Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Var Einstein religiös?

Detta är mest uppenbart inom de religiösa strömningar som kan sammanfattas under beteckningen New Age. Men även inom mer etablerade kristna rörelser är det inte ovanligt att man söker stöd i vad man menar är ett religiöst tänkande hos Einstein.

Samtidigt avfärdar Einstein i Min världsbild (1934) varje tanke på en personlig gud eller ett gudomligt väsen. ”En gud, som belönar och bestraffar sina egna skapelser, som har en vilja, liknande den, som vi erfara hos oss själva, kan jag ej föreställa mig. Ej heller en individualitet, som sträcker sig bortom döden, kan jag tänka mig; må svaga själar, fyllda av ångest eller löjlig egoism, nära dylika tankar.” Det är i själva verket svårt att finna någon som mer konsekvent och benhårt försvarar ett rationellt och logiskt vetenskapligt tänkande, liksom övertygelsen om en rationell och kausalt lagbunden världsordning. ”För den, som är genomsyrad av den kausala lagbundenheten i allt som sker, är idén om ett väsen som ingriper i världsförloppet, en absurditet”, säger Einstein. Trots dessa och många andra uttalanden som går i samma riktning är det inte ovanligt att Einstein beskrivs som en religiös person. Han har till och med setts som skaparen av en ny religion.

Litteraturen om personen och vetenskapsmannen Albert Einstein är synnerligen omfattande. Den vetenskapliga litteratur som behandlar Einsteins inställning till religionen är dock fortfarande högst begränsad. Den hittills mest utförliga genomgången utgörs av Max Jammers Einstein and Religion (1999). Under senare år har också tillkommit Gerhard Sonnerts studie Einstein and Culture (2005), i vilken religionsfrågan utgör ett viktigt inslag. Sonnerts studie vilar dock tungt mot Jammer i sin sakframställning. Både Jammer och Sonnert betecknar Einstein som en religiös person, samtidigt som de betonar att denna religiositet, på avgörande punkter skiljer sig helt från den som omfattas av de flesta religiösa bekännare. I sin stora biografi över Einstein, Subtle is the lord (1982), uttrycker Abraham Pais detta förhållande på följande sätt: ”By his own definition, Einstein himself was, of course, a deeply religious man.” Framför allt är det begreppet kosmisk religiositet som kommit att förknippas med Einstein som en religiös person och som bidragit till bilden av Einstein som en religiös sökare.

Kosmisk religiositet
Det är hösten 1930 som Einstein för första gången använder begreppet kosmisk religiositet. Det är New York Times som inbjudit honom att skriva en essä om relationen mellan religion och vetenskap. Den 9 november 1930 publiceras essän ”Religion and Science” i New York Times Magazine. Det är framför allt i denna text och i ytterligare fyra texter som Einstein något mer utförligt yttrar sig om religionen och om sambandet mellan religion och vetenskap. Två av dem finns återgivna i Min världsbild och två i Problem och perspektiv (1952).1 Dessutom finns brev, intervjuer, minnesbilder och hågkomster återgivna av personer som på olika sätt haft kontakt med Einstein. Utöver detta primära källmaterial finns en närmast oöverskådlig litteratur om personen och fysikern Albert Einstein, och även en del litteratur som behandlar Einsteins inställning till religionen.

I den anförda artikeln om religion och vetenskap i New York Times Magazine ger Einstein en systematisk framställning av religionens uppkomst. Han skiljer mellan tre sorters religion, men menar att de alla har de uppstått ur mänskliga känslobehov. På ett primitivt mänskligt stadium uppstår religionen ur fruktan. För att besvärja denna fruktan skapar människorna fiktiva, mer eller mindre människolika väsen. På ett något högre stadium uppstår religionen ur sociala känslor, ur en längtan efter kärlek och ledning, ur familje- och samhällsbildning. Detta är det sociala eller moraliska gudsbegreppet. Historiskt kan vi hos kulturfolken se en utveckling från ”skrämselreligion till moralreligion”. Bibelns gamla och nya testamente är exempel på detta. Gemensamt för dessa religionstyper är ”gudsidéns antropomorfa karaktär”.

Över dessa stadier, men också insprängt i de tidigare stadierna, finns så ett tredje högre stadium vars religiösa form Einstein kallar för ”kosmisk religiositet”. Detta stadium utesluter varje ”människoartat gudsbegrepp”, varje dogm och varje kyrka. Utgångspunkten är den intighet och meningslöshet som människan kan känna samtidigt med upplevelsen av ”den upphöjda och underbara ordning, som uppenbarar sig i naturens och tankens världar. Han förnimmer sin individuella tillvaro som ett fängelse och vill uppleva varandets totalitet som något enhetligt och meningsfyllt.” Denna ”högsta form av religiositet” har alltid varit utmärkande för de religiösa snillena och för de stora personligheter som av samtiden ofta betecknades som ateister. Att väcka och sprida denna religiositet är konstens och vetenskapens uppgift. Någon motsättning mellan denna religiositet och vetenskapen föreligger inte, eftersom utgångspunkten för denna religiositet är förekomsten av en kausalt lagbunden världsordning. Det är tron på en personligt ingripande, straffande och belönande gud, som står i konflikt med vetenskapen. Den kosmiska religiositeten är tvärtom ”den vetenskapliga forskningens starkaste och ädlaste drivfjäder.” Det är intensiteten hos denna ”känsla” och ”tro på en förnuftig världsbyggnad” som väglett banbrytande forskare som Kepler och Newton.

I denna ganska korta essä, här relativt utförligt refererad, återfinns de flesta centrala begrepp och tankegångar i vad som kan kallas för Einsteins tänkande om religion och vetenskap. Det är dessa tankegångar som återkommer och varieras i de övriga texterna. Vad innebär den kosmiska religiositeten? Är det rimligt att beteckna den som en religion och kan forskare som drivs av den kallas religiösa?

Känsla och förnuft
Övertygelsen om en förnuftigt uppbyggd och kausalt lagbunden världsordning utgör det fundament som Einsteins tänkande vilar på och som han aldrig överger. Denna övertygelse kan omöjligt förenas med tron på en personlig gud. ”De som undervisa om religionen måste i sin kamp för det etiskt goda ha det moraliska modet att överge läran om en personlig Gud.” Tron på en personligt ingripande gud är i själva verket enligt Einstein ett uttryck för ett tänkande som vi framför allt kan finna på primitiva stadier i den mänskliga utvecklingen. Den gemensamma utgångspunkten för all religion – även den kosmiska religiositeten – är dock att den har sitt upphov i mänskliga behov och känslor. Alla översinnliga och övernaturliga förklaringar avvisas av Einstein. När han beskriver vad han menar med kosmisk religiositet är det också vanligen med en känsla som den jämförs. Denna känsla har ingenting gemensamt med den oskuldsfullhet och naiva religiositet som inom kristendomen brukar betecknas som barnatro. Den är tvärtom något ganska exklusivt, som vi framför allt kan finna hos de religiösa snillena och de stora naturvetenskapsmännen. Denna tanke uttrycks i en kort artikel från 1934, också återgiven i Min världsbild: ”Man torde svårligen finna en verkligt djuplodande vetenskaplig forskare som icke samtidigt besitter en religiositet av ett särskilt slag, en religiositet som skiljer sig från den naiva människans.”

Vari består då denna känsla som Einstein betecknar som forskarens religiositet? Hur uttrycks den? ”Hans [forskarens] religiositet tar sig uttryck i en hänryckt förundran över naturlagarnas harmoni, som uppenbarar ett så överlägset förnuft”.

I en text som skrivits för en konferens om vetenskap, filosofi och religion och som publicerades i New York 1941 återkommer Einstein till denna fråga. Den naturvetenskapsman som framgångsrikt sökt en ”förnuftig förenkling av mångfalden” känner, säger Einstein, ”en djup vördnad för det förnuft som uppenbarar sig i tillvaron… det förnuft som förkroppsligar sig i tillvaron och som i hela sitt djup är otillgängligt för människan. Denna inställning förefaller mig vara religiös, i ordets bästa bemärkelse.” Vad innebär ett förnuft som inte i hela sitt djup är tillgängligt för människan? Öppnas dörren trots allt för ett inslag av irrationalism och mysticism? I essän ”Hur jag ser världen” (Wie ich die Welt sehe), från 1930 återfinns samma tankegång. Einstein talar här om det hemlighetsfulla (Geheimnisvolle) som utgör den grundkänsla (Grundgefuhl) som är upphovet till konst och vetenskap: ”Upplevelsen av det hemlighetsfulla – blandad med fruktan – har även givit upphov till religionen. Vetskapen om att det existerar något för oss ogenomträngligt, uttryck för det djupaste förnuft och den mest lysande skönhet, som äro tillgängliga för vårt förnuft endast i dess mest primitiva former, denna insikt och denna känsla utgöra den sanna religiositeten. I denna mening och blott i den hör jag till de djupt religiösa människorna.” Detta hemlighetsfulla innebär dock ingen som helst eftergift till ett traditionellt religiöst tänkande eller någon form av mysticism eller övernaturlighet. För ett sådant tänkande – tron på en gud och ett liv efter döden – känner han närmast förakt. ”För mig är till fyllest det mysterium, som det eviga livet utgör, och medvetandet och aningen om varats underbara byggnad, så ock den hängivna strävan att begripa även den minsta del av det i naturen uttryckta förnuftet.”

Det hemlighetsfulla och mysteriet ligger således i den förnuftiga uppbyggnaden av universum. Hemligheten eller mysteriet består helt enkelt i den kunskap om lagbundenheten i vår värld, som ännu är förborgad för oss människor och som kanske i hela sitt djup kommer att förbli förborgad för oss människor, men som det ändå är forskarens uppgift att på rationell väg söka erövra.

Religion och vetenskap
Vilken är då relationen mellan religion och vetenskap? Det citat av Einstein som ständigt återkommer när denna relation förs på tal är hämtat från den redan nämnda texten som alltså skrevs för en konferens om vetenskap, filosofi och religion. Texten kom senare att ingå i Out of My Later Years, på svenska Problem och perspektiv. Förhållandet mellan vetenskap och religion skulle, säger Einstein, ”bildligt kunna uttryckas så: vetenskap utan religion är lam, religion utan vetenskap är blind.” Såsom Einstein ser det råder inte bara fredlig samexistens mellan religion och vetenskap utan de förutsätter varandra. Detta innebär, som vi redan kunnat konstatera, ingen som helst eftergift för religiöst tänkande eller religiösa metoder inom vetenskapen. Några sådana finns helt enkelt inte enligt Einstein. Däremot är det återigen ett sätt att beskriva den känsla och den förundran inför naturens underbara ordning som driver vetenskapsmannen i hans forskning. Satsens andra del innebär en synnerligen kraftig markering av nödvändigheten av ett vetenskapligt tänkande även inom religionen. Utgår vi däremot från hur de teistiska religionerna uppfattas av de flesta av sina anhängare råder det ingen tvekan om att det existerar en olöslig konflikt mellan religion och vetenskap. Därför är det också enligt Einstein begripligt att kyrkan bekämpat vetenskapen. Denna konflikt har uppenbarligen bekymrat Einstein, som med lanseringen av begreppet kosmisk religiositet velat överbrygga klyftan mellan religion och vetenskap. Religionen och vetenskapen verkar på olika områden och med olika metoder. Således kan den vetenskapliga metoden ge oss kunskaper om hur verkligheten ser ut och hur dess olika delar förhåller sig till varandra. ”Men det är lika klart, att kunskapen om vad som är inte omedelbart visar vägen till kunskapen om vad som bör vara.” Kunskapen om sanningen ger oss inte vägledning om hur vi ska leva våra liv. Vilka mål vi sätter upp i våra liv grundas på värderingar. Och det är här som religionen enligt Einstein har en av sina viktigaste uppgifter, nämligen den ”att klargöra dessa grundläggande mål och värderingar och att förankra dem i var människas känsloliv.” Religionens uppgift är således att vara etiskt fostrande. För att denna funktion ska kunna fyllas bör prästen enligt Einstein upphöra att vara präst och istället överta lärarens roll.

Samtidigt som Einstein betonar religionens uppgift som en etiskt fostrande kraft och tradition är det viktigt att notera att Einstein under hela sitt liv håller fast vid ståndpunkten att religionen inte utgör någon förutsättning för etiken. Han menar att etik likaväl kan grundas på medkänsla och uppfostran som på religion. Vilka är då dessa eftersträvade mål och värderingar som religionen har att klargöra och förmedla till människorna? Vi kan framför allt finna dem i den judisk-kristna traditionen. Avklätt sin ”religiösa dräkt” skulle det övergripande målet kunna formuleras sålunda: ”en fri men ansvarsfylld utveckling av den enskilda människan, så att hon av fri vilja och med glädje ställer sina krafter i hela mänsklighetens tjänst.” Med andra ord en altruism eller känsla av ”broderlig kärlek”, som tycks finnas som ett inslag i religionerna. Människan måste överskrida sitt personliga privata jag. En religiös människa är för Einstein en människa som ”frigjort sig från sin själviskhets bojor.”

Traditionen
Detta einsteinska tänkande är inte på något sätt originellt, utan anknyter tvärtom till strömningar som var vanliga i 1800-talets Europa. Alltifrån renässansen hade kyrkans auktoritet och dogmer ifrågasatts. Den vetenskapliga revolution som därefter tog sin början skulle under 1700- och 1800-talet leda fram till en ny mekanistisk världsbild med litet eller inget utrymme för Gud. Istället för en intelligent, av Gud konstruerad värld, där människan intar en särställning, får vi en värld som tycks styras av slumpen och där människan reducerats till ett djur bland andra.

Uppslutningen kring och tron på naturvetenskapen har aldrig varit starkare än under denna tid och antog periodvis närmast religiösa former. Naturvetenskapsmännen blev den nya tidens prästerskap. Om bara förnuft och vetenskap fick råda skulle alla problem snart vara lösta, ansåg man. En ny enhetlig världsåskådning, men denna gång på grundval av naturvetenskapen, var målet för radikala materialister. Men inte ens för dessa radikala materialister hade religionen helt spelat ut sin roll. Ett exempel på detta utgörs av positivismens skapare fransmannen Auguste Comte som – efter att i sitt huvudverk Cours de philosophie positive (1830-42) kraftfullt ha avvisat all metafysik – på 1850-talet återkom som skaparen av en mot kristendomen konkurrerande mänsklighetsreligion. I sin historiska genomgång av det mänskliga tänkandet skulle Comte, liksom senare Einstein, komma fram till att detta utvecklats över tre stadier. Det första stadiet är enligt Comte det teologiska, det andra det metafysiska och det tredje det positiva. Denna utveckling har i själva verket betydande likheter med de stadier som religionen enligt Einstein gått igenom. Det tredje positiva stadiet, som utmärks av att naturvetenskaperna segrat, motsvaras således av Einsteins kosmiska religiositet.

Idéhistorikern Gunnar Aspelin talar i sin genomgång av Tankelinjer och trosformer (1955) från slutet av 1800-talet till mitten av 1900-talet om en ”konfessionslös religiositet”. Samtidigt som religionen av många naturvetare sågs som ett övervunnet primitivt stadium i den mänskliga utvecklingen fanns det andra som såg religionen som ett uttryck för i samhället nödvändiga etiska ideal. Om förnuftet fick råda inom vetenskapen och om religionen begränsades till själsliga och etiska frågor fanns inte längre någon konflikt mellan religion och vetenskap. Enligt filosofen Hans Vaihinger var de religiösa troslärorna att se som ”fiktioner”, dvs. skapelser av vår fantasi, men fiktioner av stort praktiskt och etiskt värde. Så länge dessa trosläror inte gjorde anspråk på att objektivt och sant återge verkligheten fanns ingen konflikt med vetenskapen. Även vetenskapens begrepp och teorier var för övrigt enligt Vaihinger att se som fiktioner.

Andra vetenskapsmän nöjde sig inte med dualistiska lösningar som separerade religion och vetenskap. Inom kristendomen var dualismen skarp mellan skaparen och det skapade, mellan ande och materia, mellan Gudsriket och människornas värld. En av lösningarna på detta problem blev den monistiska trosbekännelse som utvecklades av bland andra biologen och darwinisten Ernst Haeckel. Han var en stark motståndare till kristendomens ovetenskapliga trosläror och menade att all utveckling kunde återföras på en enda materiell princip (monism). I sin skrift Världsgåtorna (1899) konstaterar han således att ande och materia ytterst är samma sak. Finns Gud så är han identisk med naturen. I denna naturliga religion upplöses motsättningen mellan känsla och förnuft. ”Den med häpnad blandade beundran med vilken vi se upp till den stjärnströdda himlen och betrakta det mikroskopiska livet i en vattendroppe, den vördnad, med vilken vi vörda den alltomfattande substanslagens giltighet i universum – de äro alla beståndsdelar i vårt själsliv, som ordnas under den ’naturliga religionens’ begrepp.”2 Enligt Gunnar Aspelin är också överensstämmelsen betydande mellan moniströrelsens och den einsteinska trosbekännelsen. Några nya originella tankar handlar det inte om. Det är enligt Aspelin ”gamla välkända synpunkter ur den internationella kulturradikalismens idévärld.”

Gud som metafor
Är det mot bakgrund av ovanstående rimligt att beteckna Einstein som en religiös person? Tillfrågad har Einstein förnekat att han skulle vara ateist eller fritänkare. Det hela kommer förstås an på vilken betydelse vi lägger in i orden religiös och religiositet. Religionen, som Einstein definierar den, innehåller två centrala element: dels en känsla av vördnad och förundran inför skönheten i naturens lagbundna ordning, dels en altruistisk moral. Däremot kan den omöjligen förenas med tro på gudar, ett liv efter döden eller annan övernaturlighet. Detta sätt att definiera religion skiljer sig onekligen från det som vi är vana vid och som väl är de flesta kristna kyrkobesökares. Att Einstein har blivit missförstådd är mot denna bakgrund inte förvånande. Men uppenbart är också att det funnits ett intresse i religiösa kretsar att kunna använda sig av Einsteins vetenskapliga auktoritet för att legitimera den egna tron.

Frågan måste onekligen ställas varför Einstein över huvud taget väljer att klä sitt tänkande i en religiös dräkt. I Einsteins brevväxling med Maurice Solovine, översättaren av Out of My Later Years till franska, finns en som jag ser det rimlig förklaring. Solovine, som irriterades av påståendena att ”vetenskap utan religion är lam” och att ”religion utan vetenskap är blind”, frågade Einstein på vilket sätt religionen skulle kunna bidra till lösningen av ett svårt vetenskapligt problem och på vilket sätt vetenskapen skulle kunna bidra till lösningen av en exegetisk tolkningstvist gällande en religiös text. På denna undran svarade Einstein att han förstod Solovines aversion mot användningen av ordet religion när det som avsågs var en känslomässig eller psykologisk attityd, som tydligast finns formulerad hos Spinoza: ”Jag har inte kunnat finna något bättre uttryck än ’religiös’ för övertygelsen om verklighetens rationella natur sådan den är åtkomlig för vårt mänskliga förnuft. Saknas denna känsla degenererar vetenskapen till oinspirerad empirism”.3

Med detta uttalande bekräftar Einstein vad vi redan kunnat konstatera, nämligen att hans användning av religiösa ord och begrepp inte på något sätt innebär att han ansluter sig till ett religiöst tänkande. Snarare är hans användning av religiösa ord och begrepp metaforiskt. Detta gäller inte minst gudsbegreppet. Ett ofta citerat exempel utgörs av Einsteins påstående att Gud inte spelar tärning med världen. Påståendet härrör från ett brev ställt till kollegan Niels Bohr och handlar om kvantteorins sannolikhetsbegrepp. Einstein som är en benhård determinist vill inte nöja sig med sannolikheter i vetenskapen, dvs. att Gud skulle spela tärning. Innebörden är alltså motsatsen till en traditionell gudstro.

Att Einstein inte vill kalla sig ateist kan kanske delvis förklaras av den speciella historiska situationen. Einstein som var en engagerad fredsvän såg det antagligen som viktigt att alla goda krafter kunde förenas i kampen mot nazism och krig. En uttalat ateistisk ståndpunkt skulle ha försvårat och försvagat hans position som en av de ledande krafterna i kampen mot kriget. Troligen är det också så att den humanism och den tro på mänskligheten som är Einsteins inte kan förenas med den bild han har av ateisten: en person som saknar hans egen känsla av förundran och vördnad inför naturens storhet.

Om vi ändå väljer att kalla Einstein för en religiös person, vilket förstås är möjligt, så måste vi vara medvetna om att det innebär att vi använder oss av ett sätt att definiera religion som kraftigt avviker från det gängse språkbruket. Utgår vi från ordboksdefinitioner ligger det betydligt närmare att beteckna Einstein som ateist eller agnostiker än som en troende eller religiös person. En strikt tillämpning av begreppet kosmisk religiositet får i själva verket den märkliga konsekvensen att alla aktiva anhängare av de teistiska religionerna utesluts medan forskare som betraktar sig själva som ateister inkluderas. Vad Einstein förespråkar eller värnar är som jag ser det i grunden humanistiska värden. En benhård tro på en rationell och vetenskaplig världsbild förenad med en övertygelse om människors existentiella eller metafysiska behov och etiska strävanden.

Per Sundgren är idéhistoriker. Han disputerade våren 2007 med avhandlingen Kulturen och arbetarrörelsen.

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...