Signerat: Paragrafryttaren Nasse

Av Mahyad Tavakoli.

Sambon och jag tillbringade en långhelg i Barcelona ett par veckor före jul. En kväll tog han med mig på en fotbollsmatch på stadion Camp Nou, fotbollslaget FC Barcelonas  hemmaarena, eftersom han tyckte att det var ”en upplevelse man inte borde vara utan”. Jag följde motvilligt med på mitt livs första fotbollsmatch. Indignerade fotbollsfans får ursäkta –  jag inser att känslan inte är rationell och kan verka långsökt och överspänd, men stora grupper som skanderar slagord får mig att känna mig illa till mods. Främst för att jag grips av stämningen och känner mig upprymd. Även när känslan är obefogad i sammanhanget, som på en fotbollsmatch, med tanke på att jag är helt ointresserad av sporten. 

Samma motstridiga känslor av vagt obehag och hänförd förtjusning som på Camp Nou har jag haft i samband med demonstrationer som jag deltagit i. Jag får associationer till vad folk är kapabla att göra mot varandra när grupptryck och rättsvakuum kombineras, sammanhang där det inte finns någon legitim statsmakt som stiftat lagar och definierat en ordningsmakt. Och där det saknas en finmaskig och tydlig uppsättning regler för organisering av samhället som håller ihop hela strukturen: byråkrati.  

I sitt kultförklarade experiment år 1974, Rhythm 0, visade performancekonstnären Marina Abramović att även till synes välmående och socialt välanpassade personer är kapabla att oprovocerat skada en medmänniska när det inte finns risk för repressalier. Under sex timmar överlämnade konstnären kontrollen över sin kropp till galleribesökare i Neapel. I slutet av framställningen hade individer i gruppen, utan att någon ingrep, förnedrat henne, skadat henne fysiskt och antastat henne sexuellt.  

Socialpsykologiska experiment och sociologiska undersökningar visar att en kollektiv erfarenhet förhöjer de individuella gruppmedlemmarnas upplevelse av en händelse. Det individuella agerandet smälter samman med gruppens gemensamma rörelse och blir diffust, ett i mängden. Enskilda individer visar ofta både mer aggressivitet och mer empati i det förhöjda känsloläge som uppstår i samband med en gemensam erfarenhet. Då behöver man byråkratin och byråkraten som kan påminna om tingens ordning och skydda mot lurande godtycke och mobbmentalitet. 

Byråkratin är i klassisk mening värdeneutral. Den är till för att upprätthålla ett system som kan vara både till nytta och till skada för medborgarna. Den leder inte per automatik till liberal demokrati eller socialt progressiv politik. Men den utgör förutsättningen för båda. Redan Max Weber teoretiserade i det sociologiska standardverket Ekonomi och samhälle (1922) kring den byråkratiska förvaltningens betydelse för civilisationen och skapandet av en modern demokrati där allas likhet inför lagen tillförsäkras. I den liberala demokratins idealtillstånd utgör kompetenta ämbetsmän en objektiv länk mellan demokratiskt fattade beslut och medborgaren. I den moderna liberala demokratin inbegriper byråkratins etos även ett engagemang för allmänhetens bästa, skriver Paul du Gay i In praise of bureaucracy (2000): att svaga minoriteter får sina rättigheter tillgodosedda. 

Jag tänker mig byråkraten i en liberal demokrati som karaktären ”Nasse” i William Goldings roman Flugornas herre. I denna allegori över ett förcivilisatoriskt samhälle har en grupp skolpojkar blivit strandsatta på en öde ö och behöver organisera sig för att överleva. Den knubbige, glasögonprydde Nasse poängterar vikten av förutsägbara regler, att stå fast vid demokratiska beslut och att arbeta fram ordning som tillförsäkrar allas rätt att göra sin röst hörd. Han är en sådan som avbryter leken och vill ha regler för allt. De andra barnen betraktar honom som en töntig glädjedödare och ignorerar hans varningar. Till slut tar mobbmentalitet och klanstruktur över, och den starkes godtyckliga ledarskap börjar råda på de svagas bekostnad.  

När staten saknar auktoritet och byråkratin är svag, har individen inget annat val än att förlita sig på andra kollektiv – klanen, organiserad religion eller privata välgörenhetsinrättningar – för att tillförsäkra sig fysiskt skydd och ekonomisk överlevnad. Under mänsklighetens historia har klanen, storfamiljen, varit det kollektiv som garanterat individens säkerhet, och i brist på alternativ vänder sig individerna till den än i dag, över hela världen, där staten är svag. Så blir samhället organiserat primärt på grundval av släktskap – faktiskt eller inbillat – och individens frihet blir beroende av hennes position i en hierarkisk social struktur, där graden av individuell frihet avgörs av var i hierarkin hon befinner sig.   

Klanen är detta slags samhälles minsta beståndsdel, och dess överhuvud är hela gruppens talesman. I den liberala demokratin, däremot, är den oberoende individen samhällets minsta beståndsdel, och staten verkar på allmänhetens uppdrag och i dess intresse. Stamkulturen kommer att bestå så länge det inte finns offentliga institutioner, präglade av byråkratiska ideal som bara noterar individens behov, inte hennes samhällsställning. Endast då ges individen möjligheten att välja bort kollektivet och frigöra sig från stammen. Om det inte finns någon annan instans än stammen att förlita sig på, har man inget annat val än att bli kvar i det socialt konservativa och hierarkiska klansystemet. Kanske också försvara det, även när man själv är den förtryckta.  

Det får karaktärerna i Flugornas herre erfara. I avsaknad av starka samhällsinstitutioner, sätter de sin tillit till en stark ledare, på gränsen till blind auktoritetstro. Möjligheten till individuella ställningstaganden och ifrågasättanden av ledaren reduceras, liksom all problemlösning, inklusive behandlingen av oliktänkande, vilket till slut leder till regelrätta lynchningar.  

Gruppgemenskapen, den upphöjda känslan och det nedtonade individuella ansvaret gör att människor i grupp vågar överskrida gränser som de inte förmådde göra på egen hand. I vissa fall kan konsekvenserna bli storartade. När Time Magazine år 2011 valde demonstranten till årets person, hade utsatta människor i flera länder världen över rest sig mot diktaturer och ekonomiska missförhållanden. Den gemensamma folkliga resningen i en rad autokratiska stater under den arabiska våren utvecklades till fullfjädrade uppror som fick mäktiga tyranner på fall.  

Men ”[e]fterverkningar är aldrig lika magnifika som resningar”, skrev journalisten Kurt Andersen i Times bakgrundsartikel. Vägen till liberal demokrati är trasslig och full av fallgropar. Proteströrelsens olika beståndsdelar, vilka varit förenade i vad man inte velat ha, kan vara väldigt oense om vad man vill ha. Det märktes i kölvattnet av den arabiska våren.  Den grundläggande basen för ett fungerande samhälle och mekanismer som hade kunnat motverka fragmentering och social oreda fanns inte där: konstitutionella, representativa institutioner. Inte heller myndighetsutövning som byggde på en tydligt definierad och effektiv byråkrati i allmänhetens tjänst, en armé byråkrater anförda av Nasse.  

Byråkraten är en liten kompromisslös glädjedödare som känner sig obekväm när folksamlingen beter sig oorganiserat eller folk inte håller sig till reglerna och är själv blind inför person. Den mobbade paragrafryttaren Nasse är därmed individens främsta skydd mot kaos och maktövergrepp.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker