Niklas Ekdal: Välfärden och etiken

Sverigedemokraterna erbjuder oss en skrattspegel som avslöjar oss själva och vårt etniskt avgränsade folkhem. Niklas Ekdal om den svenska välfärdsmodellens höga pris.

Jobben, jobben, jobben, sade Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin, som svar på frågan vad som var viktigast inför valet.

Väljarnas prioriteringar såg annorlunda ut, om man ska tro opinionsinstituten:

Välfärden, välfärden, välfärden.

I topp på svenska folkets önskelista stod sjukvård, utpekat som mest angeläget av 61 procent. Skolan och omsorgen följde strax efter, med 51 respektive 41 procent.

Det svenska folkhemmet från 1930-talet består, även om portvakterna och direktionen har bytts ut. Det är en lång cirkel som sluts, eftersom folkhemstanken från början var ett konservativt begrepp, erövrat av Socialdemokraterna under Per Albin Hansson.

Moderaterna har bara tagit tillbaka vad som rätteligen tillhör dem, alltså idén om en etniskt definierad välfärdsgemenskap med en välvillig landsfader i toppen. Förhoppningsvis kommer epokskiftet att underlätta en mera osentimental granskning av detta projekt.

Det inrikespolitiska mantrat vård-skola-omsorg är förstås ett socialt hälsotecken. Endast ett konfliktfritt och starkt samhälle har utrymme för så mycket välfärdstänkande. Skyddsnäten bidrar till att Sverige är så utmärkt att leva i.

Dock ska man komma ihåg att flera andra länder i vår lyckligt lottade del av världen har minst lika anständiga och jämlika sociala modeller. Det tyder på att offentlig välfärd är resultatet av en tursam historia, snarare än tvärtom.

Efter de nya moderaternas framgångsrika vänstersväng har vi fått nationell konsensus. Den svenska välfärdsmodellen med höga skatter omfattas nu av alla de åtta riksdagspartierna, plus Feministiskt Initiativ.

Detta speglar ett starkt kontrakt mellan stat och individ, i ett land där majoriteten är övertygad om att dess rörelsefrihet gynnas av en omfattande stat. Vi litar mer på överhetens byråkrater än i någon annan nation, och inte utan anledning.

Nästan hela världen avundas oss denna modell, som kanske ser allra finast ut på avstånd. Vad man lätt glömmer är ju att den etniskt avgränsade välfärdsstaten har ett pris, att den också skördar sina offer.

Tre klart missgynnade kategorier är ungdomar, migranter och miljonärer. De unga därför att tröskeln till arbetsmarknad och vuxenstatus är så hög, de främmande därför att välfärdsgemenskapen inte tål fri invandring och de rika därför att de – eller åtminstone deras pengar – drivs ur landet av beskattningen. Ägandet blir därmed alltmer ansiktslöst, och basen för den framtida välfärden svagare.

Många gör sitt bästa för att förtränga dessa välfärdsstatens inre motsättningar, särskilt till vänster. Det mest solidariska av allt, så som dagens värld ser ut, vore ju fri migration. Det går emellertid inte att förena med generell välfärd – ett politiskt dilemma som vänstern löser genom att kalla Sverigedemokraterna för rasister.

Visst finns det inslag av främlingsfientlighet bakom Jimmie Åkessons folkdräkt, men i huvudsak representerar Sverigedemokraterna något annat. Partiet är en läskig skrattspegel i vilken vi betraktar oss själva, och vår etniskt definierade välfärdsstat.

Därav det uppskruvade tonläget. Det är mycket lättare att rannsaka Åkesson och hans bittra följe av nationalnostalgiker, än det är att rannsaka sig själv.

Det finns också en annan aspekt av folkhemstanken som få tycks vara medvetna om.

Centrala välfärdssystem som barnbidraget och folktandvården bygger på groteska övergrepp mot enskilda individer. För att laga dessa goda omeletter var staten tvungen att knäcka massor av ägg, en historia som Sverige i stort sett har förträngt.

Mellan 1930-talet och 1970-talet tvångssteriliserades 60 000 svenskar, flest i världen per capita. Den som vill fördjupa sig i denna historia kan läsa Maciej Zarembas De rena och de andra, en bok som borde vara obligatorisk läsning inte bara på Socialdepartementet.

Det fanns ett uppenbart samband mellan steriliseringspolitiken och införandet av barnbidraget, som skulle bli för dyrt om ”fel” människor förökade sig. Välfärdsingenjören Alva Myrdal sade det öppet. När hon resonerade om det kommande barnbidraget 1946 oroade hon sig för att steriliseringarna var för få:

”Skulle steriliseringslagen ge otillräckligt utrymme för den engångsoffensiv för sterilisering som måste till i samband med en bidragsreform, bör lagstiftningen tagas upp till omprövning.”

När Folktandvården infördes 1938 fanns ett motsvarande kostnadsproblem, eftersom 99 procent av svenskarna hade hål i tänderna. Karies var en folksjukdom. Något måste göras.

För att klarlägga orsaken till karies inleddes forskning på så kallade sinnesslöa på anstalten Vipeholm i Skåne. Medicinalstyrelsen ansvarade ju för både Sinnessjuknämnden och Tandvårdsbyrån, så det var bara att köra på.

Internerna på Vipeholm var till stor del ditflyttade från norra Sverige, det var bekvämast med tanke på de anhöriga. Och även om någon hade protesterat mot tandexperimenten fanns det ingenstans att vända sig.

Åtta hundra mentalpatienter sattes på varierande kost och övervakades minutiöst. En stor grupp matades oavbrutet med kladdig kola och fick mycket riktigt så många hål att tänderna måste dras ut. Sockret var således boven bakom karies.

Det var en epokgörande vetenskaplig framgång, och ett par decennier senare hade svenskarna en tandhälsa i världsklass. En värnlös minoritet offrades för majoritetens bästa.

Motsvarande medicinska övergrepp i andra länder – till exempel syfilisforskningen på ovetande afroamerikaner i USA – vållade omfattande debatt och ursäkter från landets president. Vem har någonsin hört en ursäkt till offren på Vipeholm? Hur många svenskar känner ens till denna rysare?

Självklart ska vi ha ett samhälle som tar hand om de mest utsatta, och som underlättar social rörlighet med hjälp av offentlig välfärd. Den svenska modellen är på många sätt enastående. Men om vi vågade diskutera dess mörka sidor skulle den – och vi själva – bli ännu bättre.

Niklas Ekdal

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker