Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Hope Knútsson: Isländsk humanism med amerikansk krydda

Christer Sturmark: Välkommen Hope till det här samtalet! Du är ordförande för förbundet Humanisternas motsvarighet på Island och jag skulle gärna vilja att du berättar om det. Hur stor är organisationen, hur länge har den funnits?

Hope Knútsson: Den startades 1990 och organiserades av människor som tidigare arbetat tillsammans med mig för att få till stånd den första sekulära konfirmationen, som hölls 1989. Jag var den som införde sekulära konfirmationer på Island.

CS: Hur kom det sig att du sysslade med detta?

HK: Jag är humanist sedan tonåren och hade länge varit medlem i ”Society for Ethical Culture” i New York. En av många anledningar till att jag flyttade till Island var att jag hade fått intrycket att det var ett icke-religiöst land och att hela nationen hade humanistiska värderingar liknande mina. Jag avskydde den politik som fördes i Amerika på sextiotalet; jag protesterade mot Vietnamkriget och allt annat som hände där.

Jag noterade då att folk på Island inte verkade vara så religiösa. Men efter det att jag flyttat hit, gift mig och fått barn, upptäckte jag att det finns en statskyrka här och jag insåg att det finns en paradox. Även om väldigt få människor är religiösa så finns det en massa saker som inte är bra när det gäller livsåskådningsfrågor.

När mina barn började närma sig konfirmationsåldern började folk säga till dem, ”så trevligt, om ett år så ska du konfirmeras”. Mina barn svarade att de skulle de inte alls. På den tiden var det otänkbart att barn inte konfirmerades, 98 % av alla barn på Island gjorde det. Detta är en paradox, eftersom bara 8 % av befolkningen på Island överhuvudtaget går i kyrkan. Endast 2 % går varje vecka. Enligt ett skämt går folk här i kyrkan fyra gånger i sitt liv, och två av dem måste de bäras in.

Jag tyckte det var helt absurt. Det är hyckleri att alla dessa barn skulle konfirmeras, att de skulle stå i kyrkan framför församlingen och säga att de accepterar Jesus som sin frälsare – när de i själva verket inte brydde sig ett dugg om det hela.

Jag hade läst om det nya Human-Etisk Forbund i Norge och om sekulära konfirmationer där, så 1988 skrev jag en artikel och berättade att mina barn skulle bli de första på Island som fick en sekulär konfirmation. Jag skrev, ”finns det någon som tycker det låter intressant, så hör av er.”

Telefonen började ringa och den har inte slutat än. Det jag trodde skulle bli något jag gjorde en gång för mina barn har blivit mitt livsverk.

Jag är arbetsterapeut och jag kom egentligen till Island för att starta en skola för att utbilda arbetsterapeuter, vilket jag också gjorde. Men mitt intresse för de andra frågorna blev viktigt för mig. Jag tycker att alla människor i ett samhälle behöver valmöjligheter; alla är inte lika varandra. Vi behöver val både när det gäller sjukvård och religion. Jag har sysslat med detta i 18 år nu. Efter den första sekulära konfirmationen 1989 började alla som varit inblandade i projektet tala om att vi måste fortsätta att utveckla detta: Vi måste ha en organisation. Så vi bildade Siðmennt.

CS: Låt oss backa litet i tiden – du bodde i USA och ogillade de religiösa yttringar som förekom där. Hur kommer det sig att du tog den ståndpunkten så tidigt i ditt liv?

HK: Jag har en sekulär judisk bakgrund och har aldrig varit religiös. Mina huvudämnen på universitet var psykologi och filosofi. Jag läste allt och gick alla kurser som behandlade livsåskådningsfrågor, religion och varför folk blev religiösa.

CS: Vilken filosof påverkade dig mest?

HK: Det var så länge sedan, det kan jag inte minnas. Men jag kände mig dragen till humanismen och jag tror att jag gick med i ”Ethical Culture” sedan jag lämnat universitet. Jag läste Felix Adler, som var den person som grundade rörelsen i USA.

CS: Hur var det politiska och religiösa klimatet i USA på den tiden, jämfört med idag?

HK: Inte alls så religiöst som nu. Vad jag avskydde då var kriget i Vietnam och politiken. Om jag bodde där idag skulle jag protestera mot den religiösa fundamentalism som är förhärskande nu. Men de människor jag kände i New York när jag gick på universitet var nästan alla medlemmar i ”Ethical Culture”.

CS: Tycker du att Amerika har blivit mer polariserat nu?

HK: Ja, absolut!

CS: Var din uppfattning om livsåskådningsfrågor den egentliga anledningen till att du flyttade till Island?

HK: Jag flyttade för att jag inte stod ut med att leva i ett så ojämlikt samhälle, där mina skattepengar gick till att bygga bomber och träna människor att döda och utkämpa krig på andra sidan jorden, ett samhälle som har ett oerhört dåligt system för hälsovård. Jag ville helt enkelt inte längre bo i ett land där en människa som blir sjuk kan förlora hela sitt livs besparingar. Jag tyckte det var förskräckligt då och det är ännu värre nu. Att inte ha ett fungerande system för hälsovård! Varenda västerländskt land på den här planeten har det, men inte USA! Jag skämdes över den sortens samhälle.

CS: Många människor skulle säga att Island är ett ganska märkligt val.

HK: Ok, jag måste tydligen berätta litet mer om den ”sexiga” sidan av historien.

Jag hatade allt i Amerika, jag använde nästan all min tid till att protestera mot kärnkraft och mot kärnvapen i Vietnamkriget. För att inte bli helgalen bestämde jag mig för att göra en resa till den ”gamla världen”; jag ville se Europa. Jag ville resa på egen hand, i sex veckor. Jag reste med ”IcelandAir” och jag visste ingenting om Island, men jag tänkte att om planet landar där så stannar jag också. Planet gjorde en anhalt i 24 timmar och när jag klev av trodde jag att jag hade kommit till paradiset på jorden, jag trodde jag var på en annan planet. Jag var övertygad om att alla platser utanför Amerika måste vara underbara och jag var stjärnögd. Jag frågade om allt och fick veta de mest fantastiska saker om polcirkeln, om hela Nordens välfärdsystem, om sjukvården och om människors inställning till livet. Och jag tänkte: Vilken hälsosam miljö att uppfostra barn i! Det var inte så att jag hade barn, eller ens någon fast relation – men ändå, vilket sunt, underbart samhälle där inga skattepengar går till krig eller till att terrorisera någon. Jag undrar om de behöver en arbetsterapeut?

CS: Hur gammal var du då?

HK: Jag var tjugosex eller tjugosju första gången jag kom hit. Jag fortsatte på min resa runt Europa. De stora städerna var ungefär som de amerikanska städerna, men jag kunde inte glömma Island. Jag skrev ett brev till ministern för hälsovård när jag kom hem och frågade honom om de möjligtvis behövde en arbetsterapeut. Hans svar var, ”Om vi behöver en arbetsterapeut? Vi behöver hundra! Kom igår, bli pionjär, gör precis vad ni vill!”

Jag började göra förberedelser, men så tänkte jag: Jag kan ju inte flytta efter att ha sett Island bara 24 timmar, jag måste resa dit igen och se mer.

Nästa gång stannade jag tre veckor. När jag kom hem igen började jag hänga ute på Kennedy Airport, på det isländska kontoret. Jag berättade för dem att jag skulle flytta till Island. ”Du är galen”, sade de, ”helt vansinnigt, du kommer att bli fattig!” Jag talade om för dem att jag inte brydde mig så mycket om pengar, men eftersom jag nu faktiskt tänkte flytta till Island så vore det inte så dumt med en viking också. En kväll kom en man som arbetar där in på kontoret och alla skrek ”där har du ju en”. Han vände sig om och sade, ”En vad då?” De berättade för honom att jag var på jakt efter en viking och ett år senare var vi gifta.

CS: Det var en underbar historia!

HK: Jag skulle resa hit på min första vintervistelse, för jag ville se hur mörkret skulle påverka mig och han reste hem för att fira jul här, så vi reste hit tillsammans första gången på nyårsdagen.

CS: Så du kom hit och grundade Siðmennt?

HK: Jag kom hit 1974. Siðmennt grundades mycket senare, när mina barn blev tonåringar och alla tjatade om att de skulle konfirmeras, och de vägrade och sade att de inte var kristna.

CS: Hur var samhällets reaktion till ditt ställningstagande?

HK: Jag blev attackerad. Inte fysiskt, men det var präster som skrev i tidningarna, ”Vem är den där utländska kvinnan som kommer hit och försöker ändra vår religion och vårt språk och använder ordet konfirmation? Innan vi vet ordet av kommer hon väl att arbete för att införa sekulära begravningar också.” Jag skrev svar i tidningen och sade, ”Visst, det är precis vad jag kommer att göra.”

CS: Är detta ett heltidsjobb för dig nu?

HK: Jag har pensionerat mig från mitt jobb som arbetsterapeut nu. Jag arbetade med skolan för arbetsterapeuter i tjugotre år, och representerade Island i World Federation of Occupational Therapists

CS: Så nu är Siðmennt ditt heltidsarbete?

HK: Jag får inte betalt, men det är vad som intresserar mig och det som jag vill syssla med.

CS: Hur stort är Siðmennt på Island; hur många medlemmar har ni?

HK: Nästan 200. Alla betalar inte, så vi vet inte säkert. Vi har några mycket aktiva medlemmar och sedan har vi dem som stöder oss på annat sätt. Det är många fler som använder våra tjänster än som är medlemmar i Siðmennt. Under de arton år som vi genomfört konfirmationer har vi haft nästan niohundra familjer som deltagit och nästan 12000 personer som kommit till ceremonierna. Ingen är tvungen att gå med i Siðmennt för att få närvara.

CS: Berätta litet om det religiösa klimatet på Island. Ni har väl fortfarande en statskyrka?

HK: Ja, precis som Norge.

CS: Förekommer det en diskussion om att separera kyrkan från staten? Vilka är de politiska argumenten för och emot?

HK: Man vill inte göra någon förändring, trots att Gallupundersökningar – gång på gång i nästan 15 år – har visat att 67 % av befolkningen vill ha en separation mellan stat och kyrka. Men det kommer aldrig upp på den politiska agendan. Vårt liberala parti och partier på vänsterkanten, där det finns många som stöder förslaget, har gång på gång motionerat om detta, men utan resultat.

CS: Kan du berätta om de olika politiska partierna här på Island? Vem har regeringsmakten idag?

HK: Vi har ett stort högerparti, lika stort som ert socialdemokratiska. Det har alltid varit stort. Det kallas för Självständighetspartiet och har för det mesta 30-40 % av rösterna

CS: Det är alltså ett klassiskt konservativt parti. Ni har också ett liberalt parti, eller hur?

HK: Det är ett litet parti som brutit sig loss från Självständighetspartiet. Vi har också det så kallade Framstegspartiet, bondepartiet med 15-25 % av rösterna, Arbetarpartiet med 10-20 % och ett vänsterparti, Folkalliansen med 15-20 % av rösterna.

CS: Har ni några extrempartier?

HK: Det dyker upp ibland i ett val men försvinner snabbt igen.

CS: Separation mellan kyrka och stat har alltså inte kommit upp på den politiska agendan utan mera varit en debatt i tidningarna. Kan du beskriva den isländska kyrkans inställning och karaktär? I Sverige är den f.d. statskyrkan väldigt liberal om man jämför med den norska, som ju är oerhört konservativ. Hur är det hos er?

HK: Jag tror att den är ganska lik den i Sverige, den profilerar sig inte särskilt mycket.

CS: Har ni några kvinnliga präster?

HK: Ja, det har vi.

CS: Accepterar alla i kyrkan det eller har ni präster som protesterar, som i Sverige?

HK: Jovisst, det finns vissa som inte accepterar det. Men man hör inte talas så mycket om det, trots allt. På pappret tillhör 84 % av befolkningen statskyrkan. Men en undersökning som nyligen genomfördes av statskyrkan visar att det bara är 50 % av dem som är troende. Somliga här tror ju på älvor och andra övernaturliga fenomen också.

CS: Vad är statskyrkans inställning till homosexualitet och stamcellsforskning?

HK: Det finns en splittring inom kyrkan. När det gäller homosexuellas rättigheter har man beslutat att inte diskutera frågan förrän nästa år, i september eller november. Island har godkänt en mycket liberal lag som ger homosexuella i stort sett samma rättigheter som heterosexuella.

CS: Inklusive äktenskap?

HK: Statskyrkan opponerade sig och sade att de ännu inte är beredda att tillåta någon religiös organisation att viga homosexuella. De sade att de behövde tid att fundera på detta. Andra religiösa organisationer trädde fram och sade att de var villiga att viga homosexuella, men kyrkan stoppade dem. Vi protesterade livligt mot detta och det gjorde många andra också; frikyrkor, Lutheraner, och det ”hedniska sällskapet” protesterade. Det finns präster i kyrkan som utför ceremonier där man välsignar icke-troende. Det är en civil ritual som har funnits sedan tio år tillbaka.

CS: Ni har frikyrkor jämsides med statskyrkan?

HK: Det finns tjugoen religiösa organisationer på Island och de flesta är kristna. Det finns också en muslimsk och en buddhistisk grupp.

CS: Finns det extrema grupper också?

HK: De har väldigt få medlemmar och ingen bryr sig om dem. De väsnas en del och folk tycker de är knäppa.

CS: Får alla dessa olika kyrkor bidrag från staten?

HK: Ja det får de, men inte Siðmennt, och om det har vi utkämpat vår största strid under året. Under de sista fyra åren har vi försökt att få registrera oss för att ansöka om bidrag, för vi anser att vi uppfyller alla de krav som ställs för att få göra det. Det finns ingenting som säger att man måste tro på något osynligt i skyn. Det finns krav på att man ska ha historiska rötter och det har vi. Man måste ha internationella förbindelser och vi har varit medlemmar av IHEU sedan vi började. Man måste också ha regelbundna aktiviteter och det har vi.

CS: Vilka är deras argument för att inte bifalla er ansökan?.

HK: Det är mycket luddigt. De har en kommitté av oberoende medlemmar som bestämmer vilka ansökningar som får registreras. Somliga är från teologiska institutionen på universitet och somliga från statskyrkan. En är pensionerad professor i sociologi och några kommer från justitiedepartementet. Vi har fått höra att de har blivit skrämda och hotade av ecklesiastikministern, som tyvärr är den störste religiöse fundamentalisten inom isländsk politik.

Han är ungefär som Bush, men han är tack och lov en av få inom politiken. Men det är ju väldigt oturligt för oss. Det är parlamentsval i april; förhoppningsvis får vi en ny regering. Vi har fått avslag på vår ansökan två gånger och man har litet vagt talat om för oss att vi inte möter de krav som finns, så nu har vi skaffat en advokat, och vi har lobbat. Varje parlamentsledamot har fått mycket detaljerad information. Vi ber om en likadan lag som norrmännen fick 1981, som skulle göra oss till en registrerad livsåskådningsorganisation, med samma förmåner och villkor och samma bidrag som religiösa organisationer. Många parlamentsmedlemmar, både liberaler och socialdemokrater stödjer oss, men det kommer ändå inte upp på agendan. Två partier är överhuvudtaget inte intresserade av att ta upp det, varken det konservativa Självständighetspartiet eller det centerliberala Framstegspartiet. Men nu har vi anlitat en advokat och vi är redo att stämma

CS: Låt oss tala litet om det du nämnde tidigare om icke-traditionella religioner. Du sade att det finns människor här som tror på älvor och andra liknande mytologiska väsen. Menar du verkligen det eller var det bara ett skämt?

H. Jag tror att det är mest en myt för att göra det litet spännande för turisterna.. Men det finns ju folk som tror på new age-tramset.

CS: Har vidskepelsen några konsekvenser eller är det bara för turisterna?

HK: Det senare, mer eller mindre. Men det händer faktiskt att man när det t.ex. ligger ett klippblock i vägen för ett stort vägbygge talar till älvorna och ber dem att flytta innan man kan gå vidare med bygget. För min del har jag inte mött några älvor på de trettiotre år jag har bott här. Vi är mer oroade över att folk tror på all möjlig new age-smörja, som inte baseras på någon vetenskap. Vi tycker inte att den naturvetenskapliga bildningsnivån är tillräcklig hög.

CS: Har ni problem med den kommersiella delen av new age; folk som säljer alternativmediciner, healing och liknande?

HK: Ja, det är något vi försöker diskutera.

CS: Vad finns mer på Siðmennts agenda? Hur är det med den religiösa undervisningen i den traditionella skolan?

HK: Det blir värre och värre på grund av två ord i lagstiftningen för låg- och mellanstadiet. Det står att all utbildning ska grundas på kristen etik. Därför man kan rättfärdiga alla möjliga konstiga saker. Det finns ett ämne som kallas kristendom och i sjunde och åttonde klass inkluderar man en liten smula av tre andra världsreligioner – judendom, islam och buddhism. Men alla lärare gör det inte; i somliga skolor struntar man i det, i andra lär man ut massor och alla böcker är skrivna av präster. I vissa skolor förekommer en hög grad av indoktrinering. De läser böner och lärarna börjar dagen med att hålla morgonbön.

CS: Talar du nu om statliga skolor?

HK: Ja, de är alla statliga. De gör som de vill. De tar barnen till kyrkan utan att fråga föräldrarna och i kyrkan måste barnen delta i religiösa ritualer. Många ser inte något fel med det. Många föräldrar har så lite tid för sina barn att de är tacksamma för att skolan tar hand om dem.

Nu har vi fått en ny titel, ”skolpräst”, och de har installerats i fyra distrikt på Island. De har ett kontor på skolan och man tillåter prästerna att komma in i klassrummen och ta med sig barn till vad de kallar ”själavårdande samtal”. Föräldrarna vet för det mesta inte om detta förrän barnen kommer hem med en liten lapp som talar om att han eller hon har träffat prästen. Vi har protesterat mot detta varje dag den senaste tiden, och många föräldrar har skickat in klagomål som vi publicerar på vår hemsida. Vi har samlat dessa klagomål under lång tid nu och har påtalat för myndigheterna att allt detta är olagligt. Det strider mot FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, det strider mot lärarnas etiska kod, det strider mot Islands konstitution, det är diskriminering. Det finns ingen annan grupp som skulle tillåtas komma in i skolan och göra vad de här prästerna gör. Det här ämnet har varit ett mycket hett spörsmål varje dag de senaste fyra-fem veckorna.

CS: Har ni även religiösa skolor som drivs av kyrkor?

HK: Vi har bara två, den ena drivs av katolska kyrkan och den andra av Adventisterna. De är inte speciellt religiösa.

CS: Har ni någon diskussion om kreationism eller Darwin?

HK: Nej jag tror inte det är mer än sju personer som är kreationister här. Men en nyligen gjord världsomspännande undersökning har visat att Island är det land som är mest Darwinistiskt. 85 % av befolkningen accepterar helt och fullt evolutionsteorin.

CS: Tror du att det beror på att ni har en lång tradition när det gäller medicinsk forskning?

HK: Vi vet inte, vi kan inte förklara det. Vi har en massa människor som beställer och läser sina horoskop, vi har homeopater och allt det andra skräpet, så jag är själv förvånad.

Vi kommer snart att träffa vår advokat och diskutera två frågor. Den första handlar om att vi verkligen ska besluta oss för att starta en process mot staten, så det blir ett intressant och viktigt möte. Den andra frågan rör de här nya ”själavårdande samtalen” i skolorna. Föräldrarna till de här barnen är inställda på att slåss.

En förälder i ett av distrikten som infört själavård av elever har länge varit medlem i Siðmennt och sitter i styrelsen. Han har personligen skickat ut ett brev till alla hushåll i distriktet, så du förstår att det här är ett hett ämne.

CS: Hur många människor bor på Island just nu?

HK: 305 000.

CS: Och du säger att ni har både buddhister och muslimer. Hur många?

HK: Jag har för mig att det är 300 registrerade muslimer, men allt som allt är det närmare 1000. Det finns i själva verket tre organisationer. En är mycket liten, de andra två har några hundra medlemmar. Och så finns det en buddhistisk grupp. Många kommer från Thailand, folk som invandrat hit.

CS: Varifrån kommer muslimerna?

HK: Det är olika, en handfull från Egypten och före detta Jugoslavien.

CS: Finns det några spänningar mellan de kristna och muslimerna?

HK: Jag tror inte det. Det finns inte tillräckligt många ännu. Men ibland skriver folk artiklar i tidningen om att vi inte borde ta emot dem här, eller att människor är oroliga för att de ska få tillstånd att bygga moskéer. De fick byggnadslov för flera år sedan, men ännu har inget hänt med det. Jag tror att regeringen gör det svårt för dem med en massa andra krav.

CS: Berätta för mig hur man ser på Siðmennt. Är ni respekterade eller betraktas ni som extrema eller som en sekt?

HK: Inte som en sekt. I början tror jag att man var orolig för att vi skulle vara extrema, men under många år nu har vi varit associerade med humanism och etik, förstånd och sunt förnuft.

Det är vår ledstjärna och våra principer. Och vi har alltid varit väldigt artiga i allt vad vi gör.

Vi springer aldrig omkring och gastar som galningar om saker och ting. Vad som hjälpte oss väldigt mycket var att en grupp mycket aggressiva humanister bröt sig loss från Siðmennt. De grundade en egen grupp och de har börjat uppföra sig väldigt illa och alla tycker att det är de som är extrema.

Till och med medlemmar i parlamentet lyssnar till oss nu, det har de gjort de sista tio åren. Man vill att vi ska uttala oss officiellt om nästan varje lagförslag som rör livsåskådningsfrågor, t.ex. frågor om stamcellsforskning homosexuellas rättigheter.

CS: Blir ordet humanist ofta missuppfattat här på Island? I Sverige blandar man ibland ihop begreppen. På engelska är det ju mer preciserat, en humanist är en person som har en förnuftsbaserad livsåskådning och som inte tror på gud, men i Sverige kan du kalla dig humanist om du t.ex. studerar litteratur på universitet.

HK: Det är samma sak här. Det finns en liten grupp som en gång var ett politiskt parti, de brukade kalla sig för ”Humanistpartiet”. De anses vara en sorts storögda idealister, som vill att alla ska vara lyckliga och göra sig av med alla sina ägodelar.

För länge sedan, när vi sade att vi var humanister, frågade folk, ”Oj då, är ni anslutna till det där Humanistpartiet?”. Jag svarade ”nej verkligen inte”, och det var det.

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...