Signerat: Sagan om julen är min tröstande livslögn

Av Mahyad Tavakoli.

Om längtan till en värld som aldrig funnits.

Egentligen är det helt irrationellt för en ateist som sätter en ära i att inte vara bunden av
traditioner och ritualer, men jag älskar julen passionerat. Jag firar alla lilljulaftnar som finns, går exalterat på julmarknader och julbord. Årets övriga högtider ser jag mest som en nedräkning till julen och planerar hemmagjorda julrelaterade ritualer i samband med ett par
av dem: julkortsskrivning till midsommar och juldekorering under allhelgonahelgen.

Instinktivt har jag undvikit att analysera min julfixering för att inte bena sönder magin. Folklivsforskning intresserar mig, och engagerat har jag studerat julfirandets ursprung och utveckling – men som om det vore helt frikopplat från min egen sinnebild av den sagolikt skimrande julen.

Jag har läst hur samma traditioner firas i vitt skilda kulturer vid samma tid och på ungefär samma sätt. Den judeokristna festkalendern sammanfaller delvis med exempelvis zoroastriska högtider som fortfarande firas i Iran och stora delar av Centralasien. Inom zoroastrismen firas yalda, solguden Mithras födelse, som infaller på årets längsta natt, oftast den 21 december. Självaste juldagen inrättades antagligen för att motverka firandet av den romerska solguden den 25 december, och i Norden utsträcktes julfirandet ända till 13 januari, tjugondag Knut, för att täcka tiden för det hedniska midvinterblotet. Jag har läst och förundrats. Och sedan lagt alla faktauppgifter i små avskilda lufttäta fack i huvudet och stängt igen ordentligt. Drömmen om julen är en varm snuttefilt som jag sveper omkring mig när tillvaron blir för ansträngande. Jag vill att den ska vara världsunik.

Min egen besatthet av julen handlar både om minnen från gångna och förväntningar på
kommande jular – om den tid på året då allting var bra och därför kan förväntas bli bra. Om när man läste Kulla-Gullaböckerna med tända värmeljus i början av december, medan snön föll utanför och det lyste julstjärnor i alla fönster i husen mittemot, och allt man inte ville tänka på kändes mindre kännbart för man hade julen att se fram emot. Man bortser från att man läste Kulla-Gulla på sommaren och att det i vilket fall som helst inte snöade i barndomsstaden Malmö det år man läste bokserien. Man spacklar över minnets oregelbundenheter och vetskapen om det man inte vill minnas med ett tjockt lager grälla julfärger, glitter, mysiga brasor och bullrande tomtefarsskratt. För om det inte var skimrande sagolikt, hur kan man vara säker på att blir så?

Den individuella nostalgin är en personlig autofiktion där man förbinder minnesfragment med minnesfragment till ett pärlband av vackra anekdoter som får bli berättelsen om ens barndom. Det är ett förment autentiskt urtillstånd då allting var vackrare och mindre komplicerat. Det som skaver och motsäger bilden skalas bort. Nationalismens syn på det
förgångna fungerar på samma sätt. Det är nostalgi på gruppnivå. Ett kollektivt narrativ över fornstora dagar som produceras och reproduceras genom berättelser, historieböcker, museer, nationella monument och andra former av historieberättande institutioner.

När historien blir för smärtsam och för svår att förlika sig med – för många förlorade liv,
storslagna drömmar som inte infriats – är det lätt att idealisera sin historia, bortförklara och lägga till, förbinda fakta som inte hör ihop och glömma det som gör ont. Det finns en glidande skala mellan idealisering, mytologisering och fabulering. När man har personliga motgångar kan man tänka på de lyckliga glimtarna i barndomen och finna tröst. När tiderna
är kärva kan man tänka på sin stolta historia och sträcka på sig. Man upprättar monument över ärorika slag och inrättar ritualer för att fira nationens storhet med militärmarscher.

Behovet är förståeligt, men fiktionen blir inte sann för det. Historieskrivning är ett mäktigt instrument, den har inverkan på en stor grupp människors identitet, och hur man tolkar skeenden har inverkan på hur man agerar utifrån dem. I stor utsträckning är den en efterkonstruktion, tillkommen för att förklara något som varit. Frågan är hur klarsynt historieskildraren är; hur medveten om sin egen subjektivitet och hur benägen att ta itu med obearbetade trauman. Det gäller både individen som tolkar sin egen historia, byggd på
subjektiva minnen, och yrkespersonen som tolkar nationens historia,
med förpliktelse om objektivitet.

Den brittiske historiken, diplomaten, journalisten och Cambridgeprofessorn i historia, E.H Carr, kritiserade den empiriska historiografin i sin banbrytande Vad är historia? som kom ut år 1961. Han beskrev historien som en damm ur vilken man kan fiska upp vad som
helst och betonade vikten av att studera historikern innan man studerar de fakta denne utgick ifrån. Carr menade att historien alltid utgör en dialog mellan det förflutna och det nuvarande; historiker försöker se det förflutna i sin egen rätt, men historiska fakta tolkas genom den subjektiva lins historikern bär.

Den indiska historikern Romila Thapar tar det ett steg längre och understryker att historieskrivningen bör ses som en dialog mellan nuet och det förmodat förgångna, där det förmodade i många fall handlar om tolkningar som historiker gör med utgångspunkt i samtidens anspråk och krav, ofta undermedvetet, utan att nödvändigtvis själv ha en dold agenda.

Mina egna julrelaterade försvarsmekanismer var undermedvetna. Därför hade jag ingen katastrofberedskap och kunde inte värja attacken när jag brutalt väcktes ur min juldröm
en vanlig onsdag i oktober. En irakisk kollega på svenska ambassaden i Bagdad bad mig beskriva svenskt midsommarfirande. Uppriktigt inledde jag med att det är en mycket gammal, helt unik svensk tradition. Sedan redogjorde jag lika uppriktigt för hur den nuvarande högtidsformen är varken gammal eller unikt svensk.

Medan jag berättade sammanfogades alla avskilda, lufttäta små faktafack i mitt huvud. Analogin undgick mig inte. Insikten om att jag levt i självbedrägeri om julen och alla julrelaterade högtider forsade fram med full kraft. Kollegan log roat och en smula medlidande mot mig, såsom en vuxen ler mot ett barn som egentligen är för gammalt för att tro på sagor.

Jag hade kunnat se det som något fint, som en påminnelse om att alla människor på jorden är sammanlänkade och att de förment mest unika inhemska traditionerna har genklang i fjärran kulturer; att kulturell kreolisering är initialläget för mellanmänsklig interaktion. Men jag kände mig inte det minsta som en storsint, kosmosomfamnande världsmedborgare. Jag kände mig bara sur och berövad min snuttefilt.

Berövad julen kände jag mig kompasslös i tillvaron ett tag. Men så gaskade jag upp mig. Nu planerar jag en stor glöggbjudning med hemmagjorda lussekatter till första advent och har gett mig sjutton på att se Lucia på Skansen nästa gång.

För det enda botemedlet för den som vägrar göra upp med mytologiserad historia är ännu fler ritualiserade försvarsmekanismer och ännu ståtligare monument.