Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Med kniven mot strupen: Humanism i vidskepelsens Afrika

Häxjakter är fortfarande verklighet över hela Afrika. Tauriq Moosa, humanistisk pionjär i Sydafrika, skriver om förnuftets svaga ställning i sitt hemland och en vidskeplighet som skördar liv.

”Vi trodde att den här sortens händelser tillhörde det förflutna”, sa den sydafrikanske poliskommissarien Moatshe Ngoepe år 2005. Han syftade på hur trettionio hem bränts ner till grunden och nittio ungdomar arresterats, allt i jakten på en häxa. Det förflutna hade stigit till ytan igen och skapat ett inferno av oförnuft.

I denna enda mening har Ngoe-pe fångat exakt den känsla som många idag grips av när de betraktar Sydafrika. Idiotiska och gravt föråldrade idéer sänder ett skorrande eko från mitt land – det må gälla tron på häxor eller bekämpandet av en modern, så kallad ”västerländsk” idé (man förnekar den medicinska diagnosen AIDS eller sambandet mellan AIDS och HIV).

Vare sig de är passiva eller aktiva har dessa idéer en så kraftig inverkan på människors liv att de till och med kan betyda döden.

International Humanist and Ethical Union rapporterade i slutet av 2007 att en kvinna, hennes dotter och barnbarn i östra Sydafrika blivit nerstuckna och dödade, anklagade för häxeri. I ett försök att stävja det demoniska hotet kryddar nu kristna församlingar den giftbrygd som redan sjuder över uråldriga eldar med egna metafysiska tillsatser. Många använder ”Guds ord” för att förgöra så kallade häxor.

Med en Gud på sin sida är de kristna inte öppna för omprövning eller förändring. Man skulle kunna tycka att detta är ett ”gudfruktigt” sätt, i konsekvens med devisen att allt är tillåtet utan Gud. Händelseutvecklingen visar snarare att allt är tillåtet med Gud. Hans budbärare finner alltid någon passus i sina heliga skrifter för att rättfärdiga den sorts gärningar som, med Christopher Hitchens ord, skulle få en bordellägare eller förespråkare av etnisk rensning att höja på ögonbrynen. Deras absoluta förvissning om Guds ord lämnar inget utrymme för diskussion, inte ens en antydan till tvekan innan de skrider till verket. Och när denna inrotade vana att lägga mäns (men mycket sällan kvinnors) ord i Guds mun, extremismen som till stor del emanerar ur en ”magisk” bok som Bibeln, blandas med det giftiga hopkok av vidskepliga idéer som redan präglar Syd-afrika är det inte svårt att föreställa sig en metaforisk explosion.

VÅRT LAND ÄR SÖNDERSLITET av detta misslyckade experiment. De kristna har beblandat sig med häxjägare, som själva domineras av andliga ledare. Dessa ledare kräver att människor ska vägra sjukhusvård när den ”vita” medicinen kommer i konflikt med förfädernas läror. Deras egna försök att hantera ordinära krämpor får läkare att slita sitt hår i förtvivlan över de många sjukdomar som lätt kunde ha botats, om patienterna bara sökt vård på sjukhus i ett tidigare skede.

Adam Ashforth, som noterat denna ohållbara situation och dessa vanföreställningar med ett så vittförgrenat rotsystem, skriver:

”Det är ett misstag att förutsätta någon systematik i dessa idéer om häxkonst. I det nutida Sydafrika, särskilt i urbana områden, existerar en mångfald av etniska, religiösa och medicinska traditioner från Afrika och ännu längre bort, idéer som blandats med varandra i generationer på ett sätt som helt utesluter ett sammanhängande ’trossystem’. Diskussioner om ’häxkonst’ kan därför omfatta idéer från vitt spridda källor. Begrepp som satanisk makt, ondskefulla förfäder, magiska örter, personer med onda makter, demoner och ’afrikansk vetenskap’ kan med stor sannolikhet förklara mycket ondska och lidande i denna del av världen.”

Vår underbara kulturella mångfald, vårt stolta lappverk har blivit en symbol för nederlag. Vår tolerans förblindar oss och våra krossade drömmar uppenbarar en brutal verklighet. Jacob Zuma, Sydafrikas nye president, har åtal för korruption och våldtäkt hängande som ett åskmoln över sig. Ledaren för ANC:s ungdomsförbund, en tölp och ynkrygg vid namn Julius Malema, skapar förstasidesnyheter genom idiotiska beteenden. (Denne clown till politiker är så undermålig att den ökände Mangosuthu Buthelezi har sagt: ”Julius Malema är inget annat än en slyngel vars beteende inte bara är oafrikanskt, utan ociviliserat jämfört med varje kultur i världen.”)

Våra ledare försöker ta sig upp ur den grop de själva grävt. När Thabo Mbeki avgått – en motbjudande förolämpning av de flestas uppfattning om sekulär demokrati – kan man bara undra vad demokrati och regeringsmakt betyder. Det går inte att anförtro Zuma uppgiften att ge oss ett enat och fredligt land. Hur skulle man kunna lägga ett sådant uppdrag i händerna på någon som påstår att han botat sig själv från AIDS genom att duscha? Någon som undergräver den konstitutionella principen om allas likhet inför lagen genom att tysta anklagelser och framtvinga att hela åtal läggs ner? En man som sagt: ”Jag tror inte att någon kan hävda att Sydafrika inte bygger på Guds lagar”.

JAG KAN DET UTAN TVEKAN, eftersom jag vet att Amerikas konstitution baseras på deisters insats – inte på teisters. Paine och Jefferson var inte kristna och hade ingenting till övers för idén om en Gud som ingriper i världen. Ännu sätter Amerikas konstitution med sitt vackra First Amendment normen för det sekulära samhället världen över. Den säger uttryckligen:

Kongressen skall inte stifta lagar som tar hänsyn till religion, men inte heller förbjuda någon att fritt utöva den;

Inte heller inskränka yttrandefrihet eller pressfrihet;

Inte inskränka människors rätt att delta i fredliga sammankomster, eller rätten att hos regeringen göra en framställan för prövning av klagomål.

Det finns få saker som jag skulle vilja påstå styr mitt liv, men detta är en av dem. Mitt liv är beroende av The First Amendment och det skydd det ger. Det formulerades just med avsikten att undergräva de ”Guds lagar” Zuma talar om, eftersom religion och politik har ingått en förening. Om First Amendment är motsatsen till ”Guds lagar” behöver man inte fundera särskilt länge för att inse hur aktuellt det är: Iran, Irak, Saudi-arabien, Darfur… Det handlar om teokratier som bokstavligen lever efter Guds lagar, som de nedtecknats i den tidigare nämnda ”magiska boken”.

Jag påstår inte att Sydafrika blivit en teokrati på grund av en teistisk bok, men nog har grunden lagts för märkliga idéers framväxt. Häxor, kristna, despotiska ledare och galna underhuggare får stora rubriker. Predikanter som Angus Buchan får tusentals män att sluta upp kring värderingar som hämtade från bronsålderns Palestina: att kvinnor ska betraktas som objekt och underlydande, att barn ska disciplineras genom fysiskt våld och att homosexualitet ska botas med böner.

Vad som borde göra normala människor illamående hos Angus Buchan är dock inte hans galna idéer, utan hur väl han passar in i det system av oförnuft som präglar medborgarnas sinnen. Faktum är att vi inte reagerar på dessa vansinnigheter som vi borde. En man som påstår sig kunna bota homosexualitet med böner! En man som säger sig stå i direktkommunikation med Gud! Faktum är att i ett land av häxjakter, despotiska ledare och förfärande brist på utbildning kan en man som Buchan etab-lera sig utan problem. Det verkar som om marken vore jämnad för honom.

UTBILDNING ÄR LÖSNINGEN PÅ DETTA PROBLEM. I ett land där den svarta befolkningen i århundraden systematiskt utestängts från studier och förbjudits att läsa något annat än Bibeln finns ingen tradition av bildning. Ett färgat barn som nu studerar kan ha föräldrar som knappt är läskunniga. De kan inte hjälpa honom med läxorna, de kan inte uppmuntra hans intressen och förstår inte ens vad han läser eller vad han förväntas kunna.

Men det är inte svårt att hitta brister hos ett land som nyligen har uppmanats att stå på egna ben. Vi stapplar och snubblar som ett barn som just håller på att lära sig gå. Det är lätt att minnas alla felsteg, men vi måste i alla fall ha tagit ett par steg framåt för att kunna falla. Inte ens den som haltar går baklänges! Frågan är: Vad ska vi göra för att förändra situationen? Att räkna upp problem är enkelt. Det är också bra, eftersom det innebär att vi är medvetna om farorna och denna kunskap innebär det första stapplande steget mot förändring.

För det första kan vi få hjälp av internationella sekulära och humanistiska organ. Vi måste lossa det vidskepliga grepp som religion och tradition har om vårt folk. Vi måste visa att det finns naturliga förklaringar och att ett gott liv är möjligt utan någon tro på gudar.

För det andra måste vi försvara och verka för förnuft inom alla områden av politiken och samhällslivet. Vi måste också inrätta ett centralt organ med uppgift att göra just detta – det finns för närvarande inget sådant i Sydafrika.

För det tredje måste vi fortsätta att skriva, debattera och förbli uppmärksamma på det nonsens som många människor tar på fullaste allvar. Vi måste sluta bry oss om att vi kanske sårar deras känslor och i stället engagera oss för att de ska få möjlighet att leva goda och meningsfulla liv. Det må verka arrogant eller ”västerländskt” att propagera för ett ateistiskt synsätt, men det handlar inte om tvång. Här finns i själva verket ingenting att påtvinga någon: ateism och skepticism är ingen världsbild eller ideologi, bara det enkla konstaterandet att tron på gudar, illvilliga förfäder och elaka häxor är grundlös. Det handlar om att avslöja de föråldrade föreställningar som enbart gör skada. Det handlar om att tvinga bort det irrationella och vidskepliga för att uppenbara skönheten i nuet, den som ryms i en naturalistisk världsbild.

Det här förhållningssättet borde tillämpas av alla nationer. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter (UDHR) eller andra sekulära principer är en starkare grund för medkänsla och mellanmänsklig respekt än de extremistiska och torftiga tio budorden. Inte för inte har vi svårt att föreställa oss en despot som söker stöd för sina avskyvärda handlingar i Deklarationen om mänskliga rättigheter, i Paines och Russels skrifter, medan det finns oräkneliga som förankrar sina handlingar i Bibeln. (The Lord´s Resistance Army i Uganda med Joseph Kony använder de tio budorden för att lura barnsoldater att utkämpa hans fruktansvärda krig.)

Som människor kan vi kämpa för andra människor oavsett ras, tro eller kultur. När vi en gång slutat bekämpa varandra kommer vi också att inse att vi inte har behov av några idiotiska idéer om brinnande buskar eller flygande hästar för att leva goda liv. Det är så enkelt. Och just detta gör mig så upprörd: medan häxjakterna pågår och vansinniga despoter sitter vid makten, understödda av vulgära predikanter och en kristen mobb, så glömmer vi hur enkelt det i själva verket är att leva goda liv.

Men min optimism ger eko. Vi har trots allt börjat bjuda motstånd mot denna våg av oförnuft.

Tauriq Moosa, född 1986, är kolumnist i Secular Humanist Bulletin och medarbetare i Skeptic Magazine samt butterfliesandwheels. com. Han har en examen i sociologi från University of Cape Town.

Översättning: Marika Granerus

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...