Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Justitiemord?

Av Torbjörn Tännsjö & Claudio Tamburrini.

På senare tid har en rad så kallade rätts­ skandaler uppdagats i Sverige, exempel­ vis de som rörde de fällande domarna mot Thomas Quick och Kaj Linna. Man har till och med talat om »justitiemord» (trots att dödsstraffet är avskaffat). En outtalad ut­ gångspunkt för diskussionen tycks vara att om människor döms oskyldiga, måste det bero på brister i rättssystemet. Medierna larmar om skandal och övergrepp. Måste det vara så? Vi menar att rättssystemet ska vara så utfor­ mat att oskyldiga ibland döms. Då något så­ dant uppdagas ska det förstås åtgärdas. Den oskyldigt dömde ska bli fri och få skadestånd. Domen som sådan behöver emellertid inte vara oförnuftig. Frågan är inte om oskyldiga ska kunna dömas, utan hur ofta det bör tillå­ tas inträffa.

Vårt rättssystem har som främsta uppgift att garantera rättstrygghet. Genom att av­ skräcka potentiella gärningsmän, och genom att ta om hand och låsa in dem som ändå begår brott, ska allmänheten skyddas. Systemet ska se till att vi inte i onödan blir misshandlade, bestulna eller lurade på våra tillgångar. Men detta mål måste tempereras av ett annat: rättssäkerhet. Vi ska inte i onödan behöva riskera att bli misstänkta och dömda för gär­ ningar som vi inte gjort oss skyldiga till.

Av den allmänna diskussionen kan man få intrycket att det går att konstruera ett rätts­ system som fullt ut tillgodoser både kravet på rättstrygghet och kravet på rättssäkerhet. Det är en naiv tanke. En hygglig rättstrygghet för­ utsätter att oskyldiga av och till döms. Skulle kraven på bevisning utformas så strängt att detta aldrig inträffade, skulle rättstryggheten allvarligt skadas. Det skulle bli hart när omöj­ ligt att döma brottslingar, och den som så öns­ kade skulle kunna begå brott i den trygga för­ vissningen att inte bli dömd för dem.

KONTEXTBASERAD BEVISVÄRDERING

Hur många oskyldigt dömda är det försvarligt att hysa i våra fängelser för att upprätthålla rättstryggheten? Vi har inget bestämt svar på den frågan men misstänker att det måste röra sig om åtskilliga. Och vi bör våga se denna sanning i vitögat och förhålla oss till den!

En utgångspunkt är att någon ska dömas för ett brott endast om det är ställt utom rim­ ligt tvivel att hon begått det. Det är viktigt att notera att man här talar om en subjektiv be­ dömning, som rätten måste göra. Men vad får rätten beakta, då den kommer fram till sin bedömning?

Man kunde tycka att bara tekniska bevis skulle räknas. Men inte heller tekniska bevis är avgörande. En rykande revolver med finger­ avtryck och dna från den åtalade kan ha plan­ terats på brottsplatsen. Då den ändå räknas som bevis är det för att rätten har kommit fram till att den bästa förklaringen till att den fanns där, med de spår den företedde, var att den åtalade lämnat den efter sig då brottet begicks. Det rör sig alltså om en subjektiv bedömning och dessutom om en värdering.

I värderingen av vad som är den bästa för­ klaringen till ett vittnesmål eller ett erkän­ nande finns vissa objektiva kriterier som rätten ska förhålla sig till, till exempel om berättelsen varit konsekvent under hela för­ undersökningen, om den varit motsägelsefri i sina delar, om den är förenlig med annan bevisning (som man anser vara hållbar) – allt för att kunna fastställa om berättelsen »bär på det självupplevdas prägel» (så lyder ut­ trycket i rätten). Men det subjektiva och vär­ derande momentet kvarstår när dessa olika kriterier ska vägas samman.

Intressant är för övrigt att domskälen nor­ malt tar formen av en »berättelse», där olika bevis infogas. För en fällande dom är det då viktigt att det inte existerar en trovärdig kon­kurrerande berättelse, som pekar ut en annan gärningsperson.

Ofta måste rätten gå på annan bevisning än den tekniska. Den lyssnar till vittnen, den tar del av bekännelser och så vidare. Återigen, om vittnenas utsagor eller den åtalades bekän­ nelse ska ses som bevis i skuldfrågan, måste bästa förklaringen till vittnets utsaga eller den åtalades bekännelse vara att den åtalade verkligen har begått brottet. Här finns många felkällor. Vittnet kan minnas fel eller ljuga, och den åtalade kan hysa en önskan om att bli dömd utan avseende på själva skuldfrågan. Men ibland kommer rätten ändå fram till att man ska se vittnets utsaga eller den åtalades bekännelse som bevis. Den har gjort den sub­ jektiva värderingen att bästa förklaringen till utsagan från vittnet eller gärningsmannen är att denne är skyldig.

RENT STATISTISKA SAMBAND

Här finns i teorin begränsningar för hur rätt­ en får resonera (även om vi i vårt land tilläm­ par fri bevisvärdering). Enligt den gängse uppfattningen ska bevisvärderingen bedrivas objektivt och opartiskt. Det sägs ofta att det innebär att bevisen inte får sättas in i ett sam­ manhang, där man till exempel tar hänsyn till både individuella och grupprelaterade fak­ torer. Detta anses fel även om det finns fast­ ställda statistiska samband mellan dessa fak­ torer och brottslighet av den aktuella typen.

Rent konkret betyder denna restriktion att om man har med en inbiten snattare att göra när man ska bedöma dennes ansvar för det senast begångna snatteriet, då är den indivi­ duella bakgrunden irrelevant för bevisvärde­ ringen i det nya målet. Eller, nu på ett kollek­ tivt plan, om rätten ska avgöra huruvida en viss ung man med invandrarbakgrund som bor i ett utsatt område faktiskt sköt några skott, då är det faktum att den misstänkte/ åtalade bor i ett sådant område irrelevant i bevisvärderingen. Eller om en individ är miss­ tänkt för att ha undanhållit skatt är det fak­ tum att hon tillhör gruppen av de tusen rikas­te personerna i landet en faktor som kan tala för hennes skuld men som inte får beaktas.

I praxis tror vi inte våra domstolar lever upp till denna restriktion. Ja, en av författarna till denna artikel, som har fungerat som tolk i hund­ ratals brottmål, vet att den inte respekteras.

Är det en brist? Vi tror inte det. Hänsyns­ tagande till sådana förment irrelevanta fak­ torer ökar precisionen i domsluten och gör att färre människor döms oskyldiga än som an­ nars vore fallet. Här kan vi hänvisa till »skol­ boksfallet», som det givits av psykologen och Nobelpristagaren Daniel Kahneman i boken Tänka, snabbt och långsamt.2 En taxibil har varit involverad i en olycka. Vilken färg hade den? Blå, rapporterar ett vittne. Hur tillförlit­ ligt är vittnet? Man testar vittnet, och hon anger rätt färg i 80 procent av fallen. Men det visar sig att det finns två typer av taxibilar att välja mellan i staden, blå och gröna. Endast 15 procent av dem är blå. Hur tillförlitligt är nu vittnesmålet att bilen var blå? Rätt svar, då vi vägt in bakgrundsinformationen (att de flesta bilarna i området är gröna), är 41 procent.

Det lägre antalet blå bilar gör att vittnets ut­ pekande av bilen som blå förlorar i trovärdig­ het. Visst bör en domstol i sin bevisvärdering ha rätt att väga in ett faktum som detta!

Denna kontextbaserade syn på hur man för­ nuftigt utformar subjektiva uppfattningar om sannolikheter medför att ett kriminellt förflu­ tet, eller det faktum att någon bor i ett särskilt kriminellt belastat område eller tillhör en höginkomstgrupp där det är vanligt att man fifflar med skatten, ökar sannolikheten för att en individ begår brott. Sådana faktorer bör få inverka på hur man värderar också den tek­ niska bevisningen eller förekomsten av ett förment alibi eller vittnesmål för eller emot en sådan person. Resonemanget fungerar också, som vi såg i Kahnemans exempel, i omvänd riktning.

Om det är fastlagt att barn i åldern mellan 3 och 6 år ytterst sällan begår mord (eller snarare dödar andra, eftersom mord förutsätter upp­ såt), så är beviset/omständigheten att några utomstående ger dessa barn alibi svårare än i vanliga fall att avvisa.

Om du däremot är misstänkt för att ha dö­ dat ditt rånoffer och du – individuellt – har ett förflutet av väpnade rån, då bör värderingen av ett vittnesmål av också ett i övrigt mindre trovärdigt vittne höjas i positiv riktning, just därför att du har det kriminella förflutna som du faktiskt har.

Här kan man tycka att den allmänna rätts­ uppfattningen bör uppmana till reträtt! Vär­

derar man bevisen i ett rättsfall utifrån indi­ viduella eller kollektiva faktorer som endast statistiskt samvarierar med brottslighet läg­ ger man ju vikt vid något som den åtalade inte själv kunde påverka (vid tiden då det påstådda brottet skulle ha begåtts). Hon kunde inte ändra sin levnadshistoria, hon bodde där hon bodde, tillhörde den rikaste delen av befolk­ ningen och så vidare.

PRECISIONEN ÖKAR

Vi förstår oron men delar inte slutsatsen. Får domstolen, som den faktiskt ofta gör, ta hän­ syn också till »kontextuella» och rent statistis­ ka faktorer, ökar precisionen i dess utsagor. Men det innebär att beviskraven generellt kan förstärkas och färre oskyldiga behöver bli dömda. Varje restriktion för hur rätten ska få resonera som minskar precisionen i dess utsa­ gor är ägnad att minska rättssäkerheten. Blir domarna trubbigare så blir det, med tanke på rättstryggheten, nödvändigt att generellt för­ svaga beviskraven.

Ett alternativ till vårt förslag – eller snara­ re en kompromiss – som kan tänkas vara lock­ ande skulle vara att använda kontextbaserad bevisvärdering enbart när den talar till den tilltalades fördel. På så sätt skulle vi undvika att rikta brottsmisstankar mot någon till följd av omständigheter som vederbörande inte kunnat ha kontroll över.

Vi håller dock inte med om ett sådant för­ slag, av tre skäl. Det första gäller rättssyste­ mets brottsbekämpande effektivitet. Insikten att domstolarna också tar hänsyn till kontex­ tuella och rent statistiska faktorer skulle san­ nolikt få ytterligare avskräckande verkan: om man vill vara säker på att inte få sina indivi­ duella eller gruppsärdrag riktade mot sig i en rättsprocess, så gör man klokast i att inte synda på nåden utan tveklöst hålla sig inom lagens gränser.

För det andra vinner vårt förslag över andra mer modererade också i frågan om transpa­ rens. Då kontextuella faktorer ändå tillmäts vikt vid våra domstolar, vore det rimligt att man är öppen med att så sker. Varje gång en åklagare hänvisar till en tilltalads brottsregister för att styrka sannolikheten att denne faktiskt är skyldig till de aktuella brotten – eller varje gång en försvarsadvokat hänvisar till att hennes klient tidigare varit ostraffad som en omständighet som talar för dennes oskuld – stödjer de sig (utan att vara medvetna om det, misstänker vi!) på en kontextbaserad bevisvärdering. Det vore bättre om det skedde öppet. Man kan med fog hävda att det skadar rättssäkerheten att domstolar »i smyg» gör bedömningar som i högtidliga sammanhang anses opassande.

Till sist bör också tilläggas att meningen med att godta kontextuella element vid bevis­ värdering är att öka sensitiviteten i domslu­ ten.3 Detta gynnar också rättssäkerheten. Får vi högre sensitivitet kan beviskraven gene­ rellt skärpas, till förmån för ökad rättssäker­ het. Men då ska kontextuella element också kunna åberopas emot en misstänkt.

Medger vi det uppenbara att det i våra fäng­ elser sitter personer som är oskyldigt dömda, bör det leda till ett mer avspänt och mindre stigmatiserande synsätt på dem som dömts (generellt sett). Det blir också lättare för den som är oskyldigt dömd att bära det tunga ödet, då man förstår att man inte är ensam om sitt predikament. Om kontextuella och rent sta­ tistiska faktorer vid bevisvärderingen godtas öppet, är det också lätt att se att det kan fin­ nas öppningar för den som är oskyldigt dömd. Vi tänker så här:

Om man inser att domstolar gör subjektiva sannolikhetsbedömningar, och om kontextu­ ella element då den gör dessa bedömningar godtas, så kan man i efterhand peka på fakto­ rer som gjort att något förment bevis fått en alltför stor tyngd vid rättens beslut. Någon kontextuell faktor hade inte beaktats eller be­ dömts felaktigt. Låt oss återvända till fallet med barnet som pressats att erkänna ett mord på ett annat barn. Antag att det också fanns en historia om att barnet hade alibi. Även om den historien var skakig och rätten en gång bortsett från den, kan vi nu förstå att den bor­ de ha tillmätts högre vikt. Man borde ha beak­tat hur osannolikt det var, alldeles bortsett ifrån all specifik bevisning, att barnet begått brottet.

Till sist en observation kring själva begrep­ pet om vad det innebär att vara oskyldigt dömd. I vissa fall går det kanske att se med visst överseende på ett sådant förhållande. Här en anekdot som bekräftar denna tanke.
I en serie intervjuer med tungt belastade kri­ minella i slutet av deras »karriär» som krimi­ nologen Jerzy Sarnecki gjort, fick han (som han berättade för en av författarna till denna artikel) följande avväpnande svar. En av inter­ vjupersonerna kände sig särskilt förgrymmad över att åklagaren i ett bestämt mål lyckats sätta dit honom trots att han var oskyldig. Den djäveln, brukade han tänka. Men, efter viss eftertanke kände han sig tvungen att tillägga: »Men det får uppvägas av alla andra fall där jag faktiskt gjort det och slapp undan!» Vi våg­ ar oss på spekulationen att denna kategori av individer, där kontextuella faktorer spelat in vid domslutet, utgör en majoritet av dem som är oskyldigt dömda.

Det finns ingen perfekt rättvisa. Vill vi ha en rimlig grad av rättstrygghet måste vi ac­ ceptera att människor ibland döms trots att de är oskyldiga. I vilket fall bör kontextbaserad bevisvärdering öppet och konsekvent tilläm­ pas vid våra domstolar. Så kan vi både öka precisionen vid dömandet och ytterligare för­stärka rättstryggheten.

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...