Vatikanen försämrar kvinnors liv och hälsa

Den heliga stolens politiska inflytande i FN innebär allvarliga bakslag för kvinnors liv, hälsa och rättigheter, skriver Åsa Regnér och Karin Nilsson

Heliga stolen, det vill säga Vatikanstatens regering, har un­der de senaste åren positionerat sig alltmer i FN:s general­församling. Den katolska kyrkans politiska ledarskap har särskilt spetsat in sig på att påverka förhandlingar och glo­bala överenskommelser kring kvinnors och ungdomars hälsa och rättigheter. Heliga stolens representanter är väl­finansierade, välorganiserade och effektiva. De driver en aggressiv lobbyverksamhet i FN för att begränsa kvinnors rättigheter, motverka jämställdhet, stoppa tillgången till preventivmedel och kondomer, avskaffa rätten att bestäm­ma över sitt eget barnafödande, slopa sexualundervisning­en, totalförbjuda abort och inskränka HBT-­personers rät­tigheter. Listan kan göras lång över vad Vatikanstaten motsätter sig när det gäller sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.

Heliga stolens representanter opponerar sig ofta och får mycket utrymme både skriftligt och muntligt i FN:s för­handlingsrum. Det är närmast outhärdligt att lyssna på alla deras inlägg om hur kvinnor bör leva. På vilket sätt är gam­la män som lever i celibat experter på sex och unga flickors sexualitet? Vad har dessa män för rätt att bestämma över kvinnors kroppar och rättigheter runt om i världen? Är de ens representativa för den katolska kyrkan eller för katoli­ker i största allmänhet? Vatikanstatens syn på jämställdhet och kvinnors rättigheter skiljer sig väsentligt från många andra katolska länders och troendes normer och synsätt.

Catholics for choice är en global, katolsk organisation som länge kritiserat Heliga stolens politiska inspel, som de ser som kvinnoförtryck och religiös extremism. Organisa­tionen har i ett flertal studier visat att Heliga stolens åsikter inte alls är representativa för den stora majoriteten av kato­liker i världen. Man har under många år även drivit en kam­panj för att ifrågasätta Heliga stolens permanenta observa­törsstatus i FN, en position som medför särskilda privilegier och extra utrymme att formellt uttrycka sina kommentarer under förhandlingarna, något som andra religiösa företrä­dare inte har.

Faktum är att Vatikanstaten inte ens är medlem i FN. Detta geografiska pytteområde med sina knappa tusen medbor­gare, varav merparten är tillfälligt inneboende manliga präster, uppfyller inte kriterierna för att klassas som en riktig stat. Catholics for choice omfattande kampanj som hundratals organisationer och tusentals individer skrivit under, vittnar om stark kritik mot Vatikanens åsikter och politiska inflytande i FN. Heliga stolen representerar dess­utom en religion och inte en stat. Det är viktigt att både ci­vilsamhället och religiösa organisationer får och kan bidra och påverka. Det är en del av demokratin. Men Heliga sto­lens tillträde till FN-systemet borde likställas med alla an­dra religiösa och civilsamhällesorganisationer och inte med andra stater.

Det går dessvärre oroväckande bra just nu för Heliga stolen att driva igenom sin patriarkala syn på kvinnor och kvinnors kroppar i FN:s förhandlingar. EU­länderna Malta, Polen, Ungern och även Ryssland och andra värdekonser­vativt likasinnade eller katolskt övertygade länder, stödjer ivrigt de inlägg som Heliga stolen gör.

Eftersom FN:s arbete bygger på konsensus, blir konse­kvenserna allvarliga av de utspel som Heliga stolen bedri­ver tillsammans med bakåtsträvande länder. När dessa regeringsrepresentanter vägrar gå med på övriga länders förslag, urholkas och försvagas de gemensamma globala riktlinjerna för ökad hälsa och stärkta rättigheter.

Ett färskt exempel på detta är det som hände under världsmötet Rio+20, FN:s konferens om hållbar utveck­ling. Världens länder samlades i Brasilien i somras för att enas om gemensamma utvecklingspolitiska riktlinjer: The future we want. Där lyckades religiöst förankrade, värde­konservativa organisationer och regeringar att effektivt vrida tillbaka klockan tjugo år. Heliga Stolen och en hand­full länder vägrade fullkomligt att erkänna kvinnors repro­duktiva rättigheter. Kvinnor ska inte ha rätt att bestämma om, när och med vem de vill ha barn med i framtiden, me­nade de. Det ödesdigra resultatet av detta blev att de repro­duktiva rättigheterna helt sonika ströks från slutdokumen­tet, trots att världens länder redan under Kairokonferensen 1994 enades om att dessa rättigheter är en del av de mänsk­liga rättigheterna. De reproduktiva rättigheterna är dessut­om avgörande för att mödradödligheten ska minska och millenniemålen kunna uppnås.

Sverige ingick i EU-­gruppen under förhandlingarna där Malta, Polen och Ungern aktivt motarbetade att dessa rät­tigheter skulle stå med i sluttexten. Eftersom EU beslutade att förhandla som en enad grupp som utgick från minsta gemensamma nämnare, lyckades dessa tre länder – ivrigt påhejade av Heliga stolen – genomdriva sin bakåtsträvan­de ideologi i förhandlingarna. EU:s egna riktlinjer för ut­vecklingssamarbetet, där de reproduktiva rättigheterna är en självklar del av de mänskliga rättigheterna och av jäm­ställdhetsarbetet, var som bortblåsta.

Dessa reaktionära krafter får förödande konsekvenser för kvinnor och flickor i världen, som redan i dag saknar möjlighet att bestämma över sina egna liv. För att världens länder ska nå en hållbar utveckling måste också kvinnors och ungdomars liv vara hållbara. Om inte kvinnor och flickor ens får bestämma över sin egen kropp, sexualitet och barnafödande, så blir demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet tomma ord.

Åsa Regnér och Karin Nilsson