det märker man ju för övrigt även i Sverige där många människor säger att de tror på ”någonting”. Det är oerhört odefinierat vad detta ”någonting” är. Många kan vara överens.

Ja. När jag läser om Göran Skytte eller Göran Greider skulle jag vilja fråga dem varför de båda identifierar sig med just den kristne guden!

Får jag till sist fråga – hur ser du på framtiden för Afrikas kvinnor? Du verkar optimistisk när det gäller abortlagstiftningen.

Ja. Svarta marknaden, med Cytotec, går före och framtvingar en legalisering av abort för att förhindra de ingrepp som redan förekommer ute bland människor och faktiskt också i hemlighet på själva sjukhusen, där man genomför illegala aborter och sedan skickar kvinnorna runt hörnet för att hantera ”missfallet” på gynmottagningen. Det har jag sett mycket av.

Vi vet att det femte millenniemålet, att minska mödradödligheten, är det mål som är minst realistiskt. Kvinnans situation har hela tiden varit satt på undantag. Nu har skammen hunnit ikapp politikerna. För första gången någonsin har en framstående statsminister i ett stort land, Indien, sagt att han skäms för landets mödradödlighet. Tusentals utfästelser har bara varit tomma ord. 2015 ska man enligt målet ha sänkt mödradödligheten med 75 procent räknat från 1990 års nivå, men hittills har den bara sjunkit med 1 procent. Det ska bli väldigt intressant att se vad man lovar härnäst, efter 2016.

Vad tror du är vägen framåt för Afrika? Ska situationen förbättras genom sekularisering, eller genom att den kristna attityden till kvinnors rättigheter reformeras?

Det är svårt. Jag tror att religionen sitter fast, att den har bitit sig fast i människor. Inte ett opium för folket – det handlar om något annat. Sydafrikas och Moçambiques legalisering av abort har inte haft så mycket att göra med graden av sekularism. Vi har gjort studier av vilka kvinnor som söker abort i Moçambique, och det är fler katoliker än icke-katoliker. Oerhört många katoliker använder preventivmedel och över 90 procent kan tänka sig att avbryta en graviditet. Att Vatikanen säger en sak betyder inte att den katolska kvinnan på gatan nödvändigtvis tillämpar samma syn. Hon kan tänka sig att göra abort i smyg. Det finns en uppdämd insikt i befolkningen som kommer att ta ut sin rätt.

Jag tror att det är viktigare att gripa in direkt och rädda kvinnors liv än att försöka påverka religiösa föreställningar. De sitter längre in i själen och tar längre tid att förändra. Vi har inte tid att vänta på det.

Så under tiden, medan vi väntar på det, försöker du göra de illegala aborterna säkrare? Det är som en typ av undergroundverksamhet. Någon sorts humanistisk gerilla.

Ja, ett etiskt imperativ. Det är att göra det som många skulle anse att jag egentligen inte borde. Men det är bara att tänka på svenskt 30-tal – då gjorde man på samma sätt.

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...