Alla hjärnor är olika

Skiljer sig mäns och kvinnors hjärnor?  I så fall, kanske mest därför att omgivningen har olika förväntningar på män respektive kvinnor.

För något årtionde sedan spreds nyheten över världen att hjärnorna hos Londons taxichaufförer förändras rent fysiskt av att lära sig tjugofemtusen gator och tusentals byggnader. Neurovetaren Eleanor Maguire vid University College London var den som upptäckte att denna mentala bedrift ökar storleken på hippocampus, ett område i hjärnan med koppling till minnet. 

”Förändringarna är mycket små, men de går att mäta”, säger neurologen Paul Matthews vid Imperial College London. Studier av musiker, basketspelare, dansare, jonglörer och matematiker har på senare år bekräftat att hjärnan verkligen är anatomiskt föränderlig. 

ATTITYDER KAN FORMA HJÄRNAN 

Om nu omfattande träning och inlärning kan omforma en individs hjärna – kan då erfarenheten av att vara flicka och kvinna också göra det? Skulle formbarhet, snarare än medfödda olikheter, kunna förklara de små könsskillnader som ibland kan ses i hjärnan hos vuxna? 

”Hjärnan tar hela tiden till sig mängder av information, och där ingår omgivningens attityder och förväntningar”, säger Gina Rippon, professor i kognitiv neurologisk bildanalys vid Aston University i Birmingham. Hon har funnit att hjärnan påverkas inte bara av inlärningsprestationer och traumatiska upplevelser, utan också av mer subtila och långsiktiga företeelser som omgivningens sätt att betrakta och behandla flickor och kvinnor.  

Hon och tre andra forskare – psykologen Cordelia Fine vid University of Melbourne och genusvetarna Rebecca Jordan-Young vid Barnard College i New York och Anelis Kaiser vid Universität Bern – argumenterar för att biologi och samhälle är sammanflätade via mekanismer som hjärnans formbarhet och att detta skapar det komplicerade begrepp som vi kallar kön. 

Forskarnas resonemang stöds av en växande mängd studier kring hur skillnader mellan könen kan förändras över tid. På 1970-talet visade undersökningar att andelen pojkar i USA med exceptionell matematisk begåvning var tretton gånger så stor som andelen flickor. Som de amerikanska psykologerna David Miller och Diane Halpern har visat, har skillnaderna i hög grad jämnats ut sedan dess, så att andelen bland pojkarna nu är omkring tre gånger större. 

Hur har förändringen gått till? Om matematisk förmåga vore strikt biologiskt grundad skulle en sådan utveckling knappast kunna ske. Dessutom skulle vi förvänta oss att skillnaderna vore lika stora överallt. Men det är de inte. Bland förskolebarn i USA med latinamerikansk bakgrund, till exempel, presterar flickor i genomsnitt bättre än pojkar på matematiska test. I många länder finns inga genomsnittliga könsskillnader vad gäller prestationer i matematik, och på några håll går skillnaderna i riktning mot kvinnligt försteg. Det som vid en viss tidpunkt och på en viss plats framstår som en biologisk skillnad kan vid närmare påseende visa sig vara kulturellt grundad. 

Till och med kan val av vissa leksaker påverka ett barns biologiska utveckling. ”Efter hand som vi övar och blir bra på något förändras hjärnan för att möjliggöra det”, förklarar Paul Matthews. Att spela actionspel på datorn eller leka med byggsatser ger exempelvis bättre spatiala färdigheter. Om en liten pojke får en uppsättning byggklossar i stället för en leksaksspis, kommer stereotypen att män har bättre spatiala färdigheter att besannas. 

På omvänt sätt kan negativa stereotyper leda till sämre prestationer. I en kontroversiell studie som psykologerna Miller och Halpern citerar presterade kvinnor sämre på matematiktest efter att ha blivit påminda om negativa förväntningar på kvinnors matematiska förmåga. ”Att undanröja det hot som utgörs av negativa stereotyper kan alltså förbättra studieprestationer”, skriver de. 

VARJE HJÄRNA ÄR UNIK 

I en värld som är så könsmedveten som vår är det enligt Gina Rippon förvånande att vi inte ser mer av könsskillnader i hjärnan än vi gör. Å andra sidan finns det så mycket vid sidan av det sociala könet som påverkar oss. Att hjärnan är formbar, bland annat av sociala förväntningar, leder till slutsatsen att varje enskild hjärna är unik, av det enkla skälet att varje individs livserfarenhet skiljer sig från andras. Det är detta, hävdar psykobiologen Daphna Joel vid Tel Avivs universitet, som gör sökandet efter skillnader mellan grupper så fyllt av fallgropar. Det kan också vara en delförklaring till att neurovetare och psykologer ofta kommer till olika resultat när de studerar samma sak.  

”Forskare som inte hittar några skillnader mellan de grupper av människor som de studerar säger nästan aldrig att det kanske inte finns någon skillnad mellan grupperna … Det är extra förvånansvärt eftersom det är det första man måste överväga som forskare: om man inte upptäcker någon skillnad, då kan det vara ens teori som är felaktig”, kommenterar Daphna Joel. Forskare förväntar sig att hitta skillnader mellan grupper. 

Forskningen har inte funnit några stora skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor, och det resultatet har ofta förklarats med att olikheterna döljs av skiftande livserfarenheter eller att experimenten var dåligt utförda. 

En annan möjlig förklaring är dock att det faktiskt inte finns några grundläggande skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor. Daphna Joels teori, publicerad i Proceedings of the National Academy of Sciences för ett par år sedan, går ut på att hjärnan – i stället för att vara distinkt manlig eller kvinnlig – bildar en unik mosaik av egenskaper. Hos varje individ, man eller kvinna, kommer man med all sannolikhet att hitta både vissa drag som förekommer oftare bland män och andra drag som förekommer oftare bland kvinnor. Som illustration tar hon exemplen pornografi och tv-såpor. Att titta på pornografi är starkt förknippat med män, men alla män gör det inte, och bland män finns det också en del som gillar att titta på tv-såpor, vilket är ett intresse som oftast kopplas till kvinnor. 

Daphna Joels idé att utforska ett brett spektrum av könsdrag i hjärnan väcktes av studier som visade att miljöfaktorer kan motverka vissa biologiska könsskillnader hos råttor. ”Det biologiska könets effekter på könsorganen förändras inte. Men när jag såg att det kunde vara tvärtom med det biologiska könets effekter på hjärnan – det man ser hos ena könet under vissa förutsättningar kan man se hos det andra könet under andra förutsättningar – då insåg jag att jag omedvetet hade använt könets effekter på könsorganen som modell för könets effekter på hjärnan”, säger hon. ”Men det är ingen bra modell.” 

Forskare undersöker oftast ett skarpt avgränsat område i hjärnan eller ett särskilt mänskligt beteende. Att likt Daphna Joel studera hjärnan och beteende som helhet leder till helt andra resultat när det gäller könsskillnader. Hennes forskning visar att mer än en tredjedel av individerna uppvisar drag som förknippas med både män och kvinnor. I studierna som hon analyserat är andelen individer med rent maskulina eller rent feminina drag i hjärnan så låg som mellan 0 och 8 procent. 

”Oavsett vilka två hjärnor man jämför är de olika, och hur de skiljer sig åt går inte att förutsäga”, förklarar hon. Enligt den logiken kan man omöjligt tala om en typisk manlig eller typisk kvinnlig hjärna. Våra hjärnor är blandkönade. 

Filosofen Anne Jaap Jacobson, länge vid University of California, Berkeley, men som pensionär verksam vid University of Houston, har myntat termen neurofeminism. Det står för ett alternativt förhållningssätt till hjärnforskning som försöker utrota förutfattade meningar. ”Mycket av forskningen har utgått från det som vissa kallar essentialism: att män och kvinnor skulle vara essentiellt olika, att skillnaderna verkligen är grundläggande”, säger hon. Men biologin är snarare grå än svart eller vit. 

”Problemet med frågan om olikhet och likhet är att vi är olika allihop och lika allihop”, säger Daphna Joel. ”När forskare vill studera kön i hjärnan översätter de oftast detta till att handla om biologiska könsskillnader. Men redan där gör de antagandet att det skulle finnas två hjärnpopulationer, en manlig och en kvinnlig. Jag ifrågasätter det antagandet.” 

Neurologen Paul Matthews håller med om att det nya förhållningssättet är användbart. ”Den gamla idén att alla män har en hjärna med vissa oföränderliga egenskaper är inte trovärdig. Försöken att karakterisera hjärnor som mer manliga eller mer kvinnliga är ofruktbara. Den anatomiska variationen är mycket större än vi tidigare förstått.” 

DET EVOLUTIONÄRA PERSPEKTIVET 

Ruben Gur, neuropsykolog vid University of Pennsylvania, vacklar dock inte i sin övertygelse att biologiska könsskillnader i hjärnan är regel snarare än undantag. Han medger ändå för mig att han numera formulerar sig lite annorlunda om dimorfism, alltså att en organism eller ett organ förekommer i två former med olika utseende. ”Penis kontra vagina, det är könsdimorfism. Jag skulle inte gå så långt som att påstå att hjärnan är dimorf. Det finns en del signifikanta könsskillnader i hjärnans anatomi, men de når inte upp till nivån att vara dimorfa.” 

När Ruben Gur säger sig ha funnit djupa skillnader mellan kvinnor och män är han medveten om att skillnaderna inte har uppstått spontant. Om de existerar finns det en anledning. Gur har sagt att vi är ”byggda för att komplettera varandra”, vilket antyder att mänskligheten har utvecklats med någon form av arbetsfördelning mellan könen. Kvinnor är, menar han, mer empatiska och intuitiva, avsedda för mödraskap. Män är bättre på att se och agera, hävdar han, vilket signalerar att de är jägare och innovatörer. Psykopatologen Simon Baron-Cohen vid University of Cambridge hävdar också att män tenderar att systematisera, medan kvinnor har störst fallenhet för empati. 

”Om du har ett jobb som går ut på att lyfta sjuttiofem kilo och du inte klarar det – varför skulle du då vilja ha det jobbet?” frågar Gur mig. 

Det är svårt att argumentera mot den sortens resonemang. Men även om han är beredd att spekulera kring vad biologin säger om vilka uppgifter kvinnor utvecklats för att utföra, är det en fråga som egentligen inte ingår i hans specialistområde. Den hör hemma inom evolutionsbiologin. 

Det evolutionära perspektivet påminner oss om att våra kroppar inte skapades i går. De har formats under årmiljoner, och varje del har sakta anpassat sig efter miljön för att fungera mer optimalt. Från bröst och vaginor till hjärnstruktur och kognitiv förmåga – varje likhet eller skillnad mellan könen har av nödvändighet en evolutionär bakgrund. Om kvinnor är bättre på att överleva än män finns förklaringen i den evolutionära berättelsen. Om kvinnors och mäns hjärnor är tämligen lika finns skälen också där. Om små flickor föredrar dockor framför lastbilar kan vi ta reda på anledningen genom att skaffa oss kunskap dels om hur kvinnor levt under årtusendenas lopp, dels om hur omgivningen i dag ser på pojkar respektive flickor. 

Evolutionsbiologer har den närmast omöjliga uppgiften att dechiffrera den här berättelsen. Kompletterade könen varandra, på det sätt som Ruben Gur ser det, eller skötte de samma uppgifter och delade på föräldraskapet? Satt kvinnorna hukade runt en lägereld och skötte barnen medan de väntade på att männen skulle komma hem från jakten med mat? Var de självständiga och skaffade egen mat? Var de monogama eller promiskuösa? Var männen alltid dominanta i förhållande till kvinnorna? 

Det här är frågor som vetenskapen kanske aldrig kommer att kunna svara på, men det finns öppningar som gör det möjligt att försöka. Ett fönster mot det förflutna finns i primatologernas studier av våra närmaste släktingar bland de stora aporna, som människorna skilde sig från för omkring sex miljoner år sedan. Att studera hur apor interagerar med varandra ger oss viss inblick i hur vår grundläggande livsföring kan ha sett ut innan vi blev den art vi är i dag. Ett annan öppning erbjuder evolutionspsykologerna som försöker göra sig en bild av livet för cirka 300 000 år sedan, då den anatomiskt moderna människan utvecklades. Utöver det finns arkeologiskt material som verktyg, boplatser och ben. Genom att studera jägare och samlares sätt att leva i modern tid kan antropologer också teckna en bild av hur den tidiga kvinnan kan ha levt. 

Att skriva vår evolutionära historia är ingen lätt uppgift, och den är också föremål för stridigheter. Skildringarna färgas av sin tids attityder. Till och med Charles Darwin – evolutionsbiologins grundare – var så påverkad av en sexistisk kultur att han kom att se kvinnor som ett underlägset kön. Att få de gamla tänkesätten på fall och revidera den här felaktiga berättelsen har tagit forskarna etthundrafemtio år.