Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Ny övertygande bibelkritik

I främst USA har det under det senaste decenniet publicerats en omfattande religionskritisk litteratur av hög akademisk klass med åtföljande avancerad diskussion. Men i Sverige har fåtaliga verk som t.ex. Roger Viklunds Den Jesus som aldrig funnits (Vimi, 2005) passerat ganska oförmärkt. Bortsett från ett ytligt tv-samtal, debatt i Aftonbladet, lovord i Humanisten och några teologiska protester som redovisas och besvaras utförligt på Viklunds hemsida, har det varit märkligt tyst om detta verkligt häpnadsväckande arbete som det tagit författaren fjorton år att genomföra.

Viklund är inte yrkesteolog, vilket kan bidra till en lugn distans i känsliga frågor som prästerskap eller många troende knappast ens skulle vilja vidröra. Boken ger främst en uppdaterad redovisning av internationell bibelforskning och gör inte anspråk på att bidra med egna idéer, något som författaren ändå inte kan undgå i vissa sammanfattningar. Framställningen (med tillfogat register och ett mer seriöst omslag) borde räcka väl för en ny teologisk-historisk dispyt av ett helt annat slag än den tidigare, mer svepande Hedeniusdebatten. Det vore spännande att möta kvalificerade invändningar. Det handlar ju inte precis om småsaker.

Bokens titel är alltför begränsande, då perspektivet på Bibeln som historiskt och etiskt dokument går långt utöver en diskussion om evangeliernas sanningshalt. Enbart analysen av Gamla testamentet är tillräckligt omstörtande för den som bara haft skolans och kyrkans tillrättalagda förkunnelse att lita till. Hur bokstavstrogna kristna och judar ska komma till rätta med de tydliga förfalskningar, som inte minst den senaste arkeologin efter 1980 avslöjat, är en gåta. Moseböckerna och Josua anses numera otillförlitliga som historiska källor. Enbart detta innebär en förlust av själva urkunden, även för islam som ju utgår från abrahamitisk tradition. Trots ett intensivt sökande efter arkeologiska stöd, särskilt efter Sinaikriget 1967, finns inga tecken på att israeliterna varit fångna i Egypten, att närmare två miljoner vandrat i öknen under fyra årtionden och intagit Kanaan. Den partiska bibelarkeologin verkade först bekräfta vissa uppgifter, men med ny teknik har det visat sig att dateringarna ofta varit grovt felaktiga (The Bible Unearthed, Finkelstein & Silberman, 2001). Jeriko var raserad och övergiven långt innan Josua skulle ha existerat, det utlovade landet var sedan länge ockuperat av egyptier och visar dessbättre inga tecken på de groteska plundringar som Bibeln redovisar. Kanaan var i sekler redan befolkat av dem som genom sociala och politiska förändringar senare blev israeliter!

I Jerusalem har man från 900-talet fvt – den tid då David och Salomo skulle ha utfört sina storverk – endast funnit rester av en mur, vissa befästningar och ett litet tempel, antagligen helgat åt den kananeiska guden Baal. Salomos berömda ståtligheter, bl.a. i de viktiga städerna Megiddo, Hazor och Gezer, utfördes i realiteten senare, främst av den israelitiske kungen Jerobeam II (788-747 fvt). Jerusalem var knappt mer än en by i det glesbefolkade, fattiga Judéen fram till de assyriska erövringarna (med början 722 fvt) av det mycket större och rikare nordriket Israel, då många flydde till sydriket Juda, som klarade sig undan förödelsen just då tack vare eftergifter av kung Ahas (743-727 fvt). Först då började monoteismen sakta utformas och tempelritualerna förläggas till Jerusalem – israeliterna hade tidigare offrat i Samaria och Betel.

Bibelförfattarna klippte och klistrade friskt ur den ur den mytiska och verkliga historien. Salomos rike som enligt första Kungaboken sträckte sig från Eufrat till Gaza motsvarade i realiteten Assyrien vid dess höjdpunkt. Drottningen av Saba kan inte ha besökt Salomo förrän flera sekler efter hans död, då Saba (nuvarande Jemen) började blomstra. Davids strid med filistén Goliat är en medveten skröna. Den beskrivning av Goliat som ges i 1. Sam. 17:4-7 stämmer med rustningen bland de grekiska legosoldaterna (hopliter) som kämpade för Egypten först på sexhundratalet fvt. (Dessutom namnger 2. Sam. 21:19 en helt annan hjälte som Goliats baneman.) David delade ut rika krigsbyten efter strider med amalekiterna (1. Sam. 30:26-31) till orter som inte var befolkade på hans tid: Jattir, Aroer, Ramot…

Bakgrunden till Nya testamentet upptar halva utrymmet i Viklunds bok. Det är högintressant läsning. I berättelserna om Abraham och patriarkerna som skulle ha utspelats ca 2000 fvt talas det t.ex. om kameler, trots att de inte förekom som tamdjur i de trakterna förrän mer än tusen år senare. Folken araméer och filistéer nämns ofta, trots att de framträdde långt efter patriarktiden. Platsangivelser stämmer dåligt med arkeologiska fakta: Shechem, Beersheba, Gerar och Hebron visar inga tecken på att ha varit bebodda under abrahamitisk tid. De egyptiska personerna i historien om Josef (t.ex. Potifar) var omtalade under 600-talet fvt.

Att Moseböckerna skrivits av olika prästerskap under vitt skilda tider har debatterats sedan Julius Wellhausens forskning från slutet av 1800-talet. ”Mose lag” nedtecknades av präster tusen år efter Mose ”levnad” – vissa delar av Esra så sent som på fyrahundratalet fvt. Sagan om de tio budorden har ett förvirrat och motsägelsefullt innehåll med olika författare (delar kan spåras till den egyptiska dödsboken) och de var ursprungligen betydligt fler än tio, för judendomen 613 (mitzvot). Mycket handlade om detaljerade föreskrifter för offrande till (avguden?) Jahve och om praktiska råd:” Du skall inte koka en killing i moderns mjölk”.

De sensationer som Moseböckerna radar upp finns knappast ens som notiser i de annars så noggranna egyptiska dokumenten. Det försvagade Egypten som Moseböckerna skildrar stämmer bäst med 700-talet fvt. Däremot var ”flykten” från Egypten (1400-1200 fvt) en logistisk omöjlighet p.g.a. de då militärt starka fästen som Egypten upprättat vid den östra gränsen. Kungadömen som Arad, Heshbon och Edom i Sinai som Moseböckerna nämner existerade inte ens på den tiden, även om tält-kulturer skapar viss arkeologisk osäkerhet. Listan över alla egendomligheter blir till slut närmast pinsam och en verklig prövning för en intresserad troende.

Finkelstein & Silberman, som Viklund bl.a. stöder sig på (och som nu utvecklat resonemangen i David and Solomon, 2006), går detaljerat igenom många av de orimligheter i Gamla testamentet som de senaste decenniernas forskning påvisat, men diskuterar också motiven till texternas uppkomst. Kung Josia, som regerade 639-609 fvt, spelade en avgörande roll för den judiska lagen och kampen mot ”hedendomen”. Teologin från 622 fvt, då översteprästen Hilkiah ”hittade” femte Moseboken (Deuteronomium) i en tempelmur, var kanske ett beställningsverk för att stärka kungadömet och inspirera den territoriella expansionen efter Assyriens försvagade välde (huvudstaden Nineve föll 612 fvt). Egyptens oroande återkomst i det israeliska området under farao Psammetichos I (664-610 fvt) förklarar valet av fiende i Moseböckerna. (Kung Josia dödades av farao Necho II 609 fvt, vilket i praktiken också satte punkt för den monarkiska eran från David.) Den uppflammande, och just då kortlivade, monolatrin, dyrkandet av en enda gud, kan läsas ”envälde” och ”nationalism”. ”Herren” är kungen, ”Lagen” är civil lydnad. De urgamla myterna usurperades och omformades av härskarna. Offrandet till flera gudar, som både israeliter och judaiter ägnat sig åt under århundraden, låg inte i den nya maktens intresse.

Den s.k. deutoronomistiska historien (Josua, Domarboken, Samuels- och Kungaböckerna) är i mycket legender och en politiskt utstuderad fiktion med bara sporadiska stöd i verkligheten. Tidig judendom var dikterad statsreligion utan folklig medverkan (precis som kristendomen i tusenfalt förstorad maktpotential under och efter kejsar Konstantin). Faktiska händelser är ofta förskjutna i tiden. De brons- och järnåldersförhållanden som beskrivs är misstänkt lika de ”moderna” som rådde under slutet av 600-talet fvt. Hjältar som David (som enligt ett nytt fynd i Tel-Dan troligen har existerat) och Moses har flera likheter med glorifieringen av Josia, även om vissa delar tillkommit något tidigare. De assyriska kungahistorierna, med noggranna förteckningar över stordåd och blodiga segrar, stod modell för den judisk-israelitiska panegyriken.

Men viktiga delar av den hebreisk-arameiska Bibeln skrevs också under och efter fångenskapen i Babylon från 538 fvt. Det judiska folket skulle efter Babylons fall komma att leva i mer än tvåhundra år under persiskt välde. Staten Juda blir provinsen Yehud, folket kallas judar. Israel blir Samaria. Politiskt och religiöst var det av högsta vikt att ”Guds utvalda folk” återigen hävdade sig. Templet skulle återuppbyggas efter katastrofen 587 fvt. Det patriotiska prästerskapet i det länge kungalösa riket befann sig i en maktkamp med de verkliga, relativt välvilliga, härskarna och hade bara stora ord som vapen. De tidiga texterna reviderades. Skrifterna och predikningarna skulle åter ena och lyfta folket. Krönikeböckerna (sannolikt skrivna av Esra) återupplivade den tendentiösa historieskrivningen. Den nationella och etniska propagandan gör numera ofta ett obehagligt intryck men var säkert under hela den långa tiden av underkastelse – efter perserna: hellener och romare – funktionell och omhuldad. Gud blir ett politiskt redskap och kan för utomstående ses som ett substitut för den nationella äran – den mentala imaginära pelaren i uppgång och nedgång. Otaliga judiska upprorsförsök hämtade kraft ur den stolthet som skrifterna gav upphov till.

Den slutliga redigeringen av Gamla testamentet skedde efter år 164 fvt, då Daniels förvirrade bok färdigställdes, trots att den utger sig för att vara skriven under den babyloniska tiden. Så speciellt ”gammal” och invändningsfri är alltså inte denna största del av Bibeln. Man kan också fråga sig, vad en stor del av dessa texter har med religion att göra.

Modern bibeldebatt sedan 1968 präglas mycket av den intensiva kampen mellan ”maximalister” och ”minimalister”. De förra, t.ex. egyptologen K. A. Kitchen, argumenterar för Gamla testamentets relativa historiska trovärdighet med stöd av bl.a. utombibliska textfragment (On the Reliability of the Old Testament, 2003). Minimalisterna (”Köpenhamnsskolan”) kräver mer otvetydiga arkeologiska bevis och ifrågasätter texternas tidiga ursprung; man menar att de huvudsakligen kom till som en följd av den babyloniska exilen och att de skall tolkas mer allegoriskt. I Viklunds bok saknar man en mer utförlig redogörelse för denna aktuella strid där olika specialiteter står hårt mot varandra. Frontlinjerna blir tydliga i W. G. Devers bok What Did the Biblical Writers Know & When Did They Know It? (2001).

Om nu Gamla testamentet delvis är en propagandistisk konstruktion, tillkommen under stridande och förödmjukande omständigheter, så gäller det i viss mån också för Nya testamentet. Alla kanoniska sammanställningar av texter har ett överordnat syfte, högt över de troendes huvuden. För Nya testamentets del handlar det inte längre om Israels självförhärligande – Jerusalems tempel ödelades återigen av Titus’ soldater år 70, den judiske Messias kom aldrig och delar av befolkningen skingrades år 135 av kejsar Hadrianus. Istället står nu den avgörande striden mellan gnostikerna och de kristna som senare skulle bilda den katolska kyrkan.

Nya testamentet är ett taktiskt urval texter som efterhand, efter många finter och strider, skall få den teologiska opinionen att svänga över till den mer ortodoxa personkristna synen – den slutliga kanon bestämdes inte förrän år 367. Gnostikern Markion hade redan år 140 sammanställt ett nytt testamente byggt på sina versioner av Paulus och delar av Lukasevangeliet (han godtog inte Gamla testamentet och dess gud). År 143 var det nära att den gnostiske mystikern Valentinus blev vald till biskop i Rom. Gnosticismen, som då utvecklats till en blandning av grekisk platonism och kristendom, var en esoterisk rörelse för invigda med stor räckvidd i Medelhavsområdet. Man hyllade Jesus, men inte som historisk person utan som andlig förebild. Gnostikerna hade en betydligt mer komplicerad världsförklaring än de kristna och var rikt företrädda bland de filosofiskt lärda.

Flera kristna kyrkofäder, fr.a. biskop Irenaeus i Lyon, agiterade brutalt mot gnosticismen och lyckades avgöra vad som kunde godkännas som Guds sanna ord. På 180-talet bestäms det, att endast fyra evangelier av det 20-40-tal som då var i omlopp, skulle få ingå i Den Heliga Skrift. Upphovsmännen var okända men får namnen Markus, Matteus, Lukas och Johannes. Jesus skall nu bli den samlande gestalten och evangelierna påstås förmedla vittnesbörd om hans levnad. Dessvärre skrevs uppenbarligen de evangelierna långt efter Jesu förmodade tid, utanför Palestina (flera geografiska angivelser är direkt genanta) och innehåller mängder av motsägande uppgifter. Inte ens det mest fundamentala för de kristna, t.ex. Bergspredikan, är enhetligt och trovärdigt återgiven. Lukas förlägger i motsats till Matteus händelsen till en slätt; båda skriver först att Jesus talade till lärjungarna, men sedan att han predikade för folket. De vackra orden är inte original utan delvis en fri sammanställning av sentenser ur Gamla testamentet, Talmud och av så vitt skilda filosofer som Aristoteles och Konfucius. Evangelieförfattarna var lärda män som hämtade förebilder och yttranden från hela den antika kulturen – Nya testamentet är i stora delar ett uttryck för hellenistiska tankefigurer. Mycket av det som Jesus skall ha sagt och gjort, t.ex. underverken, kan direkt härledas till då kända legender: Herakles, Dionysos, Apollonios från Tyana, Asklepios, Mitra, Buddha etc. Evangelierna är till stor del kompilat, texter byggda på etablerade visdomsord och myter – en vanlig genre vid den tiden. Nya syntetiska, konstruerade gudomligheter med undergörande egenskaper var accepterade sedan de egyptiska och grekiska polyteismerna sammanfördes i Serapiskulten av Ptolemaios I. Den egyptiske prästen Manetho och den grekiska Timotheos utarbetade den nye gudens attribut och valde hans namn…

En internationell religionshistorisk expertgrupp med säte i USA, The Jesus Seminar, har kommit fram till att endast 90 av de 500 uttalanden som tillskrivits Jesus (logia) kan vara ”autentiska”. Flera av de bevingade ord vi förknippar med Jesus är hämtade från Gamla testamentet., t.ex. ”älska din nästa”. Viktiga sentenser i de icke-paulinska breven i NT (ej skrivna av sina uppgivna författare) formulerar ofta samma andemeningar som Jesus uttalade utan att de refererar till honom. ”Älska dina fiender” finns i 1. Pet. 3:9 med samma innebörd. Beskrivningen av flera episoder varierar också besynnerligt mycket; förhistorien till våra evangelier är nämligen ytterst komplicerad och diffus. Forskarna antar hypotetiskt en förlorad, sammansatt skriftkälla (Q) som kan förklara de liknande, utbroderade tillägg som Matteus och Lukas har utöver det gemensamma med Markus, som också byggt på Q. Andra förlagor kan också ha existerat, t.ex. Tomasevangeliet och det omdiskuterade ”Hemliga Markus”. Ursprunget till det som kombinerades och skulle bli Jesus-gestalten måste sökas i många sammanhang, inte minst bland de många judiska sekter som florerade strax före och efter millennieskiftet.

Det är helt klart att den ”epistel-Kristus” (som var etablerad före Paulus) är en annan, snarast motsatt, helighet än den som omtalas i evangelierna. Denne tidige Kristus antogs ha funnits före skapelsen och hade kosmiska attribut; det var på intet sätt fråga om en personifierad gudom, något som var ett absolut tabu bland de monoteistiska judar Paulus bl.a. korresponderade med. De som redigerade Nya testamentet ändrade i texterna och placerade evangelierna, apostlagärningarna och epistlarna i en följd som skulle ge intryck av att de beskrev samma gestalt. Ursprunget för en radikal personkristendom i hela Nya testamentet, Markusevangeliet, är dessutom en oegentlig sammansmältning av den syrisk-galileiska teologin under Herodes Antipas och den annorlunda frälsarlära i det som brukar kallas ”Jerusalem-traditionen”. Berättelsens litterära och teologiska konstfullhet visar tydligt att den inte bygger på muntlig överföring. Förlagorna till det som blev berättelsen om Jesus består av visdomsord, inspirerade av kynisk och stoisk filosofi (Q1) och senare, mer apokalyptiska visioner (Q2). Någon ”uttalare” i Q nämns aldrig (Tomasevangeliets satsinledningar, ”Jesus sade:”, är senare tillägg.) Evangelisterna ”scenograferar” visdomsorden och dialogerna, ofta i sinsemellan olika situationer. Kristi passionshistoria och uppståndelse räknas till Jerusalem-traditionen. Ansvaret för spridningen av denna kombination av oförenliga Kristusbilder vilar på de kyrkofäder som skickligt manövrerade sin teologi bort från kaoset av samtida sekter och spekulativa filosofier under andra hälften av 100-talet.

Bortsett möjligen från ett minimalt fragment av Johannesevangeliet, finns inga texter bevarade före år 170-180. I de tidiga grekiska handskrifterna finns oräkneliga avvikelser. Vissa nämner inte ens dogmer som jungfrufödseln eller treenigheten (som var en rent kyrklig dogm). Viktiga tillägg (interpolationer) och ändringar infördes sent. Slutet av Markusevangeliet med den viktiga berättelsen om Jesus efter uppståndelsen (16:9-20) lades till på 100-talet. De kända orden av Jesus på korset: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör” (Luk 23:34) skrevs in på 300-talet. Berättelsen om äktenskapsbryterskan (”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne”) infördes på 400-talet. Under 600-talet var förändringarna speciellt omfattande. Bibelhistorikern B. D. Ehrman (Misquoting Jesus, 2005) menar att antalet avvikelser i NT är mycket större än antalet ursprungsord! Interpolationer var ofta led i en aktuell polemik mot ”felaktiga” trosuppfattningar och sekter. Skillnaderna är inte bara marginella utan handlar också om fundamentala begrepp. Hieronymus, som fick i uppdrag av påven Damasus I att bl.a. översätta Nya testamentet till latin, bad att få bli befriad, då han inte kunde hitta rimliga överensstämmelser bland de otaliga grekiska versionerna. Nya testamentet var ett ”work in progress” ända in i medeltiden. Luthers försök att i sina översättningar restaurera ”Guds rena ord” var illusoriskt. Hans kunskaper i hebreiska var bristfälliga och hans tyska Nya testamente utgick bl.a. från den andra upplagan av Erasmus’ grekiska sammanställning utifrån bysantinska förlagor (Textus Receptus) som vimlade av fel och inte längre används. Protestantismens textfundamentalism bygger på lösan sand. Det har varit tydligt, att senare översättningar varit kristologiska och mer kyrkoberoende än vetenskapliga: Gamla testamentet har anpassats till det Nya för att motivera Sonens ankomst.

Under den tidiga tillkomsthistorien har alltså bl.a. gnosticismen varit en faktor som kopister och redigerare tonat ner. Ändå är evangelierna och i ännu högre grad Paulusbreven betydligt mer gnostiska än man i förstone anar. Paulus var inte självklart godkänd av Nya testamentets chefredaktörer – han är tydligt gnostisk i flera avsnitt. Elaine Pagels har analyserat detta i The Gnostic Paul (1975). För att få Paulus mer kyrkligt rumsren lyfte man fram senare förfalskningar, skrivna långt efter hans förmodade dödsår: Timotheos 1,2, Titusbrevet. Apostlagärningarna, som bör ha skrivits ca år 150, är också ett projekt att införliva Paulus i den personkristna teologin, trots att författaren inte verkar ha läst en enda epistel. Det finns också stor filologisk tvekan (Bauer 1852, Loman 1886, Van Manen 1888 m.fl.) om någon historisk Paulus alls har skrivit några brev, om det inte istället handlar om montage av disparata ”paulinska” textfragment från början av 100-talet som först redigerades av gnostikern Markion (”Apostolikon”) och senare av dem som grundade katolska kyrkan. Gnostikerna hävdade att Paulus och andra skulle uppfattas symboliskt, medan kyrkofäderna mot slutet av 100-talet krävde en bokstavstrogen förståelse. Båda betraktade varandra som avfällingar från den rätta läran. Gnosticismen förtalades och bekämpades med alla medel av den nya maktgruppen, vilket ledde till att kloster plundrades, bibliotek brändes och att gnostiska skrifter gömdes i den egyptiska ökensanden. Inte förrän fynden i Nag Hammadi 1945 har man kunnat få en mer rättvis bild av det gnostiska tänkandet.

Mot den bakgrunden inser man lätt att det vi nu kallar Nya testamentets kanon är en vinklad och konfrontativ version av något som i antiken hade en vidare och mer omstridd kontext. Strykningar, tillskott, tendentiösa nyöversättningar av osäkert material, taktiska beslut av kyrkomöten, hierarkisk, okritisk teologi, hänsyn till statsnyttan etc., har gett oss en grund för vår västerländska kultur som i högsta grad är ett resultat av manipulativa intressen. Hade istället en mer analytisk och realistisk filosofi blivit vägledande, hade våra civilisationer kanske besparats mycket av det lidande som religiös demagogi av olika slag burit ansvar för.

Den bibelkritik som redovisas i Viklunds sammanställning, detaljerat, lättläst och oupphörligt fängslande, handlar främst om texternas faktiska felaktigheter och grumliga tillkomst. Man kan i de flesta fall stödja sig på bibelcitatens egna motsägelser. Resultaten är ofta förbluffande. Men de tunna historiska beläggen för Jesu verkliga existens som teologer brukar hänvisa till – Talmud, Tacitus, Plinius d.y., Suetonius m.fl. – avvisas också grundligt. Det viktigaste stödet, en passage hos den judiske historikern Flavius Josefus (37-105), ser numera även många teologer som en senare inskjuten förfalskning från 200-talet. Denna ”bekräftelse” omtalas inte förrän i början av 300-talet av den otillförlitlige kyrkohistorikern Eusebios, trots att långt tidigare kyrkofäder, som Tertullianus, säkert hade offrat sin ena hand för ett minsta utombibliskt belägg för att personen Jesus verkligen skulle ha existerat. I den stora polemiken mot den platonske kristendomskritikern Celsus som Origenes ägnade flera år, ”Contra Celsum” (248), finns inte ett ord om ”beviset”. I Forums religionslexikon, artikeln om Jesus, finns det så sent som 2003 ändå med som en ignoransens plump.

Det är märkligt att evangelierna så ofta slarvar med enkelt kontrollerade sakuppgifter. Som några exempel bland många: Nasaret, Jesu hemstad (”polis” i Bibeln, dvs. en större stad) finns inte ens upptecknad som by i samtida dokument. Det hebreiska ursprungsordet, NZR, syftar mer troligt på ”nazir”, vilket betyder utvald, helgad, även medlem i en renlärig sekt, nasirerna. Årtalet för Jesu födelse skiljer sig åt minst nio år: enligt Matteus före år 4 fvt (Herodes död), enligt Lukas 4 fvt och 6 vt (Quirinius’ tillträde som ståthållare i Syrien). Matteus beskyller helt felaktigt Herodes för att ha låtit döda alla pojkar under två års ålder i Betlehem; inte ens Josefus, som hatade Herodes, nämner detta i sin judiska historia. Myten är egyptisk. Evangelierna berättar att Jesus predikade i överfyllda synagogor i Galileen, diskuterade med fariseer och kallades rabbin. Men synagogor blev vanliga i Galileen först efter år 70, då judar och fariseer flydde dit efter den romerska förstörelsen av templet. Rabbin var en titel som kom i allmänt bruk på 100-talet. Rättegången mot Jesus i Stora Rådet skildras i evangelierna på ett sätt som är oförenligt med judiska rättsprocesser. Passionshistorien hos Markus är märkligt lik en berättelse av Josefus om en annan Jesus som ca år 60 ställs inför den romerske prokuratorn Albinus; Markus bygger därutöver på episoder och citat från Gamla testamentet – ofta Psaltaren och profeten Sakarja – nästan mening för mening, utan att det redovisas. Händelserna efter uppståndelsen saknas alltså hos Markus, men skildras av Matteus och Lukas i oförenliga versioner.

Det är helt osannolikt att så sensationella händelser som evangelierna redovisar inte skulle ha omtalats med en enda rad om de faktiskt ägt rum, trots att det fanns ett 40-tal historiker som var verksamma vid den tiden. Om den världslige Jesus varit Guds son skulle han inte ha varit bortglömd, eller snarare undertryckt (apokryfisk), under flera årtionden, innan Markus skapar sin saga för sin församling och världen. Det är också oförklarligt, att evangeliernas berättelser om denne märklige man skulle förbli nästan obeaktade som anonyma dokument ända till 170-talet då de sammanfördes av Justinus Martyrens elev Tatianos till ”Diatessaron”. Den kosmiske Sonen, Logos, var en självklarhet för de tidiga kristna författarna (apologeterna); den alltmer dominerande Rom-teologin är fram till 180-talet i huvudsak en kombination av platonism och hellenistisk judendom, måttligt intresserad av Paulus och en historisk Jesus. Den Kristus vi känner etableras i början av 200-talet. För en detaljerad studie av Jesu historicitet och Nya testamentets tillkomsthistoria rekommenderas Earl Dohertys The Jesus Puzzle (1999).

En stor del av Apostlagärningarnas historiska berättelser underkänns av modern forskning. 30 procent av texten i Apg. utgörs av 24 olika tal, framförda av olika personer, Petrus, Jakob, Gamaliel m.fl. Dessa anföranden är motsägande och fiktiva, införda enbart som typiska stilfigurer i den samtida hellenistiska traditionen. Pingstundret, andens inflöde i de oskolade lärjungarna som gjorde dem förmögna att tala olika språk och senare få framträdande positioner, var en långsökt nödlösning. Stenandet av Stefanos, den förste martyren, är en variant av Jesu korsfästelse med liknande repliker men bygger historiskt på helt andra händelser. Apostlagärningarnas författare (Lukas?) stuvade om material från den tidigare nämnde Josefus (Judiska fornminnen, år 94). Även den allra viktigaste episoden i hela kyrkohistorien – startögonblicket för det som skulle bli kristendomens utbredning – Paulus’ omvändelse på vägen till Damaskus (även ett kodord för Qumran), är en helt orimlig fantasi, som inte ens Paulus själv nämner i sin redogörelse för resan (Galaterbrevet). Episoden liknar alltför mycket en scen ur Euripides’ drama ”Backanterna”, där Pentheus förföljer guden Dionysos som varnar honom med nästan identiska ord som de Jesus yttrade. Apostlagärningarnas beskrivning av händelsen är självmotsägande och det senare förloppet i Damaskus och Arabien stämmer inte alls med Paulus’ egna uppgifter. I Apg. skildras – som vanligt osammanhängande – hans liv som Saulus, förföljaren av de kristna. Josefus berättar också om en Saulus, som mycket väl kan vara samma person. Robert Eisenman (James the Brother of Jesus, 1997) argumenterar för att Josefus/Bibelns Saulus var släkt med den herodianska överklassen och att det skulle förklara hans utmanande distans till judendomen och hans tidiga mandat att låta avrätta kristna. Saulus-Paulus är en dubbelnatur och ett tacksamt ämne för framtida forskning; de bilder som ges i Bibeln är ofullständiga. Det är en bragd av kyrkan att få en så mytisk person med en så förvirrad förkunnelse att framstå som en grundpelare. En teologisk motivering är interpolationen i Galaterbrevet 2:7-8, införd ca år 185, där Paulus förklaras vara hedningarnas apostel medan Petrus (oskickligt: Paulus använder namnet Kefas!) skall föra ut evangeliet till de omskurna judarna (Barnikol, 1931).

Det bestående intrycket av alla utblickar är trots allt ändå att Bibeln blir mycket mer omfattande och komplex än man tidigare anat. Bibeln är paradoxalt synkretistisk, religionsblandad. Den är sammansatt av en mängd olika trosföreställningar; Gud och Jesus ingår tydligt i ett oändligt invecklat mönster av orientaliska, stridande visioner. Den komplicerade begreppsapparaten med övertagna, kombinerade grekiska och judiska tankeformer gör tolkningar till en fråga för experter. Kyrkan har reducerat spänningarna och bortsett från den ursprungliga filosofiska mångtydigheten. Traditionens sanningsvärde bygger mer på historisk patina. De nya forskare Viklund hänvisar till öppnar världar av intressanta sammanhang och ställer både ateisten och den troende läsaren på en ny plattform. Jesusgestalten må ha varit en judisk ”midrash” eller en gnostiskt kodad konstruktion, men som en symbol för en radikal, samtidigt motsägelsefull etik, är han fortfarande säkert omistlig för senare generationer som inte behöver vara vettskrämda för att han, som Paulus lovar, skall återkomma och förinta världen med alla dess otrogna. Onekligen en effektiv taktik för att värva proselyter! Gamla testamentets Jahve framstår däremot i alla sammanhang mer som en hopplös tillflykt än som en möjlig gud. Jahve liknar en tonårsförälder som oupphörligt måste kryssa sig fram mellan motsägelsefulla löften, förmaningar och straff. Israeliternas långvariga religiösa förhoppningar, förvridna historia och prästvälde ger ett tragiskt intryck.

Bibeln har förvisso haft konkreta följder på gott och ont, men texterna har ibland också ett djup och en suggestiv aura som säkert varit den viktigaste attraktionen för vanliga läsare. Skönheten i språket och retoriken är ofta överväldigande och förförisk. Vi sorterar och bortser gärna från det reaktionära för att gripas av det mänskliga i vissa avsnitt – predikningar bygger ju numera inte heller på alltför frånstötande eller egendomliga verser. Men prästernas ambitioner, att harmonisera judiska och kristna gudsbilder, att förklara intrikata metaforer och uråldriga orientaliska koder för en nutida allmänhet, faller på sina egen orimlighet. Det är naturligt, att den tidigare mer högtidliga förkunnelsen snabbt närmar sig populärkulturen.

För att nu hålla oss till den andliga vardagen: i ett nutida kyrkoväsen kan man åtminstone kräva att budskapet skall hålla något så när jämna steg med den förutsättningslösa bibelforskningen. Tron får inte baseras på uppenbara falsifikat, då rasar på sikt hela det tretusenåriga bygget. Det håller inte i längden att skylla på att forskarna är ”oense” – arkeologi och textanalys utvecklas ständigt. Teologin måste skilja ut det etiska från den världsliga manipulationen. Människors okunnighet, behov och oro får inte fortsatt vara en förutsättning. Kyrkan måste öppet klargöra texternas ursprungliga funktioner och inte lägga ut dimridåer om ”Guds sanna ord” etc. Bibeln är helt en skapelse av människor med i flera fall totalitära biavsikter – den är mer teleologisk än teologisk.

Det blir alltmer vetande i tron. Den framtida teologin måste samverka med den realistiska spetsforskningen och befria sig ifrån sina historiska villospår. Det råder ingen tvekan om att teologin just nu befinner sig i ett yrvaket och dramatiskt paradigmskifte. Torans konstaterade historiska kollaps och det tilltagande ifrågasättandet av Jesusgestaltens verklighet kan få oanade konsekvenser. Bibeln behöver en radikal omredigering och kommentar för att rädda och återfå något av sin trovärdighet – utgivningen av Bibel 2000 hade varit ett gyllene tillfälle! Budskapet måste problematiseras öppet och dialektiskt. Det finns ingen anledning att Svenska kyrkan skall underhålla regelhysteri och fabricerad historieskrivning från järnåldern. Man måste också distansera sig från obskyra sekters fundamentalism för att inte snart själv räknas dit. Bara under de senaste decennierna har det inträffat en exegetisk revolution, samtidigt som samfunden klamrar sig fast i hermeneutisk romantik. Många teologer är säkert medvetna om diskussionen inom modern bibelforskning, men de verkar inte villiga att föra ut den utanför akademierna. Man utnyttjar de troendes historiska okunnighet. Den taktiken håller inte i längden.

Bibeln kan delvis fungera som religionshistorisk bakgrund, men kan inte längre tjäna som dogmatisk förebild. Det finns tillräckligt i Bibeln av väsentlig etik, livssyn, symbolik och poesi för att den fortsatt skall vara en del av kulturen. Men verklig religion kräver inga politiskt-kyrkligt producerade gudar, straffande auktoriteter eller Messias-hjältar. Vi behöver en alternativ religion utan gudomligheter; det finns bara natur och människor. Det ännu okända är inget argument för ockultism. Religiositet som utgår från auktoritära och egenfabricerade definitioner av synd, nåd och förlåtelse har varit destruktiv och infantiliserande. Etiken och kärleken måste nyskapas efter moderna erfarenheter, de blir bara övertygande när de förklaras som rent mellanmänskliga. Detta har Sam Harris utvecklat i sin kompromisslöst humanistiska stridsskrift The End of Faith (2005). Se även Rickard Dawkins’ The God Delusion (2006, svensk översättning sept. -07) och Daniel Dennetts Breaking the Spell: Religion as a Natural Phenomenon (2006) som båda också diskuterar religion ur evolutionistiska perspektiv.

Modern, förståndsmässig religiositet är frågor utan egentliga svar. Religion är i det privata och offentliga en apriorisk diskurs och därför svår att kommunicera; den befinner sig logiskt i återvändsgränderna cirkelbevis och oändlig regress (Thomas av Aquino). Den existentiella problematikens rundgång blir själva spiritualitetens gloria. För den direkt gudsupplevande är allt närvaro, helhet, utan så mycket ifrågasättande diskussion – etablerade andeväsen blir genvägar till mysteriet. Tron är i sina detaljer disponerad av en kulturell kontext, men kan för den enskilde naturligtvis vara mycket större än sin kategoriska begränsning. ”Gud” är också för många en nödvändig abstraktion, en filosofisk slutsats, en diffus känsla, ett förtvivlat halmstrå, ett frågetecken – inte det utropstecken som vanereligionerna sprider. Vi ingår alla på något sätt i det förprogrammerade tanke- och känsloschema som Bibeln lägger över oss. Därför är det viktigt, att vi omtolkar och söker oss tillbaka till de olika antika källorna för en mer odeformerad förståelse av det som bildats djupt inom så många av oss. De kristna spåren leder långt tillbaka: grekisk orfism, Pythagoras och Platon.

Gnostikern Valentinus skriver: ”Människorna gör gudar och dyrkar sina skapelser. Det hade varit passande för gudarna att dyrka människorna”.

Sådana idealistiska nyanser intresserar knappast den uppmärksammade franske filosofiprofessorn Michel Onfray (Handbok för ateister. En ateologisk betraktelse, Nya Doxa 2006). Hans fördömande av de stora monoteistiska religionerna – judendom, kristendom, islam – som livsförnekande och brutaliserande är utan pardon. De historiska konsekvenserna av dessa i hans ögon primitiva ideologier har varit fasansfulla. Monoteismerna kan klart dömas ut enbart på sina gärningar och effekter. Med otaliga exempel visar Onfray på de monoteistiska texternas oupplösliga blandning av våldsamhet, lockelser och smekningar. De har i praktiken aldrig haft något med andlighet eller ens avlägsna religionsbegrepp att skaffa – de är snarast motsatta en etisk religiositet! Gudsbilderna är grundade på ett absolut ingenting: enbart påståenden rätt ut i tomma luften! Spökbilder ur ett mytiskt mörker som omformats för konkreta syften! Monoteismerna har i realiteten alltid varit elitistiska maktinstrument, baserade på cyniska löften, tillkomna och utnyttjade i analfabetiska och tyranniska miljöer. De är i högre grad baserade på skräck och indoktrinering än på genuin dyrkan. Prästerskapen är ideologiska förvaltare, sentimentalt förälskade i det sköna och tysta inför den egna lärans skändligheter. Men trots den nutida israeliska aggressionen kan den gamla judendomen i sin praktik inte likställas med det kristendom och islam resulterat i sedan medeltiden. Katolska kyrkan förbjöd inte tortyr förrän 1816 under påven Pius VII: de sista kättarbålen brann så sent som 1826 i Europa och 1850 i Mexiko. Extremistiska muslimers mänskliga offer påminns vi om dagligen. Religion är lika mycket en täckmantel för ondska som en inspiration till godhet.

Trots titeln, invänder Onfray genast mot begreppet ”ateism”, som han menar fått en negativ, nästan sjuklig, innebörd: en avvikelse från den i vår kultur normala ”tron”. Ateismen har definierats av gudsdyrkarna. Vi är så genomdränkta av våra religiösa fördomar att vi får dåligt samvete av vår skepsis, trots att det religiösa tänkandet går på tvärs mot vårt övriga sökande efter sanning och upplysning. Ateism innebär för honom att avsvära sig all transcendens, hela det judiskt-kristna arvet. Det är inte tillräckligt att sekularisera Bibelns värderingar och skapa en postkristen etik, som t.ex. hos Kant. Onfray återuppväcker en religionskritik från 1793, då påven bröt staven över den franska revolutionen. Han lyfter fram fritänkare som Spinoza, abbé Meslier, Holbach, Feuerbach (”religionen är en psykisk patologi”) och Nietzsche (”begreppet ”Gud” uppfunnet som motsats till livet…”). Han borde också ha nämnt Hume.

”Religion har sitt ursprung i dödsdriften. Religionen är en reaktion på det ontologiska tomrum som öppnar sig för den som förstår att han en dag skall dö, att hans vistelse på jorden är begränsad i tiden, att allt liv är inskrivet i ett kort utrymme mellan två tomheter” – så kan Onfrays negativa budskap koncentreras. Religionerna spärrar vägen till den totala livsupplevelsen, njutningen och hängivenheten till världen – ”man korsfäster livet och lovprisar intigheten”. Som en motverkan mot religionernas anti-intellektuella ”epistem” (Foucault) måste man ställa filosofin, den kritiska rationalismen. Onfray kräver en dekonstruktion av monoteistiska och teokratiska hegemonier; de är förstelnade i negativa spiraler. Monoteismerna består nästan enbart av förbud och krav; ju mer sådant, desto mindre chans till perfektion, desto större skuldbörda och desto mer makt för prästerna och imamerna. De judiska lagparagraferna och de muslimska haditherna är ofta helt absurda i sina ytterst detaljerade föreskrifter och sina besvär med det kroppsliga…

Onfray avvisar de teologiska myterna om de heliga skrifternas tillkomst. Muhammed har inte skrivit Koranen, den tillkom flera decennier efter hans död i minst åtta versioner; Marwan, guvernör i Medina, samlade in och lät bränna alla utom en som skulle bli kanon (en apokryf smugglades ut och används fortfarande i vissa afrikanska länder). Haditherna kom till flera hundra år efter Profeten, men anses ändå av sunni vara auktoritativa. Tvivlen på bibeltexternas autenticitet liknar de som redan nämnts i denna artikel. Onfray rekommenderar att man studerar evangelierna parallellt med Diogenes Laertius’ ”Om kända filosofers liv och tankar” (början av 200-talet), där man kan läsa om antika mytbildningar och mirakler som starkt påminner om Jesusberättelserna. Enbart namngivandet väcker skepsis. Bland otaliga exempel kan nämnas att ”Jesus” (latinsk form) betyder ”Jahve är räddning”. Josef från Arimataia, som omhändertog Jesu döda kropp, heter inte så av en slump: ”Arimataia” betyder ”efter döden”.

Det mest förbryllande med de monoteiska grundskrifterna är deras öppet teologiska motsägelsefullhet, vid sidan av de historiska orimligheterna När de ändå redigerades och kopierades av olika skriftlärde, kunde väl de mest graverande anomalierna ha strukits eller åtminstone ha blivit apokryfa. Men icke. Det finns följaktligen en minst sagt tveksam logik i det fundamentalt viktiga Jahve, Jesus eller Allah påstås uttala vid olika tillfällen. Det är nåd, godhet, förbannelser, hot och krav på folkmord i en enda röra. Karen Armstrong har i Historien om Gud (1993) också visat hur extremt gudsbilderna skiftat under seklerna, det har nästan rått anarki i de mest grundläggande definitionerna. De som tror eller underkastar sig sådant måste ha en exceptionell förmåga till kombinatoriskt tänkande.

Monoteismerna har intensivt motarbetat den rationella vetenskapen och den individuella tanken. Onfray ger exempel på några som i vår kultur drabbats av dogmatiken i religionernas lagböcker. Redan de tidiga teorierna om atomerna som alltings byggstenar (Leukippos, Demokritos) hotar fiktionen och teologernas påståenden om den rent ”andliga” själen. Giordano Bruno mördades av kyrkan för sina tankar om Gud som en del av materien, skapelsen. Likaså tvingades Galilei för att undgå bålet avsvärja sig sin materialistiska atomism – inte egentligen sin heliocentrism som då bara bestraffades med livslång husarrest. Katolska kyrkan kokade tidigt en skolastisk soppa på det sämsta i Aristoteles’ metafysik, t.ex. substansläran, som kom att bli den intellektuella basen för nattvardsmysteriet. Monoteismerna har genom sina bildningsmonopol försenat den andliga evolutionen med århundraden och styrt in de mest geniala tänkare (som Newton) på villovägar. Teologiska tolkningsföreträden via olika primitiva maktsystem bidrar fortfarande till en världsomfattande intellektuell underutveckling. Prästerskapen blockerar en rimlig syn på världen, livet och döden – sträng islam formligen förbjuder sådan frivolitet! Tillvaron är föreskriven.

Till det verkligt skamliga i monoteismerna hör naturligtvis synen på kvinnan. Förolämpningarna alltsedan Eva är legio. Paulus’ smädelser kan räknas till de mildare. I en judisk morgonbön tackar mannen Gud för att han inte gjort honom till slav eller kvinna! En judisk mor som nyss fött en son får inte besöka helgedomen på fyrtio dagar (3 Mos), har hon fött en flicka utestängs hon i sextio dagar! Koranen rekommenderar männen att slå sina olydiga hustrur och bearbeta sina kvinnor sexuellt efter behag. En rättrogen muslimsk kvinna får inte ta en man i hand utan att någon bär handskar! I Matteusevangeliet (19:12) prisar Jesus de som själva gjort sig könlösa för himmelrikets skull, vilket dessvärre fick kyrkofadern Origenes att ta till kniven och skära av sig genitalierna (något som också förekom bland blivande präster i den romerska Attiskulten på Dies Sanguinis, Blodets dag). Genom kvinnan fortplantar sig arvsynden, skriver kyrkomönstret Augustinus. De lika parodiska som vidriga föreställningarna om kön och sexualitet borde för länge sedan ha diskvalificerat monoteismerna som grund för mänskliga relationer.

Nutida monoteister hävdar att alla bisarra regelsystem och ideal representerar en gången tids livssyn. Moseböckerna och Koranen var ursprungligen giltiga för ökenfolkens villkor, nu är vi moderna och selektiva. Men religionerna är generellt beroende av sin anakronistiska lydnad och uppfyllelse av påbud, även om det naturligtvis kan finnas nyanser. Religion är inte bara en förhistorisk atavism. Den religiösa underkastelsen (”islam” på arabiska) är ett socialt och existentiellt stigma; människan anses tydligen alltid vara präglad av en nedärvd slav- och flockmentalitet som måste tillfredsställas på olika sätt. Varje avvikelse är ångestfylld, både det gamla och nya förbundet förpliktar. Kärnpunkten i de monoteistiska budskapen är deras performativa innebörd: själva utsägandet betyder och medför sanning. Allt motsägande, även den mest uppenbara evidens (som t.ex. modern arkeologi) är i princip heretiskt. I den värld de judiska prästerna, evangelisterna, Paulus och Muhammed levde, var det vanligt att tillskriva fiktionen realitet. Kunskapen var så rudimentär att gränserna mellan saga och verklighet blev flytande; det mytiska tänkandet var en självklarhet – via kyrkans och teokratiernas officialitet har detta fortlevt in i våra dagar. Ur en filosofisk synvinkel är all religion i grunden avgudadyrkan och hedendom, det finns ingen anledning att skilja ut just monoteismerna som något mer högtstående än t.ex. polyteistisk hinduism.

Det mest (o)roande kapitlet i Onfrays bok handlar om den möjliga fiktion vi kallar Paulus, uppenbarligen ett gefundenes Fressen för en religionskritiker. Denna stackars plågade och masochistiska varelse inger både medkänsla och avsky. Onfray gör en makaber uppräkning av alla hans självantydda sjukdomar, inte minst den asexualitet som kan förklara hans kvinnofientlighet. Paulus lyckas med konststycket att överföra sina personliga brister och neuroser (”jag är ett ofullkommet foster”) till att bli ett, kanske oavsiktligt, rättesnöre för en världsomspännande religion. Det relativt subtila hos evangeliernas Jesus och hans pacifism var för fundamentalisten Paulus en militant apokalyps. Jesus intresserar bara Paulus som ett visionärt instrument. Liksom han som Saulus förföljer de kristna driver han nu ut de lagbundna judarna ur den nya, radikala trosgemenskapen. Hans självhat inkluderar de förtrycktas mentalitet. Det som är ouppnåeligt hos Kristus blir realistiskt i Paulus. Han för ned himlamysteriet till det konkreta. Det lidande som varje människa då och senare erfar upphöjs av Paulus till helighet, en avbild av Kristi offerdöd. Men Paulus själv skulle knappast ha accepterat att ingå i det Nya testamentets personteologi enligt evangelierna. Den populariseringen stred mot hans mer transcendentala Kristusbild.

Monoteismernas utveckling fram till vår tids förbluffande vidskepelser inger Onfray snarast desperation. Men hans och andra kyrkokritikers dilemma ligger ändå i att resonemangen till stor del måste bli ideologiskt kontrafaktiska, det saknas betydande alternativ att jämföra med. Värderingar djupt i backspegeln är mycket komplicerade frågor, om än nödvändiga . Att skilja mellan texter och tillämpning är inte heller lätt, fanatiska grupper har alltid missfärgat historien, det finns alltid en stillhet vi inte ser. Det är förståeligt att Onfray bara kunnat skissera sitt ateologiska program på nuvarande stadium. Han är en öppnare, inte en avslutare – hans förteckning över vidareläsning är generös. Den känslomässiga intensiteten i hans protest är lika tänkvärd som exalterad för oss i en halvljummen sekularism. Vi har levt utanför den centrala religiösa dramatiken och dess formativa skeenden. Vi förstår inte längre djupet eller betydelsen av trons och tvivlets trauma.

JAN W MORTHENSON

Fil. kand. 1966, forskarutbild. 1980-83

Konstnär, fri skribent (NE).

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...