Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Kom Islamiska staten verkligen från ingenstans?

År 2009 släpptes Abu Bakr al-Baghdadi från ett amerikanskt interneringsläger i Irak. Lägret tömdes eftersom den irakiska regeringen inte hade resurser att ta över fängelset när de amerikanska trupperna gjorde sig redo att lämna Irak året därpå. Då al-Baghdadi eskorterades ut ur lägret sa han till de amerikanska soldaterna: ”Vi ses i New York!”

Vid den tidpunkten var det inte någon som brydde sig om uttalandet. Men när han sent på våren 2014 blev Islamiska statens kalif – en titel som anger att han är profetens Mohammeds personliga efterföljare – påmindes den före detta chefen för interneringslägret, överste Kenneth King, om de orden, nu med olycksbådande klang. Det förvånade honom att hans tidigare fånge hade blivit världens mest eftersökta terrorist. I lägret hade al-Baghdadi inte betraktats som vare sig hätsk eller extremistisk. Tvärtom, fram till bara några veckor innan han utropade kalifatet var det få i medievärlden som hade ägnat honom och hans grupp något som helst intresse. Även om detta inte är första gången som USA förbiser en formidabel fiende på grund av okunskap och dålig planering, är det ändå förvånande att en hel värld missade att lägga märke till al-Baghdadis spektakulära framgångar i Syrien 2012 och 2013 – trots att allas blickar var riktade mot just det landet.

Den blivande kalifens överraskande terrängvinster möjliggjordes av att han kunde ta över efter sin föregångare, den jordanske jihadledaren Abu Musab al-Zarqawi, ökänd i hela världen och vars mytiska status som superterrorist hade fabricerats av Bushadministrationen. Det var från amerikanerna som al-Baghdadi tog propagandatekniken, exakt samma medel som de hade använt för att bygga upp och sprida den skrämmande – och falska – myten som omgav al-Zarqawi. Dessutom hade al-Baghdadi samma vittfamnande mål som George Bush och Tony Blair en gång haft: att rita om Mellanösterns karta – i al-Baghdadis fall genom att lägga ut ny stat på marken, kalifatet.

 

EN SUPERTERRORIST BLIR TILL

När den dåvarande amerikanske utrikesministern Colin Powell pekade ut al-Zarqawi som al-Qaidas man i Irak blev denne en ny jihadiststjärna nästan över en natt. Finansiärer började ösa pengar över honom och hans grupp. Men det fanns inte någon länk mellan al-Qaida och Saddam Hussein, och al-Zarqawi var egentligen en obetydlig aktör. Att döma av Islamiska statens senare framgångar har Colin Powells ord blivit en självuppfyllande profetia.

Första gången de amerikanska myndigheterna hörde talas om al-Zarqawi var mot slutet av 2001, efter 11 september, från den kurdiska underrättelsetjänsten. Kurderna hävdade att al-Qaida just hade anlagt en bas i irakiska Kurdistan och att den drevs av en ny jihadistorganisation med jordanska kontakter. Utan konkreta bevis tog den kurdiska underrättelsetjänsten detta som förevändning för att koppla jordaniern al-Zarqawi till al-Qaida. Amerikanerna visste ingenting om al-Zarqawi, så de kontaktade de jordanska myndigheterna för att få reda på mer.

Det var vid den tidpunkten som tanken på att skapa en mytologi omkring al-Zarqawi för att rättfärdiga den tänkta interventionen i Irak började ta form i Washington. USA och Jordanien anklagade sålunda al-Zarqawi för att ha varit hjärnan bakom en attack av al-Qaida i Jordanien vid millennieskiftet. Likaså anklagades al-Zarqawi för mordet 2001 på en israelisk medborgare, Yitzhak Snir, och för mordet 2002 på den amerikanske diplomaten Lawrence Foley, ett dåd som en okänd väpnad organisation, De hedervärda i Jordanien, hade tagit på sig. Inga bevis lades fram som kunde styrka dessa anklagelser. Tvärtom – efter det att al-Zarqawi hade dömts till döden i sin frånvaro för båda morden, gjorde De hedervärda i Jordanien ett uttalande där de förnekade att han var inblandad. Meddelandet åtföljdes av två patronhylsor från kulorna som hade avfyrats mot Foley och Snir.

Amerikanerna ansåg sig dock ha mycket att vinna på att utveckla myten om al-Zarqawi. Mellan den 11 september 2001 och den 20 mars 2003 arbetade man i USA på att fabricera en anledning att anfalla Irak. Saddams regim anklagades för att ha massförstörelsevapen och för att stödja terrorism. För det förstnämnda fanns inga bevis, så den amerikanska administrationen måste alltså försöka övertyga världen om något som inte var sant: att Saddam Hussein och al-Qaida hade förbindelser. Den påhittade länken var Abu Musab al-Zarqawi.

 

SOCIALA MEDIERS MAKT

Den uppdiktade historien om al-Zarqawi blev framgångsrik beroende dels på makten hos de medier som över hela världen spred det förfärande budskap om Saddam Hussein som Colin Powell hade framfört i FN:s säkerhetsråd, dels på de västerländska medborgarnas villighet att tro på detta budskap i efterdyningarna av 11 september. Nu, drygt tio år senare, använder Islamiska staten allehanda sociala medier för att sprida en annan uppsättning skrämmande myter. Och, precis som för ett decennium sedan, förefaller många vara benägna att tro på dem.

När den första gruppen jihadister från Islamiska staten i Irak gick över gränsen till Syrien var syftet att karva ut ett territorium som kunde fungera som brofäste. Det var en högtflygande plan som krävde uppbackning av en omsorgsfullt hopsnickrad mytologi i vilken al-Baghdadi och hans anhängare framställdes som en mycket starkare kraft än vad de egentligen var. Det var en taktik som blev framgångsrik när det gäller rekrytering, finansiering och militära utbildningsprogram. Så tidigt som 2011 drog organisationen till sig erfarna krigare från Bosnien och Tjetjenien som inte var intresserade av att gå med i någon av de andra jihadgrupperna i Syrien. Propagandan dolde att Islamiska staten var på gränsen att dö ut i Irak vid slutet av 2010 och att förflyttningen till Syrien var ett sista försök att överleva.

Än i dag är propagandaapparaten i full verksamhet, inom kalifatet och utanför. Den sprider myter bland unga människor, både i Mellanöstern och i väst, om en allt starkare och mer framgångsrik armé. I motsats till talibanerna i Afghanistan, som avvisade modern teknik, är Islamiska statens propaganda ett högteknologiskt verksamhet som sköts av experter, däribland ett flertal högutbildade individer från väst. Man kan med fog fråga sig vad amerikanska säkerhetsmyndigheten NSA egentligen gör med sina utskrifter av våra telefonsamtal och mejl om de inte lyckas uppsnappa kommunikationen från västerlänningar på väg till kalifatet och gripa dessa blivande krigare. Exempelvis upptäckte man först nyligen att en grupp unga muslimer från Minnesota, varav två sedermera dog i strid för kalifatet, så tidigt som 2009 hade nära kontakt med Islamiska staten utan att NSA upptäckte det.

Detta svarta hål i underrättelsetjänsten är särskilt förbryllande med tanke på att Islamiska staten utnyttjar en uppsjö av kanaler för att sprida sitt budskap vitt och brett. En av de mest framgångsrika satsningarna är en app, på arabiska kallad ”Det glada budskapets gryning”. Eller bara ”Gryning”. Appen, en officiell IS-produkt, uppdateras löpande med de senaste nyheterna om jihadgruppen. IS är också skickligt på att haka på världshändelser i avsikt att värva folk. Under fotbolls-VM 2014 använde de hashtaggar som #Brazil2014, #ENG,France och #WC2014. Med den taktiken hoppades de nå miljoner fotbollsfans, som kanske skulle klicka på länkar till deras propagandamaterial, i synnerhet en video som visade brittiska och australiska jihadister i färd med att övertala andra västerländska muslimer att ansluta sig till dem.

 

ANHÄNGARNA ANLÄNDE I VÅGOR

Ett tänkbart svar på frågan om NSA:s overksamhet finner man i den syriska konfliktens natur. I motsats till Libyen och Irak är Syrien ett diplomatiskt dilemma för väst. Skulle väst verkligen äventyra relationerna med Ryssland eller Kina, eller möjligheterna att nå en uppgörelse med Iran, för ett land där västerländska intressen är så begränsade? Fram till sommaren 2014 var svaret ”nej”.

Hjälparbetare, journalister och flyktingar bekräftar att det förekom ett omfattande flöde av utländska krigare in i norra Syrien. Den italienska journalisten Francesca Borri på den brittiska tidningen The Guardian berättar:

De anlände i vågor. Efter kuppen i Egypten kom de som tillhörde Muslimska brödraskapet… En annan våg kom efter attacken på Abu Ghraib i juli 2013, då många av fångarna som rymde tog sig till Syrien… Den sista vågen kom efter den kemiska attacken den 21 augusti 2013.

 

Nästan alla utlänningar gick in i norra Syrien via turkiska gränsen, efter att ha flugit till Hatays flygplats. ”På gränsen mellan Turkiet och Syrien ligger det en matta av bagagetaggar från hela världen”, minns Francesca Borri som flög till Hatay flera gånger, en pilgrimsresa som för många krigare också blev den sista resan i livet.

Turkiska myndigheter visste vad som hände på gränsen till Syrien, men även västerländska underrättelsetjänster, liksom den israeliska, kunde ha övervakat detta. Det skulle ha varit lätt att tränga in i deras virtuella miljö. Under 2013, till exempel, pågick i sociala medier en tvist mellan al-Baghdadi och andra ledare om vem som hade rätt att slåss i Syrien och vem som fick kräva trohet av arabiska, utländska och lokala krigare. Det globala jihadistsamfundet inbjöds att uttrycka sin åsikt. Dispyten följdes av IS-medlemmar, sympatisörer och sponsorer över hela världen. Dessa meningsutbyten skedde på olika jihadistforum och sociala mediesidor på nätet och hade varit lätta att följa. Men det var inte förrän IS avancerade i Irak som väst började intressera sig mer påtagligt.

Inte heller var dessa debatter av intresse för de otaliga tankesmedjor och webbforum som dök upp efter 11 september för att kartlägga radikalisering och terrorism. Man kunde tro att Islamiska statens medlemmars utbredda användning av sociala medier och den modernaste tekniken för att värva och samla in pengar skulle vara en uppenbar tillgång för tekniskt avancerade politiska bedömare i väst. Ett av de få medier som intresserade sig, den amerikanska tidskriften Atlantic, gjorde sin egen analys av Islamiska statens mediestrategi och upptäckte att IS fick i genomsnitt sjuttiotvå retweets för varje tweet som den sände genom från ett särskilt, arabiskspråkigt Twitterkonto.

När västerländska underrättelsetjänster och konventionella medier till sist, efter ett par år, började visa lite intresse så lyssnade de på fel personer. Detta bekräftas av den totala avsaknaden av korrekt information rörande den syriska konflikten och IS i norra Syrien. De första offren var journalisterna. En av dem, Francesca Borri, berättar:

Mellan april och maj 2014 gjorde jag mig redo att resa tillbaka från Turkiet till Aleppo i Syrien. Av den västerländska underrättelsetjänsten fick jag veta… att rebellerna var på väg att vinna och att… det var säkert att resa längs vägen från gränsen till Aleppo. Jag var den första västerländska journalisten som korsade gränsen, och det visade sig att min chaufför och jag körde längs en femton kilometer lång frontlinje. Jag vet inte hur vi överlevde men det gjorde vi. När jag kom tillbaka talade jag om för de västerländska underrättelsetjänsterna att rebellerna var borta och att staden var i Assads händer, men de trodde inte på mig. Inte heller den internationella pressen ville publicera min historia. Både underrättelsetjänsterna och medierna sa att vad de såg på Facebook och YouTube var något annat. Vi får annorlunda nyheter från rebellerna på sociala medier, sa de, de berättar om sina segrar och visar bilder. Den enda tidning som publicerade min historia var Le Monde.

 

Tydligen var Facebook, YouTube och Instagram mer verkliga än vad en frilansande italiensk kvinna rapporterade, en journalist som var villig att riskera livet för att finna sanningen.

 

KALIFATETS SLUTLIGA FÖRFÖRELSE

Men det räcker inte med propaganda och medier för att mobilisera människor, utan illusionen som de projicerar måste sammanfalla med någon dröm eller mardröm formulerad av det kollektiva medvetandet. Vi vet att världen efter 11 september var djupt traumatiserad, så vi kan förstå varför det var lätt för George Bush och Tony Blair att påverka den allmänna opinionen med en historia baserad på lögner. Vad som är svårare att förstå är genomslagskraften som Islamiska staten har hos sina anhängare på sociala medier. Vi talar om ett avsevärt antal människor. IS har enligt uppgift lockat till sig runt tjugotusen utländska krigare, av vilka mer än femtusen kommer från Europa. Dessutom har IS många sympatisörer som är kvar i Europa, USA, Australien och på andra håll.

Vad driver unga, välutbildade muslimer födda i väst att ge upp sina liv och ansluta sig till ett erövringskrig i ett land som de inte ens känner, i en konflikt som påminner om dem som utkämpades på medeltiden? Vilken, med andra ord, är Islamiska statens avgörande förförelse?

Till en del är det chansen att hämnas trosfränder på olika håll i Mellanöstern för utståndna förödmjukelser. En annan faktor är möjligheten att ta del i uppbyggnaden av en ny politisk ordning i Mellanöstern, en modern stat utan rasism eller sekteristiska spänningar (dock, givetvis, efter nödvändig etnisk rensning). Kanske ser Islamiska statens anhängare på kalifatet som en nation där det inte ges utrymme för korruption, en nation med en djup känsla av broderskap, ett samhälle utan de utmaningar som västerländska och ”västerniserade” muslimska kvinnor ställer de muslimska männen inför? En nation som styrs av hedern, ett samtida samhälle som är i perfekt samklang med al-Tawhid, Guds mandat? Ja, denna idealiserade nation ger inte bara muslimer löfte om frälsning efter århundraden av kränkningar, utan den utgör också en nutida politisk utopi för sunnimuslimer, ett mäktigt filosofiskt bygge som skriftlärde i århundraden förgäves har försökt leverera. Detta är den moderna politiska kraft som väst och resten av världen ignorerade fram till sommaren 2014.

Den ultimata lockelsen hos Islamiska staten ligger alltså i dess förmåga att övertyga unga västerländska, välutbildade muslimska män att omfatta utopin. De övertalas att tro på kalifatets förmåga att omsätta idealsamhället i verkligheten, på samma sätt som sioniströrelsen på 1940-talet samlade det globala judiska samfundet runt bildandet av en judisk stat.

Men i motsats till den tidiga staten Israel välkomnar inte de syriska och irakiska befolkningarna utlänningar. Journalisten Francesca Borri berättar:

Under hösten 2012 började de första utlänningarna komma till Syrien för att delta i inbördeskriget. De syriska rebellerna släppte in dem för att de behövde all hjälp de kunde få, men de var inte glada över det och sa att så snart Assadregimen hade fallit skulle utlänningarna få resa tillbaka. Men alla visste att de skulle stanna… Det finns stora spänningar mellan de lokala krigarna och de utländska, som är de brutalaste och mest våldsamma. Eftersom de inte har upplevt diktatur och krig som de inhemska, så misstror de journalister och utsätter dem för övergrepp. Jag har aldrig haft några problem med syrier, men jag blev hotad av en [muslimsk] nyzeeländare som kommit till Syrien som hjälparbetare vid en västerländsk frivilligorganisation som var infiltrerad av Islamiska staten.

 

Dock drivs inte alla krigare av den utopiska drömmen om en ny muslimsk stat. För många unga västerlänningar är det mer av ett äventyr att gå med i jihad eller rebellerna, en sorts militärt sommarläger. De är de farligaste, för de visar ingen medkänsla med den lokala befolkningen och saknar förståelse för det lidande som människorna i Syrien och Irak utsätts för.

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...