Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Hur språket formar våra tankar

av Lera Boroditsky

Jag står bredvid en femårig flicka i Pormpuraaw, en liten aboriginby på västra sidan av Cape York i norra Australien. När jag ber henne att peka norrut, så pekar hon exakt och utan att tveka. Min kompass säger att hon har rätt. Långt senare, tillbaka i en föreläsningssal på Stanford University, begär jag samma sak av en publik av framstående forskare. Några av dem har kommit till det här rummet i mer än fyrtio år för att ge eller höra föreläsningar. Många vill inte peka, för de har ingen aning om svaret. De övriga sträcker ut armarna i alla möjliga riktningar. Jag har även gjort denna övning på Harvard och Princeton och i Moskva, London och Peking, alltid med samma resultat.

En femåring kan alltså göra något som framstående forskare i andra kulturer inte klarar. Detta innebär en stor skillnad i kognitiv förmåga. Vad är förklaringen? Det överraskande svaret är språket.

 

DET EMPIRISKA STÖDET DRÖJDE

Föreställningen att olika språk kan ge olika kognitiva färdigheter är hundratals år gammal. Sedan 1930-talet har tanken förknippats med de amerikanska lingvisterna Edward Sapir och Benjamin Lee Whorf, som studerade hur språk varierar. De lade fram idéer om att talare av olika språk faktiskt tänker på skilda sätt. Deras idéer väckte snabbt stor uppmärksamhet och hamnade snart i läroböcker i både lingvistik och psykologi, men fanns det ett litet problem: en nästan total brist på bevis som stödde tankegången. Efter hand började många forskare tvivla på Sapir–Whorf-hypotesen, och på 1970-talert var den så gott som övergiven. Men nu, fyrtio år senare, finns det gott om empiriskt stöd för att vårt tänkande formas av vilket modersmål vi har. Detta kan ha betydelse bland annat för hur länder bör hantera sin lagstiftning och sin utbildningspolitik.

Runt om i världen kommunicerar människor med varandra med hjälp av omkring sjutusen olika språk, och varje språk kräver sina speciella saker av talarna. Antag till exempel att jag vill berätta att jag nyligen såg en teaterföreställning av Anton Tjechovs Onkel Vanja på fyrtioandra gatan i New York. På mian, ett av många språk som talas i Papua Nya Guinea, skulle verbet jag använder avslöja om händelsen äger rum just nu eller skedde i går eller för länge sedan. Men på indonesiska skulle verbet inte ens ange om det redan har hänt eller kommer att hända. På ryska skulle verbet avslöja mitt kön. På mandarin skulle jag behöva ange om onkeln i pjäsens titel är en morbror eller farbror och om han är relaterad genom blod eller äktenskap, eftersom det finns olika ord för alla dessa slags onklar och ytterligare några varianter (han råkar vara en morbror, vilket den kinesiska översättningen tydligt anger). Och på pirahã, ett språk som talas i Amazonas, kunde jag inte säga ”fyrtioandra”, eftersom det inte finns några ord för exakta antal, bara ord för ”få” och ”många”.

Språk skiljer sig alltså från varandra på flera olika sätt, men att människor talar olika betyder inte nödvändigtvis att de tänker annorlunda. Hur kan vi avgöra om talare av mian, ryska, indonesiska, mandarin och pirahã faktiskt uppmärksammar, minns och resonerar på olika sätt om världen på grund av de språk de talar? Forskning i mitt och andras labb har på senare år avslöjat hur språket formar en rad grundläggande dimensioner av mänsklig erfarenhet: exempelvis tid och rum, orsakssamband och relationer till andra människor.

 

ABSOLUTA RIKTNINGAR, INTE RELATIVA

Låt oss återvända till Pormpuraaw. I språket som talas där, kuuk thaayorre, används inte – till skillnad från exempelvis engelska – relativa rumsliga begrepp som vänster och höger. I stället talar man i termer av absoluta väderstreck (norr, söder och så vidare). På engelska används väderstrecken bara om storskaliga företeelser, men här används de på alla skalor. Det innebär att man kan behöva säga saker som ”koppen står sydost om tallriken” eller ”pojken som sitter söder om Mary är min bror.” I Pormpuraaw måste man alltid vara orienterad om väderstrecken, annars kan man inte tala ordentligt.

Dessutom har andra forskare visat att talare av språk som använder absoluta riktningar är anmärkningsvärt bra på att hålla reda på var de är, även i okända landskap och inuti obekanta byggnader. De klarar detta långt bättre än människor som är hemmastadda i dessa miljöer men inte talar sådana språk, och de håller bättre ordning på väderstrecken än forskarna trott vara möjligt för människor. Kraven i deras språk tränar och upprätthåller alltså denna kognitiva förmåga.

Människor som tänker annorlunda om rumsliga förhållanden uppfattar kanske också tid annorlunda? Mina kolleger och jag gav kuuk thaayorre-talare serier av bilder som visade tidsföljder – en medelålders man som åldras och blir allt mer gråhårig, en krokodil som växer och blir större, en banan som skalas och äts upp. Vi bad dem att ordna fotografierna i rätt tidsordning.

Vi testade varje person två gånger, varje gång vänd i olika väderstreck. Engelsktalande personer ordnar vanligen bilderna så att tiden går från vänster till höger. Hebreisktalande, som ju skriver sitt språk från höger till vänster, tenderar att lägga ut bilderna från höger till vänster. Detta gäller oavsett åt vilket väderstreck de är vända. Kuuk thaayorre-talarna ordnade dock inte korten vare sig från vänster till höger eller från höger till vänster. De placerade dem från öster till väster, alltså från soluppgång till solnedgång. Det vill säga när de satt med ansiktena mot söder, lades korten från vänster till höger. När de satt med ansiktet västerut, lades korten i riktning bort från kroppen, och så vidare.

Representationer av tid varierar även på andra sätt runtom i världen. Engelsktalande personer anser normalt att framtiden befinner sig ”framåt” och det förflutna ”bakåt”. För några år sedan upptäcktes att engelsktalande personer omedvetet lutar sina kroppar en liten aning framåt när de tänker på framtiden och lite bakåt när de tänker på det förflutna. Men på aymara, ett språk som talas i Anderna, befinner sig det förflutna framför och framtiden bakom. Och aymara-talarnas kroppsspråk matchar deras sätt att prata – de gestikulerar framför sig när de talar om det förflutna och bakom sig när de diskuterar framtiden.

 

VEM GJORDE VAD?

Talare av olika språk skiljer sig också åt i hur de beskriver händelser och, som en följd av det, hur väl de minns vem som gjort vad. Många händelser är komplicerade och kräver att vi tolkar det som hände. Ta till exempel den tidigare amerikanske vicepresidenten Dick Cheneys olycka vid en vakteljakt år 2006, då han av misstag sköt affärsmannen Harry Whittington. Man kan säga ”Cheney sköt Whittington” (där Cheney är den direkta orsaken), eller ”Whittington blev skjuten av Cheney” (där Cheney distanseras en smula från händelsen), eller ”Whittington sköts” (där Cheney utelämnas helt och hållet).

Cheney själv sa ”I slutändan är jag killen som tryckte in avtryckaren som sköt iväg hagelsvärmen som träffade Harry”, en formulering som placerar en lång kedja av händelser mellan honom själv och resultatet. President George Bushs ordvändning – ”Han hörde en fågel flaxa, och han vände sig om och kramade på avtryckaren och såg sin vän bli träffad” – är ett än mer mästerligt urskuldande genom att det snabbt omvandlar Cheney från aktör till vittne.

Den amerikanska allmänheten blir sällan imponerad av sådant tungvrickande eftersom passivt språkbruk låter undvikande på engelska. Det påminner oss om barn och politiker som försöker smita ifrån ansvar. Även för oavsiktliga missöden tenderar engelsktalande personer att använda språkliga konstruktioner som lyfter fram aktören: ”John hade sönder vasen”. Talare av japanska eller spanska är däremot mindre benägna att nämna aktören när de beskriver en olyckshändelse. På spanska kan man säga ”Se rompió el florero”, vilket kan översättas till ”Vasen gick sönder” eller rentav ”Vasen hade sönder sig”.

 

AVSIKTLIGT ELLER OAVSIKTLIGT?

I min forskargrupp har vi, i likhet med andra lingvister, funnit att sådana språkliga skillnader påverkar hur folk uppfattar en händelse och att det i sin tur får konsekvenser för ögonvittnens hågkomster. Vi lät talare av engelska, spanska och japanska se videoklipp av två pojkar där en av dem – antingen avsiktligt eller oavsiktligt – har sönder ballonger, krossar ägg eller spiller ut drycker. Lite senare gav vi försökspersonerna ett minnestest. För varje händelse som de hade bevittnat ombads de att peka ut den skyldige, precis som vid en gärningsmannakonfrontation hos polisen.

En annan grupp av personer med engelska, spanska eller japanska som modersmål fick se samma händelser och ombads senare att redogöra för vad de sett. När vi sedan jämförde de olika vittnesuppgifterna fann vi exakt de skillnader som förutsägs av mönstren i respektive språk. I alla tre språken beskrivs avsiktliga händelser regelmässigt som orsakade av en aktör, och så blev fallet även här, exempelvis ”Han till vänster hade sönder ballongen”. Alla tre grupperna var lika duktiga på att komma ihåg vem av de två pojkarna som utfört dessa avsiktliga handlingar.

Men när det gällde oavsiktliga händelser, alltså rena olyckshändelser, framkom intressanta skillnader. Spanska och japanska talare var mindre benägna att beskriva olyckorna som orsakade av någon än vad de engelsktalande var, och på motsvarande sätt var de sämre än de engelskspråkiga på att komma ihåg vem som råkat orsaka olyckshändelsen.

Språk påverkar inte bara vad vi minns, utan språkliga strukturer kan göra det lättare eller svårare för oss att lära in nya saker. Till exempel, eftersom räkneord i vissa språk visar den underliggande bas-10-strukturen tydligare än räkneorden på engelska (exempelvis finns det på mandarin inga besvärliga ton-ord som elva eller tretton), förstår barn som talar dessa språk bas-10-strukturen vid lägre ålder. Och beroende på hur många stavelser räkneorden i ett språk består av blir det lättare eller svårare att komma ihåg ett telefonnummer eller utföra huvudräkning.

Språk påverkar även hur tidigt barn inser om de är pojkar eller flickor. I en studie utförd redan 1983 jämfördes tre grupper av barn som växte upp med hebreiska, engelska eller finska som modersmål. Hebreiska markerar kön ymnigt (även ordet ”du” är olika beroende på kön), finska har ingen könsmärkning alls och engelska är någonstans mittemellan. Följaktligen förstår barn som växer upp i en hebreisktalande miljö vilket kön de tillhör ett helt år tidigare än finskspråkiga barn, med engelsktalande barn mitt emellan.

Under det senaste decenniet har det kommit en rad studier som visar att om människor ändrar hur de talar, så ändras även hur de tänker. Undervisar man människor om nya färgord, till exempel, förbättras deras förmåga att särskilja färger. Och lär man människor ett nytt sätt att tala om tid, får de ett nytt sätt att tänka på tid.

 

SPRÅKET STYR FÖRDOMAR

Andra undersökningar har gällt människor som talar två språk flytande. De ändrar faktiskt hur de ser på världen beroende på vilket språk de talar. Även något så grundläggande som vem man gillar och inte gillar – eller har fördomar om – beror på vilket språk personen talar för tillfället. I en studie ombads ungdomar som var tvåspråkiga i arabiska och hebreiska att, under några olika förutsättningar, snabbt trycka på knappar som svar på ord som visades på en bildskärm. Ungdomarna testades på antingen hebreiska eller arabiska, men de visste inte att undersökningen var upplagd för att studera effekter av språkbruk.

Ungdomarna fick se ett namn, judiskt eller arabiskt, tillsammans med någon egenskap, positiv eller negativ. För att undvika kortsiktiga inlärningseffekter användes ett stort antal olika namn liksom många olika egenskaper. I en av försöksbetingelserna skulle de så fort som möjligt trycka på en viss knapp om de såg ett judiskt namn och en positiv egenskap, och på en annan knapp om de såg ett arabiskt namn och en negativ egenskap. Om det var ett judiskt namn och en negativ egenskap eller ett arabiskt namn och en positiv egenskap skulle de inte trycka på någon knapp alls.

I en annan betingelse kastades instruktionerna om på så sätt att försökspersonerna så snabbt de kunde skulle reagera om ett judiskt namn angavs tillsammans med en negativ egenskap eller om ett arabiskt namn visades samtidigt som någon positiv egenskap. Syftet med hela undersökningen var att kartlägga ofrivilliga och automatiskt uttryckta (så kallade implicita) fördomar – i vilken grad det var naturligt att förknippa positiva respektive egenskaper med en viss etnisk grupp.

Forskarna fann överraskande stora skillnader i försökspersonernas knapptryckande beroende på vilket språk de testades på. De arabisk-hebreiska tvåspråkiga ungdomarna uppvisade sålunda markant positivare implicita attityder mot judar när de testades på hebreiska än när de testades på arabiska.

Den gemensamma kärnan i alla dessa undersökningar är att tänkande verkar bestå av en uppsättning av både språkliga och icke-språkliga processer. En följd av denna slutsats är att det förmodligen inte finns några omfattande delar av vuxna människors tänkande där språket inte spelar någon roll.

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...