Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Rekord i sanningsrelativism

Problemet med Karen Armstrongs vaga gudsuppfattning är att ingenting egentligen påstås. Fundamentalismens sanningsanspråk går åtminstone att diskutera.

Det är inte ofta jag tycker det är relevant att citera Ludwig Wittgenstein, men slutorden i hans Tractatus är en ständig följeslagare genom läsningen av den brittiska religionshistorikern Karen Armstrongs bok: ”Vad man inte kan tala om, därom måste man tiga”. Boken är en kritik av den gudssyn som återfinns hos både troende och ateister, nämligen att Gud ska betraktas som existerande, i vardaglig mening. Den är också ett försvar för en gudssyn som hon menar är betydligt vanligare än vad som oftast erkänns. Den innebär en gud som inte anses vara en existerande entitet och en syn på texterna – oavsett om de är kristna, muslimska, judiska eller något annat – som rent symboliska. Gud går i denna mening inte att beskriva, och det tycks inte heller gå att beskriva vad det innebär att vara religiös. Genom att citera den tyske teologen Paul Tillich menar hon: ”Gud finns inte. Han är varandet själv bortom essens och existens. Att hävda att Gud finns är därför att förneka honom.” Hon lägger till att detta inte ska uppfattas som ett ateistiskt påstående.

Karen Armstrong diskuterar religiositeten som en aktivitet eller ett transcendent tillstånd, och hon ser detta religionen som ett sätt att ge tillvaron mening och erfara upplevelser utanför den materiella världen. Religion handlar i denna version inte om att tro, utan om att agera och uppleva. Det gör att Gud och religiositet egentligen inte går att beskriva. Genom att försöka sätta ord på Gud förminskar man honom och hela den upplevelse Gud innebär. Hon gör jämförelser med upplevelsen av musik, sex, kärlek och yoga och ägnar ett stort antal sidor i boken åt att argumentera för att exempelvis de tidiga kristna uppfattade religionen på just detta sätt. Den existerande guden, den man tror finns, är av senare datum.
Bokens huvudsakliga innehåll är en lång och snårig men bitvis intressant genomgång av flera tusen års religions- och filosofihistoria. Armstrong gör märkligt nog inga bedömningar eller granskningar av de olika tänkarnas uppfattningar, med ett undantag. Hon föredrar alltid de tänkare som ger utrymme för den gudsuppfattning hon omfattar. Sammanhang, konsekvens, rimlighet och konsistens underordnas hela tiden viljan att framställa kunskap som något annat och mer än det som dagens vetenskap ägnar sig åt. Det blir oerhört märkligt och framstår som det kanske mest sanningsrelativistiska jag någonsin läst. I hennes framställning tycks alla som förnekar den empiriska vetenskapen ha rätt.  Det är också konsekvent, på ett bakvänt sätt, då hon presenterar de mest okontrollerbara faktapåståenden man kan tänka sig. ”Det är omöjligt att fatta något som hade skett före världens tillkomst, eftersom tanken var bunden i tiden. Det var detta som Johannes menade när han skrev: I begynnelsen var ordet.” (Min kursivering.) Det blir nästan lite komiskt.
Detta är förmodligen inget problem för Karen Armstrong, utan ligger i linje med den intuitiva kunskapssyn hon hävdar. Hennes kommentar till mina synpunkter skulle förmodligen vara att jag inte förstår. Jag skulle inte säga emot det, utan mest undra hur hon kan mena att jag skulle kunna tro på det hon säger, och återkommer till Wittgenstein. Armstrong har utan tvekan mer kunskap om den teologiskt relevanta filosofihistorien än jag, men i många fall där jag har kunskap är det uppenbart att hon misstolkar eller vanställer tänkarnas uppfattningar och dessas konsekvenser. Alla som relativiserar sanningen och/eller hävdar en transcendent, icke-personlig gud tas upp som auktoriteter, liksom alla som med lite kreativ tolkning kan uppfattas på det sättet. Hon omformar dem i enlighet med sina egna syften i en grad som måste betraktas som ohederlig. Hon missar naturligtvis inte de citat från Hawking och Einstein som tar upp Gud. Den kritiske vetenskapsteoretikern Popper görs till företrädare för den ”nya vetenskapen” som inte längre är ”avogt inställd till mystika fenomen och till mysteriet. Hon glömmer då att Popper hade dragit en skarp gräns mellan Armstrongs föreställningar och vetenskapen. ”Vetenskaplig teori tycktes inte vara helt och hållet beroende av logiskt tänkande och kalkyler: intuition och känsla för skönhet och elegans var också viktiga faktorer.” Ja, men endast så länge inte intuitionen fäller avgörandet om det vetenskapliga värdet i en upptäckt eller ett påstående. Hon lyckas här vantolka 1900-talets vetenskapsteori så att det inte blir så roligt längre.
Karen Armstrong har således två argumentationslinjer i sin bok. För det första argumenterar hon för en viss form av religiositet och för det andra för att denna form är den historiskt vanligaste och mest grundläggande. Den första är en ontologi som jag inte tar på större allvar än någon annan form av religiositet, och den andra kanske det ligger något i men den är dåligt underbyggd genom att hon enbart hänvisar till ett urval ur den ”teologiska eliten”. Mycket tyder på att människors religiositet genom historien huvudsakligen har handlat om en konkret tro på existensen av en eller flera personliga gudar. Hon kan fortfarande ha rätt i att författarna till de heliga skrifterna främst skrev symboliskt, och det förefaller sannolikt i åtminstone vissa fall. Däremot är det inte möjligt att ta Armstrongs tvärsäkra påståenden om detta på allvar.
I den mån som boken riktar sig till historiskt intresserade teologer eller religiösa praktiker är den ointressant för mig, såvida den inte får politiska eller vetenskapliga konsekvenser. Som filosofi- eller vetenskapshistoria är boken undermålig. Den har emellertid en udd riktad mot den så kallade nyateismen, och det är då intressant att undersöka vilka konsekvenser hennes påståenden får för denna ”lära”.
Armstrong anklagar Richard Dawkins, Sam Harris och Christopher Hitchens för en ytlig syn på religion. Vi tvingas här bortse ifrån att hennes syn på såväl nyateisterna som på vetenskapen är minst lika ytlig som nyateisternas teologi. Hon tar upp de vanliga egendomligheterna. Nyateisterna sägs vara fundamentalister, de ser religionen som roten till allt ont och de saknar tolerans för oliktänkande. Den första punkten är den bärande i hennes argument. Religionskritiken betraktar all religion som fundamentalistisk och angriper den utifrån detta.
För att bedöma Armstrongs kritik vill jag ge en något mer nyanserad bild av de ateister hon diskuterar och säga något hur jag uppfattar deras religionskritik. Problemen de tar upp är främst av två slag. För det första är religionen ett hot mot förnuftigt och rationellt tänkande, det tänkande som ger oss den kunskap om världen vi använder i alla tänkbara sammanhang. Ett mindre rationellt tänkande ger oss sämre förutsättningar för medicin, ingenjörskonst, samhällsplanering, ekonomi och en mängd andra saker som de flesta av oss uppfattar som värdefulla.

För det andra skapar religionerna maktstrukturer och föreställningar som får obehagliga konsekvenser. Kvinnoförtryck, preventivmedelsförbud, abortförbud, homofobi, irrationell underkastelse och rasism är bara några uppenbara exempel. Om nyateismens kritik mot detta anses bygga på en ytlig och fundamentalistisk syn på religion kan det vara värt besväret att se hur Armstrongs argument förändrar förutsättningarna för religionskritiken. Skulle exempelvis Richard Dawkins ha anledning att diskutera med de teologer Armstrong lyfter fram, för att eventuellt ändra uppfattning om religionens värde.

I frågan om religionen som hot mot det rationella tänkandet är Karen Armstrongs teologi antingen en värre version av det som Dawkins kritiserar eller bara lika illa. Att Bibeln inte ska uppfattas bokstavligt är vi ateister och Karen Armstrong helt överens om, däremot måste ju Dawkins få kritisera alla som uppfattar den så, oavsett hur många de är. De som inte uppfattar Bibeln bokstavligt kommer kanske undan delar av hans kritik, men om Armstrongs gudsuppfattning trots det är något som inte kan diskuteras inom ramen för empirisk vetenskap är den värre än fundamentalismen eftersom det inte går att förstå vad som påstås. Om dessa föreställningar stannar hos den enskilde individen har få något att invända, men om de ska ha någon som helst betydelse för andra människor eller samhällets organisation är fundamentalisterna att föredra eftersom de påstår saker som går att diskutera. Om jag tolkar Dawkins rätt skulle inte Armstrongs teologi göra någon skillnad för hans religionskritik alls.
Den andra kritiken, som handlar om religionens sociala konsekvenser, förblir en empirisk fråga. Om Armstrong menar att religionen ska tillåtas ha ett socialt inflytande drabbas hon av kritiken på samma vis som fundamentalisterna. I båda fallen undersöker vi konsekvenserna och drar slutsatser utifrån det. Om hon menar att religionen enbart är en privat upplevelse blir den teologi hon företräder helt ointressant, och det finns ingen anledning för nyateisterna att ägna sig åt den. Om Armstrongs påståenden ska uppfattas ontologiskt är de samma typ av nonsens som all religion. Om de ska uppfattas som psykologi, poesi eller något annat är det rimligt att pröva dem inom ramen för de vetenskaper som är relevanta för uppgiften.
Problemet tycks vara att Karen Armstrong, liksom många andra troende, missförstår religionskritiken. Religionskritiken i Dawkins eller Harris version utgår inte från en vilja att leta upp negativa sidor hos religioner i allmänhet. Religionskritiken har en positiv agenda. Den är en strävan efter kunskap, förnuft, goda argument och mänskliga rättigheter. Om religionen inte hotar dessa värden finns det ingen anledning att vara kritisk. Nu gör den det, och Armstrongs version förändrar vare sig religionskritikens betydelse eller formuleringar.

Per Dannefjord är lektor i sociologi vid Linnéuniversitetet. Han disputerade på en avhandling om svensk socialdemokrati. För närvarande arbetar han med projektet Punk, klass och karriär.

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...