Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Michel Onfray:L´Antéchrist, c´est moi!

Jag har aldrig påstått att Gud inte finns. Vad jag påstår är att Gud är en fiktion.

Se hur man skapar gudsfiktionen! säger jag. Som när man skapar en myt – låt säga som Flaubert skapade Madame Bovary. Självklart existerar romanfiguren Madame Bovary! Självklart existerar kristendomens gud – som en fiktion hos människor som börjar dyrka något som naturligtvis inte finns annat än i just denna fiktiva mening.

Men fiktionen är en verklighet. Det virtuella är reellt. Det är mer skarpsinnigt att säga att det finns en virtuell verklighet än att säga att det virtuella inte existerar!

Idag ser vi något som kan liknas vid en ny ateistisk våg, representerad av författare som Richard Dawkins, Daniel Dennett, Ayaan Hirsi Ali, Sam Harris och Christopher Hitchens. Hur vill du beskriva din egen roll i detta sammanhang?

Faktum är att jag inte läser engelska. Jag har inte läst de här författarna; jag är inte säker på att de har läst mina böcker – jag vet förresten inte vem som började! Jag kan konstatera att vi inte känner varandra, vi har aldrig träffats. Det märkliga är att människor som inte känner varandra samtidigt kan komma till samma insikt. När Darwin gör sina upptäckter med hjälp av sin oumbärliga och geniala intuition, så är någon annan samtidigt i färd med att upptäcka samma sak. Det är intressant! Men jag tror att det helt enkelt visar att det finns människor som förstår sin epok och låter den komma till uttryck.

När jag fick idén att skriva min bok om ateismen ansåg min förläggare att det var en mycket dålig idé. ”Nåja”, sa hon, ”vi känner dig! Om du inte publicerar den hos oss, så kommer du att göra det någon annanstans. Hur som helst kommer du att skriva den här boken, så du kan lika gärna göra det hos oss.” Men Handbok för ateister blev en bestseller i Frankrike, mot förmodan! Man säger alltså vad man tror, tycker och tänker, och helt plötsligt får man höra andra säga att de håller med – de har också fått nog av islam, av kristendom och judendom, av religionskrig, av monoteism, av det bakåtsträvande draget i alla dessa religioner. Plötsligt ger man röst åt människor som aldrig tidigare gjort sig hörda.

Min bok har översatts till femton språk och blivit en försäljningssuccé i många länder. Jag tror att de globala framgångarna för mig och alla de författare du nämner visar att människor idag gör motstånd mot en värld där valet står mellan George Bush och den judisk-kristna traditionen å ena sidan, och å andra sidan bin Ladin och islam. Det finns människor som vägrar acceptera denna nya version av det kalla kriget som man pådyvlar oss, när man ber oss välja sida – Bibeln eller Koranen. Människor säger: ”Varken Bibeln eller Koranen! Den ena sagan är inte bättre än den andra. Vi har inget intresse av sagor. Vi önskar oss förnuft, vi önskar oss filosofi…” Och när några filosofer säger detta, inte för att de vill bilda skola eller skapa något slags ny religion utan helt enkelt för att de anser att det är rätt, så får de plötsligt ett stort antal läsare. Trots skillnaderna i tänkesätt som du nämner – för bland de författare du lyfter fram finns väl några som snarast stöder sig på vetenskapen, och som anser att det finns vetenskapliga bevis för Guds ickeexistens.

Själv tror jag att fiktionen Gud är verklig. Jag tror att det är klokare att säga att det handlar om en fiktion och förklara hur och varför den har uppstått, än att säga: ”En dag kommer vetenskapen att bevisa att Gud inte existerar, och det kommer att gå till si och så.” Detta är inte min metod. Men man må välja vilka metoder man vill, bara de leder till insikten att det gäller att göra sig av med Gud, och att det nu är dags att lämna en teologisk epok för att i stället inleda en filosofisk, där just förnuftet börjar göra verkan.

Du har gjort dig känd som en skarp kritiker av alla de monoteistiska världsreligionerna. Anser du att det finns någon gradskillnad i farlighet mellan den judisk-kristna idétraditionen och islam?

Ja, det gör jag. Man måste för övrigt tänka på de religiösa skrifternas sammansättning. Bibeln består som bekant av Gamla och Nya testamentet, och dess tillkomstperiod sträcker sig över nästan sju eller åtta sekler – det finns således ett stort antal författare och ett stort antal versioner. En bok som skrivs av så många författare under loppet av så många sekler, det är något remarkabelt! Naturligtvis finns allt och alltings motsats i Bibeln.

I Bibeln kan man alltså hitta en uppmaning att förinta det kananeiska folket, helt enkelt en text som säger ”Utrota dem alla!”. Och samtidigt finns Jesus mildhet. Man har talionprincipen som säger ”Öga för öga, tand för tand! ”, och så har man Jesus som säger: ”Om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom.” Det är inte precis samma sak! Om man åberopar talionprincipen kan man alltså försvara dödsstraff, men om man åberopar Jesus kan man faktiskt inte göra det, eftersom det inte finns någonting i Bibeln som rättfärdigar dödsstraff på ett kategoriskt sätt. Det innebär att en person som åberopar någon särskild del av Bibeln kan vara en fullständig pacifist, som Martin Luther King, och säga: ”Icke-våld, fullkomlig fred! Om ni slår mig värjer jag mig inte, jag låter er hållas.” Och en annan läsare kan säga, som Adolf Hitler när han läste Johannesevangeliet med liknelsen om Jesus som driver ut månglarna ur templet: ”Se där en Jesus i min smak!”

I Mein Kampf säger Adolf Hitler just precis att denne Jesus är en Jesus i hans smak. Folk säger att Mein Kampf är en ateistisk bok, att Hitler var ateist. Inte alls! Hitler var teist. Han ansåg att den kristna kyrkan var fantastisk eftersom den var ett starkt politiskt organ. På sina soldaters bälten skrev han ”Gott Mitt Uns” – Gud med oss. Det gör honom knappast till ateist!

Du ser alltså att en legendarisk pacifist som Martin Luther King och en Adolf Hitler som vi alla vet är den förkroppsligade ondskan under nittonhundratalet – dessa två kan hämta inspiration i samma bok. Det är verkligen ett brett spektrum.

Hur ligger det då till med Koranen och islam?

Koranen är ju en betydligt tunnare bok än Bibeln, och den skrevs under betydligt kortare tid. Men Koranen är mycket farligare än Bibeln. Till skillnad från Bibeln är Koranen alltid farlig, eftersom den bygger på en krigslogik. Jag säger detta utan värdering – när man studerar profetens biografi ser man tydligt att den utspelar sig i en tid av stamsamhällen där det gäller att övertyga genom vapenmakt, och inte alls med hjälp av intelligens och diskussion. Muhammed är en människa som dödat, en som låtit döda och som uppmanar till dödande. Och Koranen säger klart och tydligt att de otrogna ska huggas ner. Det är ingen metafor, man ska döda dem! När man alltså står inför en sådan krigisk och erövringsbenägen religion och inte hittar någonting i verket som kan rättfärdiga pacifism, när man står ansikte mot ansikte med proselyter, människor som säger att Koranen uppmanar dem till jihad – ja, då inser man att man inte har mycket till val.

Jag anser att islam idag är på väg att skapa ett globalt problem. När Huntington talar om civilisationernas kamp, så tar han inte miste! Det finns verkligen människor som vill pådyvla hela planeten sin egen civilisation och säger: ”Mänskliga rättigheter är strunt. Feminism är strunt. Frihet, jämlikhet och broderskap är strunt, och demokratin är inget värd! Vi försvarar inte demokratin utan teokratin.” Uppenbarligen är inga områden i världen förskonade. Attentat har förekommit överallt, och överallt finns hot om attentat. Det har ju blivit en smula problematiskt, detta att Europa liksom USA och Sydamerika ses som de otrognas land! När man står ansikte mot ansikte med människor som hävdar att en regissör som sätter upp Voltaires pjäs Profeten Mahomet förtjänar att halshuggas, så säger man till sig själv: Det är inte jag som har förklarat krig, men faktum är att kriget brutit ut.

Personligen tycker jag det är självklart att människor ska ha rätt att vara muslimer, men man måste också ha rätt att inte vara det. De västliga demokratiernas princip är ju att så länge ingen skadar någon annan, så har var och en rätt att göra som man vill. Där är det enkla faktum att man existerar störande, om man inte är muslim.

Det finns alltså en gradskillnad i hotfullhet mellan islam och kristendomen. Samtidigt är det ett farligt spel, då du ber mig rangordna de tre monoteistiska religionerna och frågar vilken av dem som är mest eller minst farlig, eftersom deras grad av farlighet har skiftat genom historien. Faktum är att kristendomen kunde tillåta sig intolerans en gång i tiden, då den hade makt. Tänk bara på korstågen, inkvisitionen eller Index! Idag har kristendomen blivit tolerant, eftersom den inte längre har möjlighet att vara intolerant. Men islam kunde tillåta sig tolerans i vissa perioder, eftersom den inte hade möjlighet att vara intolerant. Idag har den möjlighet att vara det – intolerant – och det är därför som man över hela världen förkunnar dödsdomar mot tecknare, författare och feministiska kvinnor.

För ögonblicket är det muslimska hotet alltså störst. I en annan epok var hotet från kristendomen större. Idag skulle jag säga, om man verkligen måste premiera någon religion, att judendomen är den minst farliga eftersom den inte är missionerande.

Vad skulle du säga om judendomens perspektiv på våld?

Judendomen är en religion som å ena sidan säger oss, i Dekalogen: ”Du skall inte dräpa!” Och å andra sidan, bara några sidor eller rentav några verser längre fram: ”Slå ner dem alla!”

Den totala självmotsägelsen, med andra ord?

Nej. Om man förstår i vilken anda dessa saker sägs, så inser man att det inte är det minsta motsägelsefullt. För i det här äventyret gäller det att kunna uppfatta att Gud säger: ”Du, jude, skall inte dräpa någon jude – men när du har att göra med människor som inte är judar, så är det fritt fram. Slå ner dem, utrota dem alla!”

Judendomen är alltså en våldsam religion, den också. Det är bara det att den begränsar sig till de heliga platsernas geografiska territorium. Vilket innebär att ingen jude någonsin haft lust att förinta någon icke-jude i Ouagadougou, i New York eller Berlin – aldrig! Detta har aldrig varit ett judiskt perspektiv. Det viktiga i judiskt perspektiv är Israels jord, det är förfädernas jord. Allt som hindrar tillträdet till förfädernas jord rättfärdigar alltså massakrer, mord och förintelse, men trettio kilometer utanför de heliga platserna har den biblisk-judiska logiken inte längre något existensberättigande. Den judiska religionen är inte expansiv, den är en lokal religion, och i denna mening får den inga farliga effekter utanför sin extremt begränsade zon.

Nåväl – sedan kan man föreställa sig att om det finns problem på denna plats, mellan Israel och Palestina, så skapar det i förlängningen problem mellan judar och muslimer över hela planeten, och i själva verket exporterar man konflikten. Men judendomen är mer problematisk från muslimernas synpunkt än från judarnas, eftersom de inte drivs av någon expansiv logik.

I den aktuella religionsdebatten hör vi ofta hänvisningar till ateistiska regimers förbrytelser i historien. Dessa brott var en direkt konsekvens av den ateistiska livsåskådningen, hävdar många troende. Hur ser du som en av ateismens främsta förespråkare på denna kritik?

Man skulle förstås behöva diskutera den mer i detalj, men när man talar om dessa regimer och associerar till Adolf Hitler, så upprepar jag det jag nyss sa, nämligen att Hitlerismen aldrig varit någon ateism och att det aldrig var i gudsförnekelsens namn som Hitler begick sina ohyggligheter. I koncentrationslägren fanns det som du vet speciella kännetecken för olika grupper: den gula stjärnan för judar, den rosa triangeln för homosexuella, den gröna triangeln för kommunister, den lila triangeln för Jehovas vittnen. Det fanns aldrig något kännetecken för de kristna! Man har aldrig deporterat några kristna för att de var kristna. Man har deporterat kristna människor: för att de var motståndsmän, för att de var kommunister, för att de var frimurare, men aldrig på grund av deras religion. Alltså var Hitlers regim inte ateistisk.

Däremot kan man förmodligen tala om kommunistiska regimer, i Sovjet och öststaterna. Det fanns verkligen en antikristen propaganda i Sovjet, en ateistisk propaganda som gjorde ateismen till en religion. Och det är detta som blev problematiskt – inte ateismen som sådan, utan ateismen i dess egenskap av religion. Jag såg själv ett museum över ateismen i Moskva under Sovjetepoken, i en kyrka, en enorm basilika, en katedral. Och det hela liknade verkligen en religion med utnämnda apostlar, uppfinnare och skapare. Till exempel Jean Meslier, som var den förste franske ateisten och som är en betydande filosof i mina ögon – hans Naissance du christianisme från 1844 är ateismens stora bok – på denna plats hyllades han som en stor mästare. Jean Meslier var i Sovjetunionen motsvarigheten till Descartes i Frankrike, det var en landsfader.

Det problematiska med ateismen är alltså att den blev en statsreligion, och denna statsreligion är precis lika förkastlig. Med andra ord: den kristna religionen är en katastrof, den muslimska religionen är en katastrof, men den ateistiska religionen är också en katastrof. Människor har deporterats, massakrerats, arkebuserats och förföljts i ateismens namn. Man kan inte vänta sig av mig att jag ska ägna mig åt förnekelse och revisionism eller ta ateismen i försvar, när den tjänat sådana ändamål. Ateismen är ingen garanti för förträfflighet! Faktiskt – när en ideologi börjar förvandlas till en religion, så är de mest fruktansvärda katastrofer möjliga, även på ateismens område.

Är det inte så att också kommunismen förvandlades till en religion? Det förklarar kanske något av den katastrofala händelseutveckling du beskriver.

Självklart! Kommunismen skapade sig en gud, profeter och apostlar. Man har Marx och hans profeter, och de hade föregångare inom den franska materialismen: filosofer som Helvétius, D´Holbach och Meslier. Och så har man apostlar: Engels, Lenin, Stalin, Mao. Sedan gäller det att organisera samhället som helhet runt detta. Det gäller att skapa en kult, i frånvaro av Gud. Man bevarar alltså den religiösa strukturen. Man indelar historien i ”före” och ”efter” enligt kristet mönster. Man ödelägger kyrkor, spränger dem i luften, eller just det som jag nämnde nyss: man tar en kyrka, och på det som tidigare var en religiös kultplats börjar man att odla ateismens kult. I det ögonblicket uppstår en religion!

Nu ska man veta att jag själv håller fast vid en korrekt användning av religionsbegreppet. När folk idag talar om fotbollens religion, pengarnas religion eller låt oss säga fotvandringens religion – vi har ju haft en företrädare för den i Frankrike på sistone i form av Sarkozy – ja, då inser man att detta inte är en särskilt lämplig användning av ordet religion.

Vad menar du att religion egentligen är?

Etymologin säger oss att religion är något som förenar. Man kan tolka det så, och med en sådan tolkning har man rört sig bortom religionen. Men jag själv gör en mer exakt definition: jag menar att en religion är en vision av världen som säger oss att denna verklighet bara får mening genom det utomvärldsliga.

Religionen säger: Det ni ser omkring er här är en fiktion, det är en illusion. Verkligheten är det utomvärldsliga. Det finns således en himmel, en idévärld, en värld som övergår tiden, rummet och historien, en värld av evighet, en själarnas och andens värld. Och i mina ögon är en religion först och främst denna uppfattning av världen, den som säger oss att verkligheten är en illusion och att illusionen är sanningen. Illusion om ett liv efter döden, till exempel. Det som verkligen betyder något sker efter döden, säger religionerna: där finns er frälsning, där är evigheten. Av det skälet är också buddhismen en religion. Det sägs ju att buddhismen inte är en religion, att det är en vishetslära eller filosofi… Men buddhismen säger oss att det finns liv efter döden, att det finns en reinkarnation – alltså är det en religion!

Jag är motståndare till religionerna i den mån de gör oss oförsonligt inställda till vårt nu under förevändning att det skulle finnas en evig framtid, en odödlig framtid. Det, säger jag, är en fiktion! Det är ett intellektuellt bedrägeri. Vilket också innebär att när man talar om religion i kommunismens fall, så har ordet inte den betydelse som jag vill lyfta fram.

När man påstår att det finns en kommunistisk religion, så är det förmodligen sant såtillvida att kommunismen gör det möjligt att skapa en samhällsordning. Kommunism förenar – må så vara att det är en religion i den bemärkelsen. Men den sovjetiska kommunismen har aldrig gjort gällande att det fanns ett liv efter döden, och att detta liv skulle vara det klasslösa samhället eller något liknande. Själva kännetecknet för den kommunistiska religionen var idén att paradiset var möjligt att förverkliga på jorden. Och den bild man målar upp för oss av en frälsning, av en messianism – det är det religiösa språkbruket – denna messianism var en del av kommunismen, men här och nu, i historien. Kommunismen säger att en dag – men här och nu – en dag kommer paradiset att finnas på jorden! Det kommer inte längre att finnas några bekymmer, det kommer inte längre att finnas några samhällsklasser, inget arbete och ingen smärta, inget lidande. Vi kommer inte längre att frukta döden. I Sovjet talade man om en ny människa! Den nya människan var inte en individ som hörde hemma i eftervärlden, det var en individ i nuet.

Kommunismen kan alltså kallas religiös i metaforisk mening, men den är ingen religion eftersom den grundläggande dimensionen trots allt är idén om ett paradis som kan förverkligas i morgon, här och nu, och inte i en annan värld.

En av de mest kontroversiella frågorna i religionsdebatten idag gäller barns förhållande till religion. Sekularister ifrågasätter föräldrars rätt att etikettera sina barn som religiösa, och religionens roll i skolan diskuteras livligt. Hur förhåller sig det sekulära Frankrike till konfessionella friskolor?

I Frankrike finns ju en lag från 1905 som skiljer kyrkorna från staten. Det finns alltså vissa skolor som är klart och tydligt sekulära, och andra som är konfessionella. Inom ramen för de konfessionella skolornas princip finns två möjligheter. Den första går ut på att skolorna är ”under avtal” med staten – när jag var i tjugoårsåldern var jag själv lärare vid ett gymnasium som bedrev privatundervisning under statligt avtal. Det innebär att lärarna avlönas av staten, har statliga examina, undervisar enligt statens kursplaner och kontrolleras av statliga inspektörer. När det gäller kursinnehållet finns det inget som skiljer en sådan skola från sekulära grundskolor eller gymnasier. I gengäld finns det möjlighet för de elever som så önskar att få katekesundervisning, det finns krucifix i klassrummen, och så finns en skillnad när det gäller administrationen – skolledningen och städpersonalen, till exempel, lyder under en instans som inte är sekulär utan privat, med en ledning av föräldrar som alla är militanta katoliker.

Detta är alltså möjligheten till en konfessionell undervisning ”under avtal”. Dessutom finns möjligheten till en avtalsfri konfessionell undervisning. Om jag har lust kan jag till exempel öppna en hedonistisk skola –

Det låter som en bra idé!

Javisst! Jag undervisar helt enkelt i vad jag vill, när jag vill och hur jag vill, men jag utfärdar inga statliga examina, och jag avlönas av elevernas föräldrar. Detta är något som nu börjar se dagens ljus i Frankrike, eftersom det finns muslimer som efterfrågar typiskt muslimska konfessionella skolor.

I Sverige blossade debatten om religiösa friskolor upp på allvar då den omstridda församlingen Plymouthbröderna fick statens tillstånd att starta en skola. Det handlar om en grupp fundamentalistiskt troende kristna som isolerar sig själva och sina barn från samhället, eftersom de menar att Antikrist behärskar jorden.

Antikrist, det är ju jag! Antikrist är i Stockholm.

Det låter höra sig! Men – skulle en så extrem sekt verkligen kunna öppna skola i Frankrike, och anser du själv att man bör ge utrymme för det?

Tja, olyckligtvis är det möjligt! Alla sekter kan öppna den typen av skolor, och jag undrar just hur man skulle kunna förbjuda det. För när allt kommer omkring finns det tillfällen som faller inom privatlivets ramar. Man kan säga: ”Jag har barn och känner för att uppfostra dem såhär. Jag har vänner som är av samma åsikt. Vi har köpt ett slott, vi samlas där och bedriver en kollektiv pedagogik” – det är svårt att förbjuda.

Vad sker då med barnens rättigheter?

Ja, det kan man verkligen fråga sig! Man kan faktiskt säga att det är ett hån mot barnens rättigheter. Det är bara det att andra skulle kunna säga: ”Hör upp ett ögonblick! Ni som är katoliker, och som döper era barn och sätter dem i konfessionella skolor – det är samma sak, ni förhånar barnens rättigheter!”

Du menar att det inte finns någon tydlig skiljelinje mellan sekter och traditionella religioner?

Jag brukar säga att en religion är en sekt som lyckats! Det har fått folk att hoppa till, men ändå – kristendomen var en sekt då Konstantin konverterade. Föreställ dig att Sarkozy skulle konvertera. Detta är ju inte längre möjligt eftersom vi lever i en demokrati idag, men föreställ dig att en statschef i ett lätt underutvecklat land, jag nämner inga namn, skulle säga: ”Nu konverterar jag! Min religion blir statsreligion. Var och en som inte ställer upp på det kommer att hamna under svärdets egg, torteras, massakreras.” Efter en viss tid blir denna sekt en religion. Det är sannerligen inte lätt att skilja mellan sekter och religioner!

Du känner väl till Raël, denna otroliga globala sekt? Jag höll en gång föreläsning på Raëls hemort i Bourgogne i Frankrike då någon i publiken ställde frågan: ”Vad ser du egentligen för skillnad mellan Raël och kristendomen?” Detta var strax efter Johannes Paulus II:s död, och vid påvens kista hade hans efterträdare Benedictus XVI sagt: ”Johannes Paulus står nu på balkongen i Herrens hus, stödd på armbågarna och betraktar oss.” ”Det är ju fullständigt befängt!”, sa jag. ”Framför någons kista – föreställningen att denne man inte är mer död än att han kan stå på balkongen i Herrens hus, stödd på armbågarna och betrakta oss! Jag menar att det är exakt jämförbart med vad Raël säger, när han säger att vi måste klonas för att en dag kunna stiga ombord på det flygande tefatet som ska bli vår räddning. I mina ögon är det precis lika idiotiskt.”

Och jag tillägger i all enkelhet: ”Det finns en skillnad – nämligen att Benedictus XVI är överhuvud för en sekt som lyckats och som blivit en religion, medan Raël nöjer sig med att vara en lokal idiot.” Ser man på! Raël stämde mig för uttrycket ”lokal idiot”. Jag står alltså inför rätta, därför att jag sagt att någon som påstår att man måste klona människor för att de ska kunna lösa biljett till ett flygande tefat som förväntas rädda dem ur fördärvet – att den typen är en idiot, vilket jag faktiskt anser, och lokal. Men han är uppenbarligen lokal, eftersom han är från orten!

Vilken sorts kritik möter du normalt i Frankrike?

Oh là! Vet du, jag skriver populära böcker, jag har försäljningsframgångar, jag har grundat ett folkuniversitet i Caen och det fungerar bra – alltså möter jag många avundsjuka och elaka personer! Det har skrivits flera böcker i polemik mot mig, alla präglade av hat, förakt, personangrepp. Jag har många fiender, för när man definierar sig som ateist får man per definition all världens troende emot sig. När man definierar sig som ateist, men samtidigt säger att man anser att vissa ateister beter sig som ett prästerskap, så får man ännu fler fiender. När man politiskt säger att man står till vänster får man hela högern mot sig. Om man samtidigt i vänsterkretsar säger att man är kritisk till kommunistpartiet, vilket är fallet för mig, så gör man sig en massa fiender där också. Det hela innebär att om man är en fri människa, om man försöker tänka fritt, så får man många fiender. Många! Men man får också många vänner, och det är egentligen det viktiga.

Det finns alltså folk som attackerar mig, och jag får dödshot. Böcker skrivs i polemik mot mig – det har visserligen skrivits en till mitt försvar, men den är lika dålig som de andra. Det gör ingenting! Jag menar: det är spelets regler. Man får fiender när man är tydligt filosofiskt och politiskt identifierbar, när man talar klarspråk, när man tar ställning, när man driver ett folkuniversitet och förklarar hur och varför man vill göra det: jag har hela universitetsvärlden emot mig, men vad ska jag säga? Det gör ingenting!

Kan du berätta närmare om motståndet i religiösa frågor? Din religionskritik tycks väcka starkare reaktioner än något annat du säger eller gör.

Jo minsann! När det gäller religionen har jag anklagats för allt. Jag har kallats Antikrist, antisemit, islamofob, läromästare för Jean-Marie le Pen, läromästare för Raël, kort sagt: jag har anklagats för allt. Men för övrigt, oberoende av det, har jag kallats stalinist, fascist, nazist – jag har anklagats för allt! Jag tror faktiskt inte att jag undgått någon typ av förolämpning.

Till sist, vilken filosof i historien betyder mest för dig?

Ah, måste jag utse en person? Länge skulle jag ha sagt Nietzsche, men med tiden har jag börjat tro att det kan vara Montaigne.

Hur kommer det sig?

Ah! Men man får inte glömma mina kelgrisar, förstås. Jag har favoriter i Epikuros, i Diogenes, i Aristippos från Kyrene – det är snarare ett slags konstellation.

Nåväl, Nietzsche blev viktig för mig därför att jag väldigt tidigt upplevde en sorts antikristen kraft, en känsla för språkets skönhet och för livet som solitär. Jag läste Nietzsches samlade verk metodiskt, flera gånger. Montaigne läste jag senare i livet, på ett mera oorganiserat sätt. Så en dag sa jag till mig själv: Jag ska läsa alltsammans! Väldigt få människor har läst Montaignes essäer i deras helhet; alla plockar ut saker lite här och där. Och när man läser allt på samma gång, så upptäcker man något nytt. Jag läste essäerna tre gånger i deras helhet, och då insåg jag att det finns en intellektuell glöd hos Montaigne, som har påverkat eftervärlden mycket mer än Nietzsche.

Efter att jag läst Montaignes essäer höll jag min kurs om sextonhundratalet och upptäckte alla barockens okända libertiner: Saint-Evremond, Gassendi, Cyrano de Bergerac, alla dessa betydande tänkare – naturligtvis Descartes, Spinoza och så vidare. Jag läste också Helvétius, D´Holbach, La Mettrie och Maupertuis, dessa filosofer från sjuttonhundratalet. Alla dessa härrör från Montaigne! Det är remarkabelt. Denne man ensam, han som sitter där på landet och författar sina essäer. Han som talar i första person, han som skriver ”jag” och ”jag själv”, han som skriver och berättar: ”Jag har sexuella problem! Jag presterar dåligt. Jag gillar inte ostron, men vitt vin är gott! Min far var bättre på att rida än jag. Jag kommer inte ihåg vad saker heter…” Alltså, allt det där berättar han! Och samtidigt, med utgångspunkt i sina små privata livserfarenheter, säger han oss något universellt.

Man skulle tycka att vi kunde strunta blankt i Montaignes små privathistorier, om det inte vore för att de gav upphov till en allmängiltig världsbild. Hos Montaigne finns hela moderniteten. Här finns fördomar om kvinnor. Men samtidigt finns här en fras som säger, klart och tydligt, att om kvinnor är underlägsna män, så beror det på att vi har fostrat dem till att bli underlägsna män. Det är alltså en feministisk tanke.”Bah, se kvinnor! ” säger Montaigne, men å andra sidan: ”Om de beter sig så beror det inte på naturen, utan på kulturen. Låt oss förändra kulturen, så får vi se vad som händer med kvinnorna!”

Var Montaigne den förste som uttryckte den tanken?

Ja, det verkar så! Han var också den förste antirasisten. Han åker till Rouen och upptäcker ett fartyg med brasilianare – svarta, som man säger vid den tiden. Folk säger: ”De är vildar! De är inte katoliker, de talar inte vårt språk och de går inte klädda som vi.” Men Montaigne säger: ”Det som är främmande för oss själva kallar vi barbari.” Det är remarkabelt! Denna sorgliga betraktelse av Claude Lévi-Strauss. ”De talar inte som vi, de har en annan hudfärg, de går inte klädda som vi, och därför kallar vi dem barbarer. Men hör upp ett ögonblick – när de betraktar oss kan de också kalla oss barbarer!”

Det finns en massa sådana här saker hos Montaigne, som är i högsta grad moderna. Skrivsättet i första person, den feministiska potentialen, den antirasistiska potentialen.

Jag upptäckte alltså att Montaignes filosofiska potential förmodligen var mycket större än Nietzsches, därför att – Pascal hade inte existerat utan Montaigne. Descartes hade inte existerat utan Montaigne. Alltså hade Spinoza inte existerat utan Montaigne. Alltså hade inte libertinerna – och så vidare – existerat utan honom. Och man inser: denna personlighet ensam, med denna lilla bok, har åstadkommit betydande effekter av modernitet. Han för oss ut ur medeltiden! När man talar om humanism i Frankrike, så syftar man ofta på just denna period: humanismen är Erasmus och Montaigne. Och denna humanism har ännu inte uttömt sina möjligheter, som jag ser det. Man kan fortfarande återvända till Montaigne och upptäcka moderna idéer hos honom.

Var finns då humanismen i vår samtid?

Jag tror inte att någon idag på allvar intar humanismens hållning, men att det finns humanistiska tänkare. Vad är egentligen en humanist? Jo, en humanist är den som anser att människan är ett värde, att människan är en dygd. Marknaden finns naturligtvis, kapitalismen finns, liberalismen, marxismen och alla dessa idésystem. Men humanismen är det system som anser att människan står högst, eller i centrum – och att så ska vara.

Under nittonhundratalet fanns det något som var raka motsatsen till denna humanism: en period i idéhistorien som utgav sig för att vara antihumanistisk. Då hävdade man att samhället bestod enbart av strukturer; det fanns nätverk, relationer, spel och maktspel och så vidare, men knappast några individer – inget subjekt. Michel Foucault förklarade rentav att människan var död. Människans tid var över, påstod han, den hade en början och ett slut, och när allt kom omkring var vår mänskliga potential just ingenting i ett evigt universum.

Lyckligtvis har alla nästan kommit över detta synsätt. Jag tänker även på Foucault, han som under sitt alltför korta liv faktiskt hann dödförklara människan, men som i sina sista verk ändå uppmanade oss att återskapa subjektet, att ta det i beaktande igen. Dagens tänkande, den unga franska filosofin eller helt enkelt den franska filosofin idag är en filosofi som faktiskt tar hänsyn till subjektet, jaget, den individuella människan.

I en mening kan man alltså se att humanismen är på väg tillbaka i vår tid, även om det inte uttryckligen sägs.

Av Christer Sturmark och Sara Larsson

Översättning från franskan: Sara Larsson

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...