Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Eva Dahlgren: Gudlös ängel

Skaparen av legendariska Ängeln i rummet levde länge som en typisk garderingstroende. Sedan insåg hon – i dialog med Svenska kyrkan – att Gud inte finns. Har hon vunnit eller förlorat något? Möt humanisten Eva Dahlgren i ett nära samtal.

Av Christer Sturmark

Sommaren när jag fyllde sex år fick jag en ny stor blå cykel. Jag minns att jag cyklade runt på grusvägarna i kvarteret. Det var varm och dammigt, det var mammor i papiljotter, pappor som tvättade bilar, barnen lekte, spelade fotboll och brännboll. Jag bara cyklade. Jag vet inte om det var friheten i cyklandet eller att jag helt plötsligt kände mig stor på min alltför höga cykel, men den sommaren kom jag till den fantastiska insikten att jag var en egen människa. Det var som en uppenbarelse. Jag var Eva. En egen människa, skild från andra. Där var min mamma och min pappa och min bror och de var också egna människor. Jag minns att jag upplevde en enorm frihet men samtidigt ett stort vemod, en ensamhetskänsla. Känslan av den insikten har följt mig genom livet, och därför har existentiella tankar alltid legat nära mig.

Jag började skriva musik väldigt tidigt. Jag fick ett piano när jag var nio, och det fungerade redan då som ett slags meditation. Texter började jag skriva i tonåren. Men funderingarna kring Gud kom nog i och med att jag konfirmerade mig. Jag ville verkligen konfirmera mig, men det blev en hemsk ”utbildning”. Vi hade en ruggig präst som bara ville skrämma oss tonåringar. Han hade vitt dräggel i mungiporna när han talade och luktade illa. Dessutom var han väldigt tafsig på oss tjejer. Så jag blev oerhört besviken, jag som hade sökt efter något slags ro och frid i mitt tonårslandskap. Jag är ju en 60-talsunge, jag gick i söndagsskolan när jag var liten och vi hade kristendomskunskap i skolan. Att Gud fanns var en självklarhet.

Var dina föräldrar konventionellt kulturkristna, eller hade de en mer uttalad tro?

Nej, de blev förvånade när jag sa att jag skulle konfirmera mig och förklarade att jag inte behövde det. Men jag tror att de hade och har en tro på Gud.

Vad hände med dig under din konfirmationstid?

Jag började skilja på andlighet och kyrka, och min aversion mot kyrkobyggnader föddes där. Men jag vände mig inte bort från Gud. Jag hade en längtan efter att tro. En längtan efter sanning och svar.

Så du började känna en aversion mot religionens yttringar, men du prövade inte själva gudstron ännu?

Nej, det var makten i de religiösa sammanhangen som jag vände mig emot.

Påverkade upptäckten av din sexualitet det här på något sätt?

Nej, då hade jag redan lämnat kyrkan som något slags själslig och moralisk vägledare. Men jag fortsatte sjunga i kören – det fanns mycket musikverksamhet i kyrkan som inte fanns på något annat ställe. Man kunde till exempel inte spela piano i kommunala musikskolan, för det ville alla göra, men då kunde man gå till kantorn! Likadant med sånglektioner. Så de samlade upp en rätt bra, om man var musikintresserad. I början på 80-talet gick jag ur statskyrkan som protest mot deras inskränkthet. Men andlighet förknippade jag fortfarande med något slags gudstro.

Andlighet, vad menar du med det?

Du vet, allting: att vi måste komma någonstans ifrån. Och särskilt i stunder när det är svart: Vart ska jag vända mig? Då finns det något slags vana, att tala med sig själv – och man tar en omväg.

Genom gudsbegreppet?

Ja.

När började du då ifrågasätta Guds existens?

Det var under en lång vistelse i Grekland, på en liten ö som heter Patmos. Ön dominerades av ett kloster. Man bodde i en vik omgiven av två berg: högst upp på det ena låg klostret och på det andra hade munkarna sin trädgård, med ett gigantiskt neonkors som tändes på kvällarna. Jag var verkligen öppen och sökande, som jag alltid varit. Jag kände en enorm frid där, och jag förknippade den med prästerna på ön och kände att nu kommer jag att bli jättereligiös – vad härligt! Men det blev återigen så att jag insåg kyrkans hela förljugenhet: prästerna kunde vattna sin trädgård, prästerna hade mikrovågsugn, prästerna hade bilar, prästerna bestämde allting. Så när jag åkte därifrån efter tre veckor började jag ifrågasätta precis allt. Jag tänkte att om gud verkligen finns så kan han inte ha dessa representanter som sina utvalda. Det var svårt att få ihop tanken på den kraftfulle guden med hans oerhört dåliga omdöme när det gällde bundsförvanter.

Efter den vistelsen la jag tanken på gud på hyllan och levde som en typisk garderingstroende. Som att det är bra att ha en gud till hands om en katastrof skulle inträffa. Och som de flesta människor har jag inte behövt ta reda på vad jag tror eller inte tror på – till för ett halvår sen.

Vad hände då?

Jag blev kontaktad av Svenska kyrkan som ville att jag skulle skriva texten till ett nytt Requiem. De hade insett att de verk som finns inte är direkt tröstande för dem som söker sig till kyrkan i katastrofsituationer. Texterna bygger väldigt mycket på att man har dragit olycka över sig själv. Nu ville de skapa ett nytt verk och kompositören Jan Sandström skulle skriva musiken. Jag blev smickrad, även om jag kände att jag var ett politiskt korrekt val.

Jag hade möte med en kille som har något slags musikroll i kyrkan. Vi sitter och pratar om hur det ska vara, han visar mig texter till befintliga Requiem, och jag känner verkligen att jag skulle kunna skriva en tröstande text för människor i en sådan situation. Men så kommer frågan: ”Tror du på Gud?”. Och jag kan bara svara: ”Jag vet inte.” ”Men det är ju rätt viktigt att du kan definiera din tro”, fortsätter han. ”Jag får väl ta reda på det då!” säger jag. ”Okej”, svarar han. ”Jag återkommer om tre veckor!”

Oj, hur gjorde du då?

Först tänkte jag att det är ju omöjligt att ta reda på! Samtidigt kände jag att detta var en stor ynnest. Det flesta människor lever hela sina liv utan att bry sig om det, eller behöver kanske inte utforska det. Men nu skulle alltså jag – på tre veckor – ta reda på om Gud fanns eller inte!

I tre veckor promenerade jag runt Riddarfjärden. Jag tänkte igenom mitt liv, allt som hade hänt. Jag tänkte över det rimliga, tänkte över mitt behov. Jag talade med Gud och sa: ”Kom igen nu då! Visa dig för mig! Här har du en helt normal artist som är villig att bli din tjänare.” Men det var helt tyst. Och ju mer jag trängde in i frågan, desto tydligare såg jag det absurda. Och framför allt kände jag, att jag vill inte tro på Gud. Jag kände att det låg ett slags omänsklighet i gudstron, som jag inte tyckte om. Jag ville tro på oss som är här. Att vi måste ta vårt ansvar. Så egentligen lämnade jag frågan med ”Jag skiter i om Gud finns eller inte, men för mig så är han inte här.” Med påföljd att jag inte heller tog uppdraget som textförfattare. De frågade om jag inte kunde vara agnostiker, men jag sa ”nej, tyvärr!”.

Det är intressant att du använder ordet omänsklighet! Det kan ju låta konstigt att det skulle vara omänskligt att tro på Gud, men det är precis vad det är – att överlämna ansvaret för människans moral och handlingar till någon annan, eller något annat än oss själva.

Ja, det kändes verkligen absurt. Och att jag är 47 år gammal och inte tidigare har tagit ställning till någonting som är så otroligt viktigt. Det kanske har att göra med att jag tillhör 60-talsgenerationen, uppvuxen med ett givet svar, utan ifrågasättande.

När du landar i att vara ateist, känner du då att du förlorat eller vunnit någonting?

Jag har gått igenom olika stadier. Först undrade jag vart jag skulle vända mig nästa gång någonting hände mig. Du vet: ”Gode Gud, låt det inte bli såhär!” Något som har varit väldigt lättillgängligt, som en snabbön för att tala med mig själv. Men det gick ju bra! Det var härligt att känna att det inte finns någon som bestämmer vad som kommer att hända. Det är inte mina handlingar som kommer att styra om den här människan blir sjuk eller inte, för det finns ingen gud med makt att straffa oss.

Jag tror att väldigt många människor ständigt lever med just detta: att ha dåligt samvete, att känna sig förminskade och vara rädda för vad som ska hända i framtiden. Det är fruktansvärt. På det sättet kände jag en enorm befrielse. Det jag inte kan påverka kan jag inte påverka. Samtidigt känner jag att det finns en massa saker som jag faktiskt kan påverka genom mitt eget handlande, genom att vara genomtänkt och så god som möjligt.

Kristendomen är ju oerhört skuldbeläggande, det är nästan hela dess poäng. När man ser det utifrån ter sig hela skuld- och skamkomplexet så absurt. En god vän till mig berättade om sina sexåriga tvillingar som sjöng i kyrkokören. Prästen frågade barnen: ”Vad vill ni tacka Gud för i dag?”. Han fick olika svar, som att deras föräldrar var friska och så vidare. Det kan verka oskyldigt. Men tänk det barn som vet att dess föräldrar inte alls mår bra, eller att de bråkar – det skapar ju omedelbart skuldkänslor. ”Varför vill inte Gud att mina föräldrar ska må bra? Har jag gjort något fel som inte får hjälp av Gud?” När jag nyligen hörde den här historien, så klarnade det för mig. Självfallet är det viktigt att kunna känna tacksamhet, men om man riktar den till något yttre väsen, så uppstår plötsligt skuld.

Det är två helt olika saker. Jag såg en intervju med Dalai Lama på tv. Jag tänkte: ”Åh vad häftigt, han kommer att berätta allt för mig om livets innersta väsen!” Och så fick han frågan: ”Vad är meningen med livet?” och han svarade: ”Att vara lycklig.” Jag blev så förbannad! Här är du, utsedd till världens mest andlige ledare i frånvaro av Gud, och så säger du ”att vara lycklig”! I dag tycker jag att det är ett helt fantastiskt svar, för jag ser inte så mycket annan mening med livet. Men just då blev jag jättearg. Jag tyckte det var futtigt och egoistiskt, eftersom jag är uppfostrad i tron att det är egoistiskt att vara lycklig. Vilket också är helt absurt – för allt börjar ju här, med mig själv.  Jag måste börja med att vara tillfreds med mig själv, tycka om den människa som är jag för att kunna gå vidare till någon annan.

Jag får ofta frågan av religiösa: ”Om du inte har någon Gud, hur kan du då veta vad som är moraliskt?” Men jag skulle vilja vända på resonemanget. Den som följer regler uppsatta av någon annan och som bara handlar på ett visst sätt därför att regelboken säger det – en sådan människa agerar aldrig moraliskt, även om reglerna i sig skulle vara bra. Att agera moraliskt, anser jag, förutsätter att man gjort en prövning av vad som är rätt och hur man ska handla i det specifika fallet. Annars är man ju en slav eller marionett.

Skulle alla fördämningar släppa för att man inte har Gud? Skulle man bli pedofil, döda sina föräldrar, råna och bedra? Mina moraliska värderingar kommer inte från gud utan är en utveckling av insikten jag fick som barn. Att jag är en egen människa. Och att du också är det.

Så i dialog med kyrkan kom du fram till att du är ateist! Det är roligt. Vad är då andlighet för dig i dag?

När jag är ett med mig själv. När jag är sann mot mig själv, mina känslor och tankar och inte gör om dem. När jag är totalt naken inför mig själv. Det ser jag som andlighet. För i de stunderna känner jag att jag växer som människa. Att jag inte väjer med blicken från någon av mina sidor.

Författaren Kaj Fölster skriver i en kommande bok om en resa hon gjorde på Suez-kanalen som ung. En kvinna hon träffade på båten talade just om andlighet, och hon sa ungefär det du säger nu – att man inte kan söka sanningen om man har en gudstro. Har man en gudstro finns det liksom ett diktat, och det är först när man släpper det som man verkligen kan ägna sig åt att söka sanning. Hon sa också att andlighet kommer inifrån, att det är förmågan att lyssna på sig själv, på de signaler som man själv och omgivningen ger: ögon, smärta, lyhördhet. Det, menade hon, är anden. Men där finns inget övernaturligt.

Det jag menar med andlig tror jag är den enda vägen till något slags mänsklig överlevnad. Att människor får inblick i sig själva. Och därmed i andra.

Många religiösa menar att religion är det enda alternativet till den hårda konsumismen och allt det ytliga i vår tid. Vi måste visa att det finns ytterligare ett alternativ, en livssyn som är reflekterande och också andlig i den här meningen.

När jag pratar med människor om humanismen – jag känner ju nu att jag är humanist – säger de ofta att det känns så kallt. Det gör mig upprörd! Vad är det som är kallt? Att vi människor finns, att världen existerar, att vi inte vet hur stort universum är eller hur det uppkom, det är ju ett underbart mysterium. Det är fantastiskt! Jag tycker det känns en aning mer kylslaget att förklara alltet med att det måste finnas ett väsen som har skapat detta underbara. Det känns som en ändamålsenlig, fyrkantig och tråkig tanke. Men det är en stor svårighet för humanister, att ta sig igenom denna ”kylvall” in till människor.

Det är verkligen svårt, för det finns så många konventioner kring religion, där troende av historiska skäl har tolkningsföreträde.

De har verkligen tagit patent på allt det fina. Och samtidigt – vilket man inte talar lika högt om – på allt det hemska!

Jag känner att en humanist och en troende egentligen inte behöver stå i motsatsförhållande till varandra. Religiösa människor behöver inte se oss som fienden.

Man kan ställa upp på allt den sekulära humanismen vill med samhället, och ändå vara troende. Problemet är att de liberala troende är i minoritet. Det är få förunnat att stå fria i förhållande till religionen. De flesta människor på jorden är underkastade andra människors dogmatiska uppfattningar om Guds vilja.

I ett humanistiskt samhälle har man ju religionsfrihet, men vi måste bygga samhället på andra värderingar. Och i den globaliserade världen, där alla religioner liksom närmar sig varandra och där människor närmar sig varandra, där avstånden krymper och vår sfär blir mindre – där är det ännu viktigare att bygga samhället på en värdegrund som inte är religiös.

Vad är din syn på new age-kulturen, till exempel healing och astrologi?

Jag har aldrig varit inne i det. Det har alltid känts flummigt för mig. Det är klart att jag brukar säga att jag är en typisk tvilling och att min Efva är en typisk vattuman. Men det är mer av lek än allvar. Jag känner många människor vars hela personlighet skulle ställas på ända om de fick bevisat att det inte ligger någon sanning i till exempel astrologi, men jag ser det mer som att det är väldigt spännande. Vad finns där egentligen? Ta akupunktur, som jag har provat ett antal gånger – ibland har det verkligen funkat kanonbra mot min astma, till exempel.

Om akupunktur fungerar, så fungerar det. Det finns ju läkemedel inom skolmedicinen som visat sig fungera utan att man riktigt förstår varför. Problemet med new age är att det påstås en massa saker som i kliniska tester inte visar sig stämma. Och så hela placeboeffekten, som när människor med sömnproblem får sockerpiller och somnar som en stock – för att de tror att de fått sömntabletter. Känner du förresten till experimentet där man gav 500 personer samma horoskop, och alla kände igen sig?

Jag har gjort det där testet själv, på nätet. Men det vore ju väldigt tråkigt om ens liv var förutbestämt och ens personlighet grundade sig på var och när man är född. Det har kanske påverkat oss under vilken årstid vi har legat i mammas mage, om hon fick pälsa på sig eller om hon fick gå fri i sommaren? Men hur stjärnorna stod då man föddes, det känns lite medeltida…

Jag läste någonstans om astrologi ur ett helt annat perspektiv. Idén att människor kan indelas i tolv kategorier – om vi skulle tillämpa samma modell i andra sammanhang, så skulle det ses som otroligt rasistiskt. ”Alla tyskar är såhär, och alla fransmän såhär!”

Det är ju jättekul. Men astrologin är någonting att hålla sig i när det gungar lite: stjärnorna har sagt att det kommer att bli bra nästa vecka … Det blir ju också ett slags placeboeffekt, för då kanske man undermedvetet tar tag i saker, och så blir det faktiskt bra nästa vecka.

Problemet är att den sortens tro kan användas på ett omoraliskt sätt, som när kvällstidningarna har en sierska som man får skriva brev till och fråga om råd. En sak är väl om man frågar efter sin borttappade ring, men folk frågar ju sådant som om de ska skilja sig eller inte. Och så sitter den där sierskan och svarar ja eller nej!

Jag satt en gång i en tv-studio tillsammans med sierskan Saida. Folk fick ringa in och ställa frågor till henne. De frågade om borttappade ringar och så vidare, och hon svarade och berättade var hon trodde att de fanns. Efter sändningen kommer hon ut i fikarummet och säger: ”Hallå, hallå, är det någon som har sett min handväska?”

Nu finns ju också tv-program om andar och spökjakt.

Varför längtar människor efter en andevärld, tror du?

Jag tror det handlar om en enkel utväg. I vilsenheten och ibland rädslan inför livet, så måste man ha någonting att hålla sig i. Och det tar ju faktiskt längre tid att söka sig till en grund i sig själv, än att hålla i stolpen som står bredvid en. Jag tror att det är därför. För det är klart att det är läskigt att leva! Det är läskigt att veta att man är dödlig. Man kan aldrig känna sig riktigt trygg.

Jag tror att det finns en annan orsak också. Jag tror att de som företräder det vetenskapliga perspektivet på världen inte varit tillräckligt pedagogiskt skickliga. Jag samtalade med Christer Fuglesang om det häromdagen: om man ska få barn att bli nyfikna på verkligheten, så måste man göra det spännande! Vi behöver hitta ett språk som gör det intressant att tala om världen som den är, annars är det lätt att lockas av de här sagorna.

Det är ju hela skolsystemet som är tråkigt. Alla ungar älskar att lära sig saker. Kan man söka kunskap och känna att det är roligt, då ställer man sedan automatiskt de större frågorna också. Men om barn redan från dag ett i plugget känner ”Suck, får jag gå hem nu för jag vill ut och leka!”, så håller det i sig för väldigt många. Åtminstone hälften känner så. Det är en sådan resursförstöring. Jag tror inte det finns en vuxen människa som skulle gå till ett arbete som var lika tråkigt. Då skulle man söka sig någon annanstans. Det måste kännas hemskt för många unga att veta att det inte finns några alternativ, utan att man måste sitta av tiden.

Filosofen Daniel Dennett har sagt om hela traditionen av ateism och humanism: ”Vi är väldigt bra på att berätta reglerna för hur man skriver dikter, men vi levererar inga dikter!” Jag tror att vi behöver lära oss att tala om verkligheten på ett metaforiskt sätt. Där har religionerna ett företräde. Och tusentals års försprång.

Jag läste filosofins historia på Folkuniversitetet förra året, vilket var jättekul. Vi läste om de tidiga filosofernas tankar om olika stadier av medvetande. Som en tankens trappstege som slutade i något de knappt kunde förklara, i det klaraste ljus – det absolut högsta medvetande en människa kunde uppnå. Idén om den här ”tankestegen” övertogs sedan av kyrkan, som i stället för det klara ljuset placerade Gud högst upp. Och med djävulsk listighet raserade man sedan alla stadier mellan det lägsta och det högsta, för att vi skulle hålla oss kvar längst ner. Det är fruktansvärt, för jag kan förnimma hur de tänkte om att känna den här totala upplysningen. Om vägen dit. Om hur den ena tanken leder till den andra. Tänk om man kunde förmedla den känslan till elever i skolan – det vore ju fantastiskt! Men filosofi är väl inte ens ett eget ämne i skolan längre.

Man borde ha filosoficaféer i Stockholm.

Ja, verkligen.

Låt oss tala om religion och politik. Den aktuella svenska debatten handlar ju om samkönade äktenskap. Humanisterna som varit remissinstans i äktenskapsutredningen menar att kyrkan ska få utföra vilka ritualer de vill, och ha rätt att säga nej till ritualer för vem de vill. Men de ska inte ha något myndighetsuppdrag, ingen vigselrätt, om de inte är beredda att viga samkönade par. Håller du med om det?

Absolut, självklart.

Det är ganska radikalt, för det förslag som ligger nu är att vi ska ha en samkönad äktenskapsbalk men att kyrkan ska behålla vigselrätten, och de enskilda prästerna ha rätt att välja om de vill viga samkönade eller inte.

Eftersom kyrkan är skild från staten så har kyrkan egentligen inte med det här att göra.

Du och Efva Attling har väl registrerat partnerskap, var ni först i Sverige?

Oh nej, det var många före oss.

Om det här går igenom kommer ert partnerskap automatiskt att omvandlas till äktenskap.

Jag tycker verkligen att Sverige är ett väldigt öppet land, men just i denna fråga har man varit otroligt seg. Länder som Spanien och Sydafrika har gått före oss. Vi lever fortfarande i illusionen att vi är världens mest frisinnade land.

I Sydafrika tillåter man samkönade äktenskap sen några år med motiveringen att grundlagen inte ger utrymme för någon diskriminering. Det verkar logiskt! Är du engagerad i frågan om adoption för samkönade par?

Både ja och nej. Jag ser att det är samhället i stort, den allmänna attityden till människor som avviker från normen, som lägger hinder i vägen för juridisk likställdhet. Men det är självklart att det handlar om barnens rätt i samhället, och då kan man inte förneka hur världen ser ut. Om man motsätter sig att två män eller två kvinnor ska få adoptera barn, eller en ensamstående – då ser man ju inte till verkligheten! Barn lever redan i sådana familjer, och vi måste ge de barnen rätt till sina föräldrar. Familjen ser inte längre ut som den som lagen en gång skrevs för. Ett barn kan ha många föräldrar i dag. Vi måste se till att det blir en tillgång i stället för tvärt om.

Det är märkligt när man argumenterar om att ”se till barnens bästa”, eftersom det inte finns något som tyder på att det skulle vara sämre för barn att ha samkönade föräldrar. Om man hävdar att barn måste ha en av varje sort som förälder, så måste man väl också se till att de får en socialistisk och en konservativ förälder, eller kanske en vit och en svart?

Det är ett sådant sanslöst upphöjande av lördagsknullet! För hur många barn blir verkligen till på grund av människors längtan efter barn? Jag tror att de flesta barn bara blir till. ”Hoppsan, nu är vi med barn!” De barn som verkligen blir till av längtan – säg grattis till de barnen i stället! Vad häftigt, du har en förälder som är förberedd! Eller kanske två eller flera. Så det handlar ju inte om barnets bästa. Det är ett försök att styra oss, och vanföreställningar om människan och människans sexualitet, och en enorm rädsla för sexualiteten. Och en rädsla för människans lycka, känns det som.

Det finns som sagt inget stöd för hypotesen att barn skulle må sämre i ett samkönat förhållande. Men även om man accepterar tanken att det faktiskt blir lite annorlunda för ett sådant barn – so what? Det är väl fantastiskt att få en annorlunda uppväxt! Att inte vara mainstream är ju en gåva.

1996 fanns det fortfarande inget parti som förespråkade adoptioner för samkönade, och när jag gjorde det i mitt sommarprogram i radio blev människor som tokiga. Jag fick så många hatbrev! Jag tror att det var extra provocerande att jag som straight tog ställning för detta. Som om jag blev ett slags förrädare. Men i ett civiliserat samhälle ska man inte bara behöva tala i egen sak.

Man ska inte heller ta för givet att homosexuella strider för homosexuellas sak. Som det ofta blir när det gäller mig. Jag är ju inte bara engagerad i de frågorna. Men i ditt fall tror jag inte bara att det handlade om att du sågs som en förrädare. Det är också så mycket enklare att se över axeln på en homokille eller homotjej: ”Jaja, du tillhör en minoritet och du är lite bitter”!

Det är samma strategi som när man reducerar jämställdhetsfrågor till ”en kvinnosak”.

Jag var på tjejfest i veckan. Det var runt 40 kvinnor som hade samlats, och jag kom i trapphuset och hörde sorlet. Det blir ett annat slags sorl än när män och kvinnor blandas. Det är upp-pitchat – bara ljusa röster. Soundet var fantastiskt. Jag kom in där och sa: ”Åh, vilket kul ljud!” Och då säger alla tjejer: ”Ja, vilken hönsgård!” En total nedvärdering direkt. Vi tror att vi är så fullständigt jämställda i Sverige, men vi är ju inte det. I stället för att se vad vi kan göra åt det har vi hamnat i något slags skendebatt om vad som är feminism och vem som ska få kalla sig feminist.

Det finns ett psykologiskt fenomen som brukar kallas adaptiva preferenser: människor upplever att de gör fria val, trots att de egentligen är formade av sin kultur. Det du beskriver är precis det. Kvinnorna nedvärderar sig själva för att de är inskolade i det förhållningssättet. Ett annat talande exempel såg jag i en dokumentär om Sydafrika på 80-talet, där man hörde svarta säga: ”Det är helt rätt att vi ska vara underordnade vita!” De förtryckta anpassar sig, det blir en försvarsmekanism. Har man inte makt att förändra systemet, så måste man i stället rättfärdiga det inför sig själv.

Det gjordes ett spännande experiment med tioåringar i Sverige nyligen. Barnen skulle rita sitt drömyrke. Killarna ritade astronauter och tjejerna sjuksköterskor – det var inte så oväntat. Men sedan sa man till dem: ”Låtsas nu att du är av det andra könet, och rita vad du då skulle vilja göra!” Killarna låtsas alltså att de är tjejer, men de ritar ändå astronauter. Tjejerna som låtsas att de är killar ändrar däremot sina framtidsplaner och vill bli astronauter eller liknande! Killarna känner sig med andra ord inte begränsade av sitt kön, men det gör tjejerna. En adaptiv preferens.

Jag tror att det finns skillnader mellan könen, men värderingen av dem ska vara densamma. Och så är det ju inte direkt. Jag tycker också att vi lägger på tok för stor vikt vid de skillnader som finns. Det känns som om det är oerhört provocerande i dag att bara vara människa, att strunta i könet och vara människa.

Kallar du dig feminist?

Ja, jag är fortfarande bekväm med det ordet. Men jag vet inte om jag behöver använda mig av det längre – eftersom jag nu är humanist. Humanismen innefattar ju detta också, och det känns mycket bättre. Nu kan jag lämna debatten om vad en feminist är. Jag tror att många feminister med mig gladeligen skulle byta etikett.

Ur boken ”Personligt – samtal med fritänkare”

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...