Från vätebomb till Parisavtalet

Text: Victor Galaz

Marshallöarna är ett av flera områden i Stilla havet som har drabbats dubbelt: dels av provsprängningar av kärnvapen på 1900-talet, dels av stigande havsnivåer orsakade av den globala uppvärmningen. 

DET TAR TUSENTALS år för korallrev att växa fram i det salta havet. Kolonier av ryggradslösa korallpolyper breder ut sig med ett par centimeter per år. Med tiden avlagrar de kalkskal runt omkring sig, vilket ger kolonin stadga i ett oroligt hav.

De vita kalkskeletten har visat sig ha även ett annat användningsområde. På den lilla ön Tinian i Nordmarianerna i västra Stilla havet byggde den amerikanska marinen år 1944 en nära tre kilometer lång landningsbana med krossad korallkalk som byggmaterial. Öns geografiska läge gjorde den lämplig som bas för amerikanska flyganfall mot Japan under andra världskrigets slutskede. Målet var att fälla hundratusentals ton bomber över japanska städer varje månad fram till slutet av 1945. Den 6 augusti 1945 lyfte flygplanet Enola Gay beväpnad med atombomben Little Boy från Tinian och fällde den över Hiroshima. Tre dagar senare lyfte Enola Gay igen, nu beväpnad med atombomben Fat Man, och släppte den över Nagasaki.

Stilla havets korallrev och kärnvapnens ödeläggande krafter är omöjliga att skilja åt. Ingenstans i världen är detta tydligare än på Marshallöarna och dess Bikiniöar, också i västra Stilla havet. Den 1 mars 1954 genomförde den amerikanska militären Operation Castle Bravo, provsprängningen över Bikiniöarna av USA:s kraftigaste vätebomb någonsin. Styrkan motsvarade tusen Hiroshimabomber och den skapade en extremt stor krater på ön. Under åren 1946 till 1958 blev det totalt 67 amerikanska kärnvapensprängningar över Marshallöarna. Lägger vi samman sprängkraften hos dem motsvarar det en Hiroshimabomb varje dag under tjugo års tid.

Bomberna över atollöarna hade ett tydligt syfte: att göra vätebombens brutala kraft synlig och därigenom upprätthålla kalla krigets terrorbalans mellan öst och väst. Med på de första provsprängningarna på Bikiniöarna följde en militärstyrka på sammanlagt 42 000 män och kvinnor. Här fanns också vad som på den tiden motsvarade hälften av världens samlade utrustning för filmproduktion; däribland tillräckligt med film för att göra elva storfilmer. Filmvisningar från kärnvapensprängningarna på Marshallöarna arrangerades sedan för amerikanska kongressledamöter, som blev både skakade och imponerade. 

KORALL BLIR BETONG

Efter en kort men brutal sammandrabbning med den japanska ockupationsmakten tog den amerikanska militären kontroll över de strategiskt viktiga atollöarna Kwajalein på Marshallöarna den 3 februari 1944. Striden kom att förevigas på foto och film, och spreds sedan brett i syfte att upprätthålla den amerikanska stridsmoralen. Efter erövringen accelererade omvandlingen av öarna från livskraftiga atoller till sterila militärförläggningar. Kalken från korallöarna kan nämligen blandas med vatten och cement och ge en ny typ av snabbtorkande betong. Närliggande korallrev sprängdes sönder och maldes ner för att omvandlas till bilvägar, landningsbanor, byggnader och befästningar.

Kwajalein – eller Kwaj som öarna kallas i folkmun – har än i dag en viktig militärstrategisk betydelse. Ett omstritt avtal mellan den amerikanska försvarsmakten och Marshallöarna ger USA tillgång till flera av Kwajaleins atollöar till en kostnad av 18 miljoner dollar per år fram till 2066, med en möjlig förlängning till 2086. Kwaj, med det formella namnet Ronald Reagan Ballistic Missile Defense Test Site, har blivit en av den amerikanska militärens viktigaste baser. Det är förbjudet att fotografera på området, men det är allmänt känt att Kwajaleins yta inte längre täcks av enkla hus och fiskebåtar, utan av avancerade radarsystem, optiska sensorer och ramper för uppskjutning av långdistansmissiler. Under några år använde Elon Musks rymdföretag SpaceX denna ö som uppskjutningsplats för sina Falcon 1-raketer.

Tjugo minuters båtresa från Kwaj finns ön Ebeye. Här bor de cirka 15 000 marshalleser vars förfäder tvångsförflyttades från Kwajalein och andra marshallesiska öar under efterkrigstiden för att ge plats åt kärnvapentesterna. Härifrån pendlar också de marshalleser som i dag städar, jobbar i butiker eller genomför andra arbetsuppgifter åt den amerikanska personalen på Kwaj. Unga amerikaner som är uppväxta på Kwaj berättar att den enda riktiga kontakten de haft med lokalbefolkningen har varit med sina marshallesiska barnflickor. De svåra levnadsförhållandena och trångboddheten på Ebeye är ökända och har gett ön det föga smickrande smeknamnet Slummen på Stilla havet. Kontrasten mot det särpräglade tropiska amerikanska medelklasslivet på militärbasen med dess radhus, swimmingpooler och niohåls golfbana kunde inte vara större.

FÖRSTA MARS

När jag den 1 mars i år besöker huvudön Majuro på Marshallöarna på 70-årsdagen av Castle Bravo är det tydligt att minnet från 1940-, 1950- och 1960-talens bombtester och det ogripbara mänskliga priset som följde är fortsatt starkt. Tvångsförflyttningar, cancersjukdomar och söndertrasade kulturella och sociala skyddsnät sätter djupa spår i ett samhälle. Jag läser ett vittnesmål från samma datum år 1954 från en nioårig pojke med förnamnet Tony. Han befann sig på ön Likiep med sin morfar då Castle Bravo utvecklade sin dödliga hetta och spred radioaktivitet över Bikini och angränsande öar. Tonys morfar hade precis kastat ut sitt fiskenät från stranden, när det röda ljuset och det starka ljudet från explosionen nådde Likiep. Himlen färgades röd. Tony minns att morfadern skrek: ”Spring! Spring mot huset!” Pojken hörde, men blev paralyserad av skräck och lyckas trots morfaderns uppmaningar inte röra sig en meter.

Historier som dessa är vanliga på Marshallöarna och utgör en omistlig del av landets kollektiva minne. Efter minnesdagen 1 mars i år publicerade Marshallöarnas enda dagstidning Marshall Islands Journal en artikel som berättar om en dag år 1971 då ledare från de evakuerade Bikiniatollerna erbjöds att flyga över de öar som tidigare var deras hem. Under flygfärden blickar en åttioårig man, den äldsta deltagaren i sällskapet och tillika den högst uppsatte ledaren, ut genom flygplansfönstret. Han tittar på sin karta och sedan ut igen, uppenbart förvirrad. Han pekar med fingret på kartan. ”Var är den här ön?” Den medföljande amerikanska personalen tittar på kartan och sedan ut genom flygplansfönstret. En av dem svarar: ”Den är borta.”

”Borta, hur kan den vara borta? Det var min familjs ö, alla mina förfäder ligger begravda där.” Åttioåringen börjar gråta.

”VI DRUNKNAR INTE, VI KÄMPAR”

Datumet 1 mars har getts namnet ”Minnesdagen för kärnvapentesternas offer”, men det vore ett misstag att se Marshallöarnas invånare som passiva offer. Dagens unga klimataktivister fångar andemeningen i den lilla önationens kamp för nukleär- och klimaträttvisa i sin paroll ”Vi drunknar inte, vi kämpar”.

Det är en stekhet majdag i Washington DC när jag träffar människorättsjuristen Johanna Gusman från organisationen Pacific Community. Johanna, som vanligtvis bor i Fijis huvudstad Suva, är i staden för att undervisa i internationell klimaträtt, och våra vägar korsas av en lycklig slump. Vi sätter oss på ett café för att prata om hennes arbete.

Pacific Community, med tjugosju länder och territorier som medlemmar, stöder Stillahavsländernas regeringars dialog med internationella organisationer och stora biståndsgivare. Klimatet har blivit en allt viktigare del av arbetet i takt med att klimatkrisens effekter på havsnivån blir synliga i medlemsländerna. Johanna är märkbart entusiastisk inför den rådgivande process som påbörjats av Internationella domstolen i Haag. Domstolen har för första gången åtagit sig att utreda hur internationell människorätt, klimatlagstiftning och miljörätt påverkar staters skyldigheter att agera i klimatfrågan.

Engagemanget i domstolens process från Stillahavsländer som Marshallöarna och Tuvalu har tack vare Pacific Communitys arbete varit omfattande. Om några månader väntas dessa länder lägga fram sina vittnesmål om klimatkrisens effekter inför världen och domstolens femton ledamöter. Johanna berättar: ”Min önskan är att vi någon dag i framtiden blickar tillbaka på den här processen och säger: ’Det var här det började, det stora internationella skiftet i klimatfrågan.’”

”Men vem kom på idén att driva det här, och dessutom genom världens högst ansedda internationella domstol?” undrar jag.

Johanna skiner upp: ”Det var en grupp studenter från Stillahavsregionen som läste en juridikkurs tillsammans i Vanuatu!” 

TONY

Vittnesmål från ”dagen med två solar”, den 1 mars 1954, berättar om ett oerhört kraftigt rött sken i horisonten och en vind så stark och het att fönster sprack. Ett par timmar senare föll radioaktiv vit aska stilla ner från himlen över människorna på öarna runt Bikini. Till skillnad från det svarta regnet över Hiroshima och Nagasaki 1945 var det inte sot som föll från himlen, utan pulvriserade vita rester av tusenåriga korallrev och sand. Vuxna och barn som aldrig upplevt en snöig vinter trodde först att det fallande giftiga radioaktiva pulvret som föll var snö. Några gnuggade in pulvret i håret. Andra smakade på det. 

Den ovan nämnde nioårige pojken Tony från Likiep överlevde Castle Bravobomben och fick ett långt liv innan han gick bort i cancer vid 72 års ålder. Hans fullständiga namn, Tony de Brum, blev med tiden känt över hela världen. Först som Marshallöarnas utrikesminister, senare som en respekterad internationell röst för kärnvapennedrustning och en av huvudförhandlarna bakom den internationella klimatöverenskommelsen Parisavtalet. Under dessa förhandlingar samlade de Brum representanter från hundra länder i syfte att få till stånd ett starkt internationellt avtal som skulle skydda världens mest sårbara länder mot den globala uppvärmningen. Stilla havets koraller klädde inte bara landningsbanan som bar Enola Gay och Little Boys helveteseld mot Japan. De fostrade också en liten pojke som kom att förändra världen.