Religionen på hövdingadömenas tid

I tidiga stamsamhällen fungerade religion som både piska och morot. Robert Wright förklarar i sin bok Och människan skapade Gud varför religionen uppstod.

När kapten James Cook besökte Poly­nesien på 1760-­ och 1770-­talen blev han mycket illa berörd av vissa aspek­ter av kulturen. Ett exempel var män­niskooffer – ”ett chockerande slöseri med människosläktet”, skrev han i sin dagbok. I ett tempel på Tahiti räknade han till fyrtionio huvuden, och eftersom inget verkade an­kommet drog han slutsatsen att ”ingen längre tid hade gått sedan i varje fall denna betydande mängd olyckliga stack­are offrats på detta blodsaltare”. Sedan såg Cook på medan ett femtionde lik bars fram. Vänster öga skars ut och lades på ett pisangblad strax innan en präst tog tillfället i akt att be om gudomlig assistans i ett krig med en närbelägen ö.

Det fanns emellertid ett inslag i livet på en del polynesis­ka öar som Cook gillade, nämligen den sociala samman­hållningen. På Tonga skrev han: ”Det förefaller sannerli­gen icke som om någon av de mest civiliserade nationerna någonsin överträffat detta folk i den utomordentliga ord­ning som iakttas vid alla tillfällen, i den omedelbara efter­rättelsen efter hövdingarnas befallningar och i den harmo­ni som råder i alla led och förenar dem som vore de alla en enda person, upplyst och styrd av samma princip.”

En enda princip reglerade den polynesiska sociala har­monin, och det var samma princip som förmådde polyne­sierna att ta ut ögonen på dem som de nyss hade dödat: vördnaden för det gudomliga. En fransman som besökte Polynesien på 1700­-talet berättade att gudarna så till den grad dominerade tillvaron att ”inte en enda handling, åt­gärd eller händelse skedde som inte tillskrevs dem, under­ställdes dem för granskning eller utfördes under deras aus­picier”. Det må ha varit en överdrift men ingen kraftig sådan. Hur man än ställer sig till tillvaron för Polynesiens urinvånare – beundrar dess ordning, blir illa berörd av dess brutalitet eller bådadera– blir en bedömning i stort sett en bedömning av dess religion.

Brott och straff I Polynesien använde hövdingen sin gudomliga auktoritet till att uträtta typiska hövdinguppgifter: organisera fester, sätta upp arméer, hålla vägar och bevattningssystem i skick – och samla på sig de erforderliga resurserna. Moder­na politiker gör förstås precis samma sak – ger ut pengar och tar upp skatt – utan att anses vara ens avlägset heliga. Men de har ett övertag över hövdingar: skrivna lagar som ofta vilar på en vördad författning och stöttas av domsto­lar, som inskärper lydnad och samtidigt skänker legitimi­tet. Hövdingarna saknade den sekulära helgd som dessa faktorer ger och var hänvisade till den gammalmodiga helgden.

När det var dags att samla in råvaror till den årliga maka­hiki-­festen på Hawaii belade hövdingen (eller ”kungen”, som västerlänningarna ibland kallade honom, så stora och utvecklade var de hawaiiska samhällena) all mark med ta­pu (förbud, ursprunget till tabu) och kommenderade alla att hålla sig hemma. Präster som bar en bild av guden Lono gjorde sedan en tur över hövdingadömet tillsammans med uppbördsmän, upphävde tapu när de hade passerat och återgav invånarna friheten distrikt för distrikt. Om de inte var nöjda med vad ett distrikt presterade förbannade de dess folk i Lonos namn.

Gudar var inte det enda tvångsmedlet. Hövdingarna hade beväpnade följen som kunde utföra kroppsstraff och se till att bannlysningar åtlyddes. Men ju mindre man måste in­gripa desto bättre, en regel som gäller alla härskare. Och när våld måste utövas är det bättre ju mindre trivialt det ter sig. Uppfattningar att de lagar som kränktes var gudars be­fallningar, inte bara hövdingars nycker, är en förklaring till att man enligt vissa redogörelser underkastade sig kropps­straff utan protester.

I hövdingadömen finns det dessutom gränser för hur långt överhetens tvång sträcker sig, och här uppstod en chans för religionen att spela ännu en roll i att organisera samhället. En skillnad mellan ett hövdingadöme och en stat är att en statsledning har monopol på det legitima bru­ket av våld. Vad man än utsätts för av grannen och vad han än ställer till med för familjen – rån, överfall, mord – kan man inte ge igen. Det är staten som tar hand om bestraffningen. I hövdingadömen liksom i jägar-­samlarsamhällen kan man ge igen med aggressiv vedergällning. Därmed är inte sagt att dessa samhällen är laglösa. Bestraffningen för ett visst brott kan vara en fråga om samförstånd och få höv­dingens välsignelse. Den enda inskränkningen är att be­straffningen är en uppgift för offren eller deras anhöriga.

Denna typ av laissez faire­-lydnad mot lagen är en mind­re stabil källa till social organisation i hövdingadömen än i jägar­-samlarsamhällen. I en liten jägar­samlarby känner alla varandra, träffas ofta och behöver kanske varandras hjälp rätt som det är. Priset för att bli osams med någon är alltså högt och frestelsen att sätta i gång ett gräl motsvaran­de svag. I ett hövdingadöme som innehåller tusentals eller tiotusentals individer bor somliga på långt avstånd från andra och därför är det mer lockande att exploatera dem.

Och det finns mer att exploatera. I jägar­-samlarsamhäl­len förekommer knappast någon privat egendom, i höv­dingadömen äger familjerna till exempel fruktträd och grönsaksodlingar. Tillfället gör tjuven. Och efter hand som brottsliga handlingar blir mer frestande ökar de explosivt. Så länge bestraffningen överlåts åt offren hotar utsikten till familjefejder. Eftersom dessa ”familjer” kan vara väldiga klaner som utgör en hel liten by i ett hövdingadöme, är ”fejd” många gånger ett alldeles för svagt ord.

I denna fas av den kulturella utvecklingen, där den priva­ta polisverksamheten har mist sin charm men ännu ingen stat finns som stramar åt tyglarna, var en kompletterande social kontrollkraft nödvändig. Religionen tycks ha erbju­dit sina tjänster. I jägar­-samlarsamhällena hade den inte mycket till moralisk dimension, men det hade den i de po­lynesiska hövdingadömena. Den predikade systematiskt mot samhällsfientligt beteende.

Även om den polynesiska religionen saknade vissa mo­derna religioners moraliska incitament – en förebildlig gud som delar ut belöningar i nästa liv alltefter ens betyg i upp­förande – hade den andra moraliska pekpinnar inbyggda.

Till att börja med rådde en uppbygglig rädsla för be­straffning som kunde uppstå i nästa liv, genom vålnader som ogillande blängde på polynesiernas beteende, även om man inte hela tiden gick omkring och oroade sig för vilka straff som eventuellt väntade. I en hawaiiansk sägen hemsöker en död mans ande hans mördare tills denne gör bot genom att bygga tre hus, ett för den dödes anhöriga, ett för deras tjänare och ett för den dödes ben.

Om man tror att någon man behandlar illa kan komma och spöka från graven, ligger det nära till hands att man uppför sig riktigt hyfsat. Det­ta incitament, rädsla för spöken, förekom­mer också i en del jägar-­samlarreligioner el­ler hortikulturella religioner, men i de polynesiska hövdingadömena hade det spet­sats med den gudomliga övervakningens kraft: samma gudar som inte skulle bestraffa en i nästa liv gjorde det i detta. Gudarna på Tonga, för att ta ett exempel, bestraffade stöld med en attack av en haj. (”Följden var att tjuvarna inte gärna simmade under den årstid då hajarna var som värst”, observera­de antropologen H. Ian Hogbin.) Dessa gu­dar delade ut belöningar likaväl som straff; mana (magisk kraft) beviljades inte enbart för att man iakttog riterna korrekt utan ock­så för moralisk oklanderlighet, till exempel att man avstod från att stjäla och begå andra samhällsfientliga handlingar. Ett tillskott av mana var ingen abstraktion. Det betydde fler grisar och mer sötpotatis här och nu.

Gudarnas standardåtgärd i Polynesien var dock en piska, inte en morot. På Samoa ”spåras olyckor till den enskildes eller hans föräldrars synder eller någon annan nära an­hörigs”, skriver en 1800­-talsmissionär. Exempelvis stöld kan ge ”varande sår, vattusot och bukinflammation”.

Även familjelivet var föremål för övernaturliga sanktio­ner. På Sällskapsöarna fick den fiskare otur som grälade med sin hustru före en expedition. En kvinna som bedrog sin man medan han var till havs kunde bringa ännu värre olycka, som att han drunknade. Och på många polynesiska öar kunde elakhet mot släktingar bestraffas med sjukdom. I ett samhälle där storfamiljer levde tillsammans och ut­gjorde dess basenhet kunde detta räcka för att göra under­verk med harmonin i samhället.

När man lägger ihop alla den polynesiska religionens sätt att förstärka självkontroll står man där med ganska mycket förstärkning, kanske så mycket att det kompense­rar för avsaknaden av en centraliserad lagstiftning. Och re­ligionen i hövdingadömena gjorde mer än att fylla tom­rummet för framtidens sekulära lagar. Den banade vägen för dem. Så till exempel förekom jordägarskap i de polyne­siska hövdingadömena, något som i allmänhet saknades i jägar­samlarsamhällena. I den moderna världen är egen­skapsmarkörer sekulära företeelser. Man respekterar stängsel eller lantmätarnas stolpar, men man vördar dem inte. Att döma av de polynesiska hövdingadömena började egenskapsmarkörerna sin tillvaro som något mer vörd­nadsbjudande. På många öar kunde en familj, ibland med bistånd av en präst, tabubelägga sina fruktträd och grön­sakssängar och överlåta åt gudarna att bestraffa tjuvar eller inkräktare med sjukdom eller död. Dessa egenskapstabun annonserades med tecken gjorda av löv, kvistar och annat material som fanns nära till hands. På Samoa fick tjuven en lämplig signal av dessa tecken om vilken typ av olycka som väntade honom. Kokosnötfiber som flätats i form av en haj betydde en hajattack; ett spjut nerstucket i marken förebådade ansiktsneuralgi. (Systemet var inte fulländat. Om invånarna på Tonga kunde övertala en besökande väs­terlänning att avlägsna tecknet och därmed tabut kunde de glatt äta frukt från ett tidigare förbjudet träd.)

Till skillnad från de flesta andra polynesiska hövdinga­dömen hade invånarna på Samoa ett rudimentärt jurysys­tem. Om en tvist inte löstes med vedergällning lyssnade medlemmarna i ett lokalt organ, en fono, till vittnesmål. Även här var lagen sammantvinnad med det övernaturliga. Ibland fick den anklagade dricka ett visst ämne, och om han blev sjuk eller dog stod det klart att han var skyldig. Och den anklagade måste alltid svära vid någon gud på att han var oskyldig. Det är ju fortfarande vanligt att en åtalad svär med handen på Bibeln att han ska berätta sanningen, men på Samoa var det inte en formalitet. Fruktan för gu­dens hämnd kunde utlösa en dramatisk bekännelse.

Robert Wright är författare till The Moral Animal, Nonzero och Three Scientists and their Gods. Han har undervisat i filosofi vid Princeton University och i religion vid University of Pennsylvania. Han är docent vid New America Foundation och chefredaktör för Bloggingheads.tv.