Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Harriet – var hon Darwins sköldpadda?

Harriet – var hon Darwins sköldpadda?
En osannolik detektivhistoria som börjar hos krokodiljägaren Steve Irwin och slutar i gamla arkiv från 1830-talet.

på avstånd

TEXT HELEN RUNDGREN

En gammal dam, kanske så ålderstigen som 176 år, rör då och då upp känslor i och utanför forskarvärlden. Själv är hon död sedan den 23 juni 2006. Hypoteser, skriverier och frågetecken började på allvar när den australiske herpetologen Scott Thomson år 1992 började undersöka en gammal sköldpadda som levde på tv-kändisen Steve Irwins reptilcenter i Queensland, nordöstra Australien. Att det var en Galápagossköldpadda såg Scott Thomson självklart med en gång, troligen en Geochelone nigra porteri, vilket senare skulle visa sig stämma vid en dna-analys. Men vad gjorde den gamla sköldpaddsdamen här? Hur hade hon kommit hit? Harriet var ju så gammal att vi pratar tidigt 1800-tal, en levande antikvitet.
Scott Thomson hade redan tidigare spårat ursprunget för ett antal äldre sköldpaddor på diverse andra zoologiska anläggningar runt om i Australien. Han hade hitintills löst alla gåtor om vilka de var och hur de kommit dit. Nu var det denna bjässes tur. En 180 kilo tung stillsam hibiskusälskare i ett hörn av en park mest tillägnad stora och helst dokumenterat farliga krokodiler (jag har själv varit där och sett skyltarna med varje krokodils straffregister i stil med ”åt upp polishund som patrullerade en brygga i Townsville”, och så datum för brottet).

EN KUF MED BEVARANDEPROFIL
Det visade sig att jättesköldpaddan Harriet inte hade bott hos krokodiljägare Irwin så länge, utan kom från en annan anläggning, Fleay’s Wildlife and Fauna Park. Den hade byggts av entusiasten och zoologen David Fleay, en auktoritet på Australiens fauna redan på 1930-talet. Det var han som med nya tankar om bevarande och avelsprogram hjälpte till att bygga en inhemsk avdelning på Melbourne Zoo. Idéer om friare djur, inte burar, och att man skulle kunna föda upp djuren även för utsättning i naturen var han tämligen ensam om vid den här tiden. En kuf, en envis galenpanna, som Melbourne Zoo snabbt därefter gjorde sig av med, och sedan även djurparken Healesville Sanctuary som än i dag har en sådan profil. Det hade något att göra med att han även ville föda upp sällsynta, utrotningshotade giftormar. Healesville Sanctuary är annars ett trevligt litet zoo på landsbygden som tar hand om koalor med brända tassar efter skogsbränder. Stor veterinäranläggning och med bevarandeprofil. Men 1952 var Fleay fortfarande en särling som fick bygga ett eget zoo efter sina i dubbel bemärkelse vilda idéer.
Men hur kommer Harriet in i bilden? Hon var ju inte ett inhemskt djur. Jo, Fleay behövde en extra attraktion och Harriet gick att rida på och klappa. Näbbdjur och giftormar är inga kramdjur. Han hittade denna perfekta attraktion på Botaniska trädgården i Brisbane. De skulle göra sig av med sitt lilla zoo inne i parken, och David Fleay var där för att ta hand om det han kunde av den inhemska faunan. Jättesköldpaddan Harry hade redan då på femtiotalet varit där i evigheter. Tyvärr visste igen hur länge eftersom Brisbane, som ofta verkar hamna under vatten, hade varit utsatt för en enorm översvämning år 1893. Botaniska trädgårdens hela arkiv hade förstörts. För de personer som arbetade här nu hade Harry alltid varit där. Så vem var Harry? Eller, ja, Fleay var ju tillräckligt mycket zoolog för att se att hon hade blivit felaktigt könsbestämd till hane och att det även kan ha bidragit till att försöken att skaffa honom en fru inte fallit ut som man hoppats. Harry döptes snabbt om till Harriet när hon kom till Fleay’s. Så vem var Harriet?
Scott Thomson lade pussel med den nya informationen från Fleay’s, och efter att ha tagit del av ett brev från en äldre herre, historikern Ed Loveday från Mareeba i nordöstra Australien, hettade det till. Loveday hade skrivit till sin lokala tidning och berättat om två sköldpaddor som fanns på zoo i Botaniska trädgården i Brisbane när han var liten på 1920-talet. Dessutom återgav han i brevet historien om de från början tre stora sköldpaddor som han hade hört som barn. De skulle ha lämnats där av en kapten Wickham från Moreton Bay på 1860-talet. Wickham? Så hette ju en styrman på fartyget Beagle – det berömda skepp som förde Darwin till Galápagos!

RESTE MED CHARLES DARWIN?
Nu föddes den extraordinära idén att Harriet skulle ha rest från Galápagos på skeppet Beagle tillsammans med Charles Darwin, hamnat i England men flyttats vidare till Australien och slutligen hamnat hos krokodiljägaren Steve Irwin. En märkvärdig teori som naturligtvis gav eko i välden. Ett eko som hörs än i dag.
Men teorin om Harriets historia har fått en hel del mothugg. Främst värjer sig de som anser att historien är alltför bra och att de som förfäktar den inte drivs av fakta, utan av en önskan om att den är sann. Men vad är fakta? Fakta kring Harriet är att hon fanns, gillade hibiskusblommor, var över 150 år gammal och av underarten G. nigra porteri. Vi vet också att hon dog långt ifrån där hon hörde hemma, vilket genetiskt sett borde vara ön Santa Cruz på Galápagos.
Det som också är klarlagt är att Harriet har hetat Harry och haft en vän vid namn Tom som också var en hona. Kanske även en kompis till vid namn Dick med okänt kön och dödsdatum. Tom dog i Brisbane 1942.
Vi vet att fartyg som passerade Galápagos på den här tiden gärna bunkrade levande sköldpaddor som mat. De lades helt enkelt upp-och-ner på båten. En konkurrerande teori skulle då kunna vara att något valfångstfartyg tagit med sig Dick, Harry och Tom till Australien. Men i så fall, varför åt besättningen inte upp dem? Och om djuren bara blev över, vad gjorde valfångarna när de anlände hemmahamnen som antagligen var Sydney? Rimligen sålde dem som mat i hamnen. Det är logiskt, och då borde de blivit uppätna. Tog hem dem som husdjur till barnen? Inte så troligt vid den här tiden. Och vad hände i så fall sedan? Hur hamnade Tom och Harry (och en eventuell Dick) i Brisbane, som då var en knappt bebodd håla?
Ytterligare motargumentet mot teorin om valfångare är att sådana fartyg med bas i Australien inte åkte ända bort till Sydamerika, det var inte deras territorium. Och eftersom det alltså fanns valfångare runt Australien, så åkte sydamerikanska valfångare inte heller dit. Då vacklar den hypotesen ytterligare.
Kan det varit någon annan upptäcktsresande som tagit sköldpaddorna? Nej, det är inte heller troligt eftersom vi borde ha hört talas om en sådan expedition om den funnits. Här finns inga namn eller ens teorier kring sådana personer, och semesterresor till Galápagos fick vänta i mer än hundra år till.
Scott Thomsons teori om Harriet går alltså ut på att Charles Darwin och hans närmaste män plockade upp ett antal sköldpaddor på Galapagos. Men vet att Beagle tog med sig trettio–fyrtio stycken stora sköldpaddor till soppa, men fartygets kapten, Robert FitzRoy, nämner i dagböcker att det också fanns ett antal små levande sköldpaddor för forskning. Han redovisar lite data kring hur de växer där ombord på skeppet men anger egentligen inget antal. Vi känner till några exemplar som inte är Harriet. Darwins egen kompissköldpadda som han tog med sig från James Island (nu Santiago) fick heta James och är dokumenterat död. Han blev bara ett par år gammal. Charles Darwin, kapten Robert FitzRoy och en besättningsmedlem, Syms Covington, tog alltså med flera stycken, från öarna Floreana, Santiago och San Christobal.

FEL SORTS SKÖLDPADDA
Men Harriet är av fel sort! Beagle och Darwin var aldrig på Santa Cruz, men det är därifrån Harriet kommer. Här sprack teorin alltså.
Om inte… Om inte det var så att Darwin, FitzRoy eller Covington tog med sig Harriet från Floreana. Där var alla inhemska sköldpaddor (C. nigra nigra) slut redan på den här tiden, och befolkningen på ön tog därför ägg och unga djur från andra öar för att koka soppa på.
Ett flertal kända och okända sköldpaddor följde alltså med mot London. Darwin hade ingen ambition att hysa ett zoo, så vart tog de ännu levande sköldpaddorna vägen? Några identifierade exemplar dök upp vid en träff med en John Gray på Naturhistoriska museet i London i augusti 1837. Det var James och en av Covingtons sköldpaddor från Floreana och troligen minst en av FitzRoys.
De skulle mätas och studeras, eftersom Darwin ville pröva teorin att det var olika sköldpaddor på olika öar. Han hade faktiskt hört redan på Galápagos att man kunde se skillnad på dem men inte just då insett vidden av det påståendet. Nu blev det inget vettigt av den här undersökningen heller, för sköldpaddorna var för unga. Galápagossköldpaddor har inte utvecklat några större särdrag när de bara är ett par år gamla. Och som vi numera har insett kom säkerligen inte alla medförda sköldpaddor ursprungligen från de öar som Darwin trodde att de var ifrån.
Negativt för teorin om Harriet som Darwins sköldpadda kan vara att hon inte var en av de dokumenterat kända på Naturhistoriska museet i London. Negativt är också att hon, om det hela ska stämma, troligen måste ha överlevt några år i England. De jättesköldpaddor man känner till annars har snabbt avlidit av det kalla vädret.
Här finns det alltså ett glapp i historien. London, England, åren 1836–41 närmare bestämt. Var befann sig Harriet då? Det finns en del teorier om det, men rykten om brev och samtal som är över 150 år gamla, vad är de värda?
Spåret som dyker upp sedan är inte alls tokigt. John Clements Wickham var styrman under Robert FitzRoy på Beagle och tog år 1837 befälet över en ny expedition med fartyget. Han fanns i London, och han var anställd av flottan dit ett av de mer okontrollerbara sköldpaddsspåren leder. Han bodde senare utanför Brisbane och det är han som, namngiven enligt vittnesmål, ska ha ägt stora sköldpaddor, troligen tre stycken. Det vi vet är att denne nu kapten Wickham efter en lång expedition kring Australien har fått dysenteri, kliver av och blir kär. Möjligen åker han hem först, något som hans efterträdande kapten har påstått i en bok. Wickham får arbete inte så långt ifrån den ort som med tiden ska växa till Brisbane. Så småningom kommer han att flytta tillbaka till Europa på grund av en konflikt kring hans pension. År 1860 lämnar han sina nu runt tjugofem år gamla sköldpaddor till Brisbanes botaniska trädgård. Det låter förnuftigt – de är troligen ganska stora och tunga nu och inte så lätta att få med sig tillbaka till Europa.

KANSKE ÄNDÅ EN SANN HISTORIA?
Men hade kapten Wickham verkligen med sig sköldpaddorna på forskningsresan runt Australien? Alltså redan när han lämnade England för Australien år 1837. Det låter lite besynnerligt, men i så fall tillbringade Harriet inte så lång tid i London, varför historien kan vara sann. Eller åkte John Wickham snabbt hem till England och hämtade tandborsten och tre jättesköldpaddor innan han gifte sig och fick jobb i Australien? Ja, då kan historien också vara sann, om hon bara överlevt det engelska vädret. Det finns ett rykte om att Darwin ska ha skrivit ett brev till sin vapendragare Thomas Henry Huxley och där nämnt att han ska prata med Wickham om de tre sköldpaddorna som denne haft hand om, men brevet har aldrig återfunnits.
Här finns alltså osäkerheter och fem luddiga år i Harriets historia. Det tråkiga för den som försöker få ordning på historien är dels att Brisbanes botaniska trädgårds arkiv försvann i en översvämning, dels de lite bristfälliga fotnoterna om sköldpaddor i England åren 1836–41. Det fattas helt enkelt ett par outredda år och resrutter för Harriet. Men vad är fem år av etthundrasjuttiosex?
När jag först såg artikeln med rubriken ”Celebrity pet: The rediscovery of Charles Darwin’s long-lost Galápagos tortoise” i The Guardian våren 2014 trodde jag gåtan var löst. Men det visade sig handla om James – att man hade hittat James tämligen omärkt på en hylla i källaren på Naturhistoriska museet i London. Signerad av John Gray men inte med Darwins namn. Ingen visste då, år 1837 när James dog, att det var husse som var den intressanta personen här. Det fyndet visar alltså bara att Harriet inte är James. Så Harriet själv är fortfarande samma gåta, och på Wikipedia är hon fortfarande Darwins sköldpadda.
Reste hon med Beagle? Träffade hon Charles Darwin? Hon kanske var en av kapten FitzRoys sköldpaddor från resan? Var hon ett lågmält historiskt vingslag som förband nutid med dåtid på ett konkret och långsamt hibiskustuggande sätt?
Alla artiklar om henne har med det uppenbart fantastiska i tidslinjen. Tiden, utvecklingen, allt som hände i människornas värld medan Harriet stod där och var sköldpadda. Det är detta stilla betraktande av oss, av två världskrig och den enorma tekniska utvecklingen. Månlandningar och kolonisationen i varenda ruta av världen. Forskningsframgångar och katastrofer som har passerat. Det är det som fascinerar oss.
Ett djur kläckt många år innan drottning Victoria klev upp på Storbritanniens tron, och död först i vår tid!
Man kan åka till Downe House, Darwins hem, man kan se hans saker, hans stol, hans penna, hans böcker och hans fina växthus, men att träffa en levande varelse som kan ha träffat honom är en så starkt kittlande tanke att Harriet alltid kommer få vara Darwins Harriet, hur sanningen än ser ut. Och hur skulle vi någonsin få veta säkert?
Vila i frid, Harriet, några månader efter tioårsdagen av din död!

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...