Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Intelligent design

Läran om intelligent design har börjat tränga in också i svenska debatten, inte bara för att vi just genomlevt ett nationellt designens år, utan främst p.g.a. att den i USA kidnappats av kristen kreationistisk höger, som begärt att den ska placeras på skolornas scheman. Också i Sverige har liknade uppfattningar nyligen ventilerats. Man har sagt att läran om intelligent design åtminstone borde kunna ses som ett alternativ till den darwinistiska utvecklingstanken; eleverna ska uppmanas att kritiskt granska de två konkurrerande synsätten, för att själva bilda sig en uppfattning. Detta kan framstå som intellektuellt ödmjukt och rimligt, men som vi ska se bygger förslaget på ett missförstånd. Låt oss emellertid först granska läran om intelligent design som sådan, för att se vad den närmare bestämt går ut på, och vad som skulle kunna tala till dess fördel.

Grundtanken är enkel. Då vi betraktar den värld i vilken vi lever måste vi slås av hur häpnadsväckande välorganiserad den är. Bakom denna lysande design måste ligga en intelligent varelse. Någon måste ha skapat världen, just sådan som vi möter den.

Tanken är förstås inte ny. Immanuel Kant avvisade den, för mer än två hundra år sedan, tillsammans med andra kända gudsbevis. Han påpekade att den faktiskt bara som bäst visar att någon har ordnat (designat) världen, inte att någon har skapat den.

Men också i denna försvagade form stöter läran på stora svårigheter. Vad man antar är existensen av en varelse, i vår värld, som står i orsakssamband med sådant som här inträffar, och som existerade innan världen som vi känner den kom till stånd — eller kom att ordnas på det vis vi nu kan iaktta. Någon fanns före eller samtidigt med Big Bang, justerade alla naturkonstanterna, styrde och ställde, så att bl.a. mänskligt liv på vår planet efter några årmiljarder skulle bli möjligt.

Varför ska vi tro något sådant? Om världen som sådan är så sinnrikt ordnad, att vi frestas tänka oss att någon har skapat eller ordnat den, vad ska vi då tro om den som skapat eller designat världen? Måste inte en så märklig varelse i sin tur har skapats eller designats av en ännu intelligentare varelse? Vi hamnar snabbt i en regress och inser att från förklaringssynpunkt är intet vunnet genom antagandet av en intelligent skapare eller designer.

Kunde ett uppslag till den som vill bryta regressen vara att föreslå hänvisning till en varelse, som existerar med nödvändighet? Jag har personligen svårt att se en sådan som mera begriplig i sammanhanget än en mera tillfällig existens, men ska inte diskutera detta uppslag vidare. Det för i själva verket över på andra kända gudsbevis, vart och ett med sina egna komplikationer.

Läran om intelligent design är alltså problematisk. Den pretenderar på att förenkla förklaringen av universums uppkomst, men tycks i realiteten komplicera den. Normalt tänker viss bara att vi ska tro på en teori, om den ger den bästa (bl.a. enklaste) förklaringen av data. Här är detta alltså inte fallet. Vi bör alltså inte gärna tro på den. Finns det ändå något som kan tvinga oss att anamma den. Två sätt att argumentera har varit i svang.

Enligt det ena synsättet har tillvaron en mening, i en konventionell mening av ordet ”mening”. Någon kommunicerar något till oss med den. Därför måste vi anta att det finns någon bakom verkligheten, som den möter oss.

En analogi som gjorts är denna. Du går på en strand. Sanden uppvisar olika krusiga mönster. Du tänker: det är vågorna som har gjort dem. Här finns i förstone inget utrymme för någon tolkning av det du ser. Men så stannar du till. Framför dig står T+A=SANT, omskrivet av ett hjärta. Här är du inte längre benägen att skylla på vågorna. Du tänker att någon måste ha skrivit detta. Du förstår ju vad där står. Sak samma med världen, den talar lika entydigt till oss genom sin sinnrika konstruktion! Eller, riktigare uttryckt, någon talar till oss, med hjälp av världen, konstruerad på detta sätt.

Argumentet är helt misslyckat. Vad säger oss i så fall världen? Ingen har kunna upplysa oss om detta. Olika förslag, som kan framkastas, blir godtyckliga och ingen enighet är möjlig att uppnå. Säger oss världens konstruktion att vi bör vara ödmjuka? Eller stolta? Att vi bör handla moraliskt oklanderligt? Eller att vi får göra vad vi vill? Vem vet? Det ena svaret är inte bättre än det andra.

Ett annat sätt att turnera argumentet om intelligent design har tagit sin utgångspunkt i sannolikhetsteori. En analogi av följande slag har brukats. Anta att ett lotteri ordnas. I lotteriet ingår en miljon lotter, endast en är en vinstlott. Du känner på goda grunder en viss misstro mot den som ordnar lotteriet. Har han på något vis riggat det? Du kan inte utesluta den möjligheten. Det är dags för dragning. Det visar sig att enda barnet till den som ordnat lotteriet har vunnit. Det är för bra för att vara sant, d.v.s. för att vara ett utslag av slumpen. Lotteriet måste ha varit riggat, tänker du. Sak samma med världen. Den är för bra, alltså för välordnad, för att kunna ha tillkommit av en ren slump.

Är detta en bra analogi? Jag tror inte det. Det är inget fel på resonemanget kring lotteriet. Visst skulle vi tro att det var riggat, om vi konfronterades med det på detta sätt. Men samtidigt äger det rum många lotterier varje dag, vilka vi inte alls har anledning tro att de är riggade. Varje gång det är dragning finns det någon som häpet kan konstatera: just jag drog den vinnande lotten! Men av det drar vi normalt inte slutsatsen att lotteriet är riggat. Det gör inte heller den lycklige vinnaren av lotteriet.

Det är över huvud taget svårt att se på världens tillstånd som resultatet av ett lotteri. Men man kunde kanske resonera på följande vis. Det finns oändligt många sätt på vilka världen kunde ha gestaltat sig. Bara det sätt, ungefärligen, på vilken den faktiskt har tagit gestalt, medger existensen av mänskligt intelligent liv. Men det kan inte vara någon slump att just denna möjlighet har aktualiserats. Någon måste ha valt ut den och ”riggat” skapelsen.

Analogin haltar. I det genuina lotteriexemplet startade vi med en grundad misstanke om att det kunde vara riggat. Den fick ökad stöd då vi såg vem som vann. Det finns ingen motsvarighet till denna ursprungliga grundade misstanke, då vi diskuterar läran om intelligent design. Tvärt om, det är svårt att ens förstå vad det skulle innebära att någon lyckas ordna världen som den framträder för oss.

För övrigt: hur kan vi vara så säkra på att inte också de andra möjliga sätt, på vilka världen kunde ha ordnats, faktiskt också existerar? Det kanske finns oändligt många världar (denna ståndpunkt försvaras sinnrikt, men kanske inte så övertygande, av den nyligen bortgångne amerikanske filosofen David Lewis). Då kvarstår ändå att vi befolkar just den värld som kan hysa förnuftiga varelser. Men det är ju knappast något mysterium — snarare något i stil med att verkligen ha vunnit ett rättvist lotteri!

Till sist: är vår värld så märkvärdig, att kan jämföras med första pris i ett lotteri? Hur mycket bättre kunde den inte ha varit? Den kunde som helhet ha varit besjälad, var och varannan planet kunde ha hyst varelser, mera kloka och lyckliga än vi. Vi har kanske dragit, om inte en nitlott, så snarast en att likna vid att man vinner femtio kronor på trisslotteriet. Men sådant är inte ägnat att förvåna, det händer oss av och till.

Det är alltså inte lätt att ta till sig läran om intelligent design. Låt oss ändå leka med tanken att ett eller annat argument skulle övertyga oss om att den i stora drag är riktig. Vilka slutsatser följer? Får någon känd religion stöd av läran? Innebär den att vi måste se till att den hamnar på schemat i våra skolor?

Svaret på den första frågan är nog, att åtminstone ingen av de stora världsreligionerna får stöd av läran om intelligent design. De gudsbegrepp man håller sig med inom dessa religioner är alltför specifika (rika), för att kunna få stöd av en allmän tanke om någon som skapat eller ordnad universum. Dessa religioner tänker sig ju gud såsom allsmäktig, allvis och allgod. Och visst pekar läran om intelligent design mot att det, redan innan världen tog form som vi nu känner den, skulle ha existerat en ytterst mäktig och slug varelse, men kan denna varelse också vara allgod? Knappast! Tänk på allt elände i världen! Tänk på tsunamikatastrofen, tänk på Hitler och Pinochet!

De vanliga religionerna brukar på olika sätt försöka förklara bort allt detta elände som ett resultat av slumpen eller den mänskliga fria viljan. Det går inget vidare. Men också denna klena tröst bortfaller, om läran om intelligent design är riktig. Då tar ju skaparen eller designern verkligen ansvar för allt som händer! Det är ju sataniskt!

Man kan förstås komplicera historien (som Stanley Sjöberg gjorde i ett samtal jag vid ett tillfälle förde med honom i en tevesoffa) och anta att det inte bara finns en, god, designer, utan också en annan, ond, som kämpar om skapelsen.

Men detta är som att öppna Pandoras ask: varför i så fall bara två, varför inte oändligt många? Eller varför inte helt enkelt hänvisa till slumpen? Detta innebär i själva verket att man ger upp läran om intelligent design till förmån för en eller annan religion, som måste försvaras på annat sätt.

Hur är det då med skolorna. Om man funne visst stöd för läran om intelligent design, innebär det att man borde behandla den i skolornas undervisning? Det tycker jag definitivt. Men i så fall där den hör hemma, nämligen i filosofiundervisningen. Där borde den i så fall kritiskt nagelfaras. Ja, det bör nog ske redan nu, med tanke på hur inflytelserik den också i brist på goda argument har blivit. Kanske ett argument för att ändå behålla filosofiämnet på gymnasiet?

Men hur är det då med biologiundervisningen? Borde läran där introduceras som en möjlig konkurrent till den darwinistiska utvecklingsläran?

Nej, detta är ett rent missförstånd eller riktigare uttryckt: en demagogisk fint från kreationistisk kristen höger. Läran om intelligent design är nämligen inte alls oförenlig med darwinistisk utvecklingslära. Vad läran om intelligent design säger att världen, så som vi möter den med våra sinnen och beskriver och förklarar den med stöd av våra bästa vetenskapliga teorier, är så sinnrikt konstruerad att vi måste tro att det finns en skapare eller designer bakom mästerverket. Läran lämnar vetenskapen i precis det skick den befinner sig. Den tar vetenskapens resultat som utgångspunkt för sina spekulationer, den motsäger dem inte.

Kreationister må försöka finna fel i utvecklingsläran, och göra gällande att världen skapades i ett slag, med alla de arter vi nu känner, och blir de så framgångsrika i sin argumentation, att utvecklingsläran faller, så ska detta förstås läras ut i våra skolor. Men i den situationen är vi inte för närvarande. Överväldigande stöd finns för åtminstone de mest basala evolutionistiska antagandena.

Vem avgör den saken? Här finns ju en kontrovers.

I ett sekulariserat samhälle är svaret givet. Det avgörs inom den biologiska vetenskapen, med sedvanliga metoder. Det som hålls för sant eller åtminstone troligt vid våra universitet, är också det som skolan bör lära ut som sant eller troligt.

Lyckligtvis har vi lämnat det stadium bakom oss, då kyrkan kan styra och reglera universitetens fria sanningssökande. Den bör också hålla fingrarna borta från våra skolor.

Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...