Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Sara Mohammad: En svensk hjälte

CHRISTER STURMARK: Berätta om din uppväxt!

SARA MOHAMMAD: Jag brukar inte säga exakt var jag växte upp, men området heter Sulaimaniya och ligger i norra Irak. Enligt mitt irakiska id-kort föddes jag där för 40 år sedan. I själva verket är det 36 år.

CS: Hur såg dina föräldrars kultur och religion ut?

SM: Vi var nio barn, sex flickor och tre pojkar. Månggifte var vanligt, men min far valde att leva med bara min mor. Han ville leva efter jämställdhetens normer och värderingar. Han är känd som en fredlig och rättvis person. Tre av barnen dog innan jag föddes. En av mina bröder blev mördad 1991, då den kurdiska befolkningen i irakiska Kurdistan gjorde revolution mot Baathregimen, mot Saddam-diktaturens soldater i den kurdiska delen. Det var demonstrationer och min bror deltog, liksom jag själv.

I min familj rådde kyskhetskulturen. Det gjordes alltid skillnad mellan flickor och pojkar, inte bara i min egen familj utan på gatan, bland grannarna, i området – man såg det överallt. Mamma var mest traditionellt religiös av mina föräldrar. Pappa var också en troende person: han bad fem gånger om dagen, han reste till Mekka och besökte profetens grav och han fastade en månad om året. Men han följde inte de normer och värderingar som står i Koranen, eller i haditherna som beskriver profetens beteenden. Han levde som en normal, vanlig pappa. Min mamma däremot ville verkligen leva upp till normerna och pressa in familjen i en konservativ, traditionell muslimsk kultur. Jag kan tycka synd om henne, för hon var så rädd för Gud. Rädd när hon andades, åt och sov. Skulle Gud förlåta henne, var han nöjd med hennes beteende som mamma, som vuxen, som människa?

CS: Din mamma ville inte att du skulle läsa böcker?

SM: Nej, absolut inte. Hon ville inte att jag skulle lära mig mer än skolans uppgifter och hemläxor. Bara det som enligt henne var nödvändigt. Jag skulle inte lära mig hur andra människor uppfattade saker. Politik skulle jag inte röra, eftersom jag var flicka. Politik var inte ok för killar heller, men för tjejer var det ännu mer tabubelagt. Man skulle inte öppna ögonen för omvärlden. Jag fick inte skratta högt. Jag fick inte beblanda mig med manliga gäster. Jag fick inte spela teater, vilket var en av mina drömmar, inte spela fotboll … Jag levde i ständig påminnelse om att jag var en flicka och skulle bete mig därefter.

CS: Ledde detta till konflikter mellan dina föräldrar? Din pappa verkar ju vara mer sekulär än din mamma.

SM: Ja, ständigt. De tvistade om just detta. Mamma sa alltid till pappa att det var hans fel att jag var uppkäftig. Att han var den som bidrog till att hon skämdes för oss flickor – i första hand mig. Mina äldre systrar var lydiga, min lillasyster lite mer som jag. En av mina äldre systrar heter Aisha och kallades för ”Aisha-blomma” för att hon var mest lydig. Hon gjorde precis vad traditionen och religionen krävde: bar slöja, bad, var tyst och lugn, serverade och hjälpte till i köket, läste inte böcker …

CS: Hur såg skoltiden ut? Vad lärde ni er om vetenskap, om Darwin och om västvärlden?

SM: I princip ingenting. Vi läste lite historia, men absolut ingenting om andra religioner. Islam var såklart ett obligatoriskt ämne. Fysik och biologi läste vi, men också i biologin fick vi veta att det var Gud som var kraften i skapandet av människan. När vi läste att människan härstammade från aporna menade lärarna att det finns de som tror att det är så, men att det inte är sant.

CS: Din storasyster, hon som var mest lydig av er, lever hon kvar i Irak?

SM: Ja, hon lever ett traditionellt muslimskt liv. Ändå har vi väldigt bra kontakt när jag åker dit, trots att hon vet vad jag står för och vem jag är idag.

CS: Hur uppfattades din pappa i staden där ni bodde?

SM: Han var känd som en fredlig man i området. Pålitlig, rik, en bra medborgare. Men jag fick också se honom bli kritiserad. Jag minns en iransk opposition, från iranska kommunistiska partiet Komala som hade hyrt ett hus på vår gata. Det var vanligt att dessa tjejer och killar gick hand i hand på gatan. Nästan samtliga pappor på gatan samlades och diskuterade detta, som de ansåg var farligt för deras kvinnor och döttrar. De ville protestera mot att det skedde där i området, att organisationen fanns där. Men min pappa stämde inte in i protesterna, och då fick han kritik.

Ett annat exempel var när deras mammor och pappor kom från Iran för att hälsa på, och vår familj erbjöd dem sovplatser hos oss. Det blev en stor konflikt mellan mamma och pappa. Mamma ville det inte, hon sa att de inte trodde på Gud. Men pappa sa, att oavsett vilken religion de tillhör så har vi samma gud, och Gud säger att vi har ansvar för vår granne. Det fick han också kritik för, att han hjälpte den gruppen.

En gång blev en flicka i vår släkt kär i en man, och hennes far och bröder sa nej till giftermål. När flickan ändå ville gifta sig med honom tillkallade de min pappa och bad honom att bestämma, att lösa problemet. Det var sista chansen för dem att slippa tappa ansiktet. Pappa sa att han ville prata med flickan, och när han fick klart för sig vad hon ville sa han att då får du gifta dig med honom, och ta ansvar för din framtid själv. Det fann sig släkten i. Hade min far sagt det, så fick det bli så. I sådana sammanhang, som giftermål, frågade man min far om hjälp. Han var respekterad. Och kvinnorna visste att han alltid stod på deras sida.

En annan avlägsen kvinnlig släkting fick sju döttrar. Varje gång hon fick en dotter blev hon spottad i ansiktet av sin egen man. De manliga släktingarna slutade besöka henne vid födslarna, eftersom det bara föddes flickor. Men min far åkte varje gång, visade symboliskt var han stod, gratulerade, köpte present till babyn och gav mamman pengar. Han till och med skällde ut hennes man för att han spottat på henne.

CS: Vad var det som hände när du blev hotad av din bror?

SM: Då var jag 17 år. Men långt tidigare inträffade en annan tragisk händelse, när min mor lät könsstympa mig. Jag var sex år. En dag frågade min mamma om jag ville följa med till en bekant, och jag som aldrig fick följa med min mamma någonstans blev naturligtvis jätteglad. Jag tänkte att jag skulle få leka med den jämnåriga flickan i familjen. När vi kom dit var det ett flertal kvinnor där, bland annat en äldre kvinna, som då könsstympade både mig och den andra flickan.

Det värsta med den händelsen var nästan att när jag sedan blödde och hade ont, då sa min mor att det var pinsamt att jag berättade om min smärta. Det var ohederligt, enligt henne. Det var förbjudet, jag fick inte säga något om smärtan till min pappa eller andra manliga släktingar.

CS: Så din pappa visste om det här?

SM: Det är mest mammorna som är inblandade i könsstympning. Jag minns inte hur han reagerade den gången. Men jag skulle inte tro att han reagerade över könsstympningen, det var så pass vanligt.

CS: Kan du berätta om traditionen bakom könsstympning? Har den egentligen något stöd i religionen?

SM: Vad jag vet finns det ingenting skrivet någonstans i Koranen eller haditherna. Men det som sägs är att profeten Muhammed har sagt att flickor ska omskäras, könsstympas, så man gör det i religionens namn. Om flickan inte könsstympas anses hon smutsig och det är ”haram”, dvs. förbjudet, att äta den mat hon lagar. Det är ju för att dämpa sexualiteten hos kvinnan. Men hos oss är det mycket, mycket lättare än i till exempel Somalia.

CS: Har du frågat din mamma sedan du blev vuxen, varför hon lät könsstympa dig?

SM: Nej, jag har inte frågat varför. Men jag har sagt att det som jag fått gå igenom i religionens namn, i traditionens namn, det skyddar jag av hela mitt hjärta mina barn från att någonsin behöva genomlida. Jag har sagt att allt som jag själv inte fått av kärlek, det ger jag till dem. Och allt som jag fått gå igenom, det skyddar jag dem från. För det finns kvinnor som bor här, som när de åker tillbaka till sitt hemland upplever ett stort tryck från kvinnorna där att de ska genomföra könsstympning av sina döttrar, och att de ska uppfostra sina döttrar enligt traditionell kyskhetskultur. Då säger jag, att jag ger all världens frihet till mina barn.

CS: Hur reagerar din mamma när du säger det?

SM: Faktum är att när hon fick se min kontakt med mina barn, så grät hon och var mycket lycklig för min skull.

CS: Kan du förstå din mammas agerande, när du vet att hon levde under en sådan stor gudsfruktan? Att hon inte förstod bättre?

SM: Ja. Jag tycker synd om henne. Hon är fortfarande rädd. Men jag känner också, när jag tänker tillbaka, att hon åtminstone kunde ha låtit bli att använda våld. Inte misshandlat mig, som hon gjorde så många gånger. Jag har blivit kränkt, spottad på, utskälld, slagen med tofflor, med pinnar, händer …

CS: Du hade också en krävande, ett år äldre bror. Berätta vad som hände mellan er.

SM: Det var under kriget mellan Irak och Iran. De som inte ville göra militärtjänst hade alternativet att gå som kurdiska beväpnade. På så sätt använde Saddam dessa män mot den iranska regimen, för om de inte gjorde militärtjänst var de tvungna att gå under jorden eller resa till Iran, där de blev ett indirekt stöd och ett hot mot Saddam-regimen. Samtidigt ville man förebygga att de åkte till bergen och anslöt sig till oppositionen, PDK och PUK som har makten idag. Saddam gav dem därför vapen och mycket pengar, för att de skulle skydda den kurdiska delen av Irak, gränsen mot Iran.

CS: Men Saddam gjorde ju också attacker mot kurderna?

SM: Ja, i staden Halabja dödades 8000 människor med kemiska stridsmedel.

CS: Så din bror och många unga män med honom blev ett slags civilmilitär som fick vapen av Saddam-regimen för att strida för Iraks räkning mot Iran och den kurdiska gerillan?

SM: Ja. Min bror hade egna tankar om att gifta sig. Men han hade bara läst till sjunde klass, och de killar som inte var utbildade hade svårare att hitta någon att gifta sig med där familjen inte skulle kräva något i gengäld. Både jag och mina föräldrar var oroliga att han skulle komma hem en dag. En kväll kom han. Han talade med min pappa och sa: ”Nu har jag hittat en troende muslimsk man som kan försörja Sara. Det är en bra man, det enda problem jag kan se är att han är enögd.” Stämningen var mycket spänd och jag hörde min pappa säga: ”Nej, Sara vill inte gifta sig, hon vill studera.” Min bror svarade att då fick pappa inte lägga sig i saken alls, utan min bror skulle sköta det hela på egen hand. Han kom fram till mig, drog mig i armen och sa att han ville prata med mig. Han stängde dörren och låste. Sen riktade han geväret rakt mot mitt huvud och sa: ”Jag har hittat en kille till dig och det ska bli utbyte mellan dig och hans syster. Jag vill bara ha ett svar: Ja eller nej?” Min bror ville alltså gifta sig med den mannens syster. Jag föreslog att vi skulle sätta oss i soffan och diskutera det hela. Men han vägrade och sa: ”Jag vill bara ha ett ja eller ett nej. Är det ja, så är det ja. Är det nej, så vet du vad som händer. Jag kommer inte att fråga dig fler gånger.”

Första gången han frågade svarade jag nej. Då sa han att han skulle fråga mig två gånger till, och att jag bara fick säga ja eller nej, inget annat. Andra gången sa jag också nej. Då slog han mig, på ett sätt så att det blixtrade i hela hjärnan. Jag låg på golvet. Mina örhängen hade gått i flera bitar. Det var fruktansvärt. Han lyfte upp mig och sa: ”Det här är sista gången jag frågar dig. Du vet att jag mördar dig lika lätt som jag dricker ett glas vatten. Du vet att min bästa vän har mördat sin egen syster och mamma.” Det visste jag. ”Det är sista gången jag frågar, sista chansen du får. Välj mellan livet och döden.” Jag var 100 procent säker på att jag skulle bli hedersmördad om jag svarade nej. Jag sa ja. Jag ville hellre begå självmord än låta honom mörda mig.

Min mamma, pappa, min andra bror och lillasyster stod alla bakom dörren och grät. De var helt säkra på att han skulle döda mig, att jag inte skulle svara ja. De grät och skrek. När min bror och jag kom ut ur rummet blev min pappa rasande. Han sa: ”Du tvingar min dotter! Jag vill inte tvinga dem till någonting. Du låter dem inte leva i frid. Jag vill inte ha någonting mer, jag vill bränna ner hela huset, vill inte ha någon förmögenhet mera!” Han var ursinnig. Han ville tända på de stora tankar med olja som vi hade. Min mamma och min andra bror drog min pappa bakåt. I den sekunden avlossade min bror tre skott mot min pappa, men missade. Det gjorde min pappa rädd, och det blev lugnare, och min bror lämnade huset.

Min hjärna kokade. Jag befann mig i samma rum som hela min familj och min farbror. Jag vågade inte gå till ett annat rum för att hänga mig. Jag tänkte att min farbror kommer att stoppa mig och mörda mig. Min farbror sa till mig, att oavsett vad de skulle göra med mig var det för mitt bästa. Om de så skulle kasta mig i elden, så vore det för min skull. Han sa att de visste vad som var bäst för min framtid. Jag svarade att då vill jag inte ha er hjälp. Jag vill själv bestämma vem jag ska leva med, och jag kommer att begå självmord. Min farbror insisterade, han försökte ge mig dåligt samvete för att jag inte tänkte på deras heder. Det var som en kniv rakt in i mitt hjärta.

CS: Vad sa din pappa?

SM: Min pappa var helt chockad. Han verkade maktlös. Jag tror, när jag tänker tillbaka och utifrån det han har berättat för mig, att han har dåligt samvete för att han inte själv hjälpte mig, inte gömde mig. För att han inte hade makten att skydda mig. Och det fanns ju ingen myndighet som kunde stötta honom i det.

Min farbror sa hela tiden: ”Du måste tänka på vår heder, det är du skyldig. Det är ohederligt av dig att inte lyssna på och lyda oss.” Min mamma var helt tyst och grät hela tiden. Min pappa grät. Jag grät hela natten.

Så kom nästa dag. Min bror sa till mamma: ”Du måste laga maten.” Mamma och min brors fru började laga all mat till bröllopet. Det kom tre imamer och en klanledare till vårt hus. Min bror hade sagt, att när de frågade om jag ville gifta mig skulle jag svara att jag var så glad för det att jag skulle kunna äta ren skit.

CS: Du menar att giftermålet skulle ske dagen efter?

SM: Javisst! De kom för att förrätta vigseln. Som tur var, var det fredag och imamerna gick till moskén för att förrätta fredagsbönen som är längre än den vanliga bönen. Och medan de var borta, sa jag att jag skulle gå hem till min storasyster. I stället gick jag till grannen och lånade en chador, en heltäckande slöja med nät för ögonen. Det var då jag rymde.

Jag gick längs gatorna. Målet då var att hitta ett vatten där jag kunde dränka mig. Men på vägen började jag tänka på min kusin och hennes väninna, som bodde i samma område. Kanske kunde de hjälpa mig? Jag sökte upp min kusin på hennes arbetsplats, berättade vad som hade hänt och att jag ville ta mitt liv. Min kusin svarade: ”Vaddå självmord? Du kan inte hjälpa andra om du tar livet av dig. Jag ska hjälpa dig i stället. Jag gömmer dig!” Hon och hennes väninna följde mig till ett annat område och gömde mig.

CS: Misstänkte inte din bror, som ville mörda dig, att du hade gått till din kusin?

SM: Han hade letat efter mig i hela huset, hos grannarna, hos mina vänner, bekanta och släktingar inklusive den kusin som hjälpt mig. Han hade till och med letat i frysboxen, i skåpen med sängkläder, i släktingars sängar.

Jag hölls gömd i en månad. Så flyttades jag till ett annat område och därefter levde jag två månader i staden Kirkuk. Sedan kom jag tillbaka till mitt eget område. Sammanlagt var jag gömd i fem månader. Efter två månader kom min pappa till mig. Han och alla andra var säkra på att jag hade begått självmord.

CS: Och du litade på din pappa?

SM: Ja, helt och fullt. Min kusin hade berättat vad han sagt: ”Bara jag hittar henne – jag lovar att jag ska stödja henne hela livet, bo och leva med henne hela livet!” Det var så känslosamt. Han var hos mig i tre nätter. Vi sov i samma säng. Vi grät och grät.

Min bror hade inte bara letat efter mig, han hade även slagit min mamma, allt för att försöka få reda på var jag var. I elva dagar hade hon fått ligga på sjukhus med dropp, hon vägrade att dricka och äta.

Efter fem månader kom jag tillbaka till min kusin. Under tiden hade min pappa hjälpt min bror att gifta sig med någon annan, köpt honom en fru, för att lugna ner honom. Han berättade nu för min bror att jag hade rymt, men inte med någon man, att jag inte hade haft sex under tiden och att jag fått hjälp av min kusin och hennes bror. Jag tror att hans medverkan påverkade min bror.

CS: Lugnade allt detta ner din bror så att du kunde komma hem igen, utan att din bror gav sig på dig?

SM: Den viktigaste komponenten var att jag inte hade haft sex, att jag inte hade rymt med någon kille. En annan sak som påverkade honom var att flera av mina lärare och även andra i samhället hade gått till min familj och pratat med min pappa och bror. De hade skällt ut min bror, gett honom sträng kritik för vad han gjort mot mig som var skötsam, duktig i skolan, en god medborgare och så vidare. Min fysiklärare Sara Kider, som idag är riksdagsledamot för PUK, var också poet och författare. Hon har skrivit en roman om mig på kurdiska. Vid denna tid skrev hon en dikt om mig:

Jag såg alltid det de gjorde, hörde alltid vad de sa, jag sa alltid ja till dem, skyddade dem, tills de en dag krävde att jag skulle dö eller tillfångatas i ett äktenskap. Då sa jag NEJ så högt att jag bedövade hela livets ja, som jag hade sagt till dess.

CS: Hur är din relation till religionen och till Gud idag?

SM: Jag kallar mig för ateist. Jag kände alltid en sorts motstånd mot den religion jag fostrades i när jag växte upp. Jag upplevde förtryck, orättvisor mellan könen i religionens namn. Jag förstod inte varför Gud skulle vara så hård och sträng, varför man skulle vara rädd.

CS: Du är egentligen inte en ex-muslim som har lämnat tron, utan en ateist uppvuxen i en muslimsk kultur?

SM: Ja, så kan man definiera mig. Jag har alltid tänkt på samma sätt. Efter den där händelsen som blev för mycket för mig, då sade jag mitt stora NEJ. Jag slutade be. Slutade spela teater inför min mamma som jag hade gjort förut. Hon fick skälla ut mig, spotta på mig, säga fula ord till mig, men jag gjorde det inte mera.

CS: Kan man som muslim säga: ”Jag tror på Gud, men jag tror inte på alla de moralregler som många av er följer i religionens namn”?

SM: Ja. Min pappa hoppas att jag ska kunna tro, fastän jag blivit utsatt för okunniga imamer, dödshot från min bror och allt det andra. Han säger att det är det värsta han har sett i religionens namn, och att islam inte alls är bara det. Han önskar att jag ska kunna tro på Gud, oavsett om jag utför någon av de fem obligatoriska handlingarna enligt islam: trosbekännelse, fasta, bön fem gånger per dag, allmosor till de fattiga någon gång varje år, besök i Mekka en gång i livet.

Jag har ju berättat att jag arbetar med mänskliga rättigheter och hjälper andra, och han är väldigt stolt över mig. Men han säger, att det enda han önskar för att jag ska få ”nyckeln till paradiset” är att jag ska säga att jag tror på Gud. Vi brukar skoja, och jag brukar säga att om det finns något paradis, så lovar jag att öppna dörren när du knackar på!

CS: När kom du till Sverige?

SM: 1993.

CS: Hur reagerar dina irakiska vänner i Sverige när du säger att du är ateist?

SM: Nästan alla mina nära vänner är ateister. Men jag känner såklart mängder med andra som är troende. Jag trivs inte så bra i den omgivningen, och de ser mig heller inte som en hederlig kvinna utan som ett hot – mot deras kvinnor, mot kurdiska och irakiska befolkningen, mot invandrargrupper. Dels för att jag kritiserar religionen, och deras döttrar och kvinnor kan lära sig av vad jag säger om religionens förtryck mot kvinnor. Dels för att jag berättar om kvinnors rättigheter, om jämställdhet och frihet, vilket blir ett hot mot de normer och värderingar som de förväntas ha och som de praktiserar också här i Sverige.

CS: Hederskulturen tycks förekomma både i muslimska och kristna samhällen?

SM: Den finns huvudsakligen inom muslimska grupper, men även bland kristna minoriteter i islamstyrda länder. Den förekommer till exempel bland kristna minoriteter i Syrien, som ju är islamstyrt, och likaså i Libanon och Iran. Bland till exempel syrianer som kommer hit, så finns hederskulturen.

CS: En av de mest kända islamdebattörerna i världen idag, som också är ateist, är ju Ayaan Hirsi Ali. Vad är din uppfattning om hennes debatt och ståndpunkter?

SM: Hon tror på någon sorts revolution inom islam, att man kan utveckla islam ungefär som kristendomen har utvecklats på olika sätt. Om man i dag tar upp frågan om att förändra – som Salman Rushdie, till exempel – då är det dödsdom som gäller enligt Koranen. Men Hirsi Ali tror på en revolution inom själva islam, att det går att sekularisera den.

Jag känner igen mig i mycket av det hon berättar om sin uppväxt, men den bild jag har av det politiska islam tror jag är en bredare bild än hennes, vilket beror på att jag läst och lärt mig väldigt mycket om islamistiska nätverk i Mellanöstern och deras negativa påverkan på samhället, framför allt i Irak. Religiösa organisationer växer som svampar där och får ekonomiskt stöd av regimerna i Iran och Saudiarabien. Jag tror att jag har en mer realistisk bild av det politiska islams rörelse i västvärlden. Men jag tror inte på ett sekulariserat samhälle där det finns någon religion. Jag tror på ett sekulärt samhälle utan religioner.

CS: Du menar att du inte tror på ett samhälle där religionen spelar någon offentlig roll? Att religionen ska vara helt privat, att man får be och så vidare, men att det inte får influera lagstiftningen.

SM: Precis. Hirsi Ali är inte heller för religiös lagstiftning, men tror att man kan sekularisera islam. Jag tror inte det är möjligt.

CS: Varför inte? Jag träffar ibland liberala kristna präster i Sverige som säger: ”Religionen för mig, det är bara en vacker berättelse om att skapa mening med livet.” Kan inte imamer bli lika liberala?

SM: Om en imam uttalar sig så, sätts hans liv på spel. Det är farligt. Det gör de inte. Det är absolut förbjudet att röra ett enda ord i Koranen. Gör man det, så förstör man samhällets ställning och ordning.

CS: Och därför är det också förbjudet att vara ateist?

SM: Ja. Man får inte tro på något mer eller mindre än islam.

CS: Har du någon kommentar till mordet på Bhutto i Pakistan? Vad tror du att hon skulle ha kunnat betyda, och vad kommer att hända nu?

SM: Oavsett vad jag tyckt om hennes åsikter, så har jag alltid uppskattat hennes mod som ledare och kvinna. Att hon blev mördad är ett slag mot jämställdheten i första hand. Och hon var ju för en demokratisk framtid i samhället – motsatsen till religionen. Jag tror att det är ett stort bakslag för kvinnorörelsen, främst i Pakistan men också i övriga världen.

CS: Hur anser du att Sveriges politiker och regering förhåller sig till religionen i samhället idag?

SM: Vi betraktas som ett sekulärt och jämställt samhälle där religionen är skild från staten, men i olika sammanhang ser man hur de förblandas. Religiösa friskolor har jag alltid varit emot, oavsett vilken religion det handlar om. Skolan ska vara fri från religiös och ideologisk påverkan, barn ska lämnas ifred tills de blir mogna att kunna välja. Men även i kommunala skolor uppmärksammas jul och andra kristna sammanhang. Samhället som helhet uppmärksammar Jesus och hans liv, till exempel genom helger och ledigheter. Detta kommer ju också att leda till att andra religioner kräver motsvarande plats. Diskussionen kommer att handla om hur mycket utrymme de olika religionerna har rätt till. Tidigare har präster medverkat vid riksdagens öppnande, nu senast hörde jag att imam Abd al Haqq Kielan deltog …

CS: Hur tror du att utvecklingen kommer att se ut de närmaste 20 åren vad gäller spänningen mellan sekularismen och den ökande religiösa dogmatismen? Är du optimist eller pessimist?

SM: Jag tror att det blir allt tydligare skiljelinjer mellan ateism och tro. Den sekulära humanismen kommer att växa, men våldet inom religiösa rörelser kommer inte att minska så länge den kulturrelativistiska synen dominerar i västvärlden.

CS: Är vi för toleranta mot kulturella drag som diskriminerar kvinnor?

SM: Ja. Det kulturrelativistiska perspektivet präglar också stora organisationer och påverkar vad de gör – till exempel Rädda Barnen, Amnesty, Röda Korset, Barnombudsmannen. De accepterar för mycket. De kränker invandrarbarns rättigheter för att inte utpeka olika grupper.

Humanisternas ställningstagande mot religionens samhällsroll i allmänhet är utmärkt. Jag tycker dock att man måste ta ett steg till – mot det politiska islam. Det handlar inte om muslimer, utan om det politiska islams rörelse som får näring från Iran, från Saudiarabien, länder som kränker och avrättar, som släcker liv och en framtid för miljontals invånare.

Alla stater i västvärlden måste ta sitt ansvar för att skydda människor från religionens kraft i vardagslivet, ta ställning mot de diktatoriska länder som använder religionen som maktinstrument.

CS: Tror du att våra svenska politiker är rädda för att uppfattas som rasister eller islamofober?

SM: Jag tycker det är ett stort problem att man är rädd för att bli kallad rasist och islamofob, en rädsla för det politiska islam efter 11 september.

CS: Finns det några svenska politiker som förtjänar beröm inom det här området?

SM: Ingen har gjort tillräckligt, men några förtjänar beröm. Nyamko Sabuni, till exempel, var mycket vassare innan hon blev minister. Jag förstår processen, men jag kan inte förstå varför hon inte öppet säger sina åsikter, även om hon inte har makt att genomdriva dem. Birgitta Ohlsson har jag stor respekt för i många frågor, liksom Inger Stark och Ulrika Karlsson – jag skulle kunna nämna flera. Mona Sahlin var den enda som erkände att hon svikit invandrarflickor och det var ett stort steg – men hon gjorde inget mer än att erkänna det och ge hjälp vid akuta behov. Det var inte tillräckligt. Man fortsätter kompromissa med religiösa och etniska gruppers klanledare, i stället för att göra ett radikalt ställningstagande.

CS: Du leder i Sverige idag en förening. Berätta om den!

SM: Jag är ordförande i Riksföreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime. Vi har olika sektioner i Sverige och är aktiva på två olika sätt: För det första hjälper vi i praktiken unga tjejer, och även killar, som utsätts för hedersrelaterat våld. Vi driver just nu ett projekt som heter Abbas bröder i samband med Länsstyrelsen i Östergötland och Allmänna arvsfonden. Vi blir kontaktade av unga tjejer och killar, varpå vi tar kontakt med myndigheter, advokater, polis, skola, socialtjänsten, föräldrar – när det behövs, och där det behövs. Vi har ett stort nätverk med stödfamiljer runt hela Sverige för dem som har behov av skydd. Vi gömmer dem några dagar, tills de får hjälp av myndigheterna med placering i permanent skyddat boende.

Vårt andra sätt att vara aktiva är vår utbildning i samhället kring hedersrelaterat våld. Vi vill inte bara uppmärksamma detta när något händer, när någon blir mördad, utan göra det kontinuerligt. Det här handlar om liv och död för unga flickor och pojkar.

Varje år på Pelas, Fadimes och Abbas årsdagar hedrar vi dem med manifestationer, paneldebatter, seminarier och diskussioner. Vi har publicerat en del artiklar i ämnet. Vi debatterar och föreläser, vi arrangerar utbildningsdagar för olika myndigheter. Jag har gjort en dokumentärfilm om flickor och kvinnor i irakiska Kurdistan, och har åkt runt och visat den och föreläst inte bara i Sverige utan även i England, Tyskland, Finland och Norge.

Vi har också bra kontakt med olika riksdagsledamöter, ministrar och med diverse andra organisationer, till exempel Humanisterna.

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...