Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Richard Dawkins: Darwins rottweiler

Richard DawkinsRichard Dawkins har gjort sig känd som en av världens ledande vetenskapspedagoger, inriktad på evolutionsteorin och de irrläror som vill bestrida den. Tre år efter publiceringen av bästsäljande Illusionen om Gud går debattens vågor fortfarande höga, men trots att han numera är professor emeritus visar Dawkins passion för folkbildning, förnuft och sekularism inga tecken på att svalna. I september utkommer hans nya bok om evolutionen, The Greatest Show on Earth.

Av Christer Sturmark

Ingen vet hur livet uppstod. Hur man kommer från kemi till förstadiet av liv, det vill säga från kemiska molekyler som tumlar omkring i havet till någonting som är självreplikerande – detta är frågan om livets ursprung. Det är ett svårt problem, men det är trots allt enklare än att förstå hur en bakterie kan utvecklas till en ek, en elefant eller en människa. Detta är den stora gåtan som Darwin och hans efterföljare har löst.

På ett sätt skulle det vara oroande om någon fann svaret på frågan om livets uppkomst. För om det vore så enkelt att man kunde reproducera liv i laboratorier, då skulle man förvänta sig att det myllrade av liv överallt i universum. Och vid det här laget skulle vi ha fått besök – kanske inte av fysiska kroppar, men i alla fall av radiovågor.

Vi vet inte om det finns liv någon annanstans i universum. Vi har inga belägg för det, och frånvaron av belägg säger oss förmodligen att om det finns, så är det en relativt sällsynt företeelse. Vi kan ju inte räkna alla planeter, men man uppskattar att det finns flera miljarder. Om chansen för att liv ska uppstå på någon planet är så låg som en på miljarden, så betyder det att sannolikheten för att vi skulle kunna återskapa det i laboratoriet är mycket, mycket liten. Så låga odds ger oss trots allt ett gigantiskt antal livsformer spridda runt om i universum.

Vi gör alltså rätt i att acceptera en teori om livets uppkomst som med mänskliga mått mätt är närmast osannolik. Vi får inte acceptera en fullkomligt osannolik teori eller en lättvindigt, elegant tillyxad teori om hur speciella arter uppstått. Det rör sig om en fortgående process – det sker ständigt överallt i världen, inom varje livsform. Vi behöver en vetenskapligt korrekt teori för det, vilket vi fått genom Darwins evolutionslära.

Du uppfattas som en av världens mest stridbara ateister och försvarare av evolutionsläran gentemot den religiösa kreationismen och intelligent design-rörelsen. Varför är dessa frågor så viktiga för dig?

Nyligen hölls ett seminarium i Europa-parlamentet där den polske EU-parlamentarikern Maciej Giertych hävdade att nya upptäckter visat att människor levde samtidigt med dinosaurierna, för 6 000 år sedan. Detta påstående görs alltså i Europaparlamentet! Kanske inte alla är medvetna om vilket radikalt misstag det är. Kreationist-erna påstår att jordens ålder är 6 000 år, det vill säga att planeten skapades år 4000 före Kristus. Om vi jämför det med jordens verkliga ålder, som är 4,6 miljarder år, så är det liktydigt med att tro att avståndet från San Francisco till New York är runt åtta meter. Detta är den måttstock vi talar om. Det är inte något obetydligt litet fel.

När jag föreläser i USA brukar den vanligaste frågan från publiken vara: ”Hur kan det komma sig att Amerika är så drabbat av kreationistiska knasbollar, när de inte finns i Europa?” Men det finns faktiskt extrema tokstollar även i vår världsdel. Skillnaden är bara att de hittills inte har haft någon politisk makt.

Mycket tyder på att kreationismen just nu växer i Europa. Ser du någon risk för att dessa irrläror också vinner inflytande i politiken?

Vi är redan där! Kreationismens förespråkare finns representerade i Europaparlamentet. Tony Blair är en djupt religiös man. Han känner varmt för en serie skolor i norra England, som har grundats av en fundamentalistisk kreationist. För ett par år sedan försökte den italienska utbildningsministern införa kreationismen i skolorna med argumentet att Darwins evolutionsteori kan ge ungdomar en materialistisk syn på tillvaron. Jag behöver väl knappast påpeka att det är felaktigt, men även om det vore sant skulle det inte göra någon skillnad. Om vetenskaplig sanning ger en materialistisk syn på livet, så än sen då? Det är fortfarande vetenskaplig sanning.

Vi kan inte låta undervisningen om vetenskap färgas av vår ambition att ge ungdomar en god inställning till livet. Vi ska lära ut det som faktiskt är sant!

Kreationister brukar argumentera för att både evolutionsteori och kreationism ska läras ut, så att barn och ungdomar själva får ta ställning. Är inte det egentligen ganska sunt?

Det låter ju som ett anspråkslöst förslag. Undervisa om båda teorierna och låt barnen avgöra själva! När George Bush tillfrågades om detta sa han: ”Ni frågar mig om jag tycker att unga människor borde få välja mellan olika uppfattningar. Mitt svar är ja.”

Jag har varit handledare i Oxford i många år, och precis som varje universitetslärare vill jag lyfta fram olika åsikter och uppmuntra till diskussion. Jag föreläste ofta om kontroversiella ämnen, och studenterna fick sedan undersöka båda sidors argument och bilda sig en egen uppfattning. De gick till biblioteket, läste all tillgänglig litteratur och undersökte alla detaljer, och mot slutet av veckan var de nästan auktoriteter i ämnet. De kom fram till välavvägda omdömen till sist, men kravet på balans dämpades som regel när två helt motsatta idéer presenterades med samma glöd. Sanningen ligger inte nödvändigtvis någonstans mitt emellan – den ena sidan kan faktiskt ha fullständigt fel.

Som lärare anser jag att det är oerhört värdefullt att ge studenter i uppdrag att undersöka alla meningsskiljaktigheter, ur alla perspektiv. Vad är det då för fel med att undervisa om båda sidors uppfattning, när det gäller kreationism och evolutionslära?

För det första: det finns över huvud taget ingen vetenskaplig kontrovers. Det är snarare som om man inom reproduktionsbiologin redovisade både uppfattningen att barn blir till genom sex och idén att de kommer från storken. Man kan tycka att man i rättvisans namn borde lära ut båda uppfattningarna, men det vore i praktiken enbart slöseri med tid.

För det andra: Vilken är egentligen ”den andra sidan”, alternativet till evolutionsteorin? Är det Första Moseboken, är det den hinduiska myten att kosmos skapades av en kosmisk smörkärna eller kanske den nigerianska myten att världen skapades av avföring från myror? Det finns tusentals skapelsemyter i världen, och om man verkligen ville redovisa ”båda sidor” skulle man behöva undervisa i 999 skapelse-myter vid sidan av evolutionsläran. För all del – presentera båda uppfattningarna, redovisa alla teorier som det finns belägg för! Undersök, ifrågasätt, försök värdera argumenten, och kom sedan fram till er egen ståndpunkt. Men det är inte så kreationisterna arbetar.

I stället hävdar de att det finns en mängd kontroverser inom evolutionsläran. Jag gissar att de anser att dess vetenskapliga ställning därmed försvagas?

Visst finns det alla möjliga fascinerande kontroverser inom evolutionsteorin, men det är levande och aktiva diskussioner: neutralism mot selektionism, adaption inom molekylärbiologin, gruppselektion, den kambriska explosionen, massutrotning, konkurrens mellan arter, sexuell selektion och många andra hypoteser. Man kan engagera sig i alla dessa akademiska diskussioner och därmed förkovra sig intellektuellt. Men kreationismen platsar inte i det sammanhanget. Den är helt enkelt ingen vetenskaplig teori.

Kreationister lägger aldrig fram några argument för sin sak – allt vi får är en lista över påstådda brister inom evolutionsteorin. Man snokar ihärdigt runt för att hitta luckor och påstår, utan urskillning, att en brist i bevisföringen för den ena hypotesen automatiskt ger stöd för den andra. Tänk så här: Vi har två teorier, A och B. A har massivt stöd. Förespråkarna för B har absolut inte ett jota eller ett uns av belägg att komma med, men de säger: ”Se där, det finns en liten lucka i teori A! Det måste betyda att teori B är riktig.”

Man säger alltså att det finns luckor i vår dokumentation av fossil. Vi kan vara glada över att vi över huvud taget har några fossil, men även om det inte fanns ett enda någonstans i bergen, så skulle stödet för evolutionsteorin vara bergfast. De belägg vi har idag, särskilt från molekylärgenetiken, är i högsta grad övertygande. Det finns inte minsta skugga av tvivel på att alla levande varelser är kusiner med varandra, och vi kan mäta ganska exakt hur nära detta släktskap är med hjälp av de extremt detaljerade molekylärgenetiska uppgifter vi fått fram.

Detta är något som Darwin bara kunde drömma om: varje levande varelse, varje djur, varje växt och varje svamp, ja till och med bakterier bär med sig en exakt redogörelse för sin utveckling och sin historia. Så beläggen är fullkomligt säkra, även utan fossil. Fossil hjälper till, fossil är väldigt trevliga, fossil berättar något om den verkliga historien – men visst finns det luckor! Varför skulle det inte göra det? Det är oerhört ovanligt att djur fossiliseras. Jag hoppas verkligen att jag får den stora äran att förvandlas till fossil efter min död, men det är inte en ära som vederfars särskilt många varelser, så naturligtvis är dokumentationen ofullständig.

Som den amerikanske författaren Michael Shermer ironiskt påpekade – om det finns en brist i dokumentationen av fossil, så utropar kreationisterna: ”Aha! Det betyder att det inte finns några bevis för evolutionen.” Om nu någon finner ett fossil som passar in perfekt i luckan, så ropar de i stället: ”Aha! Nu har vi två luckor, en på vardera sidan om det nya fossilet.”

Att kräva en fullständig dokumentation av fossil är som om en utredare, som undersöker ett mord och försöker väga samman alla ledtrådar, fotavtryck, fingeravtryck och så vidare, bara skulle kunna väcka åtal om det fanns en videoinspelning av det exakta händelseförlopp som ledde till mordet och till mördaren, och inte en enda bit av inspelningen saknades. I själva verket är vi, eftersom vi inte kan bevittna evolutionen, ungefär som detektiver på en brottsplats. Vi söker efter indicier, och indicierna är i detta fall fullkomligt överväldigande och ställer teorin utom allt rimligt tvivel. Det finns miljoner fingeravtryck i form av DNA – alla tecken man kan finna pekar i samma riktning.

Hur ska vi göra för att entusiasmera barn och ungdomar inför det vetenskapliga syn-sättet på världens uppkomst och utveckling, i stället för ett mytologiskt synsätt?

Problemet med att undervisa i kreationism är inte bara att läran är falsk, utan också att det berövar barnen den fantastiska upp-levelse man kan få när man sysslar med vetenskap. Jag nämnde tidigare att tron att världen är 6000 år gammal är jämförbar med tron att den nordamerikanska kontinenten är åtta meter bred. Låt oss fundera över hur vi ska förklara för barn hur gammal jorden verkligen är, och hur fantastiskt det är när man förstår det!

Sträck ut din hand och föreställ dig att min slipsknut representerar livets ursprung. Ända till min ärm finns ingenting annat än bakterier, men sedan börjar det uppstå mer komplicerade eukaryotiska livsformer. Något vi kan identifiera som Homo sapiens uppstår vid början av nageln på mitt långfinger. Hela mänsklighetens historia – allt om babylonier, assyrier, greker, romare och judar – hela vår skrivna historia försvinner i det damm som bildas vid ett enda drag med en nagelfil. Vilket barn får inte gåshud när man berättar det?

Ett underbart sätt att beskriva universums storlek är följande:

Ta med ditt barn till en stor fotbollsplan, placera en fotboll mitt på fältet och låt den representera solen. Gå sedan tio steg bort och sätt ner en pinne som får föreställa Merkurius. Gå ytterligare några steg och sätt ner en något större pinne: det är Venus. Sedan kommer Jorden. Gå en lång bit bort, lägg ner en pingpongboll som får föreställa Jupiter, och fortsätt sedan med de andra yttre planeterna.

Om du nu vill färdas till vår närmaste stjärna, Proxima Centauri, får du gå 322 mil. Så långt är det alltså till den närmaste stjärnan. Fundera över huvud taget inte på att gå till nästa galax!

Min hustru berättar det här för barnen där hon undervisar på en lokal skola i Oxford. Det är en skola för barn som har det sämre ställt, barn som blivit relegerade från varenda skola de gått i förut, barn som är notoriska bråkmakare. Hon berättar den här historien för dem, och de blir alldeles trollbundna. Detta är den verkliga världen. Detta är det verkliga universum! Inte någon torftig medeltida världsbild som förs fram av dessa fiender till vetenskapen, de som också är fiender till utbildning och till barn.

Vi hör mest talas om den kristna kreationismen, men evolutionen ifrågasätts väl också inom islam?

Alldeles nyligen distribuerades över hela världen en ovanligt glassig bok, helt gratis, i ett enormt antal exemplar, av en turkisk författare vars namn jag tack och lov har glömt. Boken propagerar för kreationism, en något mer sofistikerad variant av den skapelselära man finner i Amerika. Det är en bok som man tydligen har slösat en hel massa pengar på, och jag är väldigt nyfiken på varifrån pengarna kommer.

Kreationismen är utbredd även i den muslimska världen. Jag har hört sägas att Koranen inte är så dogmatisk när det gäller de exakta detaljerna, vilket må vara sant eller falskt, men muslimska kreationister verkar mer tillfreds med en gammal värld än kristna kreationister. Muslimer tycks ha en tendens att försöka plocka strofer ur Koranen, som med lite god vilja skulle kunna betyda något som vagt påminner om Big Bang.

Jag tror att fundamentalistisk islam utgör ett större hot i Europa än i Amerika. Jag är en oförsonlig fiende till båda varianterna och jag tror att vi behöver slå tillbaka mot dem, alldeles oavsett vilka former de tar i olika länder.

När man undervisar i kreationism lär man indirekt barnen att man kan välja att blunda för vetenskapliga rön, om de inte skulle stämma med ens egen världsbild. Om denna inställning till vetenskap fick genomslag på andra områden skulle det kunna bli ödesdigert. Oberoende av att kreationismen är en falsk lära – hur ser du på detta problem?

Jag är absolut för att alla bildar sig en självständig uppfattning och inte bara obetingat litar på auktoriteter. Jag anser att hela problemet med religion är att barn uppfostras att tro på vad de äldre i deras omgivning säger, och jag skulle ogärna vilja ersätta denna auktoritetstro med en ny sorts auktoritär utbildning. ”Det här är sant, så här ser fakta ut, du måste tro på detta eftersom jag säger det” – låt oss inte gå tillbaka till det! Uppmuntra för all del barn att bilda sig en egen uppfattning, men en åsikt grundad på argument som de själva prövat eller på vetskapen att någon annan granskat argumenten grundligt och kritiskt.

Det är det första jag skulle vilja säga. Det andra är att det finns en sorglig tendens som sprider sig i den akademiska världen. Man hävdar att den enes tro är lika sann som den andres – synsättet brukar gå under beteckningen postmodernism eller sanningsrelativism. Om en uppfattning känns rätt för dig eller känns rätt på grund av din kultur, då är det din sanning, och din sanning är lika riktig som den vetenskapliga sanningen, påstår man. Det vore sannerligen illa om vi begick ett sådant misstag!

Vi får inte bli auktoritära och diktera svaren på olika frågor. Låt oss i stället lära barn att tolka information om världen. Inte uppmuntra dem att säga: ”Det här känns rätt för mig, och min teori är minst lika bra som forskarnas!” Nej, din teori är inte lika bra som forskarnas om deras uppfattning har stöd i fakta och din egen inte har det. Men om du har en väl underbyggd idé som strider mot den konventionella vetenskapliga uppfattningen, så lägg fram den! Kanske har du rätt.

Jag skulle vilja tillägga något som handlar om barnmisshandel. Jag menar att det är ett övergrepp att sätta vuxnas religiösa etiketter på barn. Jag har aldrig påstått att det är ett övergrepp att undervisa barn om religion. Tvärtom. Just därför att religionerna har så stor makt i världen är det viktigt att få kunskap om dem. Men att sätta religiösa etiketter på barn – ”katolska barn”, ”muslimska barn” – detta är ett övergrepp, för ett litet barn kan inte göra religiösa ställningstaganden.

Ett förträffligt exempel på religiös barnmisshandel fick jag höra om idag: en petition om en tolvårig pojke i Oregon, vars far har konverterat till judendomen och vill att hans son ska omskäras, mot både pojkens och mammans vilja. Han har gått till domstol för att tvinga sonen att omskära sig. Förmodligen är anledningen att religions-friheten ger fadern någon sorts rätt att påtvinga sin tolvårige son denna operation. Jag anser att detta är ett flagrant exempel på övergrepp i religionens namn.

Hur upplever du de amerikanska reaktionerna på din uttalade ateism, om du jämför med ditt hemland Storbritannien?

Jag har just kommit tillbaka från en bokturné i Amerika, och jag måste säga att jag blev angenämt överraskad. Jag fick ett varmt och entusiastiskt mottagande, också där jag inte hade väntat mig det. Intrycket jag fick – och det delas av mina författarkollegor Sam Harris och Daniel Dennett som har publicerat ett par liknande böcker – är att det finns många människor i USA som bara väntar på att någon ska ställa sig upp och säga vad de själva inte har vågat säga, just på grund av det samhälle de lever i. Det finns ett tyst uppror och ett krav på sunt förnuft som äntligen har kommit till ytan.

Ibland får du också kritik från ateistiskt håll. Man menar att du är för aggressiv?

Ja, det brukar börja med orden: ”Jag är själv ateist, men…” Det här är trevliga, liberala personer, som slår knut på sig själva för att försöka hålla med om allt. Kanske är det ett utslag av den trendiga postmodernismen.

Ibland anklagas jag också för att inte ha läst ”lärda böcker i teologi”, vilket är som att säga att man inte kan opponera sig mot älvor eller astrologi eller ”det flygande spaghettimonstret” utan att ha studerat lärda böcker om deras respektive läror. Det bästa svaret på den anklagelsen kommer från en amerikansk bloggare som ironiskt skrev: ”Hur vågar professor Dawkins påstå att kejsaren går omkring naken, när han inte har läst alla lärda böcker om spets-försedda underkläder och blommiga kalsonger eller studerat det senaste modet från Milano och Paris!”

Ofta får jag höra att folk håller med mig i sak, men de ogillar min skräniga, ettriga och polemiska stil. Om man ser närmare på vad jag sagt och skrivit som påstås vara skränigt, ettrigt och polemiskt, så är det i själva verket ingenting jämfört med det tonfall som är helt normalt inom politiken. Dessa omdömen beror på att debatten handlar om religion, och religionen är immun mot kritik. Om du andas ett ord av tvivel är det dålig stil! Ett helt normalt ifrågasättande uppfattas automatiskt som polemiskt gormande.

Varför tror du att religionernas livskraft är så stark?

Om barn från tidig ålder uppfostras att tro att det man berättar för dem ovillkorligen är sant, att det är syndigt att tvivla på läran och att man dessutom har skyldighet att vidarebefordra den till sina egna barn för att de inte ska hamna i helvetet, då är det inte särskilt förvånande att det fortfarande finns religioner! Vilken smörja som helst skulle leva kvar om man tillät och rentav uppmuntrade att den spreds till nästa generation, vid den tid då barn är som mest känsliga och mottagliga för allt man säger till dem.

Du menar att det egentligen är föräldrars ansvar att inte föra religiösa villfarelser vidare till sina barn?

Jag tror att det finns evolutionära skäl till att små barn är mer mottagliga för mentala virusinfektioner av det här slaget. Det är av samma anledning som datorer, om man vill att de ska fungera utan problem, måste programmeras så att de lyder blint.

Barn kommer till världen predestinerade att tro vad de äldre i deras omgivning säger. Världen är en farlig plats och det barn som inte lyder sina föräldrar kan försöka plocka upp en orm eller hamna i en tigers käftar, så det är en bra tumregel som finns inbyggd i det mänskliga barnets hjärna: ”Tro på vad dina föräldrar säger!” Tyvärr är man som barn helt oförmögen att skilja mellan kloka råd, till exempel att inte röra ormar, och idiotiska råd som att man måste offra en get till fullmånen eller be fem gånger om dagen.

De flesta människor i olika delar av världen tror obetingat på en speciell sorts nonsens, som förmedlats till dem i generationer, och de vägrar bestämt att godta något annat. Detta är problemet med religionen.

Intervjun är tidigare publicerad i ”Personligt – samtal med fritänkare” (Fri Tanke förlag 2008).

Richard Dawkins, född 1941 i Nairobi, Kenya, är etolog, evolutionsbiolog och världskänd populärvetenskaplig författare. Han har undervisat i zoologi vid universiteten i Oxford och Berkeley. Mellan 1995 och 2008 var han professor i ”The Public Understanding of Science” – främjandet av vetenskapsförståelse bland allmänheten – i Oxford. Hans böcker om evolution och vetenskap har nått miljontals läsare.

Den själviska genen (1976) revolutionerade förståelsen av evolutionsläran, men har också misstolkats och provocerat många – titelns ”genetiska själviskhet” har i själva verket ingen-ting med mänsklig egoism att göra. I boken populariserar Dawkins uppfattningen att varje enskild gen är utgångspunkten för evolutionen, inte varje individ eller grupper av människor. Han argumenterar vidare för att altruism i vissa fall kan vara en evolutionärt stabil strategi, och lanserar begreppet mem som genens motsvarighet i kulturens evolution. Andra kända böcker av Dawkins är The Extended Phenotype (1982), Den blinde urmakaren (1986), Livets flod (1995), Climbing Mount Improbable (1996), Unweaving the Rainbow (1998) och Ancestor’s Tale (2004). Illusionen om Gud (2006), skriven i det uttryckliga syftet att göra läsaren till ateist, blev nummer 1 på Amazon UK:s försäljningslista och toppade New York Times Best Seller List, men mötte också hård kritik. Ett uppmärksammat försök till svar gjordes 2007 av biokemisten och den kristne teologen Alister McGrath i The Dawkins Delusion – Atheist Fundamentalism and the Denial of the Divine.

The Richard Dawkins Foundation for Reason and Science grundades 2006 i syfte att verka för en rationell och vetenskaplig världsbild, stärka allmänbildningen om evolutionen, motarbeta kreationism samt stödja humanistiska organisationer och sekulära humanitära insatser runt om i världen. Sedan 1996 är Dawkins vice ordförande i the British Humanist Association. Han är även ledamot i the Royal Society of Literature sedan 1997. För sitt författarskap och sina folkbildande insatser är han flerfaldigt prisbelönt.

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...