Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Varför är kvinnor rädda för Darwin?

När svt:s könskonsulter (tv-programmet ”Jobba jämt”) ska roa sig lite extra på andras bekostnad låter de människor göra en värderingsövning som går ut på att man måste välja mellan följande påståenden (citerat ur minnet): a) skillnader mellan kvinnor och män är biologiskt betingade och ett jämlikt samhälle är därför en omöjlighet; b) skillnader mellan kvinnor och män är endast sociala konstruktioner, och ett jämlikt samhälle är därför möjligt att uppnå.

Detta är ett av de vanligaste missförstånden när det gäller biologiska förklaringar till mänskligt beteende: sådana förklaringar gör all förändring omöjlig. Uppfattningen brukar kallas genetisk eller biologisk determinism. Ett annat vanligt missförstånd är att biologiska förklaringar innebär en värdering av det fenomen man försöker beskriva och förklara. Att peka på biologiska orsaker till kvinnors och mäns beteende skulle enligt detta synsätt innebära att man anser att olikheterna i beteende är önskvärda och bör vara normerande. Ett tredje missförstånd består i att man tror att alla kvinnor skulle bete sig på ett sätt och alla män på ett (diametralt annorlunda) sätt. De som inte följer mönstret skulle då vara störda eller onormala.

Jag tror att de missförstånd jag pekat på ovan kan utgöra en förklaring till varför kvinnor i allmänhet och feminister i synnerhet är så ”rädda för” eller skeptiska till biologiska förklaringar. (Detta finns väl belagt i attitydundersökningar och vid studier av feministisk litteratur.)

I Sverige är tyvärr dessa positioner – mellan ”biologism” och feminism – fortfarande låsta. Enligt regeringens jämställdhetsplan t ex, är manligt och kvinnligt ”sociala konstruktioner, det vill säga könsmönster som skapas utifrån uppfostran, kultur, ekonomiska ramar, maktstrukturer och politisk ideologi”.

Men är det verkligen så? Är skillnader mellan män och kvinnor, i egenskaper och beteenden, endast ”sociala konstruktioner” eller kan det möjligen finnas även biologiska skillnader (oavsett vad regeringen har bestämt)? Och utgör detta i så fall ett hot mot kvinnans ställning och kampen för ett rättvist samhälle?

Vem är rädd för Charles Darwin?

Förra året (2005) utkom en bok som behandlar denna fråga: Who’s Afraid of Charles Darwin? Debating Feminism and Evolutionary Theory. Författaren är en kvinnlig filosof och genusforskare, född 1970 och verksam vid universitetet i Ghent i Belgien: Griet Vandermassen.

I inledningskapitlet berättar hon om sin bakgrund som feminist”: ”/…/ it just seemed self-evident that as a feminist, one did not trust what scientists had to say about the sexes. Science was, after all, a white, male enterprise”. Den vetenskapliga metoden i sig betraktades med misstänksamhet som en androcentrisk verksamhet vars syfte var att kontrollera kvinnan och naturen. Kvinnligt och manligt, liksom sexuell läggning, betraktades helt och hållet som sociala konstruktioner som samhället tvingar på oss.

Problemet blir bara att hitta plausibla förklaringar. Feminister konstaterar att män alltid haft den politiska makten, men lyckas inte förklara varför. De upprörs över mäns tendens att vilja kontrollera, och t o m förtrycka, kvinnor, men förklarar aldrig varför. Allt skylls på ”patriarkatet”, men vilka orsaksförklaringar finns till att ett sådant över huvud taget uppstått – och dessutom återfinns i alla kända kulturer? Samhället och kulturen ”tvingar på” oss könsroller, men hur och varför har denna rollfördelning och detta könsrollsmönster uppstått? Och varför visar det sig så lätt för även mycket små barn, som ju knappast har hunnit bli särskilt påverkade av samhället, att falla in i de traditionella könsrollerna?

Till att börja med tar Vandermassen upp det faktum att vetenskapliga rön förvisso använts – och används? – till att legitimera orättvisor, bl a mellan kvinnor och män. Detta skulle, enligt författaren, kunna vara en tänkbar förklaring till den ”biofobi” och misstro gentemot vetenskapen med dess objektivitetsanspråk, som är så utbredd bland feminister.

En rimligare slutsats än att underkänna all form av vetenskap och anspråk på ett objektivt sanningssökande, menar författaren, är dock att betrakta mycket av den forskning som gjorts om könsskillnader som felaktig, och att vi numera i ljuset av ytterligare faktainsamlande vet mer även om även dessa nya rön måste omprövas på basis av framtida forskning. Den etablerade ”manliga” vetenskapen som många feminister önskar ersätta med ett mer ”kvinnligt” synsätt där känslor och relationer bereds större utrymme, ger hon inte mycket för. Problemet är nämligen att så snart man försöker bevisa eller bekräfta sina hypoteser, t ex om kvinnoförtryck, tvingas även dessa att ta till de traditionella empiriska metoderna och de rationella resonemangen; det finns liksom inget annat sätt, vilket inte hindrar att känslan kan vara en drivkraft att syssla med en viss form av forskning eller att intuitionen ibland hjälper oss att ”se det ingen annat sett”, vilket kännetecknar alla betydelsefulla forskare oavsett kön! Någon särskild ”feministisk metod” eller ”kvinnlig kunskapsteori” som på ett grundläggande sätt skulle vara annorlunda än den traditionella låter sig således inte formuleras.

Varför skyr så många feminister biologiska förklaringar?

Vandermassen använder det engelska ordet ”environmentalism” för den konstruktivistiska teori som, enligt henne, är den förhärskande inom feminismen (liksom inom samhällsvetenskapen i allmänhet): ”that gender is created and re-created, in response to specific tasks, roles and changing power relations”.

Vandermassen tar upp tre missuppfattningar som ”environmentalisterna” omfattar. Den första är att det skulle finnas en motsättning mellan arv och miljö, att dessa utesluter varandra så att mänskligt beteende måste förklaras utifrån antingen (biologiskt) arv eller (social) miljö. I själva verket är det hela tiden en fråga om samverkan mellan gener och miljöfaktorer. Ett bra exempel är hur vi lär oss ett språk: vilket specifikt språk vi lär oss bestäms förstås av miljön, men detta skulle vara omöjligt utan vissa medfödda, genetiskt betingade strukturer i hjärnan. Att människan har en biologisk (rå, djurisk) natur som kulturen måste ”tukta”, är en förlegad syn. Troligare är att även de ”upphöjda” egenskaper som tidigare betraktades som enbart kulturella, såsom altruism och skönhetssinne, i stället är en del av vår biologiska natur.

Det andra missförståndet är den genetiska determinismen, uppfattningen att en viss genuppsättning med nödvändighet leder till en bestämd personlighet. Men våra gener, vår biologiska natur, bestämmer inte entydigt hurdana vi ska bli, endast hur vi kommer att formas av en specifik miljö. Det finns således ingen ”naturlag” som tvingar kvinnor att vara hemmafruar och män att sitta i bolagsstyrelser.

Den tredje punkten hon behandlar i detta sammanhang är ”det naturalistiska misstaget”, dvs sammanblandningen av sakpåståenden och värderingar. Om jag t ex påstår att biologiska förklaringar kan ges till att män i högre grad än kvinnor är tävlingsbenägna och därför söker sig till konkurrensutsatta positioner, såsom bolagsstyrelser, innebär inte detta att jag ger uttryck för en värdering, vilket jag däremot gör om jag hävdar att det är önskvärt med en manlig dominans på dessa positioner. ”Naturligt” är alltså inte detsamma som ”bra”! Tyvärr tror många feminister (liksom många manschauvinister) att detta är fallet; därför måste det var något fel på förklaringarna (utom för mansgrisarna som välkomnar dem). Med tanke på hur ofta evolutionsteorin (och andra vetenskapliga teorier) använts till att legitimera (icke önskvärda) politiska ideologier, vore det dock bättre om feministerna ägnade mer tid åt att påpeka detta än att göra samma misstag själva, menar författaren.

Vandermassen övergår senare till att behandla det intressanta området om mäns och kvinnors olika hjärnor (en skillnad som inte ska överdrivas). Mycket forskning tyder nämligen på att ”könet sitter i hjärnan”, dvs att hur pass ”kvinnliga” resp ”manliga” vi blir bestäms av den mängd manligt könshormon vi som foster blivit utsatta för under graviditeten. Ett gott stöd för denna teori är transsexualitet. Den som föds i ”fel” kropp, t ex en man som föds i en kvinnokropp, blir förstås uppfostrad och behandlad i enlighet med sitt synbara, biologiska kön – åtminstone om de har rätt som påstår att flickor och pojkar uppfostras helt olika och därtill in i en ”heteronormativitet”. Trots detta upplever de att något är ”fel”: jag har en kvinnokropp och jag behandlas som kvinna, men jag är man! Könstillhörigheten är alltså medfödd! Detta förklarar också på ett (enligt mig) tillfredsställande sätt varför många män och kvinnor inte känner sig hemma i de traditionella könsrollsmönster som förvisso finns och understöds av bl a populärkulturen. Ska vi dra några värdemässiga slutsatser av allt detta, är det förstås att en större acceptans gentemot olika sexuell läggning, liksom olika former av ”transsexuella” beteenden, är önskvärd.

Varför är kulturer så lika?

Ett kraftfullt argument mot ”environmentalismen”, som författaren tar upp, är det faktum att alla kända kulturer uppvisat så många likheter. Till dessa hör en uppdelning i kvinnligt och manligt kön samt en likartad arbets- och rollfördelning mellan dessa, t ex att männen dominerar det offentliga politiska livet och att kvinnor engagerar sig mer i uppfostran av barnen. Om den konstruktivistiska uppfattningen vore riktig skulle vi hitta allt från samhällen där kvinnorna har den offentliga makten till sådana där såväl biologisk kön som socialt genus är helt oväsentligt.

Här förser oss evolutionsteorin med en utmärkt förklaring: det kön som gör den största investeringen i avkomman (begränsat antal, lång graviditet och amningsperiod osv) tenderar att bli mer försiktig och selektiv i val av partner, därtill mer vårdande och trygghetssökande, medan det kön som med en relativt kortvarig ansträngning kan sprida sin avkomma ett nästan obegränsat antal gånger också tenderar att bli mindre nogräknad och mer promiskuös. Även behovet att med olika medel konkurrera med andra av samma kön och att vilja kontrollera det motsatta könet, förklaras av dessa mekanismer. De karaktärsdrag och de beteenden som underlättar ”de själviska genernas” och därigenom organismens förmåga att spridas, har alltså gynnats av evolutionen. (Detta stöds av att hos de djurarter där hanen gör den största investeringen i avkomman och honan har en mer underordnad betydelse, blir deras beteenden de omvända: hanarna är mer selektiva och väljer medvetet bort många honor, medan honorna tävlar sinsemellan för att komma åt att para sig med så många hanar som möjligt.)

Utifrån ett evolutionärt perspektiv kan man således förvänta sig att män är mer inriktade på konkurrens, är mer intresserade av tillfälliga sexuella förbindelser, har lättare att attraheras av yttre skönhet och ungdom (som signalerar fertilitet) än kvinnor. Man kan också förvänta sig hög grad av sexuell svartsjuka samt ett behov att kontrollera kvinnans sexualitet – för att försäkra sig om att inte behöva försörja en annan mans barn. Hos kvinnor kan man förvänta sig ett större intresse för relationer och andra människors känsloliv. Man kan förvänta sig att de är mer selektiva och kräsna i sitt val av partner och att de är mer inriktade på varaktiga förbindelser än män. Rimligen bör de attraheras av sådana egenskaper som signalerar trygghet och materiellt välstånd, såsom fysisk styrka, intelligens, makt och i viss mån ålder. Man kan även förvänta sig att båda könen lägger sig vinn om att utveckla de egenskaper som attraherar det motsatta könet: hos män bl a yttre framgång och fysisk styrka, hos kvinnor bl a ett ungdomligt utseende.

Dessa förutsägelser visar sig också stämma, vilket bekräftas av en mängd empiriska studier från olika kulturer. Inte ens sådana sociala faktorer som att kvinnor (åtminstone i väst) numera är självförsörjande och inte sällan framgångsrika, ändrar på den saken; framgångsrika kvinnor vill ha ännu mer framgångsrika män, visar det sig.

Även patriarkatets uppkomst går att förklara ur detta evolutionära perspektiv. Feminister förklarar ofta de orättvisor och den diskriminering kvinnor utsätts för, med patriarkatet. Men vilka förklaringar finns det till att ett sådant över huvud taget har uppstått? Och varför är det just män som grupp som förtrycker (om de nu gör det) kvinnor som grupp? Och varför är dessa strukturer så likartade i alla kända kulturer? Enligt författaren ligger förklaringen i det sexuella urvalet. Vill mannen vara säker på att det är hans egna gener som sprids måste han helt enkelt se till att skaffa sig ensamrätt till kvinnan, och gärna till flera stycken. Återigen: detta innebär varken att patriarkala strukturer är oundvikliga eller att de är önskvärda! Det innebär inte heller att det enbart är männens ”fel” att patriarkatet upprätthålls, inte så länge kvinnor attraheras av och söker sig till män med makt och status.

Ingen rädder för Darwin här!

Som antytts ovan är kvinnor enligt evolutionsteorin knappast några passiva och viljelösa offer för omständigheterna – vilket de däremot är enligt många feministiska teorier, skriver författaren. Tvärtom framstår i ett evolutionärt perspektiv kvinnor och män som visserligen olika, men definitivt jämbördiga och jämstarka. Att man genom biologisk forskning skulle kunna komma fram till att något kön (eller någon art) är ”överlägsen” är nonsens. Det är som att hävda att fågelns vingar är överlägsna fiskens fenor; vad det handlar om är anpassning efter miljön och förmåga att överleva och framför allt sprida sina gener.

Ännu mindre föreskriver evolutionsteorin för oss hur vi ska leva våra liv, vilka livsval vi ska göra. Däremot kan den förklara – och delvis göra förutsägelser om – varför vi väljer som vi gör, t ex varför kvinnor fortfarande i högre grad än män väljer att ta ut större delen av föräldraledigheten, vilket många jämställdhetskämpar betraktar som ett ”felaktigt” val och därför vill begränsa.

Kanske måste vi dock till sist acceptera att människor är olika och väljer olika vägar i livet – vare sig de väljer ”könsstereotypt” eller inte! Självklart måste vi acceptera alla dem som inte passar in i rådande könsrollsmönster – men vi måste också acceptera dem som gör det! Och vi måste acceptera att det finns biologiska, jämte sociala och kulturella, förklaringar till människors beteende, samt att kvinnor har allt att vinna och inget att förlora på detta. ”I think the time has come for feminists to shed their unreasonable fears of a Darwinian framework”, skriver författaren avslutningsvis. Jag skulle vilja tillägga: For after all, who’s afraid of Charles Darwin?

Lotta Knutsson

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...