Den polariserade religionsdebatten

Inte sällan angrips ateister för ståndpunkter de inte har. Annika Borg vill i
stället se diskussioner som höjer sig över ängsligheten, känslorna och det
okritiska avståndstagandet.

I världens mest sekulariserade land uppfattas det som provocerande att avvisa gudstro, åtminstone om man gör det med tydlighet och spets. Detta motsägelsefulla fenomen blev tydligt när biologen och debattören Richard Dawkins besökte Sverige i höstas.

Fenomenet är förvisso inte nytt. Filosofen Ingemar Hedenius fick ständigt kritik för att han var ironisk och arrogant när han argumenterade. Många kristna uppfattade hans analyser som sårande. Historieskrivningen ger vid handen att Hedenius ”vann” argumentationerna och att exempelvis Svenska kyrkans biskopar var intellektuellt undermåliga i sin filosofiska argumentation. Denna bild nyanseras och kompletteras av docenten i tros- och livsåskådningsvetenskap Johan Lundborg i hans bok När ateismen erövrade Sverige: Ingemar Hedenius och debatten kring tro och vetande (Nya Doxa 2002). Biskoparna försvarade sig bättre än vad de tillerkänts, visar hans undersökning.

Även Lundborg lyfter fram religionskritikens arroganta retorik. Denna kan på ytan uppfattas som överlägsen argumentation, men är i själva verket just retoriska grepp, menar han. Detta är ett viktigt påpekande, men det omvända gäller också: En vass retorik behöver inte vara ett tecken på dålig argumentation.

Man kan mänskligt sett förstå att Richard Dawkins väcker – och Ingemar Hedenius väckte – upprördhet hos troende och andra. Men man kan också konstatera att tuff retorik och strikt argumentation förfaller uppfattas som särskilt olämplig när det gäller tro och religion. En av förklaringarna till detta är den grundläggande hållning – medveten eller omedveten – som innebär att religiös tro ses som något mer djupgående, ”heligt” eller känsligt än
andra övertygelser en människa kan ha.

Mycket omdebatterat blev till exempel Richard Dawkins besök hos Skavlan i SVT. Inte för de principiella sakfrågor Dawkins diskuterade, utan för att han frontade sångaren i The Killers, Brandon Flowers, och undrade hur denne såg på Mormons bok. Den delen av intervjun med Dawkins var kort, och Flowers fick inte tillräckligt med tid från redaktionen för att svara. Detta uppmärksammades av
Dawkins i programmet och han bad om ursäkt. Dawkins hade trott att de skulle debattera.

Det som Dawkins frågade var i själva verket inget konstigt. Han ställde en källkritisk fråga angående Flowers heliga skrift. Ungefär som jag själv många gånger fått frågor om Bibeln: Tror jag att Moses skrev Moseböckerna? (Nej.) Är jag medveten om hur osäkra vissa textställen i Bibeln är, eftersom handskrifterna är motsägelsefulla? (Ja.)

Nu är det säkert så att Brandon Flowers och jag har olika syn på våra respektive heliga urkunder. Men att många präster, kristna och sekulariserade människor blir så upprörda över att Dawkins ställer en fråga om ett område – textkritik – som åtminstone alla blivande präster studerat under sin utbildningstid är intressant och oväntat. Händelsen belyser att religion ses som ett särskilt känsligt område och att troende anses behöva omhuldas mer än andra.

Intressant var det också att ta del av vad forskarbloggen Religionsvetenskapliga kommentarer skrev om Dawkins. Man hade inte själv varit på plats men gjorde ändå uttalanden om Dawkins framträdande på Rival i Stockholm. Bloggen säger sig vilja nyansera bilden av religion (ofta, om man ser till antalet inlägg, handlar detta om islam). Men med samma måttstockar mäts inte det som man där och på andra håll benämner som ”nyateism”.

Man hävdar till exempel att det i ”nyateistiska kretsar och publikationer finns en tendens att vilja göra rent hus med all religion”, och sedan exemplifieras detta: ”Man är till exempel både kritisk till religiösa influenser i världspolitiken och till religiöst färgade avslutningar i småskolan”. Men exemplet som ska understödja tesen om att nyateistiska kretsar vill göra rent hus med religion är ju en hänvisning till generella diskussioner om förhållandet mellan religion och politik/stat vilka pågår inom många skilda samhällssektorer och förs av många utifrån olika övertygelser och positioner.

Bloggen säger vidare att ”nyateismen” vill ”bekämpa” religion. Sådana personer kan man säkert finna, men är det en ”nyanserad” tolkning av det objekt man reflekterar kring? Knappast.

En text som plockades upp av många var SvD:s Benjamin Katzeff Silbersteins korta ledarblänkare. Han liknade kvällen på Rival vid ett hängivet väckelsemöte och uppmanade ateister att visa mer ödmjukhet. Tankefiguren är att ateister eller sekulära humanister minsann också har en religiös tro nedlagd i sig, fast Gud är utbytt mot vetenskapen. Därför blir deras uttryck detsamma som i mycket from religiös kontext när de möts – väckelsemöte. Och man drivs av missionsiver.

Parallellerna mellan att hävda en naturvetenskaplig världsbild och att vinna människor för tron på Gud, alltså mission, är i bästa fall en lite barnslig retorisk poäng och i sämsta fall uttryck för en uppfattning om att vi här utgår ifrån två kunskapsmässigt lika beläggbara eller falsifierbara företeelser. Det sistnämnda vore uppseendeväckande.

Att det finns människor som inte tror på Gud är ju ett faktum. Dock ett faktum som många uppenbarligen verkar ha svårt att ta till sig eller att inte bli provocerade av. Grundsynen blir tydlig: Religion är något mer djupgående, något ursprungligt och givet. Är det inte egentligen så att vi är skapade till Guds avbild allihop och att ateister eller sekulära humanister egentligen bara trilskas och kämpar emot denna nedlagda gudslängtan? Människor är självklart fria att uppfatta det så. Men när det blir ett underliggande antagande i religionsdebatter blir dessa snåriga och svåra att föra.

En lärare i religion jag känner formulerade skälet till att det blir komplicerat att föra kritiska debatter om religion i Sverige så här: Antingen är man helt okritisk till religion och ser den som given och inte möjlig att ifrågasätta eller också är man avståndstagande och ointresserad. Båda företeelserna är en effekt av sekulariseringen men handlar också om en generellt sett sänkt filosofisk och teologisk kunskapsnivå. Det är det sistnämnda som skapar svårigheter att i ett sekulariserat samhället föra nödvändiga och fruktbara diskussioner om religion. Diskussioner som höjer sig över ängsligheten, känslorna och det okritiska avståndstagandet.

Religion, inte minst i relation till de mänskliga rättigheterna, kommer att bli ett allt större och viktigare område att genomlysa i vårt samhälle och i vår värld. I det arbetet kan såväl religiöst troende som skarpa religionskritiker lämna viktiga bidrag.

Annika Borg är teol.dr i tros­ och livsåskådningsvetenskap, författare, samhällsdebattör och präst i Svenska kyrkan

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker