Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Lena Andersson provocerar med ny pjäs om klass och religion

Lena AnderssonHennes skoningslösa analys av Jesus härskarstrategier i Sveriges Radio P1:s Sommar vållade historisk lyssnarstorm 2005. Sedan dess har författaren och dramatikern Lena Andersson fortsatt intressera sig för maktens mekanismer. I vår har hennes nyskrivna pjäs premiär på Örebro länsteater. Ett existentialistiskt drama om att våga drömma stort och att tas ner på jorden – i mer än en bemärkelse.

Av Sara Larsson

Lena Andersson har tidigare skrivit pjäser för Örebro länsteater och Riks drama. Förstlingsverket Vinter snart iscensattes 2006. I det nya ungdomsdramat Nere på jorden utforskar hon komplexa frågor om klass, religion och etnicitet ur två tonårstjejers perspektiv. Scenen är en flärdlös förort någonstans i Sverige i nutid och skeendet förmedlas med den speciella växelverkan mellan sorg och subtil komik som kännetecknar Anderssons berättande.

Vid sidan om religion är klassfrågor ett återkommande tema i hennes författarskap alltsedan debuten 1999 med den uppmärksammade romanen Var det bra så?, inspirerad av hennes uppväxt i Stockholmsförorten Tensta. Lena Andersson räds inte att tala om arbetarklassen, och hon närmar sig den ur ett perspektiv som är allt annat än romantiserande. I hennes förståelse av klassamhället spelar mentalitet, kollektiva självbilder och grupptryck en avgörande roll. Klass som psyke är en brännpunkt även i den nya pjäsen:

– Jag vill visa hur utsattheten tar sig själsligt uttryck, säger hon. Individen och familjen sköter sin egen underordning. Människor håller sig själva och varandra tillbaka genom en logik som säger att framgång ”inte är för oss”. Det vi brukar kalla jantelagen är ingen fördom – jag har själv upplevt just den attityden under hela min uppväxt.

Nere på jorden är till dels en undersökning av hur detta självförakt konkret fungerar, hur det genomsyrar vardagen och språket. Hur låter de förminskande orden? På vilket sätt inpräntas den fatala känslan av underlägsenhet? Att några av de starkast hämmande mekanismerna är knutna till familjen klargörs på ett smärtsamt sätt i denna pjäs där huvudpersonen, den tankfulla och ambitiösa Elin, 17, måste stanna upp i sin egen utveckling för att inte riskera att stötas bort av sin mamma Jeanette, en kvinna som är djupt identifierad med sin trånga förortsvärld och enligt Lena Andersson ”inte förstår vem hon har fött”. Föräldrar förväntas känna stolthet över begåvade barn. Elins höga livsmål blir i stället en provokation för henne som har inrättat sin tillvaro enligt parollen man tar vad man får – det må gälla yrke, partner eller livsåskådning – och hon reagerar med ett kanske omedvetet skuldbeläggande som effektivt håller hennes tonårsdotter tillbaka.

Det kan tyckas skoningslöst, men Lena Andersson menar att agerandet i grunden beror på ett missriktat behov att skydda Elin. Jeanette vet att det är farligt att inte vara normal. Alla brott mot det förväntade måste betalas med en svidande ensamhet – också avvikande ord och tankar sätter ofelbart den sociala tryggheten på spel. Samtidigt är hon själv rädd att bli övergiven av sin dotter:

– Att växa om sina föräldrar är vad en klassresa handlar om, konstaterar Lena Andersson.

Om pjäsens ena psykologiska dimension är klass är den andra religion. Nour, 17, med muslimska rötter, framträder som Elins motsats: nervig, nöjeslysten och utlevande, ovillig att plugga och ta livet på allvar. På ytan självmedveten, men i realiteten sliten mellan en pojkvän som försöker forma henne efter traditionens strikt begränsande idé om kvinnlighet och de sekulariserade och högutbildade invandrarföräldrarna som pressar henne – kanske för hårt – mot oberoende och framgång. Den tonåriga Nour är ”lagom troende”, bär sjalen mest som modeaccessoar och spelar vanemässigt på sin sexualitet.

På det andra av de båda tidsplan som pjäsens handling rör sig mellan möter oss en trettioårig rättrogen muslimsk kvinna, klädd i heltäckande dräkt och lättad över att ”slippa männens lystna blickar”.

– Nours förvandling handlar om att hon fått lugn och ro i sitt inre, säger Lena Andersson. Hon har levt med så många plågsamma val att hon längtar efter begränsningar och klara regler. Det finns en lockelse i att bestämma sig en gång för alla – kanske framför allt att låta en gud eller helig skrift diktera ens liv.

Hon menar att just psykets längtan efter lugn och ordning är en faktor som vi ofta förbiser, vare sig det gäller fundamentalistisk tro eller extrema politiska system som kommunism, fascism och nazism. Det är en längtan som kan stegras till den grad att man, likt Nour i pjäsen, börjar ta sin egen fångenskap och underordning i försvar.

Lite överraskande dyker Jesus upp, eller kanske snarare ner på jorden. Något av den arrogans som diagnostiserades av Andersson i hennes omtalade radioprogram känns igen hos den gudomlige i detta förortsdrama, samtidigt som Jesus tecknas nästan med ömhet. Liksom tonåriga Elin är han vilsen och apart. Liksom Elin är han också märkt av saknad efter en frånvarande far. Hon hamnar i hans blickfång – eller vice versa – och en mångtydig och laddad relation växer fram mellan de båda utestängda.

Vad gör Jesus i ett köpcenter i förorten på 2000-talet? Lena Andersson kontrar:

– Vad gör Jesus över huvud taget på jorden? Det finns ingen rationell förklaring. Att han flörtar med en förortstjej eller stjäl äpplen i fruktdisken på Konsum är varken mer eller mindre absurt än den bibliska historien om honom.

Hon vill få sin publik att reflektera över orimligheten, säger hon, den som är en del av religionens väsen.”Du vet att det du håller på med är omöjligt va?” säger Nour vid ett tillfälle provokativt till Jesus, som osökt replikerar: ”Det är det omöjliga som gör det gudomligt.”

Men även den muslimska Nour lever med en övernaturlig världsbild, låt vara att den övernaturligheten sällan kallas vid sitt rätta namn. Här finns en inneboende provokation och gissningsvis en fråga med stark sprängkraft i de klassrumsdiskussioner och lärarseminarier där föreställningens teman ska fördjupas. Kan man närma sig tron som sanningsfråga? Vågar man se likheten mellan författarens fria Jesusfantasi och den institutionaliserade lögn som Nour anammar i pjäsen? Lena Andersson konstaterar:

– Problemet är att det är svårt att komma ihåg hur orimlig religionen faktiskt är, eftersom den är så gammal och lagfäst.

Parallellt med frågorna om gudstro, etnicitet och klass kan pjäsen läsas som en studie i genustänkande. Inte bara Nour utan också Elins mor Jeanette lever i skuggan av en våldsam man. I den självförståelse de båda gjort till sin är värdemätaren för dem och andra kvinnor just den plats de intar i förhållande till män och det är lätt att slås av tanken att de båda praktiserar en form av hederskultur, fast från skenbart olika utgångspunkter: för den ena en social och ekonomisk hierarki, för den andra en förment gudomlig. Båda riktar de mot Elin den sorts tryck som oberoende av såväl klass som religion tycks drabba unga kvinnor hårdast. Likriktning, normalisering, utplåning av udda egenskaper är devisen. Med en form av välvillig grymhet vill de pressa in den främmande i könets mall, kväsa hennes starka individualitet och den särart som blir tydlig också i språket:

Nour: ”Du är för konstig. Pratar för konstigt. Det måste du förstå. Kanske inte ens svennetönten i mysbyxor kommer vilja gifta sig med dig om du inte ändrar dig.”

Jeanette: ”Jag tycker du ska försöka träffa en pojkvän i stället och bete dig normalt.”

När de båda huvudpersonerna i Nere på jorden återförenas efter tio år är maktbalansen rubbad. Då har Elin gjort sig fri, lämnat förorten långt bakom sig i alla bemärkelser, medan Nour är undergivet dold bakom slöjan såväl fysiskt som mentalt. Hennes fotomodelldrömmar har gett vika för den mer potenta visionen om evigt liv. Ansiktet är vanställt efter en attack med saltsyra, vilket hon själv uppfattar som himlens rättmätiga straff för att hon börjat älska en annan än sin man. Guds lagar triumferar över Svea rikes lag: ”Han gjorde det han måste”, svarar hon då Elin – nu framgångsrik jurist – vill ställa förövaren till svars.

Lena Andersson håller inte med de kritiker som antytt att hon skulle ge en stereotyp bild av muslimer, om än Nour får förkroppsliga den islamiseringsvåg som sveper över världen.

– Bara inom Nour ryms två helt olika identiteter, poängterar hon. Innan hon blir fundamentalist är hon ljummen och ytlig i sin tro, öppen också för det sekulära samhällets krav och influenser. Nours föräldrar representerar en tredje kategori, en vi alltför sällan ser eller talar om: de är etniska muslimer men utan varje spår av religion. Man kan ana att de själva flytt från religiöst förtryck, och de är så illa berörda av sin dotters livsval att de inte längre vill träffa henne.

Nere på jorden är, enligt teaterns programblad, ett drama om att ”våga välja sitt eget liv”. Nour och Elin gör helt väsensskilda val, och i båda fallen oförutsägbara. Paradoxalt nog menar Lena Andersson att den som slutar som förlorare och offer är den som från början har det största rörelseutrymmet av de två. Fundamentalisten Nour föds friare än Elin, klassresenären:

– Klass väljer man inte, tänker jag mig. Den sitter under huden och begränsar en på sätt som är svåra att se och därför desto lömskare, desto mer problematiska att komma till rätta med. I ett öppet samhälle är det dock inte omöjligt att bryta sig loss och ta sig upp, vilket Elin gör.

– Religion väljer man däremot med intellektet. Man väljer att begränsa sig till dogmer och oförnuft i stället för att öppet ta del av all kunskap som finns.

– Om det psykologiskt sett är svårare att bryta med gudstro än med klass vet jag inte, men i detta fall skulle Nour inte ha behövt begränsa sig alls. Allting ligger öppet för henne. Ändå väljer hon att skära av och stänga till. Hennes frihet parad med lättja och nöjeslystnad, samt en pojkvän som vill tala om hur hon ska tänka och agera, ger henne så mycket ångest att hon börjar göra dygd av ofriheten. Nour väljer sig bort från den frihet hon har.

Kanske är det vår tendens att tänka oss religionen som en på förhand given, kollektivt baserad identitet snarare än som ett livsval, ett av många möjliga alternativ och därför något individen själv kan hållas ansvarig för, som ger upphov till den starka laddningen i religionsdebatten idag. Om en människas religiösa hemvist inte uppfattas som teoretiskt grundad, inte självförvållad, inte öppen för förändring är den lika lite legitim att kritisera som kön, etnicitet eller någon annan ofrånkomlig mänsklig egenskap.

Själv är Lena Andersson existentialist och främmande för alla mekaniskt bestämda identiteter. Religionskritiken ser hon som ett uttryck för respekt, tystnad som ett intellektuellt förminskande av dem kritiken gäller.

Att trosfrågor är kontroversiella även i konstens och teaterns värld visar sig med tydlighet i Örebro länsteaters hantering av hennes pjäs. En halvalkoholiserad Jesus må passera, men den scen där Nour visar upp sitt svedda ansikte och övergreppet kopplas till det fundamentalistiska islam blev uppenbarligen för magstark för teatern. Inför premiären har man beställt en annan scen, en som inte riskerar att utpeka fundamentalister som brottslingar. Lena Andersson går inte närmare in på konflikten men säger med skärpa:

– Den här sortens attacker sker. Då ska man också kunna skriva om dem. Det är vårt eget problem att vi tolkar allt i kollektiva termer.

– Den som inte känner igen sig i våldet eller den förtryckande kvinnosynen behöver inte ta åt sig av kritiken, givetvis.

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...