Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Den objektiva sanningen är död. Leve vetenskapen!

Genom det postmoderna vetenskapssamhällets kritik mot förment objektiv och sann forskning och mot själva sanningsbegreppet, har ”sanningen” i vetenskapliga sammanhang devalverats. Därför träder gärna vetenskapsfundamentalistiska forskare fram och hävdar, som försvar, den ”objektiva sanningen”. De objektivistiska påståendena brukar hänga samman med revolutionära krav på att den objektiva sanningens korrelat skall giltigförklaras en gång för alla för att utrota sanningsrelativistiska irrläror.

En av de svenska forskare som kräver den objektiva sanningens giltighet är Olle Häggström. I det senaste numret av Humanisten menar han att det finns en objektiv sanning och dessutom en ”objektiv verklighet”. Dessa ställer han i motsats till ”postmodernism” – en idéströmning han anser driver fram irrläror som spiritism och kreationism. Häggström vill hejda den sanningsrelativiserande forskningen innan det hela urartar till ett smörgåsbord av verklighetsbeskrivningar som alla anses lika sanna eller falska. Detta vill han göra genom att förmedla ett visst slags kunskaper till eleverna i skolan.

1679, under den period då häxprocesserna grasserade som värst i Sverige, steg Olof Rudbeck upp i sin anatomiska teater i Uppsala för att avslöja sanningen om den unga statens historiska härkomst: Sverige var Platons Atlantis och han hade funnit dess tempel i Uppsala. De samtida biskoparna menade sig också veta sanningen: Sverige stod inför den yttersta dagen och Satan gick lös i riket. Om detta undervisades allmogen, i sanningens namn, av prästerskapet. I sanningens namn måste dessutom hundratals människor avrättas, anklagade för pakt med djävulen. Drygt tvåhundra år senare hävdade svenska rasbiologister som Herman Lundborg i Svensk raskunskap sanningen om den svenska rasen och hur man med precisa instrument mäter svenskhet. Nu fick även skolbarnen lära vad riktig svenskhet var.

Känns tongångarna igen? För handen är ett antal rätta kunskaper som bör ”förmedlas” till skoleleverna, vilka skall svälja dessa som den kristne sväljer oblaten i sanningens namn: ty ”Jag är Vägen, Sanningen och Livet”. Sanning är således ett skamfilat begrepp som låter sig lånas till mycket. Ändå är det, paradoxalt nog, hart när omöjligt att tala vetenskapligt utan att nämna den.

Denna artikel är ett försök att reda ut sammanhangen kring Häggströms kritik mot ”postmodernismen” samt en kritik mot hans föreställning om ”objektiv sanning”. Den är en öppen protest mot objektivismens sanningsanspråk och mot Häggströms hävdande av postmodernismen som en orsak till dålig forskning och övernaturliga föreställningar. Samtidigt är den en välmenad varning riktad till humanismen för att bli en ny ortodox lära, grundad på ovetenskaplighet genom hävdandet av en objektiv sanning.

Den objektiva sanningen, menar objektivisterna, skall vara demarkationskriterium för vetenskapen, dvs det skall vara möjligt att skilja det som är objektivt sant från det som inte är objektivt sant genom falsifiering (inte, som Popper menade, att skilja vetenskaplighet från ovetenskaplighet). Med ett sådant kriterium tvingas vi utesluta mycket av dagens vetenskap ur vetenskapen – för att inte säga allt. Man kunde önska mer ödmjukhet från forskare vars föregångare kämpat sedan åtminstone Upplysningen (för att inte säga Renässansen) för att befria sig från kristen teologi och kunskapsteoretisk ortodoxi.

Det är samtidigt just sådan vetenskaplig ortodoxi som forskare i postmoderniteten vänder sig emot. Objektivisterna menar att det är möjligt att producera objektiv kunskap – kunskap helt oberoende av mänskliga föreställningar. Motsatsen är subjektivismen där verkligheten är beroende av ett tolkande subjekt. Inom kunskapsteorin står kunskapsrealismen mot kunskapsrelativismen. Kunskap antas vara antingen baserad på en ”objektiv verklighet” eller beroende av det mänskliga tänkandet.

Den dikotomism som dessa ståndpunkter innebär medför att många forskare tvingas ta ställning för det ena eller andra. Historieämnet och sociologin har löst problemet genom att skilja mellan verkligheten och kunskapen om den. Man menar att något fysiskt existerar men att detta samtidigt är beroende av mänskligt teoretiserande och tolkning. Analogt existerar naturen som beror av vetenskaplig tolkning för sin beskrivning och förklaring. Samtidigt skiljer forskningen mellan objektivism och objektivitet.

Objektivitet i betydelsen saklighet och tendensfrihet är vad som eftersträvas (men sällan eller aldrig uppnås) genom att forskaren diskuterar sina teorier och redogör för sina tendenser. Den självreflexiva kritiken är ett resultat av den vetenskapliga utvecklingen under postmodern tid. Sociologen Pierre Bourdieu påpekade att vetenskapens subjekt är en del av vetenskapens objekt, att det innehar en plats i själva objektet och att det vetenskapliga subjektet därför alltid måste analysera den egna positionen och de egna tendenserna.

Objektivitet kopplas således till neutralitet och värderingsfrihet – men dessvärre fortfarande, till ”sanning”. En livlig debatt om relativismen och objektivismen pågår om detta inom den historievetenskapliga disciplinen.

Också inom den matematiska disciplinen har frågan om sanningen varit debatterad och matematiken har, i likhet med alla andra vetenskaper, genomgått en egen vetenskaplig kris.

Hur kan man då förstå sanningen som ett begrepp inom matematiken?

Matematiken, en vetenskap som av vissa anses inte grundas i erfarenhet, växte fram som en del av filosofin under antiken och dess terminologi utsattes därmed för en stark filosofisk-begreppslig påverkan. Dess lagar är så regelbundna att den av forskare antagits som något före människan existerande.

Sedan antiken har matematiken varit influerad av den platonska idealismen. I den platonska idévärlden är varje idé ursprunglig, absolut och sann. Här finns sanningen som ett absolut och evigt fenomen. Platon använder den som ett filosofiskt verktyg för beläggandet av olika hypoteser och beskrivandet av andra begrepp. Sten Högnäs, docent i idé- och lärdomshistoria, påpekar också att Platon drev en kamp mot sofisternas sanningsuppfattning. Dessa gick ut på att varje individ och samhälle hade sina sanningar. Redan de antika hade med andra ord tankar, som idag betecknas som sanningsrelativistiska.

Inte heller Aristoteles förnekade sanningens existens och han förlade den till formen, som i sin tur ses som nedlagd i fysis; materien. Empiristerna följde senare denna aristoteliska linje till sin konsekvens och menade att sanningen var gripbar i de materiella ting, som Platon tvärtom menade var omöjliga att genom sinnets erfarenhet säga någon sanning om.

Platon stödde sig i sin argumentation om de eviga idéernas vara också just på matematiken. Professor Bengt Hansson framhåller att Platon ansåg att om de matematiska objekten är ideala och existerar självständigt i en värld utanför tid och rum så kan också andra objekt existera på samma vis.

Det platonska idégodset finns ännu i modern tid nedlagt i människans uppfattningar om världen. Hos Kant tog det sig uttrycket i en förståelse av matematiken som sann a priori, dvs utan empiri (erfarenhet). Kant ansåg att människan genom ”ren åskådning” av rummets struktur kan inse de geometriska ”sanningarna” och analogt med detta, genom åskådningen av tidens struktur, de aritmetriska.

Detta platonska, metafysiska tänkande följde med in i positivismen och därmed in i samhällsvetenskaperna. Den kantianska hypotesen om de matematiska sanningarna kritiserades dock av Dedekind, vilken med sin psykologistiska kritik ville förpassa de matematiska sanningarnas upphov just till det mänskliga psyket och dess förmåga till logik. Andra åter, som Frege, hävdade i en platonsk motkritik matematikens objektivitet – talen är fristående från tid och rum, de är ickesinnliga och objektiva.

Debatten om vad matematik är och dess relation till sanning är gammal. Men anspråken på den objektiva sanningens giltighet har alltså inte upphört. Problemet blir särskilt aktuellt i debatten mellan humanister och religiösa. Om matematikens begrepp dels förstås i metafysiska termer – och inte som av människan konstruerade symboler för kognitiva samband – och dels tilldelas anspråk på att inneha den objektiva sanningen hamnar humanistiska matematiker i samma problem (grundat i den platonska filosofin) som de religiösa företrädarna då de senare framför sina sanningsanspråk och hypoteser om Gud. Då blir det svårt att sätta sanning mot sanning.

I sin artikel kräver Häggström trots begreppets sedan länge debatterade problematik att forskarsamhället skall anta hypotesen om den objektiva sanningens sanning. Här verkar Häggström först ställa upp denna objektiva sanning som demarkationskriterium för forskningen, därefter lyfts några exempel på dålig forskning och pseudoforskning (Sokals ”practical joke”) fram – alla härleds de av Häggström ur ”postmodernism”.

Vad är då postmodernism? Ralf Wadenström gör i sin avhandling om det postmoderna Europa en genomgång av begreppen postmodernism och postmodernitet utifrån Lyotards La condition postmoderne, där Lyotard vänder sig mot den legitimeringsdiskurs som åberopar upplysningens stora berättelser för att legitimera kunskap och vetenskapliga spelregler. Postmodernismen, påpekar Wadenström, definieras dessutom som ett kulturellt och socialt tillstånd – postmoderniteten.

Det postmoderna samhället definieras sociologiskt och historievetenskapligt vanligen som det samhälle, vilket växer fram efter de moderna, auktoritära staternas fall och kännetecknas av postindustrialism, konsumism och medieexplosion.

Postmodernitetens forskare kritiserar de förment objektiva stora berättelserna om Nationen, liksom de androcentriska berättelserna om den vite, heterosexuelle mannens ”naturliga” dominans, som narrativa konstruktioner. Här har genusvetenskapen, vilken ifrågasätter den androcentriska historieskrivningen, gjort insatser.

Bland forskare som arbetat för att öka vetandet om kvinnor, svarta, homosexuella, maktens produktion och reproduktion finner vi filosofen Michel Foucault (diskursforskning), Pierre Bourdieu, Richard Evans (som historievetenskapligt kunde vederlägga historierevisionisten David Irving), Thomas Ziehe, Robert Connell (mansforskning) Yvonne Hirdman (historiker), Joan Wallach Scott – listan kan göras lång. Samtliga av dessa har sin hemvist i postmoderniteten.

Vad Häggström gör är att han använder ordet postmodernism för att förklara upphovet till dålig forskning. Syftet med detta är att kunna hävda den vetenskapsfundamentalistiska (moderna) forskningens högre värde. Han menar att den postmoderna forskningen (inklusive socialkonstruktivismen, som är en inriktning) driver fram new age och irrläror. Som om man inte trodde på spiritism och ockultism under modernitetens glansperiod. Som om moderniteten inte vore den tid då den moderna forskningen drev fram förföljelse av både judar och homosexuella. Som om en viss typ av forskning gör människor mer religiösa.

Ett av de forskningsfält Häggström kritiserar är genusforskningen. Kritiken är en del av hans kritik mot socialkonstruktivismen. Häggström kritiserar den svenska staten för att dess tjänstemän inte accepterar att politik bedrivs utifrån biologistisk forskning om könsskillnader. Känns den forskningen igen i det moderna projektets forskning om rasskillnader? De statliga tjänstemännen tycks ha känt igen den. Men Häggström verkar ändå anse att det är viktigt att all forskning, även sådan som hävdar skillnader mellan människor, får implementeras i politiken. Här är det tydligen viktigt med heterodoxi, till skillnad mot den ortodoxi han kräver inom forskningsfältet – i den objektiva sanningens namn.

Den vetenskapsfundamentalistiska striden för att sätta den objektiva sanningen på den plats där det vetenskapliga tvivlet finns är en strid om vem som skall ha rätt att definiera vad vetenskap är i syfte att dominera det vetenskapliga fältet och utestänga dem som kritiserar de allmängiltiggjorda försanthållandenas dominans och bräcklighet.

I Häggströms fall är striden samtidigt, vilket är hedervärt, ett exempel på kampen mot religiös tro. Metoden är dock rätt enkel för religiösa företrädare att genomskåda eftersom den är en spegelbild av deras egen metod. Sanningen är de religiösas eget gamla kapital. Därför är sanningen ett problematiskt begrepp för en forskare i debatten med religiösa förespråkare. Varje sanning vetenskapen hävdar kan de religiösa företrädarna utnyttja för att belägga ”Gud” med den (t ex det kosmologiska gudsbeviset). Ju mer objektivt sanna naturens lagar framhålls som, desto sannare blir Gud.

När humanistiskt övertygade forskare använder begreppet i den debatten står humanismen inför två allvarliga risker: dels att bli just en sådan fundamentalistisk riktning (för att inte säga institution med dop, konfirmation etc i ”sanningens” namn) som man själv kämpar emot, dels att debatten om tro och vetande istället blir en debatt om tro och sanning.

Hur skall då relativister och fundamentalister mötas? Hur skall man komma bort från totalrelativismens Scylla och totalfundamentalismens Karybdis, utan att vetenskapens skepp går under? Ett förslag, för att vara kättersk mot både objektivister och subjektivister, är att avstå från kopplandet av vetande till sanning och att istället koppla vetande till vetenskap och vetenskaplighet – helt i ordning med de vetenskapliga kriterierna. Varför skall dessa vetenskapliga kriterier stödjas på metafysiska, spekulativa begrepp som ”sanning”?

Genom att lämna sanningen (både den ”objektiva” och ”subjektiva”) där den hör hemma – bland andra metafysiska spekulationer, som pågått alltsedan Platons dagar – slipper vetenskapen ge sig i kast med de religiösas sanningshypotes, vilken man annars själv, som förment sanningshävdare, omedelbart hamnar inför. Lika barn leka ju som bekant bäst. Med den utgångspunkten kan vetenskapssamhället diskutera världen i vetenskapliga termer istället för att hamna i metafysiska, olösliga problem. Som diskussionen nu förs av objektivisterna är den Objektiva Sanningen för vetenskapen vad Gud är för de religiösa.

Guds död har utropats, trots att Gud aldrig existerat. Kanhända är det dags att även den objektiva sanningen, vilken heller aldrig har existerat, dödförklaras. Den överlåts i så fall med varm hand åt de religiösa.

Av Kristina Nordqvist, Fil mag i historia och pedagog

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...