Humanismens rasism

Det är svårt att definiera människovärdet, ändå vet vi att det finns där. Människan är överlägsen alla andra arter. Eller? Torbjörn Tännsjö om ett rangsystem på bräcklig grund.

Jag brukar ibland säga att jag är humanist. Jag är i konsekvens med detta också med­lem i förbundet Humanisterna. Det hänger samman med min åsikt att religion och stat ska vara skarpt åtskilda. Det är en enkel politisk uppfattning, inte någon filosofisk. Men humanismen uppfattas ibland som just en filosofisk doktrin, med innebörden att människan har en moralisk särställning.

Jag avvisar denna filosofiska lära. Det är emellertid inte ämnet för denna betraktelse. Här är jag snarare intresserad av att karaktärisera och klassificera humanismen. Den frå­ga jag vill besvara är om den är en form av rasism. Låt mig börja i den änden, med ett försök att bättre förstå vad rasis­men går ut på.

Rasismen är inte något främmande för vissa framståen­de filosofer, som vi vant oss vid att läsa med viss vördnad. Filosofen Aristoteles försvarade till exempel rasismen. Försvaret är komplicerat. Han börjar med att hävda att sla­veri är något naturligt. Slavens natur är sådan att hon läm­par sig som slav, medan herrens natur ger denne motsva­rande företräde. Saken var ingalunda självklar, det fanns andra uppfattningar i svang och Aristoteles ställer sig där­för frågan:

Kan någon vara av naturen avsedd att vara slav, så att slaveri för honom är lämpligt och riktigt, eller innebär alla former av slaveri ett brott mot naturen?

Han finner emellertid inget problem med att besvara den:

Frågan är lätt att besvara, med utgångspunkt från såväl förnuft som fakta. Ty att några ska härska och andra behärskas är något som inte bara är nödvändigt, utan lämpligt. Från födelseögonblicket är några bestämda för underkastelse, andra för att härska. (Politiken, Bok 1, kap. 4, min övers.)

Detta är emellertid ännu inte rasism. Vi behöver också an­tagandet att vissa folk (raser) uppvisar den natur, som gör slaveri naturligt för dem. Aristoteles gör också det anta­gandet. Alla barbarer (och alla kvinnor över huvud taget) äger en slavnatur:

Bland barbarerna kan ingen åtskillnad upprätthållas mellan kvinnor och slavar, eftersom det inte ibland dem finns några naturliga härskare. De utgör ett samfund av slavar, män och kvinnor. Detta gör att poeten kan säga: ”Det är på sin plats att hellener ska härska över bar­barer då de måste tänka att barbarer och slavar till sin natur är desamma.” (Politiken, Bok 1, kap. 2, min övers.)

Här har vi rasismen tydligt uttryckt. Den består i tre anta­ganden. Vissa människor har en viss sorts natur; den som har en sådan natur lämpar sig som slav. Vissa folk består uteslutande av individer med denna natur.

På motsvarande sätt finns det människor som har en helt annan sorts natur. Den som har en sådan natur lämpar sig i stället för att härska. Notera emellertid att Aristoteles inte tänkte sig att det fanns några folk som uteslutande bestod av härskarnaturer. Hellenska kvinnor, men också många hellenska män, hade i själva verket enligt Aristoteles en slavnatur.

Hur tänkte sig då Aristoteles att den natur såg ut, som gjorde en individ lämplig att härska över andra? Vad var det de naturliga slavarna saknade? Utan tvekan skulle han här med ett modernt språkbruk ha hänvisat till deras intelli­gens (i en komplex mening, där det inte bara innefattade förmåga till abstrakt tänkande utan också ett gott omdöme).

Rasismen, men nu riktad särskilt mot svarta — snarare än alla ”barbarer”— får som bekant stor politisk och mänsklig betydelse under 1800-­ och 1900-­talen. Den ut­gjorde en grundbult i försvaret av västerländsk kolonial­ism. Den fick motivera olika raslagar i USA. Den var en självklar utgångspunkt vid konstruktionen av det syd­afrikanska apartheidsystemet. Den vite mannen ansåg sig tvungen att påta sig bördan att styra världen, då särskilt svarta människor saknade förmågan att styra sig själva. Framför allt ansågs de sakna förmågan att tänka abstrakt.

Som rasismen här är konstruerad innefattar den både ett empiriskt antagande och ett normativt. Det empiriska an­tagandet är att svarta rent genetiskt är mindre intelligenta än vita. Det normativa är att detta ger vita rätt att styra över svarta (och i själva verket, om nödvändigt, att ”utrota var­enda djävul”). Det tydliga empiriska antagandet öppnade rasismen för empirisk granskning. Stämde det verkligen att svarta var intellektuellt underlägsna vita?

Försök gjordes verkligen att pröva hypotesen. Ett exem­pel var den tyske docenten i anatomi Eugen Fischer. Han var fascinerad av Mendels genetik, som just återupptäckts, och anställde 1908 en studie i nuvarande Namibia. Han un­dersökte svarta och vita och individer av blandras och fann att de vita var intelligentast, de svarta dummast och de av blandras (bastarderna) föll någonstans mitt emellan de renodlade rasgrupperna. Resultatet publicerades i boken Die Rehoboter Bastarde und das Bastardisierungspro­blem beim Menschen (Jena: Gustav Fischer, 1913).

Hade Fischer varit noggrannare och mer uppmärksam på så kallade confounding factors hade hans resultat blivit ett annat. Vi kan inte säkert säga att det inte finns några skillnader i intelligens mellan vad vi uppfattar som olika raser, men det är föga som talar för hypotesen att sådana skillnader finns, och skulle de finnas, så är de förstås en­dast statistiska. Det innebär att även om till exempel asia­ter skulle visa sig vara mer intelligenta än vita, så skulle i många fall enskilda vita individer vara mer intelligenta än enskilda asiater.

Man kan emellertid fråga sig vilken roll detta spelar. Hur ska man se på tanken att moralisk överlägsenhet har sin grund i överlägsen intelligens? Också den normativa kom­ponenten i den klassiska rasismen kan ifrågasättas.

Den klassiska rasismen riktad mot framför allt svarta människor kom som bekant att överflyglas i Europa av anti­semitismen. Antisemitismen har långa, framför allt kristna, anor i Europa. Framträdande antisemiter är den heliga Birgitta och Martin Luther. Vad de attackerar är emellertid ett folk med en särskild religion. De utkräver kollektivt an­svar, men de tänker inte i biologiska termer på sina veder­sakare. Detta var emellertid vad nazisterna kom att göra.

Någon enkel uppgift var det inte för nazisterna att om­vandla antisemitismen till rasbiologi. Tanken att semitiska folk i allmänhet, och judar i synnerhet, skulle vara mora­liskt underlägsna ”arier”, byggde inte på något lika enty­digt biologiskt antagande som rasismen riktad mot svarta hade gjort. Man försökte framför allt inte göra gällande att judar var mindre intelligenta än arier. Jag tror det är riktigt att säga att man helt enkelt stipulerade en lösning på det empiriska problemet. Moraliskt fanns det ett problem med judar, menade man. De var giriga, lömska, baksluga, upp­tagna av en konspiratorisk plan med udden riktad mot den ariska kulturgemenskapen. Men detta är ju just en mora­lisk, inte en genetisk, karaktäristik av juden. Man brukar tänka sig att moraliska egenskaper måste ha sin grund i empiriska. Om det inte finns en empirisk skillnad mellan två individer kan den ene inte vara ond och den andre god. Så vad var det för medfödda egenskaper, som var gemen­samma och särskiljande för judarna?

Jag tror man kan säga att man höll frågan öppen. Det var något med judar, som gjorde dem lömska och farliga. I det omdömet tvekade man inte. Och även om man inte kunde peka ut exakt vad det var som gav upphov till dessa mora­liska egenskaper, så måste det ju finnas där. Då de judar man mötte var lömska och farliga, måste det ju finnas något som förklarade detta. Det gällde förstås också de ju­dar som var lömska att man hos dem inte ens kunde upptäcka deras moraliska defekter.

Det är svårt att tro att ledande nazister verkligen tog detta slags resonemang på allvar. Det fanns ju ett problem redan med hur judar identifierades. Detta sätt att identifiera dem kodifierades genom Nürnberglagarna. Men dessa tog sin grund i religiös tillhörighet. Den som hade judiska (i reli­giöst hänseende) mor­ eller farföräldrar (minst tre) beteck­nades som jude. En sådan definition kan inte rimligen fånga någon naturlig rasmässig kategori, om det också skulle fin­nas sådana. De måste varje tänkande nazist ha insett.

Vad som kan uppfattas som en vetenskaplig brist i den nazistiska antisemitismen visade sig emellertid vara en de­magogisk styrka. Så länge man inte specificerade vad slags empirisk egenskap hos judar som gav upphov till deras moraliska underlägsenhet, gick det inte att direkt bemöta antisemitismen med vetenskapliga argument. För­domarna fick fritt spelrum. Och de negativa moraliska egenskaper man projicerade på judarna måste ju ha någon naturlig grund, kunde man nöja sig med att konstatera. Den framtida rasbiologiska forskningen fick väl utvisa vil­ken denna närmare bestämt var.

Varken Aristoteles tanke om att barbarer lämpar sig som slavar, de klassiska rasfördomarna mot svarta eller anti­semitismen har någon framträdande roll i samtida svensk politisk debatt. Det finns nog åtskilliga individer som mer eller mindre i smyg håller sig med något slags privat rasism, men ingen betydande politisk rörelse är i någon av dessa be­tydelser rasistisk. Frågar man Jimmie Åkesson om han är rasist svarar han: Nej, jag tror på alla människors lika värde.

Men vänta ett ögonblick, är inte detta rasism? Eller, om vi vill göra åtskillnad mellan ras och art (species), är det inte speciesism? Är det inte en tanke om att alla människor har ett slags moralisk särställning, som ger oss rätten att till exempel härska över icke­mänskliga djur? Är inte hu­manismen en rasism?

Jo, visst är detta ett slags rasism. Den har förstås också stöd i Aristoteles tänkande:

… så länge det har funnits djur har växterna existerat för deras skull, och andra djur har existerat för människans skull. Om naturen inte gör något ofullständigt och för­gäves måste slutsatsen bli att alla djur tillkommit för människans skull (Politiken, Bok I:9, min övers.)

Men det är inte helt klart hur denna form av rasism/species­ism ska uppfattas. Aristoteles tänkte sig att alla barbarer hade slavnaturer, den klassiska rasistiska fördomen mot svarta hade som innebörd att alla vita var överlägsna alla svarta individer. Sak samma med den klassiska antisemit­ismen. Det finns inga judar som var moraliskt överlägsna några arier.

Men notera att Aristoteles var öppen för möjligheten att vissa hellener hade slavnatur. Och då man på allvar för­sökte bedöma om vita var intelligensmässigt överlägsna svarta stod det snart klart att vissa svarta var överlägsna vissa vita. Antisemitismen var som vi sett så ovetenskaplig, att någon motsvarande undersökning aldrig kunde anställas. Hur ser den som talar om alla människors lika värde på sa­ken? Vad slags egenskap är det man menar grundar det sär­skilda människovärdet? Vad är det humanisten här åsyftar?

Är det kanske överlägsen intelligens? Men det finns icke­mänskliga djur som är intelligensmässigt överlägsna vissa människor. Har de i så fall också ett högre värde än dessa människor? Ja, skulle Aristoteles ha sagt. Nej, förmodar jag att samtida anhängare av tanken om ett särskilt människo­värde skulle säga. Alla människor har del av detta särskilda människovärde, oavsett sina egenskaper i övrigt.

Men hur är det möjligt? Skulle själva tillhörigheten till den mänskliga arten kunna grundlägga ett sådant värde? Det låter konstigt. Det måste väl vara något med detta att vara människa, som är så speciellt.

Men då tänker man som nazisterna gjorde om judarna. Vi vet inte riktigt vad det är med judarna som förklarar deras underlägsenhet, men något måste det vara. De är ju underlägsna. Och i analogi härmed om människovärdet: Vi vet inte vad det är med människor som gör oss mora­liskt överlägsna, men något måste det vara. Vi är ju över­lägsna.

Det låter inte direkt överbevisande. Kanske är det ändå demagogiskt effektivt. Men nog är denna form av human­ism uttryck för ett slags rasism.

Torbjörn Tännsjö är emeriterad professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet och författare till ett fyrtiotal böcker. Han har publicerat sig i moralfilosofi, politisk filosofi och medicinsk etik och är en engagerad deltagare i den offentliga debatten. Tännsjö varit föreståndare för Stockholm Bioethics Centre och även affilierad professor i medicinsk etik vid Karolinska Institutet. Åren 1995–2001 var Tännsjö professor i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker