Förälskelse

Undersökningen ägde rum i New York och deltagarna hade rekryterats från närbelägna universitet. Det var tio kvinnor och sju män som valts ut och de hade alla det gemensamt att de för tillfället var häftigt förälskade. Efter en kort enkät skickades de in i en maskin för funktionell magnetresonansavbildning, en apparat som i dagligt tal brukar kallas för magnetkamera. Magnetkameran mäter blodgenomströmningen i olika delar av hjärnan och ett ökat blodflöde brukar tolkas som ökad hjärnaktivitet. Undersökningen startade med en räkneövning för att nollställa alla eventuella romantiska tankar. Om du vid något tillfälle behöver ”tömma hjärnan” är tekniken att räkna baklänges i steg om sju från ett fyrsiffrigt tal, varför inte 6341 eller 7825, helt fantastisk. Inom en minut är alla andra tankar borta och du fokuserar helt på räknandet. När försökspersonerna räknat en stund undersöktes hjärnan med magnetkamera. Därefter visades en bild på en nära vän som försökspersonen inte hyste några amorösa känslor för och en ny bild togs. Sedan följde ännu en räkneövning och därefter ett fotografi på den älskade. Nu blev det närmast fyrverkeri i hjärnan och när bilden visades ökade blodflödet framförallt i två områden – dels i ventrala tegmentområdet och dels i svanskärnan. Dessa områden använder i hög utsträckning signalsubstansen dopamin och de är en viktig del av vårt belöningssystem. Vår hjärna är oerhört komplicerad och olika delar styrs av olika signalsubstanser och det verkade därför som om förälskelser styrs av dopamin.

Dopamin är en förhållandevis enkel molekyl och det är den som gör att vi kan bli lyckliga. Det är dopamin som ger det där pirret av njutning oavsett om det är frågan om sex, choklad, ett fantastiskt vin eller en galen förälskelse. I stort sett allt som antingen bidrar till vår överlevnad eller till att föra våra gener vidare kan ge oss en dos dopamin och lite lycka. Det är egentligen inte själva konsumerandet som ger lyckokänslan utan förväntningen och hur den uppfylls. Till myntets baksida hör att vi hela tiden måste överträffa våra förväntningar för att få samma kick. Om vi inte uppnår målen kommer vi i stället att bli besvikna och gradvis minskar intresset. Dopamin verkar också vara kopplingen mellan förälskelse och lust. När dopamin frigörs, ökar mängderna av testosteron och oftast upplevs partnern som oerhört sexuellt attraktiv.

Förutom dopamin verkar också signalsubstanserna noradrenalin och serotonin spela viktiga roller vid en förälskelse. För att vi ska må bra psykiskt och fysiskt krävs att dessa tre signalsubstanser är i balans. Förutom kroppens belöningssystem styr den också sömn, inlärning, minne, kroppstemperatur, känslor och aptit, samt motivation och igenkänning. Förälskelse finns i alla kulturer och har sett likadan ut genom århundradena och om vi blir förälskade rubbas alla cirklar när nivåerna av dopamin och noradrenalin rusar i höjden. Nu händer en massa spännande saker. När vi träffar vår romans dunkar hjärtat kraftigt, vi blir svettiga i handflatorna och vi rodnar. Detta beror på noradrenalin. Samtidigt gör de förändrade nivåerna av dopamin att vår aptit och vårt sömnbehov minskar. Vi fokuserar därmed helt på att uppvakta vår älskade. Livet är härligt.

Kär och galen

Ett gränslöst hat en gränslös kärlek tändt!

För snart jag sett, för sent jag honom känt.

Hur underbart, att kärlek mig skall döma

Att för min enda dödsfiende ömma

Julia, första akten, femte scenen

Jag kan i nattens mantel svepa mig.

Blott du mig älskar, må de gerna komma:

Mig vore bättre dö för deras hat,

Än länge lefva utan Julias kärlek

Romeo, andra akten, andra scenen

Den italienska forskaren Donatella Marazziti forskade egentligen på tvångssyndrom, det vill säga tvångstankar som kan leda till ångest. En mild form av detta är tanken på att ha glömt stänga av spisen hemma. Trots att vi med yttersta sannolikhet faktiskt stängt av spisen kan det kännas jobbigt när tankarna dyker upp. Marazzitis forskargrupp hade undersökt en rad patienter med tvångssyndrom och upptäckt att de hade låga nivåer av signalsubstansen serotonin. Ofta var nivåerna omkring hälften jämfört med en kontrollgrupp. Tvångssyndrom kan behandlas med så kallade SSRI-läkemedel – selektiva serotoninåterupptagshämmare. Dessa mediciner gör att serotoninet inte försvinner så snabbt vilket leder till högre nivåer och en lindring av tvångstankarna. Många nyförälskade uppger att de tänker på sin kärlek 85 procent av sin vakna tid och att de får en ängslig känsla när de är separerade från sin partner. Det var detta närmast tvångsmässiga, men ack så härliga, beteende som fick Marazziti att undersöka nyförälskade och hon rekryterade 20 studenter som varit förälskade mindre än sex månader. För att få vara med i undersökningen krävdes också att de inte, ännu, haft sex med sin partner. Det visade sig att de nyförälskade hade mycket låga nivåer av de molekyler i hjärnan som används för att transportera signalsubstansen serotonin, i många fall lägre än de som led av tvångstankar. Kanske är förälskelse en besatthet och det är uppenbart att vårt omdöme stängs av under en tid. Intressant nog är det bara omdömet kring partnern som fördunklas. Vi kan fortfarande köra bil. Vi kan inte se några fel hos partnern och vi kan mycket väl göra en del dumheter – som att köpa en alldeles för dyr present eller tatuera namnet på den älskade över hela bröstet. Denna totala fixering gör också att vi sannolikt inte kan vara förälskade i mer än en person åt gången.

Droger som påverkar nivåerna av dopamin och serotonin, till exempel kokain och amfetamin, ger liknande effekter och har faktiskt använts både som bantningsmedel, eftersom man inte blir hungrig, och som uppiggande medicin, eftersom man inte behöver sova. Ecstasy, som liknar amfetamin, är en drog som är känd för att ge missbrukaren en känsla av förälskelse och ökad kramighet. Eftersom drogerna påverkar den känsliga balansen mellan de olika signalsubstanserna finns det en reell risk att det kan bli svårare att bli förälskad i framtiden. Det är troligen så att vissa läkemedel mot depressioner, som alltså höjer nivåerna av serotonin också kan ha en negativ effekt för en förälskelse.

På många vis kan en förälskelse faktiskt liknas vid ett drogmissbruk. Egentligen är inte en alkoholist beroende av alkoholen utan av dopaminkicken som alkoholen ger. I teorin skulle missbrukaren kunna byta ut alkoholen mot något nyttigt, till exempel en joggingtur, och bli beroende av den i stället. Här kommer dock våra förväntningar in. Det går tyvärr inte att bara byta ut ett beroende mot ett annat eftersom vår hjärna redan skapat en viss förväntan kring till exempel en drink eller en chokladkaka – en förväntan som inte nödvändigtvis finns inför en joggingtur.

Det är dopamin som gör att drogmissbrukaren fastnar i sitt beroende och det är samma substans som gör att man faktiskt kan bli beroende av förälskelse. Tyvärr, eller kanske som tur är, vänjer sig så småningom kroppen vid de förhöjda nivåerna och vi bygger upp en tolerans. Det gör att förälskelsen gradvis klingar av och även om vi svär på att vi kommer att vara förälskade för evigt, så sjunker så småningom nivåerna av signalsubstanserna. De flesta djur har en förälskelseperiod från minuter upp till veckor. För elefanter varar denna fas i tre dagar medan hundar kan få flera månader av lycka. Vi människor kan vara förälskade betydligt längre men efter ett till två år är alla nivåer utan förskoning tillbaka på ursprungsnivåerna och när den intensiva förälskelsefasen är över upptäcker vi brister hos vår partner. De har inte uppkommit helt plötsligt utan funnits där hela tiden, dolda i ett töcken av dopamin och noradrenalin. Det finns dock hopp, för samtidigt som dopaminet minskar ökar nivåerna av andra signalsubstanser.

Evig kärlek

”Du skall gå in i arken tillsammans med dina söner, din hustru och dina sonhustrur, och av allt som lever, av alla varelser, skall du föra in i arken ett par, hane och hona, av varje art, så att de kan överleva tillsammans med dig. Av de olika arterna av fåglar, fyrfotadjur och markens kräldjur skall ett par av varje komma till dig, så att de kan överleva. Du skall lägga upp förråd av all slags föda, så att ni har att äta, du själv och alla de andra.” Noa gjorde i allt så som Gud hade befallt honom att göra.

1 Mosebok 6:18-22

Kanske är det beskrivningen av Noas ark som fått oss att tro att de flesta djurarter lever i par. Inget kan vara mer fel. Det är bara några få procent av alla däggdjursarter som lever i par och det är därför svårt att studera parmässig bindning – det vi i dagligt tal kallar kärlek. Ett monogamt undantag är dock den nordamerikanska präriesorken (Microtus ochrogaster) som lever i livslånga förhållanden – vilket för en präriesork betyder ett till två år. Sorkarna lever ett hårt liv och många dukar under för exempelvis rovfåglar. Omkring 70 procent av präriesorkarna skaffar dock inte en ny partner ifall den första kärleken råkar ätas upp. Till skillnad från sina betydligt mer frigjorda kusiner ängssorkarna (Microtus pennsylvanicus) kan ett präriesorkpar sitta i timmar och putsa varandra, något som motsvarar kramar och kyssar hos människor. När de gör det frigörs en substans vid namn oxytocin i hjärnan.

Redan 1906 hittade den brittiske forskaren sir Henry Dale ett okänt ämne i hypofysen som stimulerade sammandragningar av livmodern. Eftersom ämnet påverkade förlossningar döptes det till oxytocin (från grekiska, snabb födsel). Det är mycket riktigt så att oxytocin, som är en peptid uppbyggd av nio aminosyror, frigörs vid förlossningar. De höga nivåerna gör även att mjölkproduktionen kommer i gång och varje gång bröstvårtan stimuleras, frigörs oxytocin och mjölken flödar. Vid kejsarsnitt frigörs inte oxytocin på samma vis. Förutom att rent fysiskt sätta igång förlossningen och mjölkproduktionen skapar också oxytocin en bindning mellan mamma och barn. De första indikationerna på det kom från försök med råttor.

De flesta råtthonor som inte fått ungar tycker helt enkelt inte om råttungar. Många bryr sig inte alls om dem medan andra till och med attackerar andras ungar. När det är dags för en hona att själv få ungar förvandlas hon fullständigt och förbereder ett bo. När ungarna är födda tar hon hand om dem och slickar dem rena. Detta beteende gäller inte bara hennes egna ungar utan även de från andras kullar. För att ta reda på om det var oxytocin som gav denna förändring injicerades ämnet i hjärnan hos råttor utan ungar. Till forskarnas stora glädje ändrades deras beteende och de betedde sig precis likadant som råttor med ungar. I ett annat försök blockerades den gen som gör att oxytocin bildas. Dessa råttor födde friska ungar men intresset för ungarna var minimalt och honorna kunde inte ge di. Så här långt verkar de flesta däggdjur fungera på ett liknande vis. Oxytocinet ger en mycket stark bindning mellan ungar och mamman. Hos några få djurarter, däribland präriesorken, uppstår också en bindning mellan vuxna hanar och honor vilket gör att de hjälps åt att ta hand om ungarna.

De amerikanska forskarna undersökte nu vad det var som gav denna parbindning genom ett experiment där en sorkhona fick välja att tillbringa tid med en hane som hon tidigare träffat eller med en okänd sork – i försöket beskriven som stranger. Om honan tidigare parat sig med hanen, eller helt enkelt tillbringat mycket tid tillsammans med honom, valde hon honom framför den okända sorken. Samma sak hände om hon under tiden med hanen fått en injektion med oxytocin.

Även hanarna reagerade på oxytocin men inte alls lika kraftigt som honorna. Om de i stället fick en injektion av det snarlika hormonet vasopressin, bara två aminosyror skiljer det från oxytocin, blev effekten kraftig och hanen stannade kvar hos honan. Om genen som styr bildningen av vasopressin i stället stängdes av blev präriesorkhanarna betydligt mer promiskuösa.

Är det då möjligt att överföra denna enkla modell för kärlek till människan? Vi bildar också par och även hos oss verkar de båda ämnena spela viktiga roller. Det vi kallar kärlek är en respons på att oxytocin frigörs när vi träffar den vi älskar. Nu är det inte oxytocinet i sig som ger denna effekt utan det är kopplat till hjärnans belöningssystem och när oxytocinet stiger frigörs dopamin och vi får en känsla av välmående. Vi njuter helt enkelt av att tillbringa tid med vår partner. Oxytocin frigörs faktiskt varje gång vi har sex och det verkar göra att vi slappnar av och mår bra tillsammans. Det är ingen slump att just bröst, både för män och kvinnor, och vagina är erogena zoner. Naturen återanvänder så ofta det går biologiska system och just de områdena är ju redan, så att säga förberedda på att frigöra oxytocin. När vi har sex tjuvkopplas modersinstinkterna och det uppstår en bindning även mellan vuxna individer. Oxytocin kan dock frigöras även utan sex och sannolikt ger även vänskap en dos oxytocin – vi trivs ju när vi umgås med våra vänner. En hypotes är att oxytocin till och med kan frigöras vid beröring. Det fungerar däremot inte med vem som helst utan det tar tid att bygga upp en relation. När väl systemet är intrimmat kan till och med förväntan inför ett möte få oxytocinnivåerna att stiga.

Även människan använder sig av hormonet vasopressin. Dess viktigaste funktion är att styra upptaget av vatten från urinen. Om vi blir uttorkade frigörs mer vasopressin och njurarna producerar mindre urin. Vasopressin finns även i hjärnan och där har det helt andra funktioner, som vi först nu börjar förstå. Vasopressin kodas av en gen med den kryptiska förkortningen AVPR1A. För att undersöka hur vasopressin påverkar oss undersökte svenska forskare hur genen uttrycks i 552 manliga tvillingpar. De flesta gener finns i dubbel uppsättning, en från mamma och en från pappa och om genen hade en viss förändring i båda uppsättningarna blev effekten dramatisk. Denna förändring gör att vasopressin inte kan tas upp lika lätt och bland män med denna variation hade mer än dubbelt så många äktenskapliga kriser – jämfört med män utan denna variation. Forskarna tolkade det som att genen är viktig för att män ska binda sig till sin partner – vilket visar att vi inte är så värst olika präriesorkarna. En motsvarande undersökning kring kvinnor och oxytocin gav ett liknande resultat. Kvinnor med dåligt upptag av oxytocin har svårare att binda sig vid sin partner.

Både vasopressin och oxytocin är så kallade neuropeptider och om de sprayas upp i näsan, ungefär som näsdroppar, tas de upp och transporteras in i hjärnan. Det är därför möjligt att direkt undersöka vilken effekt det blir av de båda signalsubstanserna. I en studie i Oslo, genomförd av svenska forskare, fick 50 kvinnor en nässpray. Hälften fick oxytocin medan resten fick placebo, det vill säga en verkningslös blandning. Kvinnorna informerades om att de deltog i en studie kring hur oxytocin påverkar minnet. Under tio minuter fick de sedan spela Pictionary, ett spel där det gäller att rita och gissa vad den andre ritat, med en okänd man. När spelet var slut, skiljdes försöksdeltagarna åt men i en serie försök undersöktes hur kvinnorna uppfattade männen de träffat. Resultatet var tydligt – de kvinnor som fått oxytocin skattade männen de träffat högre. Effekten var dessutom starkare hos singelkvinnor jämfört med kvinnor i fasta relationer. Andra försök har visat att oxytocinspray leder till att vi litar mer på våra medmänniskor – vilket ju är en trevlig egenskap. Vetenskapliga studier är givetvis ganska skilda från verkligheten och det är osannolikt att man kan lösa sina äktenskapliga problem med en oxytocinspray. Däremot visar experimentet att kombinationen av social samvaro och förhöjd oxytocinnivå kan leda till djupare relationer – fast det vet vi ju redan. Egentligen. Det finns inga genvägar. För att trivas i en relation krävs det att man ger den tid och att man umgås mycket. Om man dessutom kramas och har sex finns alla möjligheter att den blir långvarig.