Strövtåg bland insekter och andra småkryp

Sedan jag tog mig igenom Charles Taylors A secular age har jag slutat läsa tjocka böcker. Det räcker att se på dem, ladda ner på e-readern eller i värsta fall beställa ett exemplar på biblioteket. Men att LÄSA dem verkar överdrivet. En nyligen utgiven essäsamling av Saul Bellow bär titeln Det finns helt enkelt för mycket att tänka på, och det har sannerligen inte blivit bättre sedan Platons dagar. Då behövde man i stort sett bara befatta sig med några presokrater och ett par strofer av Homeros. Nu ska man veta allt om pragmatism och strukturalism, dekonstruktion och den lingvistiska vändningen, allt om antihumanism och genustrubbel – för att inte tala om den omdiskuterade övergången från det sekulära till den samhälleliga beskaffenhet som påhittigt kallats postsekulär.

När Isaiah Berlin pratade om sin igelkott och sin nyfikna räv hade han ingen aning om vilken häxgryta vårt postmoderna samhälle skulle utveckla sig till. Nu snurrar vi alla runt som elektriska räkor i en glödhet jättewok. Hur skulle någon av oss under dessa omständigheter kunna hålla koll på alla finesser i detta hopkok?

Den nya tidens skrangliga fartyg lade ut något trevande med fenomenologin. Denna var från början svept i ett djupt molntäcke och övergick omärkligt i den askgrå existentialismen. Allteftersom antalet knop tilltog och allt fler sjömän lutade sig över relingen, uppstod ytterligare ett stort antal andra strömningar med exotiskt glödande benämningar, likt kvinnliga namn på ett stim vackra båtar som avtecknade sig mot morgonrodnaden. I kölvattnet på denna, för att tala med Zygmunt Bauman, flytande armada vimlade det av glänsande småfiskar och allahanda oönskade snyltgäster.

Förr i tiden kunde en bok stå sig i, låt oss säga, ett par hundra år, men nuförtiden är dess glansperiod förbi i samma ögonblick den lämnar tryckeriet. I detta kan den jämföras med en ny bil, vilken sjunker till halva priset i samma ögonblick den lämnar bilhandlarens utställningshall. Annat var det när David Hume klagade över att hans förstling föll död från tryckpressarna. Han skrev om den och blev snart vida berömd. Det lär ha varit självaste Kant som väcktes ur sin filosofiska slummer av den godmodige engelsmannen som i Frankrike snart gick under namnet ”le bon David”.

ANKOR OCH PINGVINER

Grannen är ute och paddlar kanot igen. Han är redan tio år äldre. Efter att ha läst så många böcker att hans inre organ hade bytt plats så att det skramlade när han gick nerför gatan, bestämde han sig för att bli frisk igen. Detta kan lämpligast åstadkommas genom utövande av allehanda sportaktiviteter.

Först gjorde han sig av med sina glasögon, vilket innebar att han bara kände igen folk på långt avstånd, från andra sidan gatan. Allt som var närmare löstes upp i en bomullsvadderad dimma. Nordic walking var det nya. Det gäller att inte som de flesta pensionerade frivilligvandrare släpa stavarna efter sig likt en flock utpumpade pingviner. Nej, man ska stöta ifrån ordentligt med utgångspunkt i axlarna, och inga fuskstavar med sviktande fjädring duger till detta. Enligt grannen, som nu närmar sig sjuttiofem, använder man på detta sätt nittio procent av alla sina muskler. På honom stämmer det verkligen; om man förunnade honom lite spretigt hår skulle han anta Iggy Pops skräckinjagande skepnad. Men i stället för halvuppknäppta jeans som på oförklarigt sätt inte ramlar av, blir det strama och syntetiskt andande leggings prydda med allehanda reklambudskap, det som förr i tiden kallades träningsbyxor och på sin höjd var dekorerade med två smala revärer. Fötterna ska placeras i rätt ställning, både horisontalt och vertikalt, man ska inte gå som en anka och inte heller som någon clown på villospår. Man måste rulla av ordentligt, inga plattfötter accepteras. Dessutom bör man inte ta med sig en massa onödiga sportdrinkar, Dexteroltabletter eller annat uppfriskande. En verklig sportman nöjer sig med en miniatyrflaska rent vatten. Prata ska man heller inte, det görs bara av amatörer och hemmafruar.

För övrigt upplyste han mig om att den numera korrekta benämningen för denna ädla sport är pole walking. Ingenting för hemmafruar heller kan tyckas, men vi lever i moderna tider, och även om marken gungar under ens fötter bör man kanske inte förvåna sig över detta.

Det var verkligen en elegant och ståtlig figur som rundade hörnet på väg mot nya friska äventyr här i morse. Den närsynte bokmalen som ännu inte fått ordning på sina planteringar snubblade till på någon sten som låg ojämt på trottoaren. Undrar om han såg att det var jag som samtidigt vinkade?

GUD OCH DÖDEN

Någon gång på sjuttonhundratalet drabbades Gud av en dubbel död. Först steg han allt högre och högre upp i rymden för att slutligen helt tappa kontakten med det jordiska och våra småaktiga förehavanden härnere. Han gick så att säga upp i rök och reducerades på sin höjd till rollen som vittne. Skendöd skulle kanske vara en korrektare benämning på denna transmutation. Detta var de stora deisternas förtjänst, med ovan nämnde Hume i spetsen. Många betraktade inte oväntat denna manöver endast som en förtäckt form av ateism.

Låt vara att detta är ungefär detsamma som Epikuros föreslog redan ett par hundra år före vår tideräkning, eller BCE (Before the common era) som det numera trendigt heter. Gudarna varken vill eller kan gripa in under månens sfär.

Men den andra döden då? Vissa tänkte sig att Gud snarare än att stiga upp i de eteriska skyarna, tvärtom dalade ner mot jorden. Han sjönk allt längre och längre ner för att slutligen bli ett med leran, gyttjan, åkrarna och världshaven. Detta är kanske ungefär vad Spinoza tänkte sig, ett sammansmältande av Gud med Naturen. Det var på detta sätt gamle Guden avled två gånger.

Denna bild har jag lånat av den italienske upplysningsforskaren Vincenzo Ferrone, som i sin tur citerar sin läromästare Venturi. Vem denne erhöll sin ursprungliga information från vet jag inte, möjligen från någon jätte som släpade sig fram på Metusalems dagar men kanske troligare från Diderot själv. Men vackert är det; Gud som dör en dubbel död. Nu finns det bara den helige Ande kvar.

Kommer här osökt att tänka på boken med 2013 års bästa titel: Why can the dead do such great things? En glädjedödande recensent beskrev tvärtom detta som avigt och oskönt, vilket avslöjar mer om honom själv än om något annat. Frågan ställdes redan av Augustinus på 400-talet och har sedan dess varit omöjlig att glömma. Plundringar, kravaller och korsståg är bara några av de evenemang som de döda, helst helgonförklarade, bär ansvaret för.

I den skrämmande berättelsen om Elisabeth av Thüringen kan vi läsa hur hon under fyra år misshandlades av en sadistisk före detta inkvisitör vid namn Conrad. Efter hennes död år 1231 vid endast tjugofyra års ålder skar man av hennes bröstvårtor och bevarade dem som reliker, varefter hon halshöggs och en guldkrona placerades på hennes flådda kranium.

Detta är sannerligen något annat än ett kristet kärleksbudskap bekräftat av svajande med rökelse och tågande i processioner under frambärande av flammande kandelabrar, eller för den skull bara blygsamt förseglat med att sänka blicken inför Guds moder och tända ett litet ljus i sidokapellet. Elisabeth befinner sig på en av de olyckssaligt dinglande grenarna på samma stamträd som vanligen illustreras med stegling och rådbråkning eller ett ordinärt sönderslitande av en stackars sate i fyra delar inför allmän åskådan.

Man brukar säga att det bara är religiösa som bär fåniga hattar. Förvisso har folk av alla de slag genom historien burit många egendomliga huvudbonader, men de religiösa ledarnas utstuderade kreationer får väl ändå anses vara kronan på verket. Under de löjeväckande hattarna och bakom de högtidligt genomförda gångarterna häver sig en ocean av utstuderade grymheter och solnedgångsdrypande illgärningar.

Om det inte vore så hemskt skulle det platsa i The Department of Funny Walks.

MYRKNULLARE

Om man skulle översätta det nederländska ordet mierenneuken till svenska skulle det närmast bli petig eller väldigt noggrann. En mierenneuker är enligt Van Dales holländsk-svenska lexikon en alltför pedantisk person. Det måste man kanske också vara för att kunna utföra det konststycke ordet syftar på. En myrslok kanske skulle gå an, men en myra?

Jag tycker man ska gå rakt på sak och nämna företeelsen vid dess rätta namn. Inget tassande runt den heta gröten, inget velande hit och dit – en myrknullare är en person som tränger in i minsta detalj och bör därför tituleras korrekt. Exempel på kända myrknullare är Kant, John Rawls och biskop Anders Arborelius. Sistnämnda personval baserar jag på endast en mening från Wikipedia: Arborelius var en av initiativtagarna till den abortkritiska organisationen Respekt – katolsk rörelse för livet, grundad 2001.

Nu förstår man också bättre vad de har för sig i ett arboretum.

Redan 1949 konstaterade Karl Erik Johansson i sin bok Våra smådjur: “Smådjuren i skog och mark tilldrar sig hos många ett stort intresse.” Resten av boken är rena poesin. Den intog under min barndom en hedersplats vid sidan av Den lilla bromsvagnen och Slutet gott, allting gott! När jag fyllde elva år fick jag dessutom boken Svenska skalbaggar som present av farmor och farfar. Under den kryptiska titeln Könsdiformism beskrivs “huru samma ändamål nås på helt olika vägar hos skilda släkten. Som ett organ att fasthålla honan kan man utan tvivel även betrakta Sphaeridium-hanarnas vidunderligt stora, metkrokformigt böjda ena klo i spetsen på framtarserna.” Bortsett från det lyckliga förevigandet av ordet metkrokformig, vill man utropa: “Håll tassarna hemma!” Samtidigt står det klart att både farmor och farfar tillskrev mig en avancerad fantasi- och tankeförmåga redan vid denna späda ålder. Troligen befann jag mig då på min absoluta höjdpunkt.

Jag är inte så hemma på skönlitteraturen men antar att även Proust är en given kandidat. Han anses allmänt vara en sällsynt ihärdig myrknullare, vilket brukar leda till två motsatta reaktioner: beundran eller håglöshet.

Men den mest suveräne antipeden av alla är utan tvivel Heidegger. Han är så djup att orden inte räcker till. Ur den ljusbruna vokabulären tränger en odör av snille och byfåne i ett, av geni och dumbom – men framförallt av en person som inte nöjer sig med att myrknulla andra, utan är så full av sig själv att läderbyxorna spricker. Vi önskar er all lycka med att utforska hans bottenlösa träskmarker. Men låt oss andra för all del likt Kronblom ligga kvar på kökssoffan. Där kan kandidaten i lugn och ro filosofera och dagdrömma om ett kvinnligt alternativ till alla de manliga insektsforskare som vanligtvis går under namnet droogstoppels, torrbollar.

HEURISTIK OCH HERMENEUTIK

Man kan vara dum. I morse visste jag precis vad jag ville. Men när jag kom hem var allt som bortblåst. I förmiddags var jag skarp som ett rakblad; nu har jag förlorat fotfästet och vinglar runt som en teletubby i ett ljusgrönt och svagt gungande bergslandskap.

Det hade någonting med Voltaire att göra. Om det nu var hans fotsida nattlinne eller något annat tyngre vägande ämne har jag ingen aning om längre. Det är också stört omöjligt att rekonstruera. Vi får nöja oss med skuggan av ett minne, doften från en dunkel gränd där några diffusa figurer dämpat smider sina planer på ett främmande språk. Man får ta seden dit man kommer.

Detta är samtidigt ett sätt att genom om- och irrvägar ändå hitta rätt. Att prata om något annat brukar hjälpa en att plötsligt komma ihåg vad det var man tänkte på. I ett sådant läge kan filosoferna få för sig att tala om heuristik. Detta hotfulla ord kan i kombination med hermeneutik skapa ett fasans intellektuellt trafikkaos. För att vara helt säker på sin sak nämner man i förbifarten den tyske filosofen Hans-Georg Gadamer och hans magnum opus Sanning och metod. Då är dimman så tät att ingen tar sig levande ur en sådan härva.

Kommer nu, av en ren tillfällighet, att tänka på två av mina engelska favoritord. Det första är bowdlerize, skapat efter familjen Bowdler som en gång i tidernas begynnelse fick för sig att publicera en sanerad utgåva av Shakespeares pjäser. Shakespeare utan alla godbitarna, alltså. Tack vara denna blodlösa kompilation lyckades de mot alla odds göra sitt namn odödligt. Bowdlerize dyker upp i alla möjliga sammanhang och är alltid lika välkommet. En bibel som är bowdlerized skulle således på sin höjd beskriva hur Maria Magdalena bar en vacker fotsid klänning men inte träda i detalj angående hennes övriga aktiviteter. Vi får själva, med den modemedvetne franske filosofen Gilles Deleuze, försiktigt släta ut klädesplaggets mångfaldiga veck…

Nästa ord är om möjligt ännu mer intrigerande. På artonhundratalet ritade en guvernör i den amerikanska delstaten Massachusetts om sitt valdistrikt för att få fler röster. Området kom på detta sätt att likna en salamander. Hans efternamn var Gerry, och vips var dagens andra bevingade ord skapat: gerrymander. Detta begrepp har verkligen visat sig vara odödligt. Någon gång i livet gör vi det alla och politiker mest hela tiden. Ordet har spridit sig kallblodigt och reptilliknande och används vid otaliga ljusskygga manövrer, ämnade att vilseföra ens motståndare och skaffa eller behålla makt, för att tala med Foucault – en annan inte oäven hermeneutiker. På svenska saknar vi tyvärr ett så välformat och elegant uttryck och får därför hanka oss fram med de mer anspråkslösa fusk och mygel.

Strövtåg bland insekter och andra småkryp (av fil.mag. Sven Gaunitz) gavs ut samma år som Bertrand Russells Västerlandets filosofi, 1945. Den ingår i bokserien Vår underbara värld och innehåller sextioåtta bilder. Några av de viktigaste kapitlen är “Bland lindansarkonstnärer”, “Förslagna parasitflugor”, “Skadegörare och bekämpningsmedel” samt “Några orginal”. Boken är ett lyckat exempel på dekonstruktion avant la lettre. Om myrorna har Gaunitz bland annat följande att säga: “Med myrorna följer en del bladlöss… och desutom myrornas vänner, gäster och parasiter. Även en del djur som inte direkt intresserar sig för myrorna…” Resten får man fylla i själv.