Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

PC Jersild: Hedeniuspristagare 2007

CHRISTER STURMARK: Gratulerar till Hedeniuspriset! Berätta lite om din religiösa uppväxt!

PC JERSILD: Jag är yngst av tre, född 1935. Min pappa var sekreterare i Helgelseförbundet, en frikyrka. Han var mycket intresserad av bibelstudier och lade ner ett enormt arbete på detta. Grunden var att Bibeln alltid hade rätt. Fanns det några motsägelser i texterna så gick de alltid att förklara. Min mor var formellt kristen.

I tonåren började jag utmana min pappa. Jag tyckte det hade blivit tråkigt att gå med på möten och söndagsskola, och samtidigt började en sorts intellektuell medvetenhet att vakna hos mig. Naturligtvis hade jag dåligt samvete över detta. Men det som från början kanske var något slags slyngel-uppror blev mer och mer ett intellektuellt uppror, framför allt när jag kom till gymnasiet och läste filosofi. Där hade jag också en väldigt bra kristendomslärare, som lät oss diskutera på timmarna. Där lärde jag mig att debattera dessa frågor. Avståndstagandet från tron var nog en intellektuell slutsats i kombination med en rebelliskhet mot min far.

Min far var kreationist. Darwinismen skrattade man åt i mitt föräldrahem. Man tyckte det var en komisk tanke. Min mor, som läste mycket och var mer intellektuell, blev min sparringpartner i tonåren i den här typen av frågor. Hon var också en stor beundrare av Vilhelm Moberg, som ju var ateist.

Sedan kom medicinen in i mitt liv, en värld där dessa frågor alltid ställs på sin spets. Att ha med döda människor att göra, svårt sjuka, födelser… Medicinen är en sorts koncentrat av livet – det är inte så mycket transportsträckor, så att säga.

CS: Lämnade du Svenska kyrkan som tonåring?

PCJ: Ja, när jag hade blivit myndig. Jag minns att jag gick till pastorsexpeditionen och mötte en djävligt sur kyrkoherde som undrade: ”Ska detta verkligen vara nödvändigt?”

CS: Betydde Hedenius skrifter någonting för dig?

PCJ: Ja, Hedenius Tro och vetande från 1949 fanns i mitt hem som ett exempel på vad de här ateisterna kunde hitta på … Hedenius var ett begrepp och jag var medveten om stridigheten som pågick i flera år. Han skrev även kulturartiklar i DN, och jag började själv medarbeta i DN när jag var 25 år, så jag följde Tingsten och Hedenius och läste deras böcker.

På en kulturmiddag på DN träffade jag Hedenius någon gång i början av 70-talet när marxisterna började göra sig gällande. I ett samtal där talade några marxistiska ungdomar om ”marxistisk vetenskap”. Jag opponerade mig och sa att marxism är en ideologi – vetenskap är någonting annat. I det instämde Hedenius och gav mig stöd.

CS: Skrev du om den här typen av frågor i DN?

PCJ: Jag recenserade en del facklitteratur och fick en del religiös litteratur skickad till mig. Dessutom hade de fått för sig att jag var särskilt intresserad av homosexualitet, vilket var fullständigt fel, men jag skrev nog några recensioner för att jag behövde pengarna, helt enkelt. Men det var mest om atomvapen och så småningom om medicinska frågor som jag skrev.

Jag medarbetade av och till i DN fram till 1973 då gamle kungen dog. Det var mitt i valrörelsen, kungen låg och dog och samtidigt pågick Norrmalmstorgsdramat. Medierna var fullständigt överhettade. Jag skrev en artikel på beställning om att jag tyckte detta var för jäkligt, att man borde samla sig och ta en fråga i taget! I och med det fick jag frågan om jag ville bli kolumnist i DN. Jag tackade nej. Erbjudandet kom tillbaka 1986 och då tackade jag ja, och har varit där sedan dess.

CS: När DN antog att du var intresserad av homosexualitet – var det under en tid då homosexualitet klassades som en sjukdom?

PCJ: Det fanns i diagnosboken, ja.

CS: Var du med om att driva opinion för att avstigmatisera detta?

PCJ: Nej, det kan jag inte säga. Jag är en av dem som fått ett s.k. Citronpris av de homosexuella för att jag skrev romanen Efter floden. I den boken förekommer väldigt få heterosexuella kontakter. Huvudpersonen vet inte vad det är, för han är uppvuxen i ett manssamhälle där han har blivit utnyttjad av olika äldre män. Jag tycker det är fullständigt naturligt, att i ett sådant samhälle är det så. Jag lägger inga moraliska aspekter på det. Men då blev de homosexuella sura på mig – som om det skulle vara något negativt, vilket jag själv inte tyckte.
CS: Du kallar dig agnostiker. Är det fel att säga att din hypotes är att Gud inte existerar?

PCJ: Det är min nära övertygelse, att Gud inte existerar. Men jag kallar mig agnostiker och inte ateist, därför att jag anser att frågan inte går att avgöra med vanliga empiriska metoder – det går inte att säga varken ja eller nej. I praktiken lever jag dock som att Gud inte finns, och anser att religioner är ett mänskligt påfund.

CS: En del agnostiker anser ju att argumenten för och emot Guds existens väger lika, men så är det alltså inte för dig?

PCJ: Nej, absolut inte. Min hypotes är att Gud inte existerar och jag skulle gärna vilja bevisa det, men jag tror inte att det går.

CS: Ärkebiskop Anders Wejryd sa också i ett samtal med Humanisten att Gud inte går att pröva empiriskt. Men han tror att Gud är personlig – en personlig medvetenhet som vill någonting och som också förmår ingripa i människors liv. Jag menar att det i så fall är en empiriskt testbar hypotes. Om Gud faktiskt ingriper i människors liv, hör bön och så vidare, så kan man ju i någon mening mäta korrelationen mellan bön och effekt, till exempel. Det är inte bevis, men det är åtminstone evidens.

PCJ: Man har ju gjort sådana undersökningar. Den senaste jag såg visade faktiskt en negativ korrelation. Man jämförde förbön och om patienterna visste om det – någonting sådant – jag minns inte detaljerna, men utfallet var vagt negativt.

CS: Håller du med om att åtminstone det kristna gudsbegreppet är empiriskt testbart på det sättet?

PCJ: Det väsentliga för mig är att om Gud funnes och om han över huvud taget kunde tillmätas någon egenskap på skalan från gott till ont, så måste han vara ond, för världen är ond. Det finns alltså inget försvar för Gud. Det är det starkaste argumentet för mig. Om jag vore Gud skulle jag inte tillåta allt djävelskap som händer.

CS: En av dina romaner, som gjort starkt intryck på mig, är En levande själ. Vad ville du säga med den romanen?

PCJ: Det är faktiskt sällan jag vill säga någonting specifikt eller framföra en åsikt med mina romaner. Så var det inte heller med En levande själ. Jag får en historia i skallen som jag tycker verkar intressant, och så utvecklar jag den historien och ser vart den bär. Men eftersom jag är den jag är, så kommer jag att färga historien med de frågor som är viktiga för mig. Existentiella frågor. Frågor om liv och död. Själva motorn i En levande själ var att berätta en historia, om en hjärna som låg i ett akvarium – att ställa frågan vad som är en människa.

CS: Du känner kanske till att man gjort experiment där man genom s.k. virtual reality-teknik har lyckats flytta själva jag-upplevelsen utanför kroppen?

PCJ: Det förvånar mig inte alls.

CS: Vad är själen för dig?

PCJ: Jag talar hellre om medvetande än använder begreppet själ. Så fort man börjar tala om ”själv” och ”ande” kommer definitionsfrågan upp: Vad är vad, hur hänger de ihop och så vidare? Men medvetandet, det är det som jag upplever så starkt, men som jag inte kan dela med dig. Du kan inte komma in i mitt medvetande och jag kan inte komma in i ditt. Ändå är vi fullständigt övertygade om att det finns. Det är en så påtaglig upplevelse att den inte behöver diskuteras. Den är.

CS: Är du filosofisk materialist i den meningen att du ser medvetandet som en hundraprocentig funktion av vår fysiska hjärna?

PCJ: Oh, ja – det är elektricitet och transmittersubstanser och lite annat.

CS: De som kallar sig icke-reduktiva materialister menar att medvetandet är ett emergent fenomen, något som inte går att reducera till sina beståndsdelar?

PCJ: Jag vet inte det, faktiskt. Det är väl ingen som har lyckats förklara det riktigt bra, men det betyder ju inte att det skulle vara omöjligt. Det finns andra fenomen som är emergenta, eller poppar upp som något moln – vad är till exempel elektricitet? – och som man då försöker reducera och jämföra med kunskaper man tidigare haft. Det kan bli väldigt fel, för om det handlar om s.k. originalföreteelser går de inte riktigt att jämföra med något som man haft tillgång till tidigare.

Det kan hända att medvetandet skulle ställa krav på att omformulera den här frågan, som vi inte har kommit på. Eller det kan också vara så – vilket jag vet att Hedenius har varit inne på – att vi är för dumma. Vi ska inte tro att människan är så klyftig att hon kan förklara allting. Varför skulle vi vara så enormt begåvade?

CS: Men vi kanske kan förklara mer och mer med tiden?

PCJ: Kanske. Jag skrev i en kolumn en gång om hur världen skulle se ut om alla hade Downs Syndrom. Hur långt skulle vi ha kommit i vår utveckling? Förhoppningsvis skulle det ha funnits något primitivt jordbrukarsamhälle – men inte hade vi uppfunnit atombomben.

CS: Mina meningsmotståndare säger ofta: ”Om du inte tror på Gud, så kan du inte grunda moralen i någonting.” Hur ser du på det?

PCJ: Min utgångspunkt är i evolutionen. Människan skulle inte ha överlevt och blivit så framgångsrik om hon inte kunnat hantera de sociala situationerna. Under evolutionens gång har det vaskats fram egenskaper hos oss som kanske inte är nedärvda i den meningen att de är fixa och färdiga, men själva förutsättningarna för empati och social interaktion finns där – ungefär som att man tror att vi har ett förberett språksinne. De flesta människor har en sorts inbyggd moral, en följd av att evolutionen råkat gestalta sig på det viset. Från början måste det ha varit en slump, en mutation någonstans: en grupp människor har haft denna mutation och sedan har de utplånat dem som saknat den, till exempel för att de haft en starkare sammanhållning.

För mig är förklaringen alltså evolutionen. Men religionen spelar in – jag tror att ”de goda bitarna” av kristendomen har haft en stor betydelse för att förvalta till exempel människors drag av osjälviskhet.

CS: Karen Armstrong skriver i sin bok Världsreligionernas födelse om axialåldern, alltså 1000-talet före vår tideräkning: grekisk filosofi, österländsk filosofi där Buddha framträder och så vidare. Hon menar att det var då de filosofiska idéerna om medkänsla utvecklades.

PCJ: Det tror inte jag. Jag tror att det skedde mycket, mycket tidigare. Medkänsla finns ju hos djur. Varför skulle det inte finnas hos den tidiga människan?

CS: Det tror jag inte att hon skulle motsäga. Hon menar nog snarare att det var vid den tidpunkten som man började beskriva sådana idéer i en filosofisk kontext.

PCJ: Självklart – man kunde ju inte skriva så bra tidigare!
CS: Hennes poäng är egentligen, att det inte var religionerna som skapade de etiska principerna, utan att de hade en filosofisk kontext innan de införlivades av religionerna.

PCJ: Det är jag inte säker på att jag håller med om, för jag tror att religionerna är mycket äldre än filosofin. Det beror på vad du menar med filosofi! I de förmoderna tänkesätten blandades allting: kunskap, önskningar och magi i en enda kaka, innan man börjat hålla isär begreppen. Så tror jag att det såg ut för väldigt länge sedan. Så som kanske urinvånarna i Australien har levat, till exempel: i föreställningen om att andarna finns överallt, och att man vandrar i ett landskap som är både andligt och materiellt. Det fanns ingen anledning att skilja mellan olika ämnesområden. Det var ett mer holistiskt levnadssätt. Så småningom började man kanske att se, att det ena drog iväg åt det religiösa hållet, och det andra åt det mer filosofiska.

CS: Tror du alltså att detta är religionens födelse?

PCJ: Alltså – jag vill inte utesluta att till exempel chimpanser har liknande föreställningar, även om de inte riktigt ser ut som våra. De kan ha magiska föreställningar. Upphovet till religion är väl just detta magiska, att man till exempel inte vågar hoppa över en gren för att man tror att det då ska hända något otäckt …

CS: Varför tror vi så? Har det ett överlevnadsvärde?

PCJ: Förmodligen har det haft det. Eller också är det bara en spinoff-produkt. I evolutionen behöver inte varje egenskap vara direkt ”ekonomiskt nyttig”, utan det räcker att den inte motverkar evolutionen. Därmed kan religionen vara en biprodukt av evolutionen, precis som att vi möjligen är ett slags spin-offprodukt av någonting annat.

Altruism, eller medkänsla, brukar man dela upp i olika aspekter: Den första är släktaltruism, där vi tar hand om våra egna barn – det gör ju också djuren. Den andra är reciprok altruism, att vi till exempel skrubbar varandra på ryggen, och den verkar ju vara utvecklad bland chimpanserna. Den tredje är s.k. äkta altruism, som till exempel innebär att om man ser ett barn som ramlat i vattnet hoppar man efter, utan att tänka att man ska få någon belöning för det själv. Det är tveksamt om den sista formen finns hos chimpanser, men de två första gör ju det.

CS: Chimpanser sägs också ha ”theory of mind”, dvs. förmågan att föreställa sig någon annans trosuppfattning. En chimpans kan förstå att en annan chimpans har en felaktig föreställning. Något som är en förutsättning för att vi ska kunna ljuga och bedra, vilket till exempel autistiska barn inte kan.
PCJ: Vi vet ju inte riktigt hur det gick till när människan uppstod i Afrika för 200 000 år sedan. Men en av föräldrarna måste ha varit en hominid, så att säga. Någonting har skett – förmodligen någon mutation i hjärnan som kanske inte utnyttjades med detsamma utan som kanske har legat latent. Man kan ju tänka sig att till exempel sinnet för musik har legat latent ganska länge, för det dröjde väl innan man kunde göra så mycket annat än att trumma. Att lyssna på Mozart är liksom mer sofistikerat!

CS: Ja, det borde väl också vara en bieffekt, eftersom det inte har något direkt överlevnadsvärde.

PCJ: Ja, jag kan tänka mig det.

CS: Vilka områden inom den medicinska etiken idag anser du vara direkt färgade av religiösa föreställningar?

PCJ: I så gott som alla föreställningar som har att göra med aborter, dödshjälp, genteknik och fosterdiagnostik finns det inslag av religiositet. Jag menar inte de människor som medvetet använder religiösa argument, utan känslan av att man blir chockerad över till exempel eutanasi. Eftersom jag har arbetat med dödshjälp så vet jag att det är väldigt lätt att chockera så gott som vem som helst genom att säga att man förespråkar dödshjälp. Varför skulle jag inte kunna göra det? Men människor har med sig ett bagage som sitter nästan i det omedvetna, vilket ger spontana reaktioner som: ”Hur kan du förespråka dödshjälp?” Sedan, när man börjar tala om det, kan det hända att de ändrar åsikt.

CS: Och ”bagaget” är idén att bara Gud får avgöra?

PCJ: Bagaget består av en massa gamla avlagringar. De allra flesta människor i Sverige för 100 år sedan trodde ju på Gud. Det är ett väldigt kort perspektiv. Det är bara 50 år sedan det blev möjligt att utträda ur Svenska kyrkan.

CS: Vad är din uppfattning om dödshjälp?

PCJ: Jag anser att det är godtagbart, så som det tillämpas i Holland och Belgien. Du kan få dödhjälp i dessa länder om du lider av en dödlig sjukdom, och om man kan se att sjukdomen kommer att leda till döden inom en viss tid: alla behandlingar är prövade, det finns inget kvar att göra, smärtlindringen fungerar dåligt och – framför allt – du anser själv att du är färdig med ditt liv. Du ska själv avgöra om du vill leva. Dina anhöriga ska naturligtvis få finnas med i beslutsprocessen, men till sist är det ditt eget val om du vill få hjälp att ”mjuklanda” i döden, eller om du ska tvingas hamna i respirator och så vidare. Det är kärnan i det.

CS: Du satt i Statens medicinsk-etiska råd fram till för något år sedan. Hur länge var du verksam där, och vad hade man för uppfattning om dödshjälp i rådet?

PCJ: Jag var verksam i tjugo år. Man hade en mycket negativ uppfattning om dödshjälp när jag kom in. Jag var den förste som tog upp frågan. 1989 blev jag för första gången skickad till Holland för att ta reda på hur det gick till där. Jag åkte dit med en öppen attityd: att läkare ska rädda liv, inte döda människor. Jag pratade med 20-30 personer, framför allt läkare. Jag bad dem att berätta om den första gång de hade varit med om att ge dödshjälp, för jag tänkte att det måste man komma ihåg – det måste vara så emotionellt laddat. Jag fick ett antal historier berättade för mig. Jag tänkte över dem, frågade mig vad jag själv skulle ha gjort och om jag hade någonting bättre att erbjuda. Men jag hade inte det. Då kände jag att detta var humant, att det var en mänsklig rättighet.

Jag skrev en rapport som togs emot med viss debatt av rådet. Sedan drev jag frågan in på 90-talet. Vi ville att regeringen skulle tillsätta en utredning, men bestämde att det var dumt att bara utreda eutanasi, och att vi i stället skulle utreda frågan om livets slut, som också inbegriper smärtlindring och terminalvård. Det hela resulterade i att dåvarande regeringen beslutade om en utredning av vård i livets slutskede, men att dödshjälp inte skulle tas upp. Det var ett för känsligt ämne. Nästan den enda politiker som vågar ta i det här är Barbro Westerholm, men hon ligger väldigt lågt.

CS: Ser du någon möjlighet att få upp frågan till diskussion igen?

PCJ: Ja, jag tror att den generation som kommer nu – din generation – har en annan inställning till detta med att bestämma om sitt eget liv.

CS: Beror motståndet mot dödshjälp på traditionella föreställningar om självmord som ”synd”?

PCJ: Delvis det, men man är orolig för missbruk också. En kvinnlig läkare som var verksam i Holland, innan dödshjälp blev tillåten, hade uppfostrats av en ensamstående mamma som var städerska och under stora uppoffringar hade sett till att dottern fick läsa medicin. När dottern blir färdig läkare drabbas mamman av en väldigt besvärlig cancer och går mot slutet. Hon säger till dottern: ”Jag har hjälpt dig att bli läkare, nu får du hjälpa mig att dö.” Dottern ställde upp på det, vilket ju var väldigt fint gjort. Och då blev det rättegång och en enorm debatt. Den och andra liknande händelser utlöste debatten i Holland.

CS: Du nämnde förut att medicinsk-etiska rådet var väldigt kristet färgat när det kom till. Var det så under din tid också?

PCJ: Framför allt i början. Både den katolska kyrkan, den vanliga kyrkan och frikyrkan var representerade i rådet. Men det var också så att representanter för de olika politiska partierna och för olika yrkesgrupper, såsom läkare och sjuksköterskor – dessa var också kristna. Därför att etik ansågs vara ett religiöst område. En del hade förmågan att ställa sig neutrala i de här frågorna, men andra gjorde det inte.

CS: Det är därför det är så viktigt att formulera en sekulär humanistisk etik, så att man frikopplar etiken från religionen. Frågan om organdonationer, är den också färgad av religion?

PCJ: Oh, ja. Jag har ju skrivit mycket om det – och debatterat. Det började med dödsbegreppsdebatten i mitten av 80-talet, när man införde begreppet hjärndöd. Det var ett herrans liv kring det. Partierna lät sina medlemmar rösta fritt. Efter det har det varit olika turer i diskussionen om transplantationer. Senare skrevs lagen om till att gälla presumtivt samtycke: om man inte vet, så utgår man från att patienten är positiv till organdonation. Men samtidigt införde man en vetoklausul för de anhöriga. Lagen säger alltså att alla som inte sagt nej antas vara positiva – men de anhöriga kan hävda att de vet att den hjärndöde inte var för donation, och då blir det ingenting. Detta har jag skrivit ganska mycket om. Jag anser att det är fel, för har vi en lag om presumtivt samtycke så ska det gälla. De anhöriga ska naturligtvis få vara med i diskussionen, men inte kunna lägga in sitt veto om de saknar bevis.
Min önskan är att vi ska stryka alla donationsregister, avskaffa kort och så vidare och införa ett enda register – för dem som säger nej. Inget mer.

CS: Låt oss tala om embryonal stamcellsforskning. I vissa länder råder ju förbund eller starka begränsningar för detta. Jag hävdar att det inte existerar några sekulära argument mot stamcellsforskning, utan enbart religiösa argument, som går ut på att en människas ”själ” blir till i befruktningsögonblicket och därför finns i blastocysten.

PCJ: Jag håller inte med dig. Jag menar att det finns riskargument, som inte har något med religion att göra. Man brukar också kalla det för försiktighetsargumentet: om man kan tänka sig att något djävulskap händer om man gör på ett visst sätt – antingen det gäller celler, atomer eller någonting annat – så måste man tänka sig för en extra gång. Det kan till och med vara så att man inför ett moratorium och säger att vi är lite osäkra på detta, så låt oss vänta tills vi kanske har mer kunskap. Det är ett riskargument och oberoende av religiösa föreställningar. Det är mitt eget enda argument. Man kan också lägga taktiska aspekter på den här frågan, hävda att vi inte borde gå så fort fram därför att det skulle orsaka så mycket bråk – men det är en annan sak.

CS: Vad är din egen uppfattning – bör man tillåta embryonal stamcellsforskning?

PCJ: Ja! Men allt är inte tillåtet. Lagen talar om att vi inte får låta det befruktade ägget utvecklas längre än till ett visst stadium, och vi får inte syssla med kloning. Jag är själv inte rädd för det, men jag kan förstå argumentet.

CS: Angående riskargumentet du nämner – vad är det för sorts risker man kan tänkas ta?

PCJ: Till exempel genterapi. Att du går in i en sjuk människa och försöker ändra någonting i generna: slå ut en gen eller tillföra en gen som saknas. Detta har gjorts och det har i något fall resulterat i att en frisk människa dog. Man hade inte koll på vad man gjorde. Men det skiljer sig inte från annan medicinsk försöksverksamhet. Där återkommer precis samma etiska frågeställning: Vågar vi göra detta, och är vinsten för patienten så stor att det är värt att ta en risk? Det behöver inte vara något problem, om samma person som tar risken också kan vinna på det. Men om man har en försöksperson som inte är sjuk – det är då det blir komplicerat.

CS: Det finns alltså en risk med hur vi tillämpar den kunskap vi skulle kunna få genom stamcellsforskningen?

PCJ: Ja, men det kan också finnas risker med själva forskandet. Metoden som vi använder är kanske inte så säker som vi tror.

CS: Men om man forskar på en blastocyst, så finns väl ingen annan risk än att experimentet kan gå fel?

PCJ: Nej, det stämmer. Det skulle i så fall vara någon science fiction-grej, som att cellen sticker iväg och blir ett monster!

CS: Kan du berätta om diskussionen kring surrogatbarn?

PCJ: Grundprincipen är att om ett barn lider av en obotlig sjukdom, så kan föräldrarna skaffa ett barn till, och har det syskonet de celler som det sjuka barnet behöver kan man ta cellerna från det nya barnet och ge till det sjuka barnet, varpå sjukdomen kanske kan botas. Men då invänder vissa, att man aldrig får använda en människa som medel för någonting annat. Och det gör man ju i detta fall. Kritikerna argumenterar för att det nya barnet blir ett objekt – vilket ju är ett riktigt argument. Ett annat argument är att föräldrarna inte skulle ha skaffat det andra barnet om det första inte blivit sjukt. Motargumentet för mig är att säga: ”Berätta för mig varför du skaffade ditt första barn! Vad tänkte du innan du gjorde honom eller henne?” Och då visar det sig att det här är ju … Jag menar: barn – ibland vill man ha dem, och ibland vill man inte ha dem! Att det skulle vara en rationell process, det är ju nonsens. Jag är för surrogatbarnsprocessen, förutsatt att den inte skadar det nya barnet.

CS: Anser du att det finns fler medicinsk-etiska frågor som färgas av religionen? Smärtlindring, till exempel?

PCJ: Nej, inte längre smärtlindring. Idag är det nog en resursfråga, men tidigare var det så. Det fanns en kvarleva av den kristna föreställningen att ”lidandet förädlar”, och att krisen som lidandet innebär kan göra dig till en bättre människa. Och det händer väl, det kan jag inte förneka. Men det är absolut vanligare att det är precis tvärtom: att den lidande människan blir egoistisk, inkrökt, saknar förståelse för omvärlden och blir helt upptagen av sina egna plågor. Och ska man ändå dö, så finns ju ingen vinst!

CS: Det är väl i andra europeiska länder fortfarande en realitet att man inte ger adekvat smärtlindring?

PCJ: Ja, men det här är ett område som fordrar mycket kunskap, och den finns inte överallt inom sjukvården. Det är en resursfråga hur många ”livets-slut-specialister” man ska utbilda, och om man ska bygga hospice och så vidare. Det är vi ganska dåliga på. Det är en etisk fråga i den meningen att man inte har prioriterat den.

CS: Ser du några andra områden där det sekulära Sverige inte är så sekulärt som vi tror?

PCJ: Inom det medicinska området har det varit mycket diskussion kring s.k. provrörsbefruktning. Och kring insemination: Är det rimligt att en ensamstående kvinna ska kunna bli inseminerad på ett svenskt sjukhus? Vilket jag tycker ska vara individens beslut, och inget som staten ska lägga sig i.

CS: Anser du att samkönade par ska ha rätt att adoptera?

PCJ: Ja, det har jag varit med om att driva fram i medicinsk-etiska rådet, genom att påstå att problemet varken ligger hos de homosexuella föräldrarna eller hos barnet, utan det ligger hos omgivningen. För om två homosexuella på Södermalm i Stockholm adopterar ett barn, så kommer de att hälsas med stor förståelse och glädje, men gör de det i Småland så får de ett helvete.

CS: Finns det något annat som du skulle vilja ändra på i lagstiftningen vad gäller religion och stat? Var står du till exempel i debatten om religiösa friskolor?

PCJ: Jag är emot friskolor över huvud taget. Jag tror inte att de behövs. Framför allt religiösa friskolor, vilket jag också har skrivit om.

CS: Skolor med speciella inriktningar då, som musik eller schack?

PCJ: Det ser jag inga problem med. Adolf Fredriks musikskola, till exempel, har säkert betytt väldigt mycket och verkar ju vara en framgångsrik skola även på andra områden än musiken.

CS: Plymouthbrödernas skola i Småland styrs av personer med extrema religiösa idéer. Jag tycker det är problematiskt att man inte vågar kalla dessa för paranoida vanföreställningar, vilket de ju borde klassas som – eller?

PCJ: Då kan man möjligen säga att all religion är paranoida vanföreställningar – och jag tror inte att man skulle tjäna någonting på den etiketteringen. Jag tycker det kan räcka att säga att de är fundamentalistiska religiösa föreställningar. Men jag tycker inte att vi ska skattefinansiera Plymouthbrödernas skola. Sedan finns det gränsdragningsproblem: även en skola som inte kallar sig religiös eller konfessionell kan ju syssla med sådant som är tvivelaktigt Min grundinställning är att man inom ramen för den kommunala skolan kan skapa bra undervisning, ta hand om invandrarbarn och också ge utrymme för specialinriktningar, till exempel inom musik. Men jag tycker inte att man ska ha för många skolor som gör barn inriktade på ett speciellt yrke, utan det måste vara breda utbildningar.

CS: Hur ser du världen på tjugo års sikt? Tror du att religiösa dogmer kommer att öka i inflytande, eller tror du att upplysningstanken kommer att återvinna mark?

PCJ: Kanske båda delarna. Kanske det vi kallar upplysningen vinner terräng inom vissa befolkningsgrupper. Men jag är väldigt rädd för den religiösa fundamentalismen. Både den som styr USA:s politik – Bush är ju pingstvän, och det är alldeles uppenbart att det har färgat en del av hans utrikespolitik – och de muslimska fundamentalisterna.

CS: Till sist, finns det någon av dina böcker som ligger dig extra varmt om hjärtat?

PCJ: Om jag måste välja en så blir det En levande själ

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...