Bevare oss för godheten

Av Kristian Petrov

Våren 2017 drabbades Sverige av sin första full­bordade terrorattack med islamistiska förteck­en. Mitt i känslan av chock och sorg berördes vi starkt av de gränsöverskridande manifesta­tionerna av värme och gemenskap. Men en ­ gammal berättelse, understödd av vad en del kommentatorer gärna vill se som en »postseku­lär» utveckling, en Guds återkomst, lade sig samtidigt som ett kvalmigt täcke över det of­fentliga samtalet, nämligen den om godhet kontra ondska (t.ex. Björn Wiman, DN 15/4).

En ström av ledarskribenter och ledande po­litiker har tagit avstånd från vad de beskriver som den »avskyvärda ondskan» och manar oss att inte låta den vinna. Kyrkliga företrädare har inte varit sena att i det politiska samtalet rent av efterfråga Guds vägledning (Aftonbla­det 8/4). Ärkebiskop Antje Jackelén efterlyser följdriktigt ny grundkunskap om »ondskans avgrund» och föreslår att vi ska »besegra det onda med det goda» (Expressen 9/4).

EN SPEGELVÄND BEKRÄFTELSE

Men det är inte »ondskan» som är problemet. Vad som behövs är inte mer godhet, utan själv­insikt. Det som terrorismen ytterst attackerar är det sekulära och öppna samhället, det sam­hälle som i modern tid varit överlägset bäst på att främja tolerans för olikheter och skydda individens fri­ och rättigheter, inklusive religionsfriheten. När vi delar in världen i gott och ont går vi i en annan riktning och skapar en spegelvänd bekräftelse av inget mindre än terroristens egen världsbild. Det var också vad George W. Bush gjorde år 2003 i sin krigs­förklaring mot Irak, när han utropade sig till korsfarare och citerade Matteusevangeliet som motto för sin »rättfärdiga» kamp: »Den som inte är med mig är emot mig.» Naturligt­vis blev det en självuppfyllande profetia. Även Tony Blairs ökända efterhandslegitimering 2006 av samma krig genljuder hos de IS-­terro­rister som under senare år ställts inför rätta i Europa: »Vi döms inte i den här världen utan av Gud.»

Kulturjournalisten Matilda Gustavsson lanserade några dagar före terrordådet en hy­potes om att det är den minskande religiosite­ten som bidrar till polarisering och extremism i världen (DN 4/4). Tron på det utomvärldsliga, ett yttersta hopp om absolut rättvisa, »en verk­lig punkt bortom oss själva», skulle i stället gö­ra oss mer ansvarsfulla. Men denna punkt ut­gör inte nödvändigtvis skiljelinjen mellan civilisation och barbari, vilket trosbröderna Bush och Blair och deras »kampanj» i Irak vi­sade. Tvärtom kan den utomvärldsliga refe­renspunkten vara själva drivkraften bakom intolerans och terrorism, liksom den nyligen har gett Donald Trump inhemskt stöd för att säga upp internationella klimatavtal och mot­ arbeta FN:s arbete för reproduktiv hälsa.

Den översinnliga hållpunkten kan säkerligen inge tillförsikt och inspirera till konstruktiva handlingar, men den riskerar också att rätt­färdiga att det finns någonting viktigare än samhället, naturen och våra medmänniskor omkring oss. Det är ingen slump att så många IS-­terrorister vid sina illdåd har utropat »Gud är större».

Terroristen på Drottninggatan uttryckte ef­ter gripandet att han var nöjd med sitt dåd, detta då han hade »kört på otrogna». I sina eg­na ögon hade han gjort något gott. Men hur förvriden hans uppfattning än må vara, blir det kontraproduktivt när vi använder samma språkbruk som han – även om vi ser diame­tralt olika på vad som är gott respektive ont. Om någon nu trodde det är det knappast så att en IS-krigare, med aldrig så många grymhe­ter på samvetet, ser sig som ond. Snarare ser han sig som en godhetens apostel. En parallell till IS framfart i Syrien och Irak kan dras till när conquistadorerna fick påvlig välsignelse för att döda eller förslava alla indianer som vägrade omvända sig till den rätta tron. Även IS skövling av världsarvet i Palmyra känns blott alltför väl igen från förstörelsen av ogud­aktiga avbilder hos i stort sett alla »hedniska» folk som de kristna européerna någonsin har stött på, inklusive våra egna samer. Syftet var då som nu ädlast tänkbara, att tjäna Gud, räd­da själar till himlen och förinta djävulens väl­de på jorden.

VIA MARTYRDÖDEN TILL PARADISET

Kanske är det så i vissa extrema fall, som Nietzsche en gång antydde, att ett starkt fo­kus på målet bortom den jordiska tillvaron bi­drar till att man inte står ut med världen som den är, i synnerhet inte om man har drabbats av sociala motgångar eller psykiska problem. Det finns uppgifter om att Stockholmsterro­risten var deprimerad. En till synes harmlös och uppbygglig predikan om paradiset, och att man tar sig dit allra snabbast via martyrdö­den, kan förmodligen vara en aldrig så explo­siv cocktail om åhöraren är psykiskt labil eller lever i social utsatthet.

Inom den tidiga kristendomen fanns en stark benägenhet hos många inom försam­lingarna att välja döden som martyr. Evange­liet tolkades så att om den troende gav upp sitt världsliga liv för ett högre syfte, skulle belö­ningen bli en genväg till himmelriket. Kon­kret innebar det att den kristne skulle offra sitt liv i kamp mot den »hedniska» eller »orätt­färdiga» överheten. Faktum är att martyrdö­den blev så populär bland kristna att 500­-ta­lets kyrkofäder på rent demografiska grunder såg sig föranledda att slå fast att »självspil­lan» inte kunde vara en sådan väg till himlen. Kanske behövs en förnyad diskussion även in­om islam på detta tema? Hur, och i vilken ut­sträckning, kan vi tala om »paradiset» – utan att nedvärdera världen omkring oss med all dess mångfald och ofullkomlighet, inklusive den demokrati som är förutsättningen för vår fredliga samexistens? På motsvarande sätt kan vi fråga oss hur – och om – vi bör tala om martyrskap.

ATT BLI UTSTÖTT AV DE EGNA

All religionstolkning handlar naturligtvis inte om att utmåla det sinnliga jordelivet som något negativt, som ett blidkande av den alls­mäktiges latenta vrede, där individen måste behaga Gud och förtjäna hans kärlek, så att denne inte upphäver nåden och drar tillbaka sina löften. Samtidigt går det inte att komma ifrån att både kristendomen och islam tradi­tionellt har varit inriktade på »rättfärdiggö­relse», där den troende förväntats bejaka det heliga och avstå det orena. Inom delar av kris­tendomen har det emellertid funnits en in­byggd risk för att den fromme, med aldrig så små felsteg, när som helst kan förskjutas av omgivningen som trossvag, trolös, orättfärdig, syndare, dödssyndare, ogudaktig, ond, kättare, hädare, schismatiker, renegat, avfälling, avhoppare, apostat, bannlyst, förkastad, för- dömd, förbannad, dömd, förtappad, fördärvad, förlorad, död, gudlös, avgudadyrkare, hedning, ondskans hantlangare, Satans anhang, lögnens avkomma, ockult, trollkvinna/ trollkarl. Hotet att omdefinieras på detta sätt, bokstavligt eller metaforiskt, måste ses som en följd av kristendomens starka dualism, vil­ken har en motsvarighet i islams uppdelning mellan halal (det som är tillåtet) och haram (det som är förbjudet), och plikten för den tro­ende att främja respektive bekämpa deras manifestationer bland sina trosbröder. Iro­niskt nog är det religioner med ett kärleksbud­skap som samtidigt har så många ord för att utdefiniera och stöta bort dem som lever och tänker på ett annat sätt.

Enligt ärkebiskopen ska terrorism bekäm­pas med »det goda». Men historien visar att det också kan vara tvärtom, att det goda ska­par det onda. Det tål att tänkas på, som den nyligen avlidne bulgariske litteraturteoreti­kern Tzvetan Todorov visat, att hoten mot den moderna demokratin särskilt har utgjorts av de rörelser som varit allra mest ivriga att på­dyvla andra sin uppfattning om godhet och renhet, berusade av tron att de äger en över­lägsen ideologi, civilisation eller religion. Det är det sekulära – och de facto inkluderande – demokratiska samhället vi bör värna, snarare än att som terroristen fortsätta dela in värl­den i ont och gott.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker