Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Religion ur ett evolutionärt perspektiv

Människan har så småningom blivit ett fantastiskt djur, som måste uppfylla ytterligare ett existensvillkor jämfört med varje annat djur: människan måste då och då tro att hon vet varför hon existerar, hennes släkte kan inte frodas utan en periodisk tilltro till livet! Utan tro på förnuftet i livet!

– Friedrich Nietzsche

Till skillnad från de andra djuren hungrar människan efter mening. Nietzsche har skrivit om viljan till makt, men som han själv antyder är viljan till mening ännu starkare. Sökandet efter kunskap om världens och livets sammanhang är en ofrånkomlig del av den mänskliga naturen.

Så snart människan inte längre behöver bekymra sig om överlevnaden den närmsta tiden kommer frågorna om de långa och vida perspektiven. När den fysiska hungern är mättad vaknar den metafysiska. Då börjar grubblet över universum, döden och meningen med livet. Redan Aristoteles skriver:

”När de började filosofera för att undfly okunnigheten är det klart att det var för att de strävade efter att uppnå en förståelse genom vetande och inte för en praktisk nyttas skull. Detta omvittnas också av vad som faktiskt har skett. För det var först när i stort sett allt som var nödvändigt för kropp och själ hade tillfredsställts som man började söka sig en sådan insikt. Det står alltså klart att vi inte söker den för någon särskild annan nyttas skull.”

Vi brottas alla på något sätt med frågan om varför vi är här och man kan finna en uppsjö av förslag till lösningar. För denna fråga finns inga forskningsresultat att stödja sig på. Astronomin kan lägga fram teorier om universums struktur; medicinen kan tala om vad som händer när kroppen åldras och varför döden är oundviklig; evolutionsteorin kan beskriva hur människan som biologisk varelse har uppstått. Men forskningen ger inga ledtrådar till vad som är meningen med universum och livet. Tvärtom strävar naturvetenskapen aktivt bort från den sortens frågor – den söker kunskap för dess egen skull och inte för att hjälpa människan med hennes existentiella funderingar.

När allt kommer omkring, kan ju livet sammanfattas i den paradoxala formeln: bevarandet av framtiden.

– Johann Wolfgang von Goethe

Religion som källa till samarbete och sammanhang
Vi lider alla av en dödlig sjukdom. Den kallas livet. Många vänder sig till religionen för att se en mening i världen, särskilt när man har drabbats av sorg, olycka eller har stora problem. Religion är ett universellt mänskligt fenomen. I alla kulturer finns skapelsemyter om olika former av varelser som är orsaker till liv och död, till universums uppkomst och till olika naturfenomen. Gustav Sandgren noterar att djuren inte behöver någon religion:

Det är något rörande och förtvivlat över människornas bedjande önskningar om en Gud. Ju hårdare livet slår, ju mörkare dalen där mänsklighetens flod forsar fram, ju högre slungar vi drömmen om en god Gud, vi slungar den som en utmaning mot de tigande mörkren: Vi är de enda som vågar drömma Gud! Djuren behöver det inte, de följer sina lagar och är liknöjda i döden, de har ingen besvikelse, ty de väntar sig ingenting.

– Gustav Sandgren

Vetenskapen har inte låtit religionen vara i fred. Det finns flera sociologiska teorier om vilken roll religionen har i ett samhälle – bland de mest kända är Webers och Durkheims. Men om man är troende darwinist, vill man gärna försöka tillämpa utvecklingsläran på de fenomen som är universellt mänskliga – det bör finnas någon slags genetisk förankring av de religiösa fenomenen. Kruxet blir att identifiera den överlevnadsfördel som religionen bidrar med.

Religion som socialt kitt
Om man ser religion som ett huvudsakligen socialt fenomen, vilket inte är alldeles självklart, så är det naturligt för en evolutionsbiolog att säga att förekomsten av ett religiöst system är bra för en grupp eller ett samhälle därför att det gynnar samarbetet inom gruppen och därmed ökar gruppens överlevnadsvärde. Darwin antydde själv ett sådant argument i The Descent of Man. Problemet är att detta är ett så kallat gruppselektionistiskt argument som förutsätter att det naturliga urvalet kan verka på grupper och inte bara på individer. Och gruppselektion har sedan några decennier varit tabu bland biologerna.

Framför allt bidrog Dawkins’ bok Den själviska genen till att argument som bygger på gruppselektion sågs som vetenskapligt förkastliga. Genom att i stället sätta fokus på de enskilda genernas “intressen” av att föröka sig kunde man framgångsrikt analysera en del fenomen som tidigare givits gruppselektionistiska förklaringar, exempelvis osjälviskt beteende och återhållen aggression.

Beträffande förekomsten av religion inom ett samhälle fanns emellertid inte någon förklaring som bara bygger på de enskilda genernas intressen. Under förra seklet betraktades religionen därför som att den ligger utanför evolutionsbiologins domäner. Men nyligen har biologen Brian Sloan Wilson i boken Darwin’s Cathedral lagt fram en teori för religionens funktion som bygger just på gruppselektionistiska argument.

Ett sätt att sammanfatta argumenten är att den mänskliga kulturen har skapat nischer som förändrar det naturliga urvalet. Bävrar förändrar sin miljö genom att bygga dammar. Dammens ekologiska nisch ger bävern och dess ungar så pass gott skydd att gener för dammbyggande kommer att gynnas av evolutionen. På samma sätt kan vissa kulturformer skapa en social nisch som gynnar dem som ägnar sig åt denna kultur.

Wilsons huvudtes är att religion höjer överlevnadschanserna hos en grupp människor genom att öka sammanhållningen och samarbetet mellan dem. Han sammanfattar sin teori i fyra punkter:

(1) Många resurser kan bara uppnås genom samarbete inom gruppen.

(2) När samarbetet lyckas fungerar gruppen som en adaptiv enhet, dvs. gruppens medlemmar är bättre anpassade till sin miljö än de som står utanför.

(3) Mänskliga samhällen fungerar som adaptiva enheter huvudsakligen genom att de har ett moralsystem.

(4) Moralsystem formuleras ofta i religiösa termer. Wilson argumenterar exempelvis för att judendomens tio bud och kristendomens gyllene regel ökar anpassningsvärdet hos de grupper som följer dessa moralprinciper. Lite paradoxalt kan hans tes uttryckas som att de som bryr sig minst om sig själva klarar sig bäst – under förutsättning att man är bland likasinnade.

Astronomer har beräknat att utan månen skulle jordens bana varit mycket mer ojämn och instabil. Att månen med gravitationskraften är kopplad till jorden som ett samsvängande system gör att båda himlakropparnas rörelser blir betydligt jämnare. Effekten är så stor att avancerade livsformer kanske inte hade varit möjliga på jorden om inte månen funnits. Religionen kan ses som de mänskliga samhällenas måne.

Religiositetens sammanhållande mekanismer gör att små samhällen kan fungera som självorganiserande system som inte behöver några uttalade lagar. Jägar-samlar-samhällen världen över är i stort sett egalitära – man är exempelvis extremt noggrann med att fördela köttet från en jakt. Och något som påminner om jantelagen ser till att bevara denna ordning. Det är först när samhällen blir stora som det behövs ledare. Lagar och polissystem måste införas när de skam- och skvallermekanismer som reglerar samspelet inom mindre samhällen inte längre räcker.

Ett tydligt exempel på religionens sammanhållande roll kommer från antropologen Edward Evans-Pritchards studier av nuerfolket i Sudan. Genom att så kallade leopardskinnspräster fungerar som fredsmäklare kan konflikter mellan olika klaner lösas. Prästerna får inte tillhöra någon av klanerna och de har ingen ledarroll. Men de, och deras gårdar, betraktas som heliga av nuerna. Om en nuer exempelvis dräper en annan kan dråparen ta sin tillflykt till leopardskinnsprästens gård och vara säker på att den dräptes klan inte hämnas honom där. Där stannar han sedan under den tid det tar för prästen att mäkla fred mellan de inblandade klanerna och komma överens om hur mycket boskap som skall betalas i ersättning för den dräpte.

Ett annat exempel på den adaptiva funktionen hos en religion är kalvinismens uppkomst i Genève under mitten av 1500-talet. Calvin hävdade själv att han fick staden att blomstra genom att få medborgarna att samarbeta. Som en följd av stadens framgångar reste reformsinnade människor från hela Europa till Genève för att lära sig det religiösa systemet. Calvins främsta styrinstrument var hans katekes. Den innehåller förutom en genomgång av de tio budorden och den gyllene regeln en mängd föreskrifter för hur man skall förhålla sig i olika sociala relationer: lyd föräldrarna, lyd myndigheterna, lyd prästerna, ha bara samlag inom äktenskapet, betala dina skatter! Men kalvinismen såg också till att de laglydiga medborgarna styrdes av oegennyttiga myndigheter och präster. Församlingsherdarnas uppförande kontrollerades minst lika hårt som flockens.

En annan faktor var att katekesen skriver om samhället som en enda stor organism där alla spelar en roll för helhetens välbefinnande. Metaforen får till följd att vardagslivets strävanden uppmuntras: En snickares eller en kokerskas verksamhet blir lika viktig för organismens funktion som prästens. Din gärning i vardagen är din gudstjänst. Denna aspekt av kalvinismen är säkerligen en av förklaringarna till de kalvinistiska menigheternas ekonomiska framgångar. Baksidan är att systemet bara kan upprätthållas med en sträng och minutiös uppsyn över medlemmarnas beteende.

En kultur vidmakthålls genom de ritualer och institutioner den kan skapa. Ju mer energi människorna kan ägna åt dessa, desto livskraftigare blir kulturen. Kulturen, kanske framför allt religionen, ger människorna en motivation att använda sitt överskott av kraft och tid till att upprätthålla och utveckla ritualerna och institutionerna, vilket i sin tur gynnar samarbetet inom samhället. Religionen skyddar därför människan mot hennes egoism.

Ett visst, rentav ganska högt bildningsstadium har nåtts när människan lämnat vidskepliga och religiösa föreställningar bakom sig och till exempel inte längre tror på goda änglar eller arvsynden och också vant sig av med att tala om själens frälsning: har hon uppnått detta stadium av frigörelse bör hon ytterligare spänna sin tankeförmåga till att också övervinna metafysiken. Därefter är emellertid en rörelse åt andra hållet nödvändig: hon måste inse det historiskt såväl som psykologiskt berättigade i den sortens föreställningar, att de i hög grad har främjat människosläktet och att man utan en sådan rörelse tillbaka skulle avhända sig den hittillsvarande mänsklighetens yppersta bedrifter.

– Friedrich Nietzsche

Religiösa påbud fungerar i mångt och mycket som mönstergivare. De visioner som en religion målar upp ger en riktning för ett samhälle som leder till ett ökat samarbete och de skapar framför allt mening med samarbetet. De framtida mål som visionerna introducerar har också effekten att motverka kortsiktig egoism. Även om visionerna aldrig uppnås har de därför en starkt stabiliserande och framåtdrivande roll för ett samhälle. Religionen har historiskt sett sällan varit långt ifrån makten, och makthavarna har inte varit sena att utnyttja kraften hos de religiösa visionerna för sina egna syften.

Wilson hävdar att reglerna i Calvins katekes är väl motiverade från ett evolutionärt perspektiv. Även om kalvinismen liksom alla religioner innehåller idéer om utomvärldsliga ting, så menar han att överlevnadsvärdet av tron bestäms av det beteende reglerna motiverar och inte av vad de säger om det himmelska. Tron på ett liv efter detta gör livet mer meningsfullt. Nietzsche verkar instämma, även om hans grundhållning är antireligiös.

Det säger sig själv att också dessa tragöder fungerar i artens intresse, hur mycket de än tror att de gör det i Guds intresse och som hans sändebud. Också de befordrar släktets liv genom att de befordrar tron på livet. “Livet är värt att leva”. Så ropar de alla, “det är något särskilt med detta liv, det ligger Något bakom det och under det, ta er i akt!” Denna drift som i lika mått behärskar de högsta och de tarvligaste människor, driften att uppehålla arten, bryter tid efter annan fram som förnuft och intellektuell lidelse, och då har den ett lysande följe av argument omkring sig och vill med alla medel få oss att glömma att den i grund och botten är drift, instinkt, dårskap, grundlöshet.

– Friedrich Nietzsche

Men för att visa bärigheten hos teorin måste man inte bara dokumentera att kalvinismen är ett adaptivt religionssystem utan också att det var mer adaptivt än den katolicism som den då konkurrerade med. Trots att Wilson själv säger att detta är självklart, ger han ingen riktig evidens för det senare. Det skulle i själva verket kräva omfattande material från ekonomisk historia och sociologi. Den adaptionistiska analysen av religion är därför inte en prövad teori utan, än så länge, bara ett forskningsprogram.

Ett krav på ett adaptivt trossystem är att det måste kunna hantera problemet med smitare eller svikare. I många sociala sammanhang uppstår konfliktsituationer av en typ som i spelteorin beskrivs som “fångarnas dilemma”. Problemet är hur man i konflikter av denna typ skall kunna få deltagarna att inte svika.
Ett fascinerande exempel på religiöst grundat samarbete är det komplex som kommit att knytas till bevattningssystemet på de terrasserade risodlingarna på Bali. Balineserna har, delvis med hjälp av religionen, organiserat ett samarbetssystem av vattenkanaler som gör att alla odlare får lika mycket vatten Men systemet har många drag av ett “fångarnas dilemma”: Varje odlare borde vara frestad att svika och ta mer vatten för sin egen del. Med hjälp av små tempel som står vid varje ställe där kanalerna delas, ett stort tempel längst upp i vattensystemet och en religion som innehåller ett stort antal vattengudar lyckas man upprätthålla en egalitär vattenfördelning. Religionen ger en auktoritet till bevattningssystemet som det inte annars skulle ha haft.
Religionens funktion kan beskrivas som att den ändrar belöningssystemet i en konfliktsituation från ett “fångarnas dilemma” till ett läge där det inte längre är attraktivt att svika. Bestraffningar av svikare, kopplade till skamkänslor som förstärks av det “heliga”, gör att alla blir mer motiverade att samarbeta. Den sociala kontroll som religionen utövar därför kan ses som en lågkostnadsaltruism som evolverat för att gynna beteenden som skulle vara högkostnadsaltruism om de utförts frivilligt.

Den som inte har något eget folk, den har heller ingen Gud! Och var förvissade om att de som inte längre förstår sitt eget folk och förlorar kontakten med det, i samma stund också förlorar tron på det egna fosterlandet och blir antingen ateister eller indifferenta.

– Fjodor Dostojevskij

Spelteorins begreppsapparat kan vara ett användbart verktyg för att ge en evolutionär förklaring till många sociala strukturer. Dawkins’ mycket pedagogiska redogörelse för evolutionens spelteoretiska mekanismer i Den själviska genen var ju en av de stora orsakerna till bokens framgång. Ett ytterligare exempel är att Wilson använder “fångarnas dilemma” för att beskriva förlåtelsens funktion i kristendomen. Att förlåta betyder just att någon som svikit när han skulle ha samarbetat får fortsätta vara med i leken. Wilson visar att den kristna principen om förlåtelse ytterligare stärkt samarbetet inom församlingarna. Men förlåtelsen är inte helt villkorslös. Många synder kunde förlåtas om man bara förband sig kvar i kyrkan och följa dess bud. Annars hände det ofta att man utsattes för extrem grymhet av de andra medlemmarna.

Som jag nämnde tidigare delar människorna gärna in varandra i ”vi” och ”de”. Religioner legitimerar ofta en dubbel standard mot in- och utgrupper. Gamla testamentet föreskriver exempelvis samtidigt att man skall älska sin nästa och att man skall begå folkmord på hettiter, kananéer m. fl. Liknande påbud finns hos de flesta religioner. Wilson påstår till och med att strävan efter att isolera en grupp är en del av religionernas design. Vi-de-tänkandet är i själva verket så lätt att framkalla hos alla människor att man kan misstänka att det har en genetisk grund. Detta gör att religiös retorik får stor genomslagkraft och den har använts för att motivera mycket grymhet. Historien visar att Gud, genom ledarna, har befallt folken att göra all slags fasansfulla gärningar mot de ”otrogna” – de som står utanför gruppen.

Den svagaste länken i Wilsons grundläggande resonemang är den fjärde punkten: att moralsystem ofta formuleras i religiösa termer. Det finns inget i hans evolutionistiska resonemang om samarbete som kräver att moralsystemen måste ha en religiös karaktär. Han refererar många gånger till vad olika religioner räknar som heligt, men ger ingen förklaring till vilken funktion det sakrosankta har. Vad innebär det exempelvis för nuerna att leopardskinnsprästens gård är helig, förutom att det finns ett väldigt starkt förbud mot att utföra våldshandlingar där?

I grunden är Wilson biolog och uppger att han studerar religiösa grupper som andra biologer studerar träd, bakterier eller guppyfiskar. Han hävdar att människan inte är unik som art och att samma principer därför skall gälla för oss som för andra biologiska organismer. Men då uppstår frågan varför andra djurarter, exempelvis chimpanser, inte har något som liknar religion.

Aporna tror inte på Gud. Så blir det om man har så mycket päls att man inte kan se sin egen navel. De frågar inte efter något ursprung, lika lite som de tror på döden. De skrattar bara som om det vore ett skämt att de fanns till.

– Cecilia Bornäs

Wilsons biologiska och sociala utgångspunkter gör att han inte tar upp människans unika tankeförmågor. Jag vill än en gång knyta an till att människan är ensam om att kunna planera för framtiden. Det gynnsamma samarbete som han ser som religionens centrala nytta förutsätter just att människorna kan dela visioner om framtiden – ofta även visioner om evigheten. Detta nödvändiga villkor för att en religion skall kunna uppstå förklarar varför inga andra djur har någon religion.

Religion ur ett individuellt perspektiv
I Darwin’s cathedral skriver Wilson om de evolutionära fördelarna för ett samhälle av att ha en religion, men han ger inte någon förklaring till de individuella upplevelser som förknippas med en religiös tro. En sådan teori har nyligen lagts fram av antropologen Scott Atran och psykologen Ara Norenzayan. Deras tes är att religion i sig själv inte är någon evolutionär anpassning utan en kulturell biprodukt av det komplexa tankelandskap som bildas av de kognitiva, emotionella och materiella villkoren för hur människor interagerar.

Målet med deras analys är att förklara varför det i alla samhällen förekommer

(1) allmänt spridda uppfattningar om övernaturliga aktörer (gudar, andar, spöken osv);

(2) offentliga, ofta kostsamma bevis på att man förbinder sig till de övernaturliga aktörerna (offer eller tidskrävande aktiviteter);

(3) tron på att de övernaturliga aktörerna kan hantera människornas existentiella våndor; och

(4) gemensamma ritualer som kopplar samman dessa tre faktorer.

Atran och Norenzayan anser att dessa universella faktorer för religion kan ges en evolutionär förklaring oberoende av vilka gudar eller övernaturliga fenomen man egentligen tror på (och oberoende av om trosuppfattningarna är sanna eller ej).

Men varför måste man då tro på övernaturliga varelser som gudar, änglar, djinner, spöken, troll och pysslingar? Tidigare visade jag att vi har en stark drift att finna orsaker till allt som händer i världen. Kombinerar man detta med att vi har en tendens till antropomorfism, så följer att vi gärna vill se att det är någon varelse som är orsak till det man inte kan förklara på annat sätt. Atran och Norenzayan argumenterar för att det finns goda evolutionära skäl till att vi ser varelser bakom något oväntat som sker. Under släktet Homos evolution har förmodligen de farligaste och bedrägligaste rovdjuren varit andra individer av samma släkte.

På grund av den konstanta faran av attacker från andra grupper har människorna utvecklat ett överkänsligt sinne för den oväntade närvaron av andra, ofta illasinnade individer. Ur det evolutionära perspektivet är det bättre att ibland se spöken än att missa ett påhopp från en annan människa. Vi reagerar därför nästintill automatiskt med att se en varelse bakom ett skeende. En enbuske i skymningen blir en mörkklädd man, ett knarrande ljud från loftet blir en gengångare, osv. Detta är ytterligare ett exempel på hur våra hjärnor fyller i mönster – i detta fall förutsätts den dolda variabeln vara någon som agerar.

När väl den automatiska varelsedetektorn är i funktion och det inte går att hitta någon verklig människa som orsak till en märklig händelse, så uppfinner vi med lätthet en övernaturlig varelse som kan ta rollen som orsakare. Gud är människans avbild. Varelserna tilldelas ofta egenskapen att vara osynliga, eftersom det är så svårt att verkligen få syn på dem. De blir sedan centrala rollfigurer i de berättelser och myter som vi konstruerar för att skapa sammanhang i världens skeenden. Och när vi väl har tagit till oss myterna, blir det ännu lättare att se en övernaturlig varelse i kulissen nästa gång något märkligt inträffar. Med andra ord: Gudar och andra övernaturliga väsen uppstår ur en kombination av våra behov av att se orsaker, att se varelser och att berätta. Kausaldrift, antropomorfism och mytomani; så heter fålarna som drar människan på hennes eviga färd mot meningen.

Men de religiösa känslorna då? Atran och Norenzayan skriver att känslorna framkallas framför allt i ritualerna genom den rytmiska kroppsliga koordinationen som innebär en form av samarbete som samtidigt kan ses som att man förbinder sig till framtida samarbete – ett löfte om framtida offer till andras väl. På detta sätt förstärker känslorna religionens roll som främjare av samarbete för långsiktiga mål, vilket stämmer väl med Wilsons teori.

Förklaringen är ändå ofullständig. Den mest rimliga evolutionära tolkningen av varför vi har känslor är att de bidrar till att man lär sig mer av den situation man hamnat i. En känsla av glädje betyder att jag skall sträva efter att hamna i liknande situationer i framtiden; rädsla att jag skall undvika dem. Så vad kan vi lära av de religiösa känslorna? Kanske att vi skall vara mindre hämndlystna och att vi skall samarbeta bättre. De är möjligen mer långsiktiga än andra känslor.

Det kan verka som om forskningen vill trolla bort religiositeten genom att reducera den till biologiska mekanismer. Det vore som att beskriva Mozarts Requiem genom att sätta siffror på alla noterna och försöka se de matematiska sammanhangen. Men vetenskapens mål är inte att reducera religionen. Syftet är att visa att biologin kan säga något om varför religionen har uppstått och vilka begränsningar våra biologiska och kognitiva funktioner skapar för den. En analogi: Vetenskapen kan i stort förklara hur synsystemet fungerar, men förklaringen tar inte bort skönheten i det vi ser.

I den mera primitiva, allra först begynnande kulturens tidsåldrar trodde sig människan i drömmen lära känna en andra verklig värld; häri ligger ursprunget till all metafysik. Utan drömmen hade man inte funnit något skäl att tudela världen. Även uppstyckningen i kropp och själ hänger samman med den tidiga synen på drömmen, likaså föreställningen om en själ-skenkropp, alltså uppkomsten av all andetro, och antagligen också tron på gudar. “Den döde lever vidare, ty han visar sig i drömmen för den levande”: den slutsatsen har dragits årtusendena igenom.

– Friedrich Nietzsche

Det finns många teologer och filosofer som hävdar att vetenskapen aldrig kan ge en fullständig verklighetsbeskrivning. De antar att det finns två verklighetsplan: det kausala och det transcendenta. Orsakssammanhangen i världen kan utforskas av vetenskapen, men det transcendenta, själva tillvarons ”väsen”, kommer den inte åt – det finns alltid en del av världen som förblir en gåta. Och enligt dem som håller på en sådan tudelning finner man de religiösa upplevelserna i den transcendenta världen. Idén om två plan i världen går tillbaka åtminstone till Platon som skiljer på sinnevärlden och idévärlden. Också Kants distinktion mellan ”tinget för oss” (som är grunden för vår orsaksuppfattning) och ”tinget i sig” är av samma karaktär. Inom den moderna medvetandeforskningen finner man också flera filosofer som argumenterar för att oberoende av hur mycket kunskap vi får om hur våra sinnesorgan och hjärnan fungerar så kommer vi aldrig att kunna förklara qualia, dvs. själva de medvetna upplevelsernas karaktär.

I många kulturer ser man drömmandet som en port till den transcendenta världen som Nietzsche påvisar. Den drömda världen kan till och med ses som mer betydelsefull än den vanliga. Det finns exempelvis ett aztekiskt poem som lyder: ”Det är inte sant att vi kom till denna världen för att leva. Vi finns bara för att sova, att drömma”.

Peter Gärdenfors

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...