Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Religion och humanism i USA

I svenska medier hör vi ofta om den amerikanska kristna högern och dess härjningar, men mer sällan om de krafter som verkar mot den. Hur står det egentligen till med den amerikanska humaniströrelsen? Vilka frågor står på dagordningen, och hur är det att verka som humanist i ett land där den religiösa fundamentalismen är så framträdande?

För att få svar på dessa och liknande frågor sökte jag upp en av den amerikanska humanismens förgrundsgestalter. Larry Jones är ordförande för Institute for Humanist Studies, som han själv grundade i slutet av 90-talet. Han har också suttit i flera andra styrelser för humanistorganisationer, bland annat den världsomspännande International Humanist and Ethical Union (IHEU).

Under några år i början av 90-talet infiltrerade Larry Jones den kristna högern. Han ville komma underfund med deras politiska motiv och taktik. För att bli mer trovärdig och nå den innersta kretsen – något han också lyckades med – var han med och startade en kristen lokalavdelning. Under en tid arbetade han till och med som redaktör för en kristen tidskrift. (Mer om Larry Jones tid som infiltratör kan man höra på Institute of Humanist Studies webbradio1, avsnitt 7.)

Jag träffar Larry Jones på hans kontor i staden Albany, cirka 25 mil norr om New York. Jag ber honom till att börja med berätta vilka frågor som är mest angelägna för humanister i USA idag. Svaret kommer snabbt, utan minsta tvekan.

LJ: Åtskillnaden mellan kyrka och stat är vår viktigaste angelägenhet – särskilt nu med Bush-administrationen! Som du vet är USA ett av de mest religiösa av världens industrialiserade länder. Så det är ett bra ställe att vara humanist: här finns många anledningar att aktivt driva humanismens idéer.

Som exempel på hur religionen letar sig in i politiken nämner Larry Jones ett nu aktuellt lagförslag i staten New York: the Religious Freedom Restoration Act. Förslaget går ut på att tillåta religiösa intressen att under vissa omständigheter kringgå annan lagstiftning. Han berättar att förslaget hade sitt ursprung i en bygglovskonflikt.

LJ: Man ville bygga en kyrka, men eftersom den inte var placerad i enlighet med regelverket så fick man inte bygglov. De som ville bygga kyrkan tyckte förstås att beslutet inkräktade på deras religionsfrihet. Men den här typen av lagar och lagförslag öppnar för en utveckling där religionen får allt fler rättigheter på bekostnad av andra intressen. Lagförslag som detta är inte ovanliga – de är alla formulerade lite olika i syfte att någon av dem så småningom ska kunna gå igenom. Vi måste ständigt hålla oss ajour för att kunna motarbeta dem.

Hur kommer det sig då att USA är ett av världens mest religiösa industrialiserade länder?

LJ: Det är en svår fråga. Jag tror att det delvis har att göra med att vi aldrig haft någon statsreligion – det har aldrig funnits någon specifik religion för folk att tycka illa om. De flesta europeiska länder har haft en statsreligion, och människor var antingen engagerade i den religionen eller inte. Det är svårt att skapa en religiös rörelse när det bara finns en religion. Religionen i USA blev i stället diversifierad – vi fick en hel palett av varianter. Om man inte gillade sin kyrka behövde man bara gå något kvarter nedför gatan för att finna en ny församling, mer i ens egen smak. Anledningen till denna diversifiering var just den Jeffersonska separationen mellan kyrka och stat. Det är förstås ironiskt att även om denna separation höll regeringen borta från kyrkorna, och religionen borta från statsmakten, så medförde den samtidigt att religionen kunde klona sig själv i flera olika varianter. På det viset blev religionen paradoxalt nog mycket starkare och fick mer makt än om vi bara hade haft en statsreligion.
Larry Jones hypotes om statskyrkans negativa inverkan på religionsutövandet stämmer rätt bra om man ser till svenska förhållanden. Kanske är det just Sveriges långa historia av statskyrka som ligger bakom svenskarnas svala religiositet? Jag berättar för Larry att det bara var några år sedan Svenska kyrkan upphörde att vara statskyrka. Trots att uppåt 80 procent av svenskarna fortfarande är medlemmar, så är det bara omkring 40 procent som identifierar sig som religiösa. Och dessa är – jämfört med amerikanska förhållanden – endast måttligt troende. Andelen svenskar som tror på helvetet är omkring 10 procent; i USA är motsvarande siffra uppåt 70 procent.

Så undrar Larry något.

LJ: Hur är det, stöder er regering religiösa organisationer, och har i så fall svenska Humanisterna del i det stödet?

SH: Ja, regeringen ger bidrag till religiösa organisationer, men vi humanister får inte något sådant stöd idag. Vi försöker argumentera för att vi också borde få statsbidrag. Jag tror att det är något som kommer.

LJ: Och när ni väl får sådant stöd, då blir det svårt för er att argumentera för åtskillnaden mellan stat och religion – det vore ju att argumentera mot ert eget bidrag! Jag vet att i vissa europeiska länder, som Nederländerna och Norge, där humanister får statligt bidrag, så tvekar man att driva denna fråga om separation mellan kyrka och stat just av det skälet.

SH: Jo, men det humanister skulle vilja se i Sverige är inte ett system med stöd till religiösa organisationer, utan snarare till organisationer som står för demokratiska värderingar. En sådan formulering skulle inkludera Humanisterna, liksom många kristna organisationer. Men en del av de religiösa organisationer som får bidrag idag skulle förmodligen mista dem.

Larry medger att en sådan strategi skulle kunna fungera, men betonar åter hur viktigt det är att argumentera mot sammanblandningen av religion och politik.

LJ: Om religionen får in en fot i staten, om regeringen blir det minsta teistisk – då är det nästan omöjligt för den att vara demokratisk.

Jag börjar förstå att frågan om stat och religion har en helt annan dignitet här, och är betydligt mer akut än i Sverige. Jag blir nyfiken på den historiska kopplingen mellan religion och politik i USA: Varför är den amerikanska kristna fundamentalismen så starkt förknippad med den politiska högern? Det kristna budskapet ligger ju snarare åt vänster.

LJ: Under 60-talet gick trenden i USA mot frihet och liberalism, droger och fri sex. Detta ledde till en väldig motreaktion bland konservativa. De såg framför sig ett samhälle i förfall, där alla ungdomar ägnade sig åt sex och droger. De religiösa elementen ogillade också liberalismen – de såg ungdomarnas nya livsstil som ogudaktig. Så det blev en motreaktion även i religiösa kretsar.

Larry berättar om Pat Robertson, som kandiderade till att bli Republikanernas presidentkandidat i primärvalet 1988. Han lyckades inte – George Bush d.ä. tog hem segern – men skaffade sig ändå många anhängare, inte minst från den kristna högern. Ur denna skara supportrar bildade han the Christian Coalition – en radikal gren av den kristna högern.

LJ: Pat Robertson är en extrem fundamentalist. Du har säkert hört en del av hans galna utspel. Jag minns för några år sedan när vi hade en orkan som svepte upp längs kusten. Pat Robertson fick sina anhängare att be till Gud att orkanen skulle vika av, och inte drabba hans eget hotellkomplex i Virginia. Orkanen tog verkligen en annan rutt, och han sa “Se där! Tack för alla böner, de hjälpte!” Jag tänkte på alla de andra, de stackars människorna som drabbades i stället – dem var det ingen som nämnde! Men så är också Pat Robertson en av dem som skyller terrorattackerna 2001 på homosexuella och på kvinnors frigörelse och på alla tänkbara liberala företeelser här i landet. Han är verkligen galen.

SH: För att återgå till sambandet mellan religion och den politiska högern – du säger alltså att det började som en motreaktion mot de liberala åren på 60-talet?

LJ: Ja, Pat Robertson i spetsen för the Christian Coalition insåg att den bästa vägen in i politiken gick via det republikanska partiet, eftersom de flesta som oroade sig över den liberala utvecklingen var republikaner. Så de tog sikte på det republikanska partiet, infiltrerade det och tog väsentligen över det. Resultatet av det hela är dagens Bush-administration. Vår nuvarande regering är väldigt teistisk.

Jag undrar vad Larry tror om Bushs egen religiositet. Presidenten nämner ju ofta Gud i sina tal – men handlar det kanske främst om retorik för att locka till sig religiösa väljare?

LJ: Det du frågar är om politiker känner att de måste framstå som religiösa för att vara framgångsrika. Ja, i det här landet är det så! Men jag tror att många av dem verkligen är religiösa. Och jag tror att Bush är starkt religiös. Han tror på USA som en kristen nation, en nation som ska leda världen till kristenhet.

SH: Du tror alltså att det faktum att Bush är kristen verkligen påverkar de politiska besluten?

LJ: Ja, absolut.

Larry Jones var själv en del av den kristna högern under ett antal år i början av 90-talet, som infiltratör eller spion. Det började med att han gick med i the Christian Coalition för att få veta hur man tänkte och vad man hade för politiska mål. Sedan trängde han allt djupare in i organisationen: han startade en kristen lokalavdelning och var under en period redaktör för en kristen tidskrift. Jag ber honom försöka sammanfatta vad han lärde sig under den här tiden.

LJ: Jag blev förvånad över hur målinriktade de var när det gällde att få kontroll över de politiska processerna. De talade i militära termer: det här var idéernas krig, och deras uppdrag var att ta över det politiska maskineriet i landet. Det var också ganska skrämmande att se hur de bedrev konkret politiskt arbete. De inriktade sig på den lokala nivån; “Politik ska föras lokalt” var deras mantra. De försökte alltså engagera människor i frågor som handlade om enskilda skoldistrikt och närområden, inte i frågor som hade att göra med den federala regeringen.

Larry betonar dock att the Christian Coalition hör till de mer extrema kristna grupperna som bedriver politiskt arbete.

Jag vill veta om han lärde sig något om hur dessa kristna tänkte på det mer personliga planet. De flesta ateister, jag själv inräknad, har svårt att fatta hur man kan tro på Gud, liksom de flesta troende nog har svårt att fatta hur man inte kan tro på Gud. Lyckades Larry Jones i någon mån överbrygga denna förståelseklyfta? Han tvekar.

LJ: Eftersom jag ville bli accepterad, så gav jag mig inte in i några debatter med dem. Jag växte upp i en ateistisk familj, så jag är inte så hemma på Bibeln och sådant. Jag presenterade mig för dem som en “återvändande” ateist: jag sa att jag var uppvuxen i ett kristet hem, att jag sedan hade förlorat min tro men att jag nu ville komma tillbaka – att jag ville försöka bli kristen på nytt. Och de älskade mig för detta! De omfamnade mig både bildligen och bokstavligen, för min “återkomst” bekräftade förstås deras egna idéer. Men jag undvek alltså att försätta mig i situationer där de kunde avslöja mig. En besynnerlig sak i samvaron med dem är att även om de på ytan är som vem som helst, som folk i allmänhet, så finns där alltid “en tredje närvarande”. Det hände att jag glömde detta. Ibland vid måltiderna när jag just skulle börja äta fick jag hejda mig – vi hade inte bett bordsbön! Och ibland blev jag tillfrågad: “Broder Jones, kan du be bordsbön idag?” Så jag fick lära mig en enkel variant: “Gud Fader, tack för alla välsignelser, da dada dada dada”. Men det hände att jag glömde mig och började äta.

Larry märker att jag inte är riktigt nöjd med hans svar. Nej, han kan fortfarande inte fatta hur man kan tro på Gud – tiden som infiltratör gav inga insikter av det slaget.

LJ: När jag gick med i the Christian Coalition var det som spion: jag försökte smälta in så mycket som möjligt. Jag funderade inte över varför de var som de var – jag koncentrerade mig bara på att försöka vara som de. Men jag kände mig aldrig som kristen.

Vi kommer in på synen på humanister och icke-troende i Sverige respektive USA. Jag berättar att det i Sverige är många som uppfattar Humanisterna som aggressiva – trots att vi försöker vara ödmjuka och sakliga när vi lägger fram våra argument. Hur uppfattas humanister generellt i USA?

LJ: Ganska likt, tror jag. Reaktionen blir ofta aggressiv när man kritiserar religion. Vi humanister menar ju att inga idéer eller ståndpunkter kan vara immuna mot kritik – det gäller förstås även våra egna. Det är endast genom kritik och reflektion som man kan skilja de goda idéerna från de dåliga! Detta är helt essentiellt om man, så att säga, ska kunna nå fram till någon sorts sanning. Men religiösa företrädare vill undandra sig denna kritik och hävdar att man inte kan eller får kritisera religion. Nej, säger vi – alla idéer måste vara föremål för kritik, religiösa såväl som humanistiska.

SH: Men just den poängen verkar vara svår att förmedla till människor. Många uppfattar tvärtom humanister som fundamentalistiska.

LJ: Ja, men vi har ju faktiskt också våra fundamentalister, våra rabiata ateister. De svärtar ner vårt rykte. Vi är ju inte emot religion som sådan. Många människor behöver religionen, och den fyller uppenbarligen en viktig funktion för dem. Problemet är när religionen tränger in på den politiska arenan. Man kan inte ha en representativ demokrati om regeringen är det minsta teistisk – särskilt inte i ett mångkulturellt samhälle. Den religion som råkar ha makten kan varken representera människor av andra religioner eller dem som saknar religiös tro.

Vi kommer in på skola och utbildning, och jag berättar om religionsundervisningen i den svenska skolan – som lär vara en av de minst tendensiösa i världen.

SH: Jag tror att det är bra att eleverna får grundliga kunskaper om olika religioner. När man väl hör talas om andra religiösa åskådningar och inser deras betydelse för de troende, så framstår den egna kulturens religion som mindre självklar. Valet av just den religionen ter sig genast en smula godtyckligt. Kanske borde sådan undervisning inte kallas religionskunskap – livshållningskunskap eller kulturkunskap vore bättre. Är sådan undervisning något som du skulle vilja se även i amerikanska skolor, och skulle det i så fall vara möjligt?

LJ: Ett problem med den amerikanska utbildningen är att människor – särskilt unga – vet väldigt lite om andra religioner. Det gör dem mottagliga för negativa attityder gentemot dessa religioner, bara för att de är främmande. Så ja visst, jag tycker absolut att man borde undervisa om detta på gymnasiet. Men antagligen är det inte möjligt idag. Många av dem som sitter i skolstyrelserna är kristna, och de skulle motsätta sig det av rädsla för att religionsundervisning skulle få eleverna att förlora sin kristna tro. Dessutom skulle det bland många föräldrar finnas ett väldigt motstånd, inte minst mot undervisning om islam.

På tal om skolan berättar jag om den svenska debatten i höstas om religiösa friskolor, och i synnerhet om Plymouthbröderna. Jag undrar om det finns liknande problem i USA. Larry Jones förklarar att det vid sidan om de vanliga statliga skolorna dels finns privatskolor, som står helt utanför statens kontroll, och dels något som kallas licensskolor (charter schools). De senare drivs med statliga medel, men de kan ha en alternativ inriktning som ibland är religiös.

LJ: De offentliga skolorna har spelat en avgörande historisk roll i USA: de var smältdegeln där folk av olika nationaliteter blandades, där de fick en gemensam erfarenhet, ett gemensamt språk – och på så vis blev amerikaner. Men nu när vi har privata skolor – konfessionella och även etniska – så går vi miste om denna smältdegel. I stället skapar vi isolerade grupper i samhället, grupper av människor som kanske inte ens pratar engelska. De blir aldrig amerikaner i den meningen att de får en gemensam erfarenhet och ett gemensamt språk. Det finns visserligen en viss statlig kontroll över licensskolorna, men de tar upp medel från de offentliga skolorna. De helt privata skolorna är ännu värre. Du kan starta till exempel en kristen privatskola som inte släpper in andra elever. Du kan undervisa dem i den kristna tron och inpränta de kristna grundteserna i dem. Barnen kommer antagligen inte att leka med barn från andra skolor, och de kommer att växa upp med fördomar om andra kulturer och religioner. Hela systemet med privat- och licensskolor är skadligt och splittrande för samhället. Jag är väldigt starkt emot det.

Jag är nyfiken på hur Larry ser på religionsfriheten. Jag berättar om den debatt som humanister har initierat i Sverige om begreppet religionsfrihet. Vi har påpekat att religionsfriheten i sig inte tillför något utöver de andra fri- och rättigheterna, och att det dessutom är oklart vad som i sammanhanget avses med religion. Finns en liknande debatt i USA?

LJ: Nej, inte vad jag vet. Här ser diskussionen lite annorlunda ut. Vi har förstås religionsfrihet, men det står sämre till med friheten till icke-tro. Här är ateister stigmatiserade; man kan knappast kandidera till någon politisk post om man öppet säger att man är ateist! Men på sistone har faktiskt några politiker kommit ut med sin ateism, så detta håller kanske på att förändras. Jag är säker på att vi har många ateistiska politiker, men de undviker att tala om sin ateism eftersom de är rädda att inte bli omvalda.

Larry nämner FN:s deklaration om religionsfrihet och berättar att den internationella humanistorganisationen IHEU lyckats integrera ordet ”tro” i denna, så att den numera går under beteckningen ”deklarationen om religions- och trosfrihet”. Han menar att denna formulering täcker in fallet att man inte tror, och på så sätt innebär en sorts skydd för icke-troende. Men jag undrar om han kan komma på något fall där en sådan lag eller deklaration faktiskt skulle tillföra något till de andra fri- och rättigheterna.

SH: Samhället ska ju respektera alla uppfattningar, hur konstiga de än är, så länge de inte kolliderar med andra lagar eller samhällsintressen! Och detta alldeles oavsett om de kallas religiösa eller ej.

LJ: I stort tror jag att du har rätt – lagen om religionsfrihet fyller egentligen inte någon specifik funktion. Men jag tror att vi i det här landet skulle behöva lägga till friheten till icke-tro. Då skulle det åtminstone finnas där på pappret.

Här finns uppenbarligen en annan skillnad i fokus mellan den svenska och den amerikanska humanistiska agendan. I USA är ateismen verkligen illa sedd på sina håll, och frågan om lagstadgat skydd för icke-troende är därför aktuell på ett annat sätt än i Sverige.

Vi kommer åter in på förutsättningarna för religiositet och skillnaderna mellan USA och Sverige. I fråga om religionsutövning är ju länderna nästan motpoler, med Sverige som ett av de mest sekulariserade av de industrialiserade länderna, och USA som ett av de mest kristet fundamentalistiska. Men kanske är det snarare svenskarnas distanserade förhållande till religion som är undantaget? Kan vårt svala religiösa intresse ha att göra med det förhärskande politiska klimatet i Sverige under 1900-talet? För Larry Jones beskriver jag socialdemokraternas folkhemstanke – visionen om ett samhälle där staten tillhandahåller allt som är nödvändigt för ett drägligt liv. Jag berättar att socialdemokraterna införde ett omfattande välfärdssystem och faktiskt lyckades skapa atmosfären av ett sådant folkhem under några årtionden. Det var en allmän känsla av att ingenting kunde gå riktigt illa eftersom staten fanns där. Och om någonting trots allt gick fel, så skulle staten ställa allt till rätta igen.

SH: Kanske, tänker jag, blev idén om en gud mindre angelägen i ett sådant socialt klimat. Gud blev på sätt och vis överflödig – staten fanns ju där i stället. I USA har staten aldrig spelat en liknande roll. Ni lägger betydligt större ansvar på individen, och skillnaden mellan rik och fattig är också mer påtaglig. Den som misslyckas här faller mycket hårdare än den som misslyckas i Sverige. I ett sådant samhälle spelar kanske också Gud en viktigare psykologisk roll?

LJ: Ja, i USA är vi inte så fokuserade på jämlikhet som på frihet. Man är fri att lyckas – och att misslyckas! Men din hypotes antyder att det främst skulle vara de mindre bemedlade i det här landet som är religiösa, de som är i behov av det där sociala nätet – inte de rika. Men religionen rättar inte in sig efter ekonomiska skiljelinjer; religionen skär genom hela samhället. Om du är rik, så tackar du Gud för det. Den som är kristen tror att Gud vill att vi ska vara välbärgade och göra bra ifrån oss. Jag tror att det talar mot din hypotes.

Jag försöker förtydliga min tanke om Guds psykologiska relevans. När individens ansvar för sitt eget liv blir tyngre, och när klyftan mellan framgång och misslyckande blir allt djupare, så blir behovet av en yttre mening – en gudomlig avsikt – också mer akut för såväl rik som fattig. Varför omkommer somliga i meningslösa trafikolyckor? Varför är jag själv välbärgad när min granne tvingas tigga på gatan? Gud måste ha ett syfte med alltsammans!

Den religiösa tron gör knappast tillvaron i sig själv mindre skrämmande – åtminstone inte för den som ser evigt lidande i helvetet som ett möjligt levnadsfacit. Vad religionen gör är däremot att inge en känsla av begriplighet inför tillvarons till synes godtyckliga skeenden. Därmed blir det lättare att uthärda upplevda orättvisor – och att rättfärdiga egna framgångar.

Jag är inte säker på att Larry övertygas av mitt resonemang. Hur som helst ger han en kärnfull sammanfattning av sin syn på amerikansk kristenhet – och illustrerar samtidigt hur mycket denna skiljer sig från den urvattnade svenska versionen.

LJ: För den som är religiös tjänar tiden på jorden ett enda syfte: att hamna i rätt kö. Rätt kö leder till himlen, fel kö leder till helvetet. Och den som lyckas hålla sig till de religiösa trossatserna hamnar i rätt kö, såväl rik som fattig.

Sören Holst är teoretisk fysiker och lärare vid Stockholms universitet. Under hösten var han verksam som stipendiat vid Skidmore College, USA.

Humanism i USA

I USA finns många organisationer under beteckningar som fritänkare, ateister, humanister eller sekulära humanister. Den största och äldsta av de nationella organisationerna är American Humanist Association med rötter i 20-talet. Till de viktigaste hör också Center for Inquiry, som genom Committee for Skeptical Inquiry bland annat ger ut tidskriften Skeptical Inquirer.

Institute for Humanist Studies har som uppgift att främja humanism på olika sätt. De beviljar varje år anslag om sammanlagt över 100 000 dollar till humanistiska projekt och andra humanistiska organisationer. De ger Internetkurser, Continuum of Humanist Education (http://www.humanisteducation.com) samt driver ett Internetmagasin (http://www.humaniststudies.org/enews) och en webbradio (http://www.humaniststudies.org/podcast). För ett par år sedan grundade IHS tillsammans med andra intressenter en organisation, Secular Coalition for America, som bedriver lobbyverksamhet mot den federala regeringen i humanistiska frågor.

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...