Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Ateism som religion?

Bertil Albrektson, ledande medarbetare i Bibelkommissionen och före detta kristen, skriver exklusivt för Humanisten om gudstrons grunder. Han finner fundamentala tankefel i den nu pågående religionsdebatten.

Av  Bertil Albrektson

På hösten år 2000 blev jag ombedd att delta som en av tre inledare vid ett estradsamtal på S:ta Katharinastiftelsen i Stockholm. Rubriken för kvällen var ”Ateism som religion?”, och ämnets formulering gjorde mig lite förbryllad och i förstone obenägen att tacka ja till att medverka. Men jag lät mig övertalas, även om jag var ganska osäker på vad jag egentligen skulle tala om. Och ju mer jag funderade på saken, desto intressantare fann jag temat.

Till saken hör att jag inte alls är någon specialist på dogmatik eller religionsfilosofi: jag är gammaltestamentlig exeget, alltså bibelforskare, och det sista kvartseklet av 1900-talet var jag på heltid engagerad i den statliga bibelkommissionens nyöversättning av den hebreiska bibeln eller Gamla testamentet. Frågor om tro och ateism har inte hört till mina akademiska yrkesproblem – däremot till den mera personliga sfären.

Jag var i min ungdom präst i Svenska kyrkan, men jag arbetade bara i församlingstjänst en mycket kort tid. I stället ägnade jag mig åt forskarstudier och akademisk undervisning i bibelvetenskap. Jag disputerade 1963 i Lund på en textkritisk avhandling om Klagovisorna i Gamla testamentet, och åren 1964-76 skötte jag den gammaltestamentliga professuren vid Åbo Akademi i Finland. Till sist hamnade jag alltså i bibelkommissionen i Uppsala som huvudansvarig för hebreisk filologi och textkritik.

Alltsedan jag som gymnasist blev medveten om trons intellektuella sida försökte jag göra allvar av uppmaningen i Nya testamentet ”I skolen alltid vara redo att svara var och en som av eder begär skäl för det hopp som är i eder”, som det stod i min konfirmationsbibel, eller som det heter i den nya översättningen: ”Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp” (1 Petr. 3:15). Men efter att länge ha funnit kristendomens försvarare trovärdiga (bland dem finns onekligen åtskilliga skarpa hjärnor: Thomas ab Aquino & Co. var ju inte precis några dumbommar) blev jag ändå långsamt och motvilligt övertygad om att det till sist inte går att ge riktigt hållbara skäl för de kristna lärosatsernas sanning. Det ledde till att jag så småningom begärde avsked från prästämbetet och senare också lämnade kyrkan. Jag är nu sedan länge skeptiker i religiöst avseende.

Jag har ofta tvekat om huruvida ”agnostiker” eller ”ateist” är den riktigaste beteckningen, men jag lutar åt att ”ateist” är den mest träffande. Det förefaller alldeles överväldigande sannolikt att alla gudar, de må heta Oden eller Zeus eller Jahve eller Allah, är produkter av vår mänskliga fantasi och mänskligt önsketänkande, av våra drömmar, vår skräck och vår längtan. Det tycks inte finnas några goda skäl att tro att dessa gudar äger någon verklighet utanför våra föreställningar om dem.

Vad ska man då från denna utgångspunkt säga om ämnet ”Ateism som religion”? Min spontana reaktion är väl helt enkelt att ateism och religion inte går ihop, att de tvärtom utesluter varandra. Själva poängen med ateismen kan ju sägas vara att man förnekar gudstrons berättigande; sammanställningen förefaller då att vara självmotsägande, någonting i stil med en fyrkantig cirkel eller en långhårig flintskalle.

Nu är jag naturligtvis medveten om att ”religion” är något ganska svårdefinierat och att ”religion” och ”gudstro” inte är fullständigt identiska begrepp. Inom religionshistorien har man ju t.ex. haft svårigheter med buddhismen, som ibland sägs vara ateistisk i vissa av sina former. Men i allmänhet är det högst rimligt att likställa religion och gudstro. Slår man upp artikeln religion i Nationalencyklopedin, så kan man där läsa att ”de s.k. högreligionerna” allesamman räknar med ”en översinnlig verklighet och med utommänskliga gudomliga makter”, och detta sakliga konstaterande tycks ge mig rätt i min tvekan inför möjligheten att förena ateism och religion: det är ju just en ”utommänsklig gudomlig makt” som ateisten inte kan tro på.

Med en sådan allmän definition tror jag också man kan komma till rätta med ett problem som bekymrade P C Jersild i DN i våras; han skrev att ”det har blivit allt svårare att svara på frågan: Vilken gud är det jag inte tror på?”. De allra flesta gudsbilder går att inordna under det begrepp jag citerade.

Kanske tänkte arrangörerna av samtalet på Katharinastiftelsen, när de valde rubriken ”Ateism som religion?”, på en del radikala teologers försök att förena insikten om gudstrons svårigheter med ett fasthållande vid kristet språkbruk och vid religiösa och liturgiska seder och bruk. Inte minst i England finns det sådana strömningar; oftast anknyter de till den sene Wittgenstein. Och jag tror inte det skulle vara alldeles orättvist att betrakta en sådan inställning som en sorts ateistisk religion.

Då kan man ju undra: Vore inte detta någonting för folk som mig, som finner gudstron intellektuellt omöjlig att upprätthålla men som samtidigt kan känna en vemodig saknad, ”the nostalgia of a lost faith”, som någon kallat det? Jag kan sakna psalmsången och liturgin och ibland naturligtvis också det kristna evighetshoppet (även om det är skönt att vara av med helvetestron, som är ett så väsentligt inslag i Nya testamentet, inte minst hos Jesus själv). Vore det inte bra med en sådan ateism i alba och stola, att få både äta upp kakan och ha den kvar? Frestande möjligen – men jag kan inte få i min skalle att en sådan inställning är hållbar. Till sist blir den, tycker jag, ett självbedrägeri.

De som förespråkar denna lösning erkänner alltså att om man fattar centrala kristna trossatser så som de normalt har brukat fattas, så måste man ge de skeptiska kritikerna rätt. Men nytänkarnas poäng är att de religiösa utsagorna betyder något helt annat än man vanligen har trott. Och där kan det vara litet svårt att få kläm på vad de egentligen menar.

Deras negativa uttalanden är klara nog: att ”Gud existerar” är inte en utsaga om en faktisk verklighet, inte heller trosbekännelsens ord om uppståndelse och evigt liv. Det är svårare att få riktig klarhet om deras positiva ståndpunkt, om vad sådana trossatser då egentligen kan tänkas betyda. De är inte deskriptiva, sägs det, de beskriver inte en faktisk verklighet utanför oss utan är enbart expressiva, de ger uttryck åt djupa mänskliga engagemang och känslor, och de hävdar vissa värden. Men dessa teologer lyckas aldrig klargöra varför dessa övertygelser ska uttryckas på ett språk som förut använts för att göra påståenden om verkligheten, ett språk som därför ohjälpligen nu blir vilseledande och bedrägligt.

Man kan också undra över denna skarpa motsats mellan deskriptivt och expressivt, som på mig verkar falsk: nog kan religiösa utsagor ha den dubbla funktionen att både vilja beskriva en verklighet och samtidigt uttrycka moraliska ställningstaganden och känslor av vördnad och tillit. Det är samma falska motsättning som när man säger att tro inte är att hålla något för sant utan att lita på något eller någon. Klassisk kristendom har ju alltid menat att det är bådadera – redan i konfirmandläroboken fick jag läsa att tron är både försanthållande och förtröstan. Bönen måste vara bön till någon som finns, lovsången måste rikta sig till någon. Den som ska bli genomskådad och förlåten måste bli det av någon.

Försök att reservera en särskild zon för religiösa utsagor, där de är fredade för vanliga sanningsfrågor, är inte ovanliga. Ibland går det till så att man helt enkelt reducerar religionen till etik – då kommer den inte att rymma utsagor om verklighetens beskaffenhet utan rekommendationer om hur man ska handla och leva. Det är det enkla trick den berömde biologen Stephen Jay Gould använder i sin bok Rocks of Ages: Science and Religion in the Fullness of Life, där han definierar skillnaderna mellan vetenskap och religion på ett sådant sätt att ingen konflikt kan uppkomma. Men priset han betalar är att tron inskränks till etik. Skillnaden mellan vara och böra är viktig, men religion handlar om båda, och exempelvis en kristendom utan påståenden om Guds existens, om Jesu liv, död och uppståndelse och om livet efter detta är förstås en omöjlighet. Goulds definitioner må göra det möjligt att förena ateism och religion, men värdet av sådana begreppsmässiga trollkonster är onekligen begränsat.

Rubrikens formulering har, tycks det mig, fått en särskild aktualitet under det senaste decenniet, då icke-troende allt oftare mött invändningen att ateismen är en tro på samma sätt som en religiös övertygelse är det – ateisten och den troende sägs sitta i samma båt.

Det ter sig för mig som ett underligt resonemang. Den som hävdar existensen av något måste ju kunna ge hållbara skäl för att det verkligen förhåller sig så som påstås, medan den som ställer sig skeptisk kan nöja sig med att konstatera att sådana skäl saknas. Existens kan beläggas på ett annat sätt än icke-existens. Bevisbördan, plikten att styrka sin tes med belägg och argument, vilar rimligen främst på den som påstår att något finns.

Vidare kan man ur en annan synvinkel anmärka att det är orimligt att betrakta frånvaro av tro som en typ av tro. I denna tid av nyandlighet och allsköns vidskepligheter är det ju många som tror på astrologi eller kristallterapi eller homeopati eller andra konstigheter. Skulle då vi som är skeptiska till allt sådant utgöra ännu en grupp av troende, i linje med de andra? Naturligtvis inte. Lika lite kan ateisten i detta avseende jämställas med den fromme. Vi sitter nog inte i samma båt. Snarare står vi skeptiker på stranden, på verklighetens fasta mark, och ser de troende guppa i sin ranka lilla eka på illusionernas älv.

Denna tendens att betrakta skeptikerna som ytterligare en skara troende slår dock inte riktigt igenom när det handlar om tolerans från de ljummas sida. Lena Andersson skrev en klarsynt ledare om detta i DN i juni. Om de religiösa för närvarande – i motsats till t.ex. läget under 50- och 60-talen – behandlas med välvilja och nära nog vördnad av den stora likgiltiga majoriteten, inte minst i media och kulturelit, så utsträcks denna huldhet mera sällan till de uttalat icke-troende. Man bugar högaktningsfullt för dem som företräder allehanda gudaktiga läror, och ingen krisgrupp eller etisk nämnd saknar representanter för kyrkor och religiösa samfund. Men de som med allvar och skärpa försvarar en väl underbyggd skepsis mot religiösa ideologier får ofta finna sig i att kallas arroganta och extrema, och de som tillämpar den svåra konsten att läsa rätt innantill på det som faktiskt står i bibeln beskylls för fundamentalism.

Ateism som religion? – mitt svar måste nog bli nej tack. Min ateism får vara ett inslag i en livsåskådning som inte räknar med någon utommänsklig gudomlig makt eller någon tillvaro efter döden. Många tycker – och jag delar verkligen den känslan – att det är sorgligt att livet så snart ska slockna, att så mycken mänsklig erfarenhet och kunskap bara ska blåsas ut, att så många grymma orättvisor aldrig ska rättas till. Men när man då säger att detta är alltför tragiskt, det får bara inte vara så – och alltså är det inte så, då kan jag inte hålla med. Det är en absolut grundregel för en hållbar livssyn att man respekterar verkligheten också när den strider mot våra önskningar. Och det finns – efter Darwin – faktiskt inga goda skäl att tro att homo sapiens inte skulle dö samma definitiva död som alla sina släktingar bland de andra djuren.

Det hindrar inte den som tror så att också glädjas åt livet och dess ofattbara rikedom och att ibland genomströmmas av känslor av tacksamhet och andakt och gripenhet. Fördenskull behöver man inte låtsas att ateismen är någon sorts religion.

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...