Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Konfessionella friskolor– det öppna samhällets slutna rum

Det är inte det religiösa som flyttats från den privata sfären till den offentliga, utan skolan som flyttats från den offentliga sfären till den privata.

Text Peter Illi

Sedan den konstitutionella åtskillnaden mellan stat och religion stadgades i 1776 års amerikanska Bill of Rights har religionsfrihet varit en oundgänglig grundpelare för varje nation som gör anspråk på att vara fri, human och civiliserad. Det förefaller som om den fredliga samexistensen mellan människor av olika trosbekännelser fordrar att lagar och samhällsinstitutioner hålls religiöst neutrala. De liberala demokratier som upprätthåller en sådan samhällsordning fortsätter också att ända in i vår samtid locka människor från de länder som inte gör det. Paradoxalt nog är den religiösa pluralismens bästa garant ett sekulärt samhälle – religionsfrihet kräver frihet från varje yttring av påtvingad religion.

Relationen mellan religionen och det sekulära samhället är emellertid inte problemfri. Religioner är normativa livsåskådningar som gör långtgående ontologiska, epistemologiska och etiska sanningsanspråk vars bekräftelse i den egna övertygelsen inte alltid är tillräcklig. Det ligger en latent drift i varje religion att frälsa andra, eller åtminstone att på politisk väg försöka få andra att acceptera de normer som den egna religionen stipulerar. I Sverige kan vi se hur den driften kommer till uttryck till exempel när Jehovas Vittnen knackar dörr eller när kristna sluter sig samman i ett politiskt parti som Kristdemokraterna för att på så sätt försöka göra de kristna normerna allmängiltiga.

Nu är varken Jehovas Vittnens canvaspredikande eller Kristdemokraternas politiska strävan några större hot mot religionsfriheten eller det sekulära samhället. Det finns fortfarande, av hävd och tradition, en strukturell favorisering av kristendom i Sverige som är viktigare att belysa. Men icke desto mindre finns det en spänning mellan religiösa anspråk och det öppna samhällets pluralism. Religionsfrihetens pris är nämligen att religiöst troende underordnar sig en samhällsordning som inte behandlar den ena religionen bättre eller sämre än den andra. I de fall som viss religionsutövning bryter mot samhällets lagar måste den religiöse finna sig i att avhålla sig från just den praktiken. Politiker och lagstiftare måste å sin sida ha omdöme att identifiera och avvisa religiösa anspråk när sådana görs. Yttringar av religiösa särintressen som av tradition präglar samhällets institutioner måste också urskiljas och avvisas. Således fordrar det öppna samhället att religionen lägger band på sig och att samhällsinstitutionerna förmår visa integritet gentemot religionens anspråk.

En både rimlig och naturlig konstruktion är att religionen reserveras för det privata livet; att religion ses som en fråga för den enskilde utan relevans för den offentliga sfären så länge utövandet inte bryter mot samhällets lagar. Uttryckt så låter det futtigt, men man måste ha i minnet att uppdelningens stora förtjänst ligger i att den enskilde framför allt är fredad från det offentligas intervention. Det är just den friheten som får människor att lämna länder där det offentliga med olika medel befrämjar eller motarbetar den enskildes livsåskådning.

Den generella utvecklingen i Sverige har gått mot ökad sekularisering. Dels har det blivit orimligt att en kyrka vars förkunnelse blivit alltmer urvattnad och vars skara aktiva anhängare decimerats kraftigt har någon som helst samhällsbärande roll, dels har det blivit viktigare med en neutral offentlighet när andra trosinriktningars anhängare växer i antal. Den svenska statskyrkan upphörde 1 januari 2000, och även om den lutheranska Svenska kyrkan fortfarande är föremål för särskild lagstiftning var den principiella åtskillnaden mellan stat och kyrka en betydelsefull milstolpe på väg mot religionsfrihet och det öppna samhället.

En milstolpe för utvecklingen i en mycket mer oroande riktning var skollagen 1985:1100, som stipulerade att svenska fristående skolor och friskolor kan ha konfessionell inriktning, det vill säga en religiös profil. När så den borgerliga regeringen drev igenom friskolereformen 1992 infördes den kommunala skolpengen, varefter tillväxten av friskolor, även konfessionella sådana, tog fart ordentligt.  Läsåret 2010/2011 gick drygt 8 000 elever på landets 66 religiösa grundskolor, enligt Skolverket. Dessutom finns en handfull kristna gymnasieskolor.

Den svenska skolan har haft en mödosam vandring från katekesundervisning och gudsfruktan till senare läroplaner förankrade i värdegrunder som bejakar olikhet, pluralism och respekt för det avvikande. Så med ens medger samhället en återgång till skolan som verktyg för religiös fostran. Inte för alla, men för de föräldrar som väljer det för sina barn. Vad som hänt är dock inte att det religiösa flyttats från den privata sfären till den offentliga, i stället är det skolan som flyttats från den offentliga sfären till den privata. Därvidlag gör sig inte det offentliga skyldigt till någon särbehandling av en viss religion och inskränker inte religionsfriheten i något avseende.

Men det finns goda skäl till att skolan bör höra till det offentliga snarare än det privata. Den liberala demokratin har behov av medborgare som är toleranta och förmår interagera mellan grupptillhörigheter av olika slag. Pluralism innebär inte bara många olika människor inom ett givet område, det är också ett sätt att leva och förhålla sig till varandra. Skolans fostrande roll består i att förbereda barnet eller den unga människan för ett liv i det öppna samhället och ge henne möjligheter att utvecklas efter sin fulla potential. Det är därför nödvändigt att skolan är en plats där olika grupper och kulturer möts, att de olika värderingar som de håller högt kan diskuteras, värderas, jämföras och konfronteras. Endast så kan en genuin respekt och förståelse för olika grupper och kulturer uppnås, och skolan speglar på så sätt det samhälle som möter barnet när det blir vuxet. En sådan skola är möjlig inom ramen för friskolor som har olika pedagogisk ansats, olika ämnesinriktningar eller till och med friskolor som vänder sig till elever som presterar i en viss omfattning. Men den är inte möjlig inom ramen för en friskola med religiös profil.

De sanningsanspråk som religionen gör omfattar den enskildes hela livsföring. För den gudfruktige är religionen inte bara en uppsättning utsagor att rådfråga, utan en heltäckande anvisning om hur livet bör gestaltas och levas. Dessutom har den enskilda förkunnelsen karaktären av absolut sanning i förhållande till andra förkunnelser som betraktas som mer eller mindre irrläror. Det som i den sekulära skolan har rang av en tro bland andra, har i den religiösa skolan rang av den rätta läran, påkallad av Gud och därmed oantastlig.

Det är egentligen inget kontroversiellt påstående. Vad finns det för anledning för en grupp religiösa lärare att driva en religiös skola om inte för att låta undervisningen präglas av den religiösa övertygelsen? Och vad finns det för anledning för troende föräldrar att placera sina barn i religiösa skolor om inte för att konservera och cementera den rätta läran i dem – och naturligtvis att skydda dem från att exponeras för irrläror? Endast med ansträngd naivitet kan man ignorera att den religiösa skolans huvudsyfte är att fostra in barnen i en religion.

Försvarare av religiösa friskolor vill i diskussionen gärna göra gällande att den religiösa aspekten är en formsak, att den konfessionella skolan är som vilken annan skola som helst men råkar ha lärare och elever som bekänner sig till en viss religion. Man menar också att dess legitimitet är en resultatmässigt gynnsam social sammansättning av elever och lärare. Det implicerar att religiösa elever skulle vara trevligare och flitigare än andra elever, så länge de får gå på en religiös skola bland likasinnade.

Det är en absurd paradox att de konfessionella friskolornas ivrigaste försvarare vinnlägger sig om att tona ner religionens roll så mycket som möjligt. Man undrar varför religiösa skolor är nödvändiga om religionens roll ändå är försumbar. Det ligger nära till hands att anta att en förskönande idyllisering anpassad till regelverket är en överkomlig nödlögn i försvaret av Guds lärosäten på jorden. Man måste nämligen komma ihåg att lojaliteten hos lärare, elever och föräldrar knappast ligger hos läroplanen och dess värdegrund, utan hos den rätta läran. Det är ju trots allt den eviga sanningen man förvaltar och förmedlar. Om verksamhetens överlevnad fordrar att den ofrälsta omvärlden serveras en retuscherad bild må det vara hänt.

Att anpassa verksamheten till en föranmäld skolinspektion är ett lika lovvärt offer. En sådan föreställning engagerar både lärare och elever. Den som tror att uppslutning kring ett sådant projekt inte är realistiskt har mycket att lära om religionens, det sociala tryckets och, för lärarna, den trygga anställningens makt. För att få en mer realistisk bild av den religiösa skolan får man gå bortom dess representanters intyganden och skolinspektionens rapporter. För några år sedan redogjorde Annika Johansson i en artikel i Expressen för anledningarna till att hon tog sitt barn ur en kristen skola:

”En bild av skolan ges utåt och en annan tillämpas praktiskt. För det första ger lärarna en falsk bild av verkligheten. Eleverna får inte kunskapen att arbete ger pengar så att de kan försörja sig. Budskapet är att om man bara ’överlämnar sitt liv i Guds händer, följer Jesus, läser Bibeln och ber så ordnar sig allting’. Andra religioner läser man i en enda klump i stället för var och en för sig som det görs inom den kommunala skolan. Läraren som undervisar i samliv och sexualkunskap är emot abort (och medlem i rörelsen ’Ja till livet’), fördömer homosexuella, anser att sexualiteten hör till äktenskapet och att det inte finns behov av preventivmedel. Betygsättningen är för hög. En förälder blev lovad att barnet skulle bli godkänd i betygen trots att det inte nått upp till kriterierna. De som visar sin kristenhet blir bättre behandlade av lärarna. Vissa uppsatser har lärare vägrat läsa och bedöma på grund av att eleverna har skrivit om ’fel’ saker, det vill säga i lärarens ögon okristna ämnen.”

Annika Johansson, Expressen.se, 2006-05-05

En sådan beskrivning är inget att förvånas över. Tvärtom är det mycket rimligt att det ser ut just så på en religiös friskola. Självklart följer man inte lagstiftarens intentioner och Skolverkets regelverk. Men man följer sitt samvete och den rätta läran. I det perspektivet kan inte den religiösa skolan klandras. Precis som skorpionen som stack grodan följer den religiösa skolan bara sin natur. Däremot kan man klandra lagstiftaren och Skolverket som hyser illusionen att människors regler väger tyngre än Guds ord för den troende. Det tyder på en i det närmaste total okunskap om religionens betydelse, framför allt för människor som är troende till den grad att de är villiga att driva en religiös skola eller placera sina barn i den.

Till den konfessionella friskolans försvar anför man ofta två internationellt normgivande dokument: Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948 som stipulerar att rätten att välja utbildning för barnen i första hand tillkommer deras föräldrar, samt Europakonventionens artiklar 9 och 14 från 1950 och artikel 2 från 1952, som föreskriver att man har rätt att utöva sin religion genom undervisning och att föräldrar har rätt att tillförsäkra sina barn undervisning i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa övertygelse.

FN-deklarationen bör ses i ljuset av nationalsocialismen. Det är nämligen erfarenheterna från Hitlers totalitära stat som driver FN-församlingen att lägga rätten att välja barnens utbildning i föräldrarnas händer. Men FN-deklarationen föreskriver också att utbildning ska ”främja förståelse, tolerans och vänskap mellan alla nationer, rasgrupper och religiösa grupper”, och det är mycket tveksamt om isolering av barn och ungdomar i religiöst homogena skolor tillfredsställer det kravet.

Också Europakonventionen bör läsas med nationalsocialismen som bakgrund. Den uttrycker en strävan att försöka eliminera den totalitära statens exkludering av föräldrar avseende valet av barns moraliska och religiösa fostran. I Sverige fanns ingen anledning att respektera Europakonventionens paragrafer om utbildning förrän man gick med i EU 1995. Få bedömare hade skäl att betrakta Sverige som en totalitär stat innan så skedde.

FN-deklarationen och Europakonventionen kan sägas skydda föräldrarnas rättigheter. FN:s barnkonvention från 1989 åberopas mer sällan, om någonsin, av de religiösa friskolornas försvarare. Det beror på att den skyddar barnens rättigheter. I barnkonventionen stipuleras att utbildningen ska sträva efter utveckling av barnets personlighet, anlag, mentala och fysiska förmågor enligt dess fulla potential. Den ska också förbereda barnet för ett ansvarsfullt liv i ett fritt samhälle i en anda av förståelse, fred, tolerans, jämlikhet mellan könen och vänskap mellan alla folk, etniska, nationella och religiösa grupper och personer som tillhör urbefolkningar. Rimligtvis finns det en betydande diskrepans mellan barnets fulla potential och den intellektuellt och kulturellt snäva fostran som föräldrar önskar för sitt barn när de placerar det i en religiös skola.

Det är dessa två olika synsätt som manifesteras i uppdelningen mellan det offentliga och det privata. Så länge skolan räknades till den offentliga sfären var det relevant att tala om barns rätt till självbildning och utveckling efter barnets förutsättningar. När nu skolan skjutits över till den privata sfären har barnets utbildning blivit en angelägenhet för föräldrarna – det offentliga göre sig icke besvär. Barnet ska inte utvecklas efter sina förutsättningar utan efter föräldrarnas intresse. Om föräldrarna i det öppna samhället väljer att låta barnet tillbringa livets viktigaste utvecklingsår i små oaser av doktrinär likriktning, så är det upp till dem.

Det svenska samhället har inga problem med att förneka föräldrar rätten att slå sina barn, att hålla dem i arbete och en rad andra beteenden som vi anser bryter mot barns rättigheter. Men när det gäller utbildning har barn inga rättigheter alls längre, utan föräldrar är fria att hänvisa dem till intellektuellt och kulturellt slutna rum där föräldrarnas övertygelser kan föras över till barnen utan risk att de exponeras för alternativa synsätt.

Religiösa friskolor varken hotar eller befrämjar religionsfriheten – de är inte på något sätt en manifestation för eller emot det öppna, pluralistiska samhället. De utgör blott en smula religiös likriktning i förskingringen som halkat med i den allmänna valfrihetsyran i kölvattnet efter friskolereformen. Men om vi vill bli tagna på allvar när vi säger att den svenska skolan ska förbereda barn och ungdomar för ett liv som fullvärdiga medborgare i det öppna samhället, måste vi stänga de religiösa friskolorna och återföra utbildningen till den offentliga sfären. Det är att värna barnens rättigheter.

 

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...