Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Hur gick det för Mary?

Den australiensiske filosofen Frank Jackson presenterade 1982 följande tankeexperiment. Den briljanta neurobiologen Mary vet allt som överhuvudtaget finns att veta om människokroppens och den mänskliga hjärnans biologi, kemi och fysik, inklusive allt om hur det mänskliga färgseendet fungerar. Exempelvis vet hon – med Jacksons ord – ”exakt vilka våglängdskombinationer från himlen som stimulerar näthinnan och via det centrala nervsystemet ger upphov till den sammandragning av stämband och den utandning som tillsammans resulterar i yttrandet av frasen ’Himlen är blå’”. Men hon har aldrig själv sett några färger, då hon tillbringat hela sitt liv i ett svartvitt rum och med en svartvit TV-monitor som enda kommunikationslänk med omvärlden. Så en dag får hon komma ut ur sitt rum och uppleva yttervärlden i all dess färgprakt, inklusive ett fång röda rosor. Frågan är: När hon ser dessa rosor, kommer hon att lära sig något nytt – nämligen hur det känns att se färgen röd – eller visste hon redan allt om denna känsla i kraft av sina kunskaper om hjärnan?

Fallet Mary har fascinerat filosofer och andra under hela det kvarstssekel som därefter passerat, dock utan att diskussionen närmat sig någon konsensus. Så till den grad har Marys öde engagerat att hon blivit huvudperson i inte mindre än två aktuella antologier: There’s Something About Mary: Essays on Phenomenal Consciousness and Frank Jackson’s Knowledge Argument, redigerad av Peter Ludlow, Yujin Nagasawa och Daniel Stoljar (MIT Press, 2004), och Phenomenal Concepts and Phenomenal Knowledge: New Essays on Consciousness and Physicalism, redigerad av Torin Alter och Sven Walter (Oxford University Press, 2007). Titlarna syftar på fenomenella (inte fenomenala!) entiteter, dvs. sådana som hör hemma i det mänskliga medvetandet. De två antologierna, här betecknade TSAM respektive PCPK, ger tillsammans en rik bild av vad som hänt den fiktiva Mary under hennes första 25 år: TSAM tar sin utgångspunkt i Jackson -82 och inkluderar ett urval av de viktigaste texter som följde, medan PCPK helt koncentreras på nyskrivet material. Här måste vi nöja oss med sporadiska nedslag.

(Parentetiskt kan tilläggas att Mary även fått en plats i skönlitteraturen. David Lodges fiffiga grepp i romanen Thinks där huvudpersonen, en lärare i creative writing, ger i uppdrag åt sina studenter att avsluta historien om Mary, samtidigt som de travesterar valfri profil ur litteraturhistorien, öppnar för underhållande läsning, om än inte för någon filosofisk fördjupning.)

Jackson menade i sin ursprungsartikel att det är uppenbart att Mary, då hon till slut får se färger, faktiskt lär sig något nytt om synupplevelser. Men eftersom hon redan visste allt om de fysikaliska villkoren för dessa, måste hennes nya kunskap vara av icke-fysikalisk natur. Det som filosofer kallar qualia, dvs. karaktären hos våra medvetandens grundläggande sinnesupplevelser, är alltså icke-fysikaliskt. Därmed måste också fysikalismen – den metafysiska uppfattning enligt vilken allt som existerar är fysiskt – vara felaktig. Denna och liknande tankegångar har kommit att kallas kunskapsargumentet mot fysikalismen.

Fysikalismen, eller materialismen som i detta sammanhang är en synonym beteckning, växte sig under 1900-talet allt starkare. För hundra år sedan var det svårt att föreställa sig hur atomer och molekyler kunde formera sig till levande varelser utan medverkan av någon mystisk élan vital. Tack vare biologiforskningens enorma framsteg har vi idag inte längre några svårigheter med detta. Förekomsten av intelligenta varelser föreföll likaledes gåtfull tills datorrevolutionen uppenbarade hur man ur död materia kan konstruera maskiner, som både kan spela schack och manöverera kryssningsmissiler. Men ännu känner vi oss osäkra på hur förekomsten av medvetna varelser går att förena med tanken på ett materialistiskt universum. Hur kan ren materia ge upphov till subjektiva upplevelser? Att en person blickar upp mot himlen och efter ett ögonblick av neural informationsbearbetning utropar ”Himlen är blå!”, kan vi idag utan svårighet acceptera som ett resultat av rent fysikaliska processer. Däremot framstår det som ett mysterium att personen i sitt inre förnimmer färgen blå.

Det är dessa gåtor – varför upplever vi ”qualia” och varför har vi medvetanden? – som en annan australiensisk filosof, David Chalmers, kallat the Hard Problem. Begreppet antyder att det ur filosofisk synvinkel är av en helt annan division än de många ”enklare” frågor som rör specifika detaljer i hjärnans sätt att bearbeta information: hur signalerna från två ögon kombineras till djupseende, hur vi prioriterar mellan olika sinnesintryck som samtidigt pockar på uppmärksamhet et cetera. Ett sätt att formulera the Hard Problem är i termer av zombier – filosofers beteckning på varelser som fysikaliskt är identiska med oss själva ned till minsta elementarpartikel, men som saknar en inre värld av förnimmelser och medvetande. Varför är vi inte zombier?

Om vi accepterar Jacksons kunskapsargument måste vi förkasta fysikalismen. Men vad för slags världsbild skall vi anamma i dess ställe? Huvudalternativet är den dualism enligt vilken å ena sidan fysik, och å andra sidan medvetande, samexisterar som metafysiskt separata kategorier. Inom naturvetenskapen uppfattas dualism idag mer eller mindre som ett skällsord, medan filosofer diskuterar begreppet med större allvar.

Antag nu att vi med stöd i kunskapsargumentet godtar dualismens uppdelning mellan det fysikaliska och det fenomenella. Det är då förhållandevis okontroversiellt att acceptera att den fysikaliska världen påverkar den fenomenella: de fysikaliska fotoner som strömmar mot min likaledes fysikaliska näthinna bidrar till min fenomenella upplevelse av färg. Svårare är att bestämma sig för om det föreligger någon kausal påverkan i motsatt riktning: Har det fenomenella någon inverkan på det fysikaliska? Om inte, så kallas medvetandet ett epifenomen.

Jackson tar i sin ursprungsartikel om Mary ställning för den epifenomenalistiska uppfattningen att våra medvetna förnimmelser – qualia – inte utövar någon påverkan på det fysikaliska. Hans motivering består huvudsakligen i att visa att de vanligaste argumenten mot denna uppfattning inte håller. Vi står då kvar med argumentet att om qualia inte utgör epifenomen, så är fysiken inte kausalt sluten (dvs. den påverkas av sådant som inte hör till fysiken), vilket strider mot idén om en fulländad fysik. Om det finns icke-fysikaliska faktorer som påverkar fysikaliska, så borde väl dessa faktorer inkorporeras i fysiken?

Här invänder ännu en filosof, amerikanen David Lewis, i en läsvärd och inflytelserik uppsats från 1988 som återfinns i TSAM, att epifenomenalismen har en del bisarra konsekvenser. När Mary till exempel ropar av hänförelse över att äntligen få uppleva känslan av att se färgen röd, så orsakas utropet på intet vis av hennes upplevelse. Vi kan på samma sätt dra en annan märklig slutsats: det faktum att filosofer ägnar så mycket tid åt att diskutera medvetandet orsakas inte alls av att vi har medvetanden.

Lewis avvisar Jacksons kunskapsargument med stöd i ett resonemang som går ut på att särskilja två slags kunskap: faktakunskap och färdigheter. Det är bara om Mary vid åsynen av de röda rosorna tillägnar sig ny faktakunskap som kunskapsargumentet håller, men Lewis menar att hon endast lär sig att föreställa sig, att identifiera och att återkalla vissa upplevelser. I denna brutala sammanfattning låter Lewis’ resonemang mest som demagogi, men nyckeln till hans argument ligger i hans noggranna dissekering av begreppet faktakunskap, som det dock skulle föra för långt att beskriva här.

Ovan nämnde Daniel Dennetts grepp för att avvisa kunskapsargumentet är mer radikalt än Lewis’ – han förnekar helt enkelt att Mary lär sig något alls av sina nya färgupplevelser. I sin uppmärksammade bok Consciousness Explained från 1991 ägnar han Mary ett avsnitt, som också återges i TSAM. För det första påpekar han att premissen att Mary vet allt om hjärnans kemi och fysik måste uppfattas absolut bokstavligt för att kunskapsargumentet skall hålla. För det andra hävdar han att den intuitiva slutsatsen att Mary naturligtvis lär sig något nytt bygger på vår oförmåga att riktigt fullfölja tankeexperimentet. Han leker med denna idé i en egenkomponerad avslutning på Jacksons historia: Marys vänner beslutar sig för att skoja med henne genom att tillverka en ljusblå banan, som blir det första hon får se av yttervärlden. Hon utropar glatt: ”Ha! Skämtare där! Bananer är gula, inte blå!”. Sedan förklarar hon för sina förbluffade vänner att hon ju faktiskt redan kände till allt om färgseendets neurologi. Mer specifikt visste hon vilken inverkan gula respektive blå objekt skulle ha på hennes nervsystem, och därmed vad för slags tankar som skulle uppstå hos henne – tankar hon omedelbart kunde känna igen när de dök upp vid åsynen av den blå bananen.

Dennetts behandling av fallet Mary kom att väcka en del ytterligare diskussion. Då han kände att flera av kritikerna missförstod honom valde han att återkomma mer utförligt till fallet i sitt bidrag till PCPK. (Om man läser till exempel Howard Robinsons bidrag till TSAM kan man rentav få intrycket att vissa missförstånd var avsiktliga.) Med stor analytisk skärpa och polemisk lustfylldhet fingranskar Dennett sina meningsmotståndares argument för att Mary faktiskt lär sig något nytt, och finner att de i samtliga fall förlitar sig på den avskalade intuitionen: ”För bövelen, hon kommer att bli förvånad!”. Ingen kan formulera varför, klagar Dennett, eller svara på följande: ”Om det nu går bra att förklara upplevelsen av att se en triangel med några dussin ord, eller den av månsken över Paris i maj månad med några tusen […], hur kan vi då vara så säkra på att det inte går att förklara hur det är att se rött, eller blått, med några miljoner eller miljarder ord?”.

Här kan man försvara Jackson och de andra med att varje filosofiskt argument måste ta sin utgångspunkt i obevisade intuitiva antaganden (om inte annat, så åtminstone modus ponens och andra logiska grundaxiom). Dennetts kritik går ut på att vägen från intuitivt antagande till slutsats är mycket kort. Ett längre resonemang för att ta sig från antagande till slutsats må vara en större intellektuell prestation, men borgar det för en säkrare slutsats? Knappast. Vad Dennett behöver göra är att underminera kunskapsargumentets premiss genom att argumentera för dess motsats. Och det är just detta han gör, när han i sitt PCPK-bidrag går vidare och introducerar en turboversion av Jacksons intuitionspump: RoboMary.

RoboMary befinner sig i samma situation som sin kusin Mary, med den huvudsakliga skillnaden att hon är gjord av kisel och plåt istället för av kött och blod. Detta har vissa fördelar för tankeexperimentet, bl.a. då vi helt enkelt kan byta ut RoboMarys synorgan bestående av färg-TV-kameror till svartvita sådana. Därmed slipper vi en lång rad av de praktiska svårigheterna i fallet Mary, till exempel att hon på något vis måste hindras från att uppfatta färgen röd genom att blunda och vända sig mot en lampa. (Någon invänder kanske att fallet RoboMary inte kan säga något om oss människor utan bara om robotar, en invändning som Dennett enkelt avfärdar: den som känner till modern biologi vet att vi människor i princip inte är något annat än robotar, uppbyggda av robotar, uppbyggda av robotar.)

Den största fördelen med RoboMary är emellertid att det blir mycket lättare att specificera hur hon använder sig av sina fysikaliska kunskaper för att förutse hur hon kommer att uppleva färgen röd. Dennett förklarar hur hon med hjälp av dessa kunskaper helt enkelt kan manipulera sitt eget syncentrum för att försätta det i ett fysikaliskt tillstånd som svarar mot att se röd färg. ”Fusk!”, utropar kanske någon nu. Dennett besvarar detta genom att påpeka att RoboMarys föregivna fusk svarar mot vad vi själva gör när vi föreställer oss saker. Han beskriver också ett lite omständligare sätt på vilket RoboMary kan lösa uppgiften, även om vi tänker oss att man ”skrivskyddat” hennes syncentrum.

Debatten fortsätter. Kommer vi någonsin att fullt ut förstå sambandet mellan hjärna och medvetande? Frank Jackson avslutar sin artikel från -82 med några ödmjuka reflektioner kring detta: Den mänskliga hjärna som evolutionen frambringat tycks vara i stånd att begripa fantastiskt mycket av världen, men det finns knappast någon garanti för att den skall kunna begripa allt. Kanske hör medvetandets plats i eller jämte vårt fysikaliska universum till det som vi faktiskt inte har kapacitet att förstå. Liknande resonemang har framförts av en rad andra tänkare, inklusive kognitionsforskaren Steven Pinker och filosofen Colin McGinn.

Jackson fortsatte under ett antal år att försvara kunskapsargumentet. Men vid mitten av 90-talet gjorde han vad som i inledningen till TSAP beskrivs som ”en av de mest remarkabla helomvändningarna i nutida filosofi”: han förkastade kunskapsargumentet och anslöt sig till fysikalismen. I ett bidrag till PCPK förklarar han sin nuvarande position, med stöd i den så kallade representationalism som betonar att vi inte har någon direkt upplevelse av världen, utan bara kan uppleva våra egna idéer om och tolkningar av denna.

Den uppsats i PCPK som skiljer ut sig starkast från de övriga är den norske (men i Sverige uppväxte) psykologen Knut Nordbys bidrag, en mer jordnära diskussion av mänskligt färgseende. Nordby, som gick bort 2005 kort efter att han bidragit med sin text till PCPK, kan beskrivas som ett slags verklighetens Mary. Själv totalt färgblind forskade han kring det mänskliga synsinnet, bland annat i samband med utveckling av videotelefoni på Telenor. Men till skillnad från Mary slapp Nordby aldrig ut ur sitt svartvita rum.

Olle Häggström är professor i matematisk statistik på Chalmers, ordförande i Svenska matematikersamfundet och ledamot i Kungl. Vetenskapsakademien. (Tidigare publicerad i Axess)

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...