Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Från Jesus till Hitler - 2000 år av kristen antijudaism

I Bibelns Nya testamente läggs den moraliska och rättsliga grundstenen för 2000 år av judeförföljelser och judeförintelser, vars kulmen nås med Hitlers omsättning i praxis av det antijudiska programmet hos den kristne reformatorn Martin Luther. En gedigen forskningsfront pekar på den kristna kyrkans propaganda mot judar och judeförföljelser som tar sin början just i Nya testamentets judehat. Jesus själv är där den förste att peka ut judar som mördare, som gudsförrädare och som djävulens avkomma.

I en debatt mellan Humanisternas ordförande Christer Sturmark och Lars F Eklund från den kristna tankesmedjan Civitas hävdar Lars F Eklund att ateismen skulle utgöra en grund för Förintelsen. Forskning motsäger dessa tes genom att visa på en linje från den tidiga kristna kyrkans judehat fram till Förintelsen och flera historieforskare pekar på kristendomen som en central orsak till 2000 år av judehat, judeförföljelse och slutligen Förintelse.

Kyrkohistorisk och kulturhistorisk forskning betonar kristendomens betydelse för judehat och judeförföljelser från antik tid och fram till Tredje rikets systematiska judeförföljelser, som ledde till 6 miljoner judars död. Politiska och rättsliga sanktioner mot judar, inhägnande av judar i getton, utvisning ur provinser och riken samt massakrer på judar löper som en röd tråd genom hela medeltiden och ända in i modern tid och de rättfärdigande argumenten för dessa judeförföljelser utgår från kristen teologi.

I sin monografi Tro och vetande pekar Christer Sturmark på de politiska processernas religiösa samband och deras negativa politiska följder. Föreliggande artikel redogör för aktuell forskning om relationerna mellan den kristna antijudaismen och den nazityska antisemitismen.

Skapandet av juden som samhällets fiende i den kristna teologin

För att förstå den kristna teologins konstruktion av juden som samhällets fiende måste vi gå tillbaka till Nya testamentets evangelier, där Jesus pekar ut judarna som mördare och fastställer att de längre inte är Abrahams barn:

”Ni har djävulen till fader, och ni vill göra vad er fader önskar. Han har varit en mördare från första början och han står utanför sanningen därför att någon sanning inte finns i honom.”

Centralt i evangeliernas konstruktion av juden är historien om Judas och hans förräderi, alla de judiska översteprästernas samt folkets äldstes förnekelse av Jesus som Guds enfödde son, deras beslut att försöka få Jesus avrättad och slutligen folkets krav på avrättning av Jesus.

I Nya testamentet förs Jesus inför den romerske ståthållaren Pilatus som försöker få Jesus friad. Men det är judarna, folkmassan, som slutligen lägger rösten för hans avrättning.

Då Pilatus överlämnar beslutsfattandet till judarna tvättar han symboliskt sina händer rena i vatten och säger till judarna: ”Jag är oskyldig till den här mannens blod. Detta får bli er sak.”

”Men hela folket ropade: ”Hans blod må komma över oss och våra barn.””

Denna dom mot judarna och deras efterkommande används även av Paulus i Nya testamentet. Det är bland annat denna självuppfyllande profetia som kommer att åberopas för alla straffåtgärder mot judarna från antik till modern tid.

Att den romerske ståthållaren framställs som helt oskyldig är ett, för de kristna, betydelsefullt inslag i deras heliga bok. Nya testamentet sammanställdes i Romerska riket av romerska skriftlärde. Här konstitueras för all framtid distinktionen mellan människor: Guds folk blir de kristna och djävulens folk blir judarna.

För en sekulariserad nutidsmänniska kan det kanske vara svårt att förstå vilken betydelse dessa rader i Nya testamentet har haft genom historien men det blir mer gripbart om vi betänker att den kristna teologin utgjort grunden för lagstiftningen i Europa under hela medeltiden och ända in i modern tid. Nya testamentet var utgångspunkt för den gemensamma lagen i Romerska riket och i Tysk-romerska riket. De ord som Jesus Kristus, Guds egen inkarnation, uttalar om judarna betraktades som absolut lag.

I och med att judarna i Nya testamentet utpekas som Jesus mördare upphävs det heliga förbundet mellan Gud och judarna. Då judarna förnekar Jesus som Guds son och kräver hans avrättning kastas alla judar ur den heliga kosmologin och räknas av de kristna inte som Guds utvalda folk. De utpekas nu som helt statslösa och utan samma rättigheter som de kristna.

Det nya förbundet upprättas nu istället mellan Gud och de kristna i vad som, enbart ur kristen synpunkt, utgör ersättningsteologin. Genom att Gud vänder sig bort från judarna och tar de kristna under sitt beskydd tolkas den gamla Mose lag istället som de kristnas lag och används tillsammans med skrifterna i Nya testamentet som grund för den kristna lagstiftningen.

När kristendomen konsekreras i Romerska riket under 300-talet uppstår den teologiska skrifttraditionen Adversos Judeos, i vilken kyrkofäderna anklagar judarna för att häda Kristus och kristendomen. Av kyrkofäder som Chrysostomos, vilken beskrev synagogan som ett horhus, av Tertullianus och av Hippolytos anklagas judarna för depravation, kriminalitet, kannibalism och för avguderi. Deras ondska förklaras med att de inte dyrkar den kristne guden utan tvärtom de kristnas gamla fiende djävulen.

I denna kristna kanon av antijudiska skrifter, där judarna kopplas till demoner, hänvisas återkommande till Nya testamentet, judarnas förnekelse av den levande guden Jesus och Kristus-mordet. Här läggs den historiska grunden för konstruktionen av judarna som kyrkans, de kristnas och därmed hela samhällets största fiende. Här läggs grunden till tidig- och senmodernt judehat.

Redan enligt den tidiga kristna kyrkan dömdes således judarna, utifrån teologisk rättsuppfattning, att utsättas för Guds vrede och att förföljas.

Judehatet uppfattades som fullständigt berättigat och sanktioner mot judarna som nödvändiga och helt i ordning med Guds vilja. Så skulle en jude aldrig ha samma rättigheter som en kristen och han var dömd att vandra omkring i det gemensamma kristna samhället i exil utan hemvist hos Gud:

”From place to place, the homeless jew wanders in ever-shifting exile, since the time when he was torn from the abode of his fathers and has been suffering the penalty for murder and having stained his hands with the blood of Christ whom he denied, paying the price of sin.”

Kyrkofadern Prudentius skriver att judarna är dömda att leva i exil, att de rycktes bort från sin faders boning då de begick mordet på Kristus och fläckade sina händer med hans blod. För detta brott måste judarna straffas.

Att judarna genom hela historien utifrån dessa kriterier placerats i ett ständigt socialt, politiskt och juridiskt underläge gentemot det kristna samhället och de kristna behöver knappast ens utsägas.

En formlig kristen teologisk kanon och rättslig praxis byggdes på dessa föreställningar, där ledande teologer gav utlopp för sitt judehat. Den judiska teologin förvreds av de kristna som gjorde anspråk på att istället för judarna, som kastats ut ur Guds hus, nu vara Abrahams barn och utvalda av Gud. Judarna stämplades av de kristna som Guds fiender och djävulens utvalda.

På denna kristna uppfattning om tingens ordning byggdes tvåtusen års judehat i det kristna Europa.

Politiseringen av den kristna antijudaismen

Historieforskare betonar den kristna antijudaismens betydelse för de judeförföljelser som skulle komma att bli vanliga under medeltiden och modern tid. Friedrich Heer skriver:

”Die acht Predigten des Johannes Chrysostomos (um 350-407) im Jahre 387 gegen die Juden in Antiochien haben epochale Bedeutung. Hier ist das Arsenal aller Waffen gegen die Juden bis heute versammelt. Die Jude ist: ein fleischlicher Jude, ein schlüpfriger geiler Jude, ein dämonischer Jude, ein geldgieriger Jude, ein verfluchter Jude. Der Jude ist ein Mörder der Propheten, ein Mörder Christi, ein Gottesmörder. Der Jude verehrt den Teufel. Die Juden sind Trunkenbolde, Huren, Verbrecher. Sie sind das gottesmörderische Volk.”

Inbyggt i kyrkofadern Chrysostomos judehat, vilket förmedlades i hans predikningar, fanns alla vapen mot judarna samlade, menar Heer. Judarna utpekades som syndiga, demoniska, pengagiriga, kristusmördare, gudsmördare och djävulsdyrkare.

Den politiska betydelsen av detta kristna judehat blev i det Romerska riket omfattande. När kristendomen upphöjdes till lag, politiserades synen på judarna. Det kristnade Romerska imperiet identifierades med (den judiske kung) Davids hus och kyrkofäderna identifierade kristendomen med Kristus dominans över världen.

Därför blev också judarna inte bara ett hot mot den kristna läran utan, i analogi med Tredje rikets antisemitiska lära, ett hot mot själva staten. Just politiseringen av den kristna läran och dess påverkan på rättssystemen under medeltiden och in i modern tid blev grunden för omfattande judeförföljelser.

Redan under fjärde och femte århundradet berövades judarna mängder av rättigheter i Codex Theodosianus. Alla sanktioner mot judar legitimerades utifrån kristna och därmed fullt lagliga skäl och markerade för både judar och kristna den judiska underordningen och den kristna dominansen, i analogi med den judiska underordningen och den ariska dominansen i Tredje riket. Under medeltiden skedde upprepade förföljelser av judar och blodiga massakrer med krav på omvändelse till kristendomen. I det Tysk-romerska riket utförde de kristna massakrer på judiska män, kvinnor och barn i flera områden. Under korstågen massakrerades judar i västra Europa och judarnas Talmud brändes.

År 1215 utfärdades av påve Innocentius III en lag som tvingade judarna att bära en gul bricka för att de kristna skulle kunna känna igen dem. Judar ställdes inför rätta anklagade för att mörda kristna barn och förgifta brunnar. Judarnas yrkesutövande begränsades hårt och de fick syssla med förnedrande uppgifter som att hantera pengar och ta ut ränta, vilket var förbjudet för de kristna. Utifrån de arbetsuppgifter judarna påtvingades av de kristna samhällena uppstod stereotypier om judar som snåla ockrare, vilka levde kvar ända in i modern tid.

Judarna förbjöds att bosätta sig bland de kristna och avskiljande getton för judar organiserades. De utvisades ur flera städer och riken under medeltiden under olika perioder, bl a ur England år 1290 och 1498.

Under högmedeltiden var föreställningarna om judar ytterligt negativa och en stabil kristen korpus hade kanoniserats som bestod både av teologiska skrifter, folkliga berättelser och sånger, där judarna hånades och anklagades. Bilder av judarna med horn, getfötter och omgivna av djävulen framställdes återkommande.

I kanon ingick också passionsspel, som under påsken organiserade av den kristna kyrkan, där församlingen fick beskåda Kristus lidande och, som ett inslag i spelet, jaga och misshandla Judas Förrädaren. Judas (vars namn även kan ses som en symbol för judarna) var ett viktigt inslag i judehatet och det fanns mängder av berättelser och folkliga sånger som handlade om Judas och hans förräderi. I samband med dessa spel eggades folkmassorna att attackera judar och att ge sig in i deras getton för att plundra deras hus.

Adolf Hitler, som i början av 1930-talet skulle komma att se ett passionsspel i Oberammergau i Bayern, hyllade detta spel och pekade på dess politiska betydelse.

Under senmedeltiden och Renässansen briserar det kristna judehatet i den spanska inkvisitionens förföljelser på judar och leder till tortyr, fängslanden och massakrer. I östra Europa massakreras judar av kristna under 1600-talet. I Tyskland utvisas judarna ur Wien av kejsaren 1671 och föreställningen av juden som den av Gud utkastade är samtidigt utbredd bland borgerskapet. Utvisningarna och sanktionerna från kejserligt håll motiveras uttryckligen med judarnas förräderi av Kristus.

Kulmen på den kristna världens antijudaism framhålls av historieforskare som Martin Luthers publicering av sin antijudiska skrift Von den Juden und ihren Lügen. Skriften om judarna ”och deras lögner” byggde klart och tydligt på Nya testamentets teologi och lade fram ett program för hur judarna skulle berövas sin religion, sina rättigheter, sina ägodelar och slutligen kastas ut ur riket. Martin Luther utpekade judarna som djävulens avkomma och skrev:

”Därför var du ser en äkta jude, kan du med gott samvete göra korstecken och med tillförsikt säga: Där går en livs levande djävul!”

I sin antijudiska skrift lade Luther fram ett program för judeförföljelse som i alla delar skulle komma att omsättas i handling av Adolf Hitler. Luther krävde att man skulle sätta judarna i tvångsarbete, att man skulle ta ifrån dem deras Talmudböcker, att man skulle bränna deras synagogor, inte ge dem skydd eller lejd – och slutligen att judarna skulle drivas ut ur riket.

Hela skriften ångar av innerlig kristendom och judehat grundat i gamla kristna föreställningar om judarna som lögnare, smädare, förrädare och ockrare.

Under tidigmodern tid förstärktes framställningarna av judarna som bedragare i litteraturen och bland teologerna under Upplysningen frodades judehatet. Judarna demoniserades fortfarande enligt den kristna teologiska modellen.

I början av 1900-talet kommer ännu en ny våg av kristen antijudaism, nu projicerad på Nationen och därmed på den judiska ”rasen”. Ett exempel är publiceringen av Sions Vises Protokoll som först dyker upp i Ryssland 1903 och sedan sprids i Europa.

Skriften hade som förlaga romanen Biarritz, som publicerades 1868 och beskriver hur företrädare för de judiska stammarna träffas på den judiska kyrkogården i Prag för att med djävulens hjälp besluta hur de skall erövra världen. Sions Vises Protokoll blir enormt populär och sprids på ett stort antal språk i massutgåvor över hela Europa. När Hitler får läsa den ser han verkets användbarhet som antisemitisk propaganda.

I Sions Vises Protokoll försöker judarna infiltrera samhället för att slutligen ta över hela världen, ett tema som Hitler skrev om redan i Mein Kampf och som av Tredje rikets propagandaapparat användes som en stående hotbild. Historieforskare pekar även på den kristna antijudaismen som en viktig faktor i de stora pogromerna som ägde rum i det kristna ortodoxa Ryssland under tiden före revolutionen 1917.

Föreställningarna om den av Gud fördömde juden var högst livaktiga ända in i 1900-talet och den politiska myllan var väl preparerad för Hitlers draksådd. I de breda massorna hade, sedan Romarrikets tid, ett väl institutionaliserat judehat utifrån kristna föreställningar om judarna och deras påstådda synd och brott överförts av teologerna och andra kristna.

När Adolf Hitler slutligen omsätter Martin Luthers religiösa program i politisk praxis behöver han bara vattna den redan preparerade jorden så slår det politiska vansinnet ut i full blom.

Hitler och Gud – en politisk historia

Att de kristna under antik tid och medeltid i sina antijudiska argument hänvisade till Nya testamentet och att politiseringen av kristendomen ledde till förföljelser av judar är historievetenskapligt belagt.

Men hänvisade Adolf Hitler till kristna källor och använde Hitler kristna argument i sin antisemitiska propaganda?

Liksom i Romerska riket och i Tysk-romerska riket omsattes den kristna antijudaismen i politisk handling i Tredje riket. Men nu omsattes den i ett nationalistiskt program där antijudaismen projicerades på Das Reich och utvecklades till en statligt organiserad ännu mer omfattande antisemitism.

Hitler var väl förtrogen med de kristna källornas antijudiska dogmer och hänvisade återkommande i sina skrifter och tal till dessa. Liksom under romersk tid judarna sågs som fiender till den kristna staten och argumenten för särbehandling utgick från kristendomen använde Hitler samma argument för att få stöd i de breda massorna då han satte igång sin gigantiska politiska utrotningsmaskin.

Adolf Hitler skriver i Mein Kampf uttryckligen att han anser att Martin Luther var en av världens stora män. Hitler använde ofta samma argument om judarna som lögnare i sina tal, när han skrek inför massorna om Judelügen och Judeschwindel. Samma argument användes av propagandaminister Goebbels. Historieforskare pekar på Martin Luthers propagandaskrift som en karta för Hitlers utrotningsprogram och som världens första antisemitiska verk.

Men inte bara Hitler beundrade Martin Luther. Många av kyrkans män i Tyskland drev en öppet antijudisk hatkampanj och hänvisade återkommande till Luther. Biskop Martin Sasse, en ledande protestant, skrev i en nyutgåva av Luthers hatskrift mot judarna kort efter iscensättandet av Kristallnacht att han applåderade brännandet av synagogor: ”Den 10 november 1938, på Luthers födelsedag, brinner kyrkorna i Tyskland”. Biskop Sasse skrev att nu straffade Adolf Hitler judarna för kristusmordet i en gudsvälsignad befrielse av det tyska folket. Han ansåg att tyskarna borde hylla Martin Luther, vilken hade varnat sitt folk för judarna, som den störste antisemiten av sin tid.

Även andra tyska tidningar skrev om Luther som en förebild både för tysk nation och tysk religion och tyskarna firade återkommande reformatorn på Luthertag. Den 13:e mars 1931 vände sig kyrkoherde Wilhelm Laible i den största tidningen för samtliga evangeliska församlingar, Allgemeine Evangelisch-Lutherischen Kirchenzeitung, i en öppen artikel till NSDAP (Nationalsocialistiska Tyska Arbetarpartiet) och uppmanade partiet att beakta Bibeln som en ”Anti-Judenbuch”, vilken erkänt judarnas avskyvärdhet.

I en annan kristen tidning, Gesetzblatt der Deutschen Evangelischen Kirche, skriver tyska kyrkoherdar den 4 april 1939 att den kristna tron är den absoluta motsatsen till judendomen och att det nationalsocialistiska partiets politik ligger helt i linje med den kristna tron, då den fortsätter Martin Luthers kamp mot judarna.

Då den nationalsocialistiska regeringen beslutar om tvånget för judar att bära judestjärnan ställer sig de kristna församlingarna i ett stort antal delstater i en gemensam skriftlig förklaring bakom beslutet och påminner i skriften till nazistregeringen om Martin Luthers krav på att gripa till skarpaste åtgärder mot judarna och att utvisa dem ur landet. Utgivaren av den antisemitiska tidningen Der Stürmer, Julius Streicher, åberopade sig också efter andra världskriget till sitt försvar uttryckligen på ”sin store lärare” Martin Luthers propagandaskrift:

”In dem Buch ,,Die Juden und ihre Lügen” schreibt Dr. Martin Luther, die Juden seien ein Schlangengezüchte, man solle ihre Synagogen niederbrennen, man solle sie vernichten… Genau das haben wir getan!”

I boken om judarna och deras lögner skriver Luther att judarna är en ormars avföda, säger Julius Streicher här, att man borde bränna ned deras synagogor och förinta dem: ”Precis det har vi gjort!” Streicher sade också att om han skulle stå inför rätta, skulle även Luther göra det.

Hitlers antijudiska lagstiftning utgick även från en definition av judarna som religiösa. I Nürnberglagarna beskrevs den som jude, vilken bekände sig till den judiska religionen eller hade en förälder eller far/morförälder som gjorde det. Här blandades blod med tro. Flera historieforskare pekar just på hur de kristna antijudiska stereotyperna överfördes till det moderna samhället och påverkade rasteorierna och att demoniseringen av judarna utgick från kristen antijudisk demonologi.

Adolf Hitler, som ville ena den protestantiska och den katolska kyrkan i en enda Reichskirche, vilken skulle styras av staten, använde kristna argument för att spela på tyskarnas religiösa känslor. I Mein Kampf och i sina tal till folket rättfärdigar Hitler sina politiska angrepp på judarna med kristna argument:

”Jag tror att jag agerar i överensstämmelse med den Allsmäktige Skaparens vilja. Genom att försvara mig själv mot juden, slåss jag för Herrens verk”.

Hitler återkom ofta till kristna argument där han sammanförde rasideologi med kreationism. Han ansåg att judarnas hela existens var en ”förkroppsligad protest mot Guds bild” och kopplade blodssynd till arvssynd – att blanda det ariska folkets blod med judarnas blod skulle leda till degeneration som stred mot Guds skapelse.

Hitlers argument gick ut på att de ariska tyskarna var Guds avbilder medan judarna tvärtom var djävulens:

”Personifikationen av djävulen som symbolen för all ondska inkarneras i juden”.

Hitler ansåg att det var en ”helig skyldighet att hålla blodet rent för att skapa avbilder av Herren” och att den som ”lade händerna på den heliga avbilden av Herren hädade och skulle kastas ut ur Paradiset”. Här ville Hitler ställa sig i Guds tjänst som en politisk kreationist, som skapare av ett renrasigt ariskt folk till Guds ära i det Tyska rikets paradis.

Redan i sina allra tidigaste tal använde Hitler den kristna propagandan. Som ”en kristen” inställde han sig ”hos sin Herre och Frälsare som en krigare”. Här jämförde sig Hitler med Jesus, som Hitler ansåg varit Guds största krigare. I ett annat tal säger han att Jesus, som känt igen judarna för vad de var, offrades på korset just för judarna, att Romarriket störtades på grund av judarna och att samma katastrof hotade Tyskland.

Liksom Gud troddes ha vänt sig mot judarna under antik tid skulle Hitler vända folket mot dem:

”För tvåtusen år sedan blev en man fördömd av denna specifika ras som nu idag fördömer och hädar överallt! Denne man släpades inför rätten och de sa: ”Han hetsar folket.” Så han var också en agitator!”

Hitler uttalar sig dessutom mot ateismen och för kristendomen. 1933 säger han i Stuttgart:

”Det är de kristna och inte ateisterna som sitter i styret i Tyskland och aldrig kommer jag att liera mig med partier som förstör kristendomen.”

Humanismens uppdrag i frågan om kristendomen och antijudaismen

I debatten mellan Christer Sturmark och Lars F Eklund har Eklund inga kunskaper om eller åtminstone inga kommentarer angående den kristna antijudaismen och dess följder för judarna och Förintelsen. Istället påstår han att ateismen, som inte innehåller några föreställningar vare sig om Gud, djävulen eller judarna, skulle vara en orsak till Förintelsen. Anklagelsen är både mycket allvarlig och helt felaktig.

Samtidigt är frågan om det historiska kristna judehatet högst aktuell som exempel i alla humanistiska debatter om den kristna trons omsättning i politisk praxis. Till skillnad från Eklunds tystnad kring de brott mot judarna som kristendomen lett till, har ett flertal kristna samfund världen runt uttryckligen tagit avstånd från både Martin Luthers skrift och från det kristna judehatet i Nya testamentet, vilket betyder att hela den problematik och den historia jag ovan presenterar är väl känd inom kyrkan.

Den svåra uppgiften för humanismen blir framöver att ifrågasätta hur ett kristet samfund kan existera, som vilar på en kraftfull och förnedrande antijudisk propaganda som av de kristna tros vara utfärdad av de kristnas egen Gud. Att dyrka Jesus skulle här kunna jämföras med att dyrka Adolf Hitler. Hur kan människor tro på en Gud vars lära hetsar till judehat?

Av Kristina Nordqvist, Fil mag i historia

 

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...