Steve Bannon och den gamla världen

Text: Victoria Larm

Min man brukar skoja om att jag inte gillar något som världen frambringat efter 1960. (Egentligen skojar han inte, och egentligen har han fel. Han borde i stället säga att jag inte gillar något efter 1913, då Stravinskij uruppförde Våroffer.)

Jag ska ge några markörer om mig själv som gör att du förstår varför han säger så. Om du har läst mig tidigare här i Sans känner du till att Napoleon (och tiden i början på 1800-talet) är ett stort intresse för mig. Ett annat intresse är zenbuddhism med dess introspektion, och när jag tycker att ett konstverk eller musikstycke är gripande är det sällan skapat av någon som ännu är vid liv.

Liksom Sokrates tror jag att den högsta plikten är att sträva efter dygd och visdom och att vårda sin själ (potentialen vi träder in i världen med, inte något som överlever döden). Ja, jag vet, det låter bombastiskt men jag gillar det. Jag har kapitulerat inför det faktum att många (men inte alla) mina uppfattningar överensstämmer med en kulturkonservativ syn. Det yttrar sig bland annat i min positiva syn på traditioner och institutioner vars existensberättigande vilar på att de ska bistå människan med ideal och vägledande principer (som är tillämpbara i det lilla livet såväl som i det stora samhällsbygget). Människan lever så kort tid på jorden att vi behöver utposter av allmänmänsklig vishet.

Ett annat exempel på min kulturkonservatism är att jag känner mig dragen till idén om universella värden. Värden som delas av alla människor, oavsett kulturella eller historiska skillnader. Dessa principer klär sig i kulturens dräkter och dansas ut av oss människor, metaforiskt talat. Vissa av danserna påminner om varandra i rytm och rörelser, andra är helt olika varandra, men alla människor dansar. Framför allt är jag dragen till hur det allmänmänskliga manifesterar sig i konst, musik och religion. Detta är områden, menar jag, som tillgängliggör djupare sanningar om vad det innebär att vara människa.

Samtidigt skulle jag knappast ta gift på att någon av dessa uppfattningar stämmer. De är kartor över ett avgränsat territorium i detta gränslösa rum som också kan kallas verkligheten. Tveklöst finns det andra kartor där ute som är bättre än mina och som ger en sannare bild av verkligheten. Tack och lov blir jag inte triggad när någon angriper mitt sätt att tänka. Verkligheten är ju vad den är, alldeles oberoende av någon förklaringsmodell. Det är ju det som är så ogripbart fantastiskt, att det är på något vis.

Nu till varför jag berättar det här, och anledningen är beklagligt nog Steve Bannon. Han som var det strategiska snillet bakom att Trump blev president. Är han någon som du skulle vilja känna igen dig i? Jag tror inte det, men tyvärr hände det mig. Jag visste sedan tidigare att han är Napoleonfanatiker, men när jag läste War for eternity av Benjamin R. Teitelbaum insåg jag att vi tyvärr har fler likheter än bara herr Bonaparte. Bannon började praktisera zen i de tidiga tjugoåren, han är (liksom jag) inspirerad av Ignatius av Loyola, jesuiternas grundare. Relativism, individualism och materialism är begrepp som varken han eller jag vill ha som ledstjärnor. Hans livspartner (om han har någon) kan liksom min tveklöst skoja om att han inte uppskattar något som världen frambringat efter 1913. Bannon är en så kallad traditionalist.

Traditionalism är detsamma som perennialism, och det syftar på en filosofisk strömning som uppstod under det tidiga 1920-talet. Traditionalismen betonar existensen av en tidlös och universell sanning som tros ha funnits före alla religioner och kulturer. Förespråkare för traditionalismen menar att denna sanning har uttryckts genom sedvänjor, men att den i modern tid har blivit fördunklad och förvanskad. Denna kritik av moderniteten är kopplad till Bannons syn på globalism och liberalism. Han har beskrivit globalismen som en form av ekonomisk och kulturell imperialism, där en liten elit försöker påtvinga världen en homogen, sekulär kultur. Bannon menar att denna elit har undergrävt nationell suveränitet och förstört lokala kulturer och traditioner.

Moderniteten och dess sekularisering, vetenskapliga rationalism och demokratiska ideal anses av traditionalisterna leda mänskligheten bort från eviga värden och mot en materiell och dekadent existens. I stället förespråkar Bannon och hans likasinnade en återgång till äldre, hierarkiska samhällsstrukturer. Kort sagt är traditionalister djupt kritiska mot demokratin. Om det ens behöver sägas: här skiljer jag och Bannon oss åt. Vi må dela en dragning till liknande traditioner, uttryck, syn på eviga värden och vilsenhet i den moderna tiden, men sedan tar det slut. Enligt mig är demokratin det noblaste som mänskligheten frambringat. Med våra biologiska förutsättningar är det ett mirakel att den gick att genomföra, och ingen kamp är viktigare än kampen för dess existens.

Har du aldrig fått syn på en mörk version av dig själv någon gång? Om inte, så hoppas jag att det händer dig. Den värsta versionen av dig själv går runt där ute, i flera exemplar, och du kan verkligen lära dig mycket av dem. Bannon berättar för mig om fällor jag skulle kunna gå i, inre dragningskrafter som jag måste ha uppsikt över, bevekelsegrunder som jag inte ser klart på. Att hålla uppsikt över sig själv är en krävande trädgård att sköta. Vi ligger hela tiden steget efter i våra försök att förstå varför vi dras till det vi dras till och varför vi agerar ut det vi gör. Samtidigt ska det sägas att jag, Victoria Larm, med all min beundran för de tidiga feministerna och tacksamhet över att få leva i ett fritt, sekulärt samhälle, kan vara Steve Bannons skuggsida. Det vill säga att jag är hans uppfattning om det värsta han skulle kunna bli, om han inte passar sig.